Skön men gåtfull estnisk poesi

11 februari 2010 18:32 | Prosa & lyrik | 2 kommentarer

Doris Kareva (född 1958) debuterade redan som tjugoåring och har därefter etablerat sig som en av Estlands mest framstående poeter. Men trots att hon har fått flera diktsamlingar översatta till svenska, har hon här hos oss fått ett ganska litet genomslag – jag kan till exempel inte påminna mig att hon i någon större utsträckning har recenserats i de stora svenska tidningarna.

På sätt och vis kan jag förstå det. Trots det sinnliga anslaget i många av dikterna ter sig hennes lyrik ofta alltför abstrakt och mångtydig. Jag har själv inte läst henne i original, alltså på estniska, men jag har svårt att tro att min reaktion skulle bero på hennes mycket kompetenta översättare. En av dem, Peeter Puide, skriver i en essä i Lyrikvännen nummer 4 2007 med tema Estland om sina ansträngningar att i tolkningarna bevara de element som finns i hennes poesi inte av inrim utan snarare av förenande återklanger: liknande stavelsedelar i annars olika ord.

I ”Nådatid” (Ariel/Ellerströms, 2001) finns dikter från åren 1978-2001 i urval och översättning av Ivo Iliste och Birgitta Göransson. Dikterna i det här urvalet är hämtade från åtta diktsamlingar plus en tidskrift, titeln hämtad från hennes diktsamling från 1991, ”Armuaeg”, även den för övrigt en antologi.

”Dikten är som drömmen – minne och föreställning på samma gång”, skriver Doris Kareva själv.

Inte så sällan får man som läsare intrycket att hon försöker hålla sig kvar i ett drömtillstånd i stället för att möta verkligheten sådan den nu är:

Gryning

Det ljusnar. Popplarnas valkiga händer
klänger fast vid morgonen.
Vad för du, min dag, med dig som en gåva?
Jag vågar inte öppna ögonen.

Spruckna läppar, som en uttorkad brunn.
Att fuktas. Ingen saliv i munnen.
Brutalt slår den ännu råa dagen
huggtänderna i oskyddade tankar.

I förordet till det svenska urvalet återger Doris Kareva en sentens som kan synas ambivalent men vars innebörd nog snarare är en smula optimistisk än uttalat pessimistisk: ”Våra medel är begränsade, våra möjligheter gränslösa.”

Men den där ambivalensen finns där ofta, och erfarenheterna skildras verkligen inte alltid med lyckligt slut:

Jag var på besök i världen

Som den doftade,
rusade, brusade!
Blodet vaknade i min tunna arm,
den venblå, sömniga –
blodet vaknade och mörkret vällde fram,
smutsade de vackra rummen.

Jag är ensam på nytt.
Min sorg
med fyra hörn, en fasa.

Och människan är utlämnad åt sig själv:

Det kommer ingen annan, ingen bättre värld
för oss. Ingen gärning
kan göras ogjord.

Vinden och himlen i dag
annorlunda än i går.
Nej, inget stöd är givet
bortom våra sköra gränser.

Endast ljuset.

Peeter Puide har senare översatt en hel diktsamling, ”Tidens gestalt” (Ellerströms, 2007, i original ”Aja kuju”, 1995). Det är intressant att också få del av en sådan helhet, som inte är beroende av preferenser hos översättaren/redaktören.

I den här samlingen finns en central svit religiösa dikter, ”Deo et Die”, som jag känner mig sval inför, kanske för att jag inte har någon religiös tro.

Men även i den här religiös präglade diktsviten finns det enstaka dikter, som har ett så starkt uttryck, att de talar till mig:

PROPPARNA GICK. Och nerverna är slut.
För att inte tala om pengarna.

I ett tomt mörkt rum
smeker du en svart katt
som spinner gnistor.

I deras sken ser du plötsligt
det som finns.

Annars känner jag mig mer befryndad med det mer allmänmänskliga reaktionsmönstret som finns i den här dikten, som inte ingår i den nämnda sviten:

När fruktan för döden blir så stor
att man inte längre kan fly,
då rusar man mot den.

Då störtar man sig ner i avgrunden,
kör huvudet i gasugnen,
genom spegeln. Allt efter läggning.

Fruktan är den mest fruktansvärda
gravitationen.

Jag skrev tidigare, att det kan vara det slutet inåtvända och ibland svårtolkade i Doris Karevas poesi, som kan ha gjort att hennes poesi inte tycks ha nått publik och kritik i lika stor utsträckning här som i Estland. Men ”Tidens gestalt”, inte minst avdelningen med samma namn, rymmer i Peeter Puides tolkning dikter som talar direkt till läsaren, utan att han eller hon behöver något intellektuellt tolkningsraster för att ta till sig stämningen i dikten:

ETT HUS vid havet
tycker alltid att det är ett skepp
som nätt och jämt strandat.

Varje natt ger det sig av
längs ändlösa oceaner,
tider och vidder.

Stjärnor driver runt det,
i dess hjärta gråter en eldstad
som ingen tänder.

Som en hund väntar på husse,
så väntar huset vid havet
på sin kapten.

Ett annat exempel:

JAG GICK längs stranden,
länge, samlande
ett och annat.

Hemma tömde jag kassen:
elva stenar och en
dikt fläckad av fågelträck.

Doris Kareva är en konstnär som arbetar med språket – här, avslutningsvis, en dikt om detta:

SPRÅKET ÄR SANNERLIGEN tillvarons boning
dikten dess översta våning.

Men ännu mer spännande är vinden,
som vänder sig om natten –

tills den kantrat till källare.

Å, dessa underliga mäktiga
rötter!

Å, dessa lagrade viner
som ger sig till känna.

Pressgrodor

11 februari 2010 11:37 | Citat | Kommentering avstängd

Hittade via Journalisten nummer 2 2010:

”Svedala-Arbrå varslar 65 av sammanlagt 50 anställda i Arbrå om uppsägning.
– Det kan bli förödande för hela bygden, säger Jan Lahenkorva, fackordförande för Metall.”

Ljusnan

”I samband med den utredningen kom polisen också över Göran Lindbergs telefonnummer – som fanns i en beslagtagen miljonärs mobil.”

Expressen

”Rörmokare bör kontaktas innan man tinar dem”

Värnamo Nyheter

”Spyker köper GM av Saab och ska grunda ett nytt företag: Saab Spyker Automobile.”

Aftonbladet.se

”- Det är väldigt konstigt, säger utbildningsminister Jan Björklund vars mor kom som flykting till Sverige med sin far, sin bror och sin lillasyster i ryggsäcken i november 1944.”

Dagens Nyheter

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^