Staffan Skott: Golodomor och Mariampole

1 februari 2010 15:47 | Media, Politik | 15 kommentarer

Här om dan rekommenderade jag en essä, skriven av Staffan Skott, i Dagens Nyhter och beklagade samtidigt att det inte fanns någon länk till den. Staffan, numera bosatt i Storbritannien, skickade då texten per mejl, dessutom en längre version än den som publicerades i DN:

Käre Enn, så smickrande jag är omnämnd på din blogg. Här är den ursprungliga texten till artikeln om ”Istorija Rossii” – numera får det bara vara 8 000 tecken, men här är den ursprungiga på 11 900.

I remain, sir, your obedient servant
S Skott
Esq

Golodomor och Mariampole

Hur ett land ser på sitt förflutna säger också något om vart det är på väg, eller tror sig vara på väg. Läroböcker i historia är den tydligaste bilden.

Efter 1991 har jag vid besök i Ryssland ofta köpt med mig läroböcker i Rysslands historia, avsedda för högstadiet eller lärarhögskolor, för att jämföra hur de behandlat några ämnen som är som lackmuspapper: det kommunistiska maktövertagandet 1917 (oktober-”revolutionen”, det var i själva verket en statskupp), svälten vid tvångsförstatligandet av jordbruket i början av trettiotalet (”kollektiviseringen”), terrorn 1937-1938 och finska vinterkriget.

Det handlade om böcker godkända av utbildningsministeriet i Moskva. Somliga var omarbetningar av sovjetiska läroböcker. Bland de nya återfanns olika förhållningssätt till känsliga företeelser i det förflutna. Det för Sovjet i alla avseenden pinsamma vinterkriget togs ofta över huvud taget inte upp – i ryska ögon en mindre konflikt bredvid andra världskriget, om än på liv och död för Finland-

Tvångsförstatligandet av jordbruket gav starkast utslag – vågade författarna efter en epok av förtigande ta upp de ohyggliga dödssiffrorna? Mest anmärkningsvärd var en bok som utan omsvep beskrev hur välorganiserat säkerhetstrupper spärrade av jordbruksområdena och beslagtog alla livsmedel man kom över. Den nämnde också att vissa källor talade om mellan 10 och 15 miljoner döda i hela Sovjetunionen 1930-1933. (Ostrovskij & Utkin.)

I andra, försiktigare läroböcker mumlades, gavs lägre siffror, naturligtvis lika förfärliga ändå. I senare upplagor drog Ostrovskij och Utkin försiktigtvis ner siffrorna och detta var en allmän tendens. Knappast på order, utan för att känsligheten för vad som är acceptabelt var en egenskap förutan vilken man inte kunde existera i det gamla Sovjetunionen.

Ett flagrant exempel på överslätande, bortförklaringar och ren förfalskning av Rysslands nattsvarta förflutna är Aleksandr Filippovs lärarhandledning ”Rysslands nyare historia 1945-2006”, som Gudrun Persson grundligen redogjort för i DN (20/8 2008).

Som en sensation från en klar himmel kommer därför en bastant historieskrivning i två volymer om tillsammans 1 872 sidor, avsedd för en vidare läsekrets: ”Rysslands historia 1894-2007” (Istorija Rossii 1894-2007) Den har alla förutsättningar att bli standardverket lång tid framåt. Om det sedan verkligen blir det i Putins och Medvedevs Ryssland är en annan fråga.

De två volymerna har väckt uppmärksamhet både hemma och utomlands. Richard Pipes, den främste rysslandshistorikern i Väst, arbetar på att få fram medel att ge ut dem på engelska: Verket är lika uppseendeväckande för västliga läsare som för ryska. Här finns inte den i ryska böcker vanliga nationalismen, enligt vilken ryssarna alltid varit offer för aggression och aldrig själva ansvariga för sådan.

Pipes framhåller särskilt hur verket undviker nationalism och antisemitism. Det iögonenfallande inslaget av judar i bolsjevikernas ledarskap kommenteras med det korrekta påståendet att numerärt var de en försvinnande minoritet bland landets stora judisk befolkning, som betraktade sina före detta trosfränders kommunistiska verksamhet med avsky och förfäran.

