Poesi från det postsovjetiska Estland

7 februari 2010 16:43 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

fs tecknar sig författaren till lyriksamlingen ”2007” (översättning Peeter Puide, Ellerströms, 2007). Den här författaren har tidigare även kallat sig François Serpent, men både översättaren och innehållet i diktsamlingen, i original kallad ”2004”, vittnar om att vi har att göra med en estnisk, inte fransk poet: Hans namn är egentligen Indrek Mesikepp.

fs/Mesikepp är född 1971 i Tartu, men redan i inledningen till ”2007” deklarerar han, att han bor i en av Tallinns betongförorter, Lasnamäe. Det här är ett område där det bor många ryssar, och författaren säger även om sig själv: ”ryskt blod har jag också / men min kulturkrets är estnisk”.

Sitt förhållande till sitt estniska arv formulerar han på ett obetalbart sätt: ”vilka är de där esterna förresten? / ett litet folk / lidelsefullt som det italienska / fast inåt.” Jag höll på att skratta mig fördärvad, när jag läste den här nationalkaraktäristiken – så på pricken är den!

Så här förtydligar han sig:

utifrån syns det inte
känslor som eldslågor
bränner inälvorna
man sjunger bara
i samlad skock
eller när man är så full
att ingen kan hålla ton längre

Hans bilder av staden, som jag känner igen så väl från Lasnamäe som från andra delar av Tallinn, är häftigt vardagsrealistiska:

föraren till taxin
som står vid järnvägskorsningen
svär på sitt eget språk
radion sänder reklam
på fönsterrutan faller
den första regndroppen
himlen är grå
betongen är grå
asfalten är fuktig
och grå

fs/Mesikepp skriver om vinter, kyla, tröstlös fattigdom, grinande rikedom, tung vit snö och frusna känslor.

Den här dikten utspelar sig nattetid i Tallinns gamla stad:

kvart i fyra på natten
i hörnet av harju och kungsgatorna
allt är stilla
inget rör sig
över de släta gatstenarna
bildäckens fuktiga mönster
blänker i gatubelysningen
om jag vore diktare
skrev jag en dikt
visst är jag
en flasksamlare
kommer från nigulistehållet

Förvisso ser han också sin stads skönhet, men då komprimerar och kontrasterar han:

Tallinn

mellan fängelset och hamnen
den vackra vyn mot havet

I dag lever i den här staden ester och ryssar sida vid sida. Framgångsrika ester, själva kanske på sin tid verksamma som redskap för den sovjetiska ockupationsmakten, går till barer där de serveras brännvin av ryssar med fängelsetatuering; verkligheten är ibland svårsorterad. Men minnena av det som en gång var flyter upp i fs/Mesikepps dikt:

där pekade någon
här fanns en by en gång
vid förra krigets början
kom en förintelsebataljon
och dödade alla
kvinnor och barn unga och gamla
brösten skar man av kvinnorna
och så vidare ni vet ju
bataljonchefen
bodde i åratal i närheten
han kallades kamrat
under en kall och nattsvart himmel
är människorna bröder och systrar
du vet själv vad som händer
när du inte vill vara det
låt oss tala om det närvarande
än är brännvinet inte slut

I ett land med sådana erfarenheter att bära på skrivs det förstås också poesi som är präglad både av historiska erfarenheter och av erfarenheterna av att kanske heller inte dagens delvis nya samhälle åt alla lycka bär:

en hård man går ut på morgonen
soldatkängor på fötterna
en filterlös cigarrett i munnen
går med långa kliv
lämnar kvinnor och barn efter sig
i fabriken börjar dagen
bandet löper i gång
på kvällen i baren vid järnvägen
slagsmål och karaoke
en hård man går ut på morgonen
med en enda tanke i huvudet
svaret på frågan
som ställdes tidigare
alltså svaret
nåja
mnja
en hård man lever ett hårt liv
under en hård himmel
kliver med fasta steg
från en skitdålig barndom
till en pisstinkande ålderdom
brännvinet är starkt
och brödet torrt
kängorna sitter på fötterna
kepsen på huvudet
f som f
s som s
en man är en man

En schlager borde man väl minnas dan efter det att man först hörde