Sammanträden, musik, film och en bättre middag

14 februari 2010 16:13 | Film, Mat & dryck, Musik, Politik, Ur dagboken | 1 kommentar

Mitt liv rymmer förstås åtskilligt mer än det jag hinner skriva om här på bloggen.

Jag deltar till exempel regelbundet i sammanträdena med kulturnämnden i Uppsala och, som en förberedelse för dessa, i oppositionspartiernas (S + V + MP) gemensamma gruppsammanträden inför dessa.

Jag deltar likaledes regelbundet, utan att själv vara ombud, i Uppsala arbetarekommuns representantskap. Det senaste sammanträdet ägnades bland annat åt den kommande distriktskongressen (ombudsval och motionsbehandling) och åt en analys av 2009 års EU-val i Uppsala.

Greklands ekonomiska genomklappning (och den kris som också drabbar andra euroländer som Spanien och Irland) får mig för övrigt att häpna över att folkpartiledaren Jan Björklund (i Ekots lördagsintervju) och ett antal borgerliga ledarsidor framhärdar i att vilja dra ner också Sverige i euroträsket.

Gårdagen, lördagen, var fylld av så intressanta upplevelser, att jag gärna vill dela med mig av dem. (Jag syftar då inte i första hand på Melodikrysset, som jag redan har skrivit om.)

Sena eftermiddagen tillbringade jag och Birgitta i Musikens hus, där Uppsala musikklasser under suverän ledning av Anders Göransson framförde Carl OrffsCarmina Burana”.

Den tyske kompositören Carl Orff (1895-1982) fick sitt genombrott med ”Carmina Burana”, skrivet 1936 och uruppfört 1937. Dess tillkomstperiod är en mörk period i Tysklands historia, och naturligtvis blir man inledningsvis en smula misstänksam mot Orffs musik, när man vet, att han inte bara bodde kvar och fortsatte verka i Tyskland – han komponerade dessutom musik till berlinolympiaden. Men trots att Orff var nationalromantiker, var han inte nazist, långt mindre medlem av det nationalsocialistisks partiet. Och hans nationalromantiska musik hade också modernistiska influenser: bland dem vars musik han tog intryck av fanns både Stravinskij och Bartók.

”Carmina Burana” är både musikaliskt och textmässigt ett märkligt verk. Texterna är hämtade från handskrifter, funna i ett kloster i Bayern, och består av
kärleks-, dryckes- och vagabondvisor på latin, ålderdomlig tyska och en blandning av dessa båda språk. (Vi i publiken fick texterna i programmet, dels i original, dels i svensk översättning.)

Jag har hört de här bayerska sångerna tidigare, bland annat med OD, och de gjorde då alls inte samma intryck på mig som den här gången. Körpartierna var levande och solisternas insatser – särskilt Olle Perssons humoristiska och mycket varierade framförande – förhöjde ytterligare det positiva slutintrycket. Men också det musikaliska beledsagandet – Folke Alin och Mårten Landström på var sitt piano och så en fantastisk, femhövdad slagverksenemble på lite varierande rytminstrument – gjorde sitt till för att framhäva Orffs mycket särpräglade musik.

Vi skulle äta en uppskjuten bröllopsdagsmiddag men hade fått bord på Hambergs först till andra dukningen, 20.00. Klockan var bara 17.30 när konserten avslutades, så vad göra under tiden? Hustrun kom med förslaget: vi kunde ju gå på bio.

Royal hittade vi ”Precious” (2009), en film som har fått mycket uppskattande recensioner, dessutom Oscar-nominerats i hela sex kategorier.

Man kan ha invändningar mot enskildheter i den här filmen, regisserad av Lee Daniels, men dess svärta och sätt att berätta om en människa i absolut underläge griper en: Platsen är Harlem i New York 1987 och huvudpersonen är sextonåriga Claireece ”Precious” Jones (Gabourey Sidibe), oformligt fet trots familjens fattigdom (mamman får, delvis på falska premisser, socialbidrag), plågad av modern (Mo’Nique) och i skolan slagen till slant – hon kan varken läsa eller skriva. Vid blott 16 års ålder har hon redan ett barn, med Downs syndrom och därför kallat Mongo, och nu väntar hon ytterligare ett barn med samme far, hennes egen pappa, alltsamman känt även för modern, som trots upprepade våldtäkter mot dottern inte ingriper.

Ur ett sånt liv kan det vara svårt att ta sig med förståndet och livet i behåll, men Precious får ett halmstrå, griper det, överlever och börjar växa som människa. Hennes chans i livet blir en radikal specialskola och en ovanligt engagerad lärare, Blue Rain (Paula Patton), avvikande också så till vida att hon lever i ett homosexuellt förhållande.

Livet börjar till slut ändå reda upp sig för Precious: hennes läs- och skrivförmåga växer dag för dag, hon föder en frisk pojke och får, efter ett uppträde i hemmet, hjälp av Blue Rain och hennes sambo. Då kommer dråpslaget, modern berättar att hennes älskare, samtidigt Precious’ far, som just har dött, hade HIV – och efter test visar det sig att även Precious (men inte barnet) har det.

Trots en vedervärdig själbekännelse av modern inför både Precious och socialassistenten Ms Weiss (Mariah Carey), åtföljd av böner om förståelse och försoning, orkar Precious ta tag i sitt liv och gå vidare på sin egen väg: Hon bryter med modern, fortsätter sin utbildning och envisas med att själv ta hand om sina båda barn, nu alltså även Mongo som dittills har varit placerad hos mormor.

Det här är en oerhört svart och osminkad skildring av ett liv alltför många lever i det i många andras fall mycket välmående USA, och den innehåller inga försök att försköna de människor, flertalet av dem afroamerikaner, som lever ett liv där slummen har bemäktigat sig också deras själar.

Men filmen om Precious visar att det trots allt också kan finns hopp i allt detta mörker.

Sen var det dags att promenera över ån till Hambergs fisk, Fyristorg 8.

Vi som från vår ungdom minns mjölkbaren som låg där i just de lokalerna hade nog på den tiden inte kunnat drömma om vad som så småningom skulle serveras där. På den tiden hade vi verkligen inte heller haft råd att äta det jag och Birgitta åt där i går kväll – men Hambergs är faktiskt inte dyrast i stan, och det var ju ändå vår bröllopsdag vi firade.

Vi beställde det största skaldjursfatet, och trots att havskräftorna var slut, dignade ändå fatet under havets alla läckerheter: räkor, blåmusslor, pilgrimsmusslor, grillade jätteräkor, ostron, kungskrabba och hummer.

Till det drack vi vitt vin, Pinot Gris från Alsace.

Och sen avslutade vi med var sin Irish coffee.

Vem hade, när vi först träffades i vår ungdom, kunnat tro att vi dels skulle komma att gifta oss, dels, många år efteråt, fira detta med att äta en sån här middag på den före detta mjölkbaren?

1 kommentar

  1. Carmina Burana var verkligen en underbar upplevelse. Jag var i Berlin i fjol och
    hade turen att få se och höra philharmonien plus en gästande kör från Kroatien tror jag. Glömmer den aldrig.

    Comment by Lisbeth Borgström — 2010 05 06 19:08 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^