Författarkollektivet bakom Rysslands histioria omfattar 45 namn – många från institutioner som lyder under Ryska Vetenskapsakademin (tidigare SSSRs Vetenskapsakademi), ryska namn från utländska universitet, två höga prästmän som skriver om ryska kyrkan i hemlandet och i exil. Huvudredaktören Andrei Zubov är professor vid Ryska utrikesministeriets eget universitet för internationell politik med förkortningen MGIMO(U) MID RF, en inrättning med långa sovjetiska anor. Bland de otaliga källor som anförs finns även västliga auktoriteter – Conquest, Rummel, emigranterna Heller och Nekritj.

Här mumlas inte i skägget. Redan i förordet talar Zubov om nödvändigheten att ”berätta sanningen om tillvaron och utvecklingen för folken i Ryssland under 1900-talet”, ett sekel som var ”oändligt tragiskt” för dessa folk; denna sanning som inte sällan är ”bitter och hjärtslitande”. Uppgiften att skildra Ryssland måste också innefatta emigrationen, som ”levde i tidigare aldrig upplevd frihet, men fjärran från sitt land”, till skillnad från ryssarna i hemlandet, ”totalt berövade all frihet”. Här talas inte om ”oktober-revolutionen” utan om statskuppen.

Under Gorbatjovs glasnost redogjorde många ryska historiker öppenhjärtigt för sådana kontroversiella ämnen, men det har tagit tjugo år för detta sammanhängande verk att komma till stånd, med materiellt stöd från personer som inte vill framträda. Man får hoppas att de med tiden vågar göra det – de är värda allt beröm.

Omständigheterna kring vinterkriget utreddes ordentligt vid en finsk-rysk historikerkonferens redan för tretton år sedan och här kommer samma fakta och förlustsiffror fram – uppåt 175 000 stupade rödarmister och 23 000 finska soldater. Här uttalas samma beundran för finnarnas förmåga att försvara sitt oberoende och sin demokrati som man på sovjetisk tid ibland fick höra i privatsamtal.

Bland rysslandshistorikerna i Väst finns en liten grupp, ”revisionisterna”, som ifrågasätter Conquest, Pipes, Malia , Heller & Nekrich och andra gedigna auktoriteter. ”Egentligen var det inte SÅ illa”, kan man sammanfatta deras inställning. Efter Sovjets sammanbrott och alla fakta för att inte tala om bekräftanden som kom fram om det förflutna har revisionisterna fått flytta tillbaka sina positioner men de hävdar till exempel att det inte var Stalin som själv styrde utvecklingen med folkmord och Gulagverksamhet, att svälten 1932-1933 inte var avsiktligt organiserad och så vidare. Här har de inget att hämta. ”Stalin bär det fulla ansvaret för att det kvartssekel som han styrde landet var den dystraste och blodigaste tiden i hela Rysslands historia.”

”Golodomor” är ett ord med samma kusliga klang som Förintelsen, Holocaust, Shoah. Det används på ukrainska (då som Holodomor) om folkmordet på ukrainska bönder 1932-1933 och är sammansatt av ordet för svält, golod, och massdöd eller epidemi, mor. Åtminstone på ryska är det en nybildning som inte står i de största lexika; i svenska elektroniska pressarkiv finns två träffar på ordet, den första i en artikel i DN 2002 av Michael Winiarski.

I ”Rysslands historia” talar man om Första Golodomor och Andra Golodomor. Det första är svälten under inbördeskriget, då man beslagtog böndernas livsmedel – 5,2 miljoner döda i svält. Inalles räknas här med 12 miljoner offer för inbördeskriget 1918–1922, för vilket kommunisterna bär ansvaret. Av dessa 12 miljoner var det 430 000 stupade hos de röda och vita, resten är svälten, epidemier och terror, huvudsakligen röd sådan.

Andra Golodomor 1932-1933 kostade enligt ”Rysslands historia” 6,5 miljoner människor livet i Ukraina; i övrigt uppges ytterligare 2,6 miljoner ha dött som följd av tvångsförstatligandet av jordbruket, i ”avkulakiseringen” (deportation av motståndare till ”kollektiviseringen”), försämrade livsförhållanden och offer för dödligheten i Gulag. Men det understryks hur dessa siffror måste anses som lägsta säkra uppgifter. Och dagens ukrainska säkerhetstjänst (!) talar om 10 miljoner svältdöda i enbart Ukraina. Robert Conquest blev på sin tid hånad från vänsterhåll för sin beräkning 11 miljoner för hela Sovjetunionen, varav 5 miljoner i Ukraina.

Sovjetunionen exporterade under denna tid spannmål för att finansiera industrialiseringen. Men Stalins främsta avsikt med Golodomor 2 var att knäcka motståndet mot tvångsförstatligandet av jordbruket. Man skulle kunna tro att tillräckligt var känt av ohyggliga omständigheter från detta massmord på lika många människor (ett av många massmord) som Sveriges befolkning i dag, men här kommer ytterligare kusligheter i dagen.

”Att man åt katter och hundar var ingenting. Inte heller att man bakom ryggen på myndigheterna släpade fram nedgrävd självdöd boskap och åt. När vintern var som hårdast började man gräva upp lik och åt, och sedan gav man sig på levande människor.” (I:898.)

”Det var just svält och död, och inte alls leverans av spannmål och andra livsmedel, som var den främsta målet för bolsjevikerna under denna kampanj. /…/ På en mönsteranläggning för svinskötsel, som levererade prima fläsk till säkerhetstjänsten i Kiev, utfodrade man grisarna med linser, som lantbefolkningen som höll på att svälta till döds bara kunde drömma om. Bönderna började då komma till svinfarmen när man körde ut grisarnas spillning. De grävde ut osmälta linser ur avföringen och åt dem. När säkerhetstjänsten såg det gav de order om att svinfodret skulle vara finmalet. Detta hände 1933.” (Citerat ur en bok av D. Gojtjenko från 2006. II:899.)

Efter inbördeskriget översvämmades Sovjet av hemlösa barn, besprizorniki. De pedagogiska experimentanstalterna med den berömde Makarenko i spetsen kunde bara ta hand om en liten bråkdel; 1922 var de enligt utbildningsministern Lunatjarskij 9 miljoner. Efter svältåren 1932-1933 tillkom nya. Vad blev det av alla dessa besprizorniki?

De sattes in i koncentrationsläger där dödligheten var stor, de dog i Golodomor två. I mitten på trettiotalet infördes lagar om dödsstraff ner till tolv år. Landsflyktiga ryssar har skrivit om att man helt enkelt sköt hemlösa barn (Orlov, Krivitskij). Det verkar ligga något i det: i en kyrka i Rostovtrakten som disponerats av hemliga polisen påträffades nyligen mer än femtio barnlik med kulhål i huvudena.

Zubovs bok innehåller många sådana detaljer som man inte hört förut. Hans och de fyrtiofem författarnas verk fungerar som ett pedagogiskt uppslagsverk där man kan slå upp olika avsnitt ur Sovjetunionens och Ryska federationens historia, men de stora linjerna finns där för dem som vill sträckläsa de artonhundra sidorna, fram till dagens duumvirat Putin och Medvedev. Boken går tvärtemot Putins åsikt att Sovjetunionens sammanbrott var vår tids ”största geopolitiska katastrof”; medan Medvedevs uttalanden om nödvändigheten att känna den tragiska Sovjetepoken närmast är en uppmaning att gå och köpa verket. De två spelar nog dubbelrollen bad cop and good cop.

Att andra världskriget i Öst (”Stora Fosterländska Kriget”) var ett krig mellan två ohyggliga diktatorer går inte att säga i vissa ryska kretsar, men i Zubovs bok är det en självklarhet. Bland alla detaljer i skildringen av andra världskriget stöter man plötsligt på ett kuriosum som i alla fall jag aldrig hört talas om.

När Hitler och Stalin i samförstånd delade Polen besatte tyskarna Mariampoleområdet i sydvästra Litauen, som egentligen hörde till Stalins intresseområde. Han ville av strategiska skäl ha det – och det kom till ett köpslående mellan de två diktatorerna. Stalin fick det till slut för 7,5 miljoner dollar i guld.

Antingen det var Wehrmacht eller Röda Armén som fick Mariampole så innebar det tragedier, lidande och för många en förtidig död.

”Rysslands historia I & II” är en guldgruva. För den som vill ha mardrömmar.

STAFFAN SKOTT