Varför verkar intresset för serier sjunka?

Jag är, allt sedan förskoleåldern då jag lärde mig läsa, en inbiten bokläsare, men jag har alltid också läst annat än böcker. När jag var pojke i efterkrigstidens Sverige och under det tidiga femtiotalet kom in i tonåren, läste jag också hela floden av serietidningar som då sköljde över Sverige; både jag och mina lompisar köpte alla serietidningar vi hade råd med och bytte sen med varann.

Jag har uppfostrat mina barn i samma anda. Jag och deras mor har köpt
mängder av böcker och läst dem för dem kväll efter kväll. Men det har inte hindrat mig från att också köpa i stort sett alla serietidningar som fanns åt dem, och serietidningarna var otroligt många under den aktuella perioden, det vill säga det sena sextiotalet plus sjuttiotalet.

På den tiden trängdes serietidningarna i Konsums tidningshyllor: barnserier, skämtserier och äventyrsserier (specialiserade på deckare, vilda västern, superhjältar – you name it). Dessutom publicerade både dags- och veckotidningar rader av serier, många av dem i följetongsform. När jag själv gjorde om det gamla partiorganet Aktuellt i politiken (s) till ett socialdemokratiskt familjemagasin, var det självklart för mig att tidningen också skulle innehålla serier: en skämtsamt kommenterande serie för vuxna (Quinos ”Mafalda”), en barnserie (Rune Andréassons ”Lille Rikard och hans katt”) och en äventyrsserie (Jan Lööfs ”Felix”).

Dagens tidningsmakare – jag tänker nu till att börja med inte på dem som gör serietidningar – i olika genrer verkar inte längre vara intresserade av serier. Expressen, med ett stolt förflutet i den svenska seriepubliceringshistorien, har helt slopat sin seriesida. Aftonbladet har fortfarande serier sex dagar i veckan, men nysatsningen på en söndagstidning med mer läsning har lett till en helgtidning helt utan serier.

Schibstedts serieutivning i Sverige, med bra kvalitet, har från årsskiftet lagts ner, och serietidningsutbudet i mitt Konsum är nu jättelitet. Fast man får vara glad för det lilla som finns. I dag var jag inne på Pressbyrån i Svavagallerian här i Uppsala, och där fanns inte en enda serietidning till salu!

Nyligen kom senaste numret av Galago (1 2010) som en påminnelse om att seriemediet numera inte är ensidigt inriktat på barn och ungdomar i lägre tonåren. Och den här breddningen är naturligtvis ett stort framsteg – även om jag kanske inte tyckte att den nittioåttonde utgåvan av Galago hör till det bästa jag har läst i vuxenserieväg.

Men om nu barn och ungdomar inte längre i någon större utsträckning regelbundet läser också serier, dras ju rimligen också, så småningom, mattan bort under fötterna på dem som tecknar och ger ut vuxenserier.

Så vitt jag förstår, sjunker upplagorna för serietidningar – även för klassiska storsäljare som Kalle Anka & co – undan för undan. Visserligen har det gjorts åtminstone tillfälligt framgångsrika försök att lansera nya typer av serietidningar – de japanska mangaserierna är ett exempel – men seriemediet har kraftigt deklinerat: Inte bara upplagorna och antalet titlar sjunker; på tidigare viktiga seriefält sker det föga av innovation.

Det är lätt att hänvisa till att dagens barn hellre ser de japanska animerade filmerna om Mumin än läser (den för övrigt ganska komplicerade) Mumin-serien, skapad av Tove Jansson och sen ritad av Lars Jansson – även om den just nu repriseras I Svenska Dagbladet.

Men vem skapar i dag serier, värda att filma, som ”Mumin”, som Rune Andréassons ”Bamse”? Varför görs det inte i dag begåvade och fantasieggande serier som Marten Toonders ”Tom Puss” eller Jan Lööfs ”Felix”? Var finns de nya ”Rip Kirby” och ”Dick Tracy”?

Är seriemediet – allt från barnserier till äventyrsserier och familjeserier – dömt att dö? Och varför i så fall?