Familjelördag

Sonen, Matti, fyllde nyligen 37. Han är yngst i barnaskaran, varav man väl kan ana min egen ålder.

Vi är båda starkt intresserade av musik och pratar ofta om musik, så det föll sig naturligt för mig att uppvakta honom med ytterligare en effektbox till gitarren (han har förresten många) plus några CD. Fast själva uppvaktningen hade av olika skäl skjutits upp lite i tiden, och först i går åkte vi till Stockholm för lite födelsedagssamvaro.

Birgitta och jag åkte tåg till Stockholm, och först när vi efter försenad start (förflyttning av lok till rätt ände av tåget) och diverse uppehåll starkt försenade anlände till Stockholm C, stötte vi på vår dotter Kerstin, som var på väg till samma familjesamling. Hennes barn, Viggo och Klara, samt man, Bo, var inte med. De var på barnkalas på annat håll och skulle för övrigt i dag, söndag, åka upp till farfar och farmor i Sollefteå för en sportlovsvecka. Så där gjorde vi med våra egna barn, när de var små: sportlovsveckorna tillbringades hos farfar och farmor i Juniskär utanför Sundsvall. Vi som bor nära Viggo och Klara har ju möjlighet att träffa barnbarnen oftare än Olle och Kristina där uppe i Sollefteå, men också vi har naturligtvis barnbarnen hos oss även för lite längre vistelser. De ska till exempel vara hos oss i sommarhuset i Öregrund veckan före midsommar, då deras föräldrar hälsar på goda vänner utomlands.

Matti kommer och möter oss på T-banestationen: han hjälper sin mamma och framför allt sin skraltige pappa att bära och han väljer ut en väg hem som inte är så brant. Men isvindar och snö gör det lik förbannat svårt för mig att andas och därmed att orka gå. När vi äntligen är framme – sista biten går uppför ett antal trappor inomhus – är det nätt och jämt att jag orkar ta av mig skor och ytterkläder. Men när jag har sjunkit ner i soffan i vardagsrummet och fått en välkomstkram av Mattis Karin, sprider sig värmen i kroppen och jag börjar andas mer normalt igen.

Karin har lagat en supergod födelsedagsmåltid, lax och sallad – gott bröd (även sockerfritt till mig) kommer från ett av Söders många fina bagerier. Därifrån kommer också den sockerfria äppelkaka jag får till efterrätt.

När vi sitter runt kaffebordet och Matti har fått sina presenter, spelar Matti skivor, bland annat Miles Davies’ ”Kind of Blue”, som han tidigare har fått av mig, och en fransk chanson-LP, som han fick ärva efter min döde bror Matti, i familjen kallad Stor-Matti för att kunna särskiljas från den nu 37-årige Lill-Matti.

Stämningen är så där skön då precis allting känns bra, men när vi ser det allt ymnigare snöfallet utanför fönstret, kommer vi ändå fram till att vi nog bör försöka ta 19.11-tåget hem till Uppsala. Nätkoll visar att allt fler tåg ställs in på olika håll i Sverige.

Tåget kommer också in om än försenat och avgår också, ännu mer försenat. Tågstoppen blir långa och förklaringarna i högtalarsystemet långa. Jag lyckas somna från eländet och sover sen en stor del av vägen mot Uppsala, men stoppen fortsätter, till och med när vi är på väg in mot Uppsala C. När mansrösten i högtalaren förklarar att ”vi” kanske blir tvungna att kliva av tåget och sopa rent växeln, säger jag högt: ”Vi? Ska vi sopa allihop?” Då gör en leende kvinna tvärs över gången tummen upp för mig.

Jag går ju inte under för att jag var tvungen att tillbringa ett par extra timmar en lördagskväll på den ju inte våldsamt långa sträckan mellan Stockholm och Uppsala. Men jag tycker synd om vår dotter Kerstin, småbarnsmamma med ungar på dagis och i skolan, som nästan dagligen ser sina tidsscheman rämna.

När jag var ung klarade SJ med hjälp av ånglok och mycket mer manuell arbetskraft de återkommande vinterproblemen – de är ju i vårt klimat varken nya eller oväntade – mycket bättre. Jag är inte emot modern teknik, men den måste ju då klara också extrem väderlek som den vi har den här vintern. Och en personalslimmad banverksorganisation spar säkert pengar – men jag är säkert inte den enda skattebetalaren som är beredd att betala en slant för att tågen ska gå i tid, ja över huvud taget gå.

När vi äntligen är framme i Uppsala och går genom det isande snögloppet mot bussen, är jag ganska härsken och säger, vänd till hustrun:

– Det här jävla vädret är säkert också regeringens fel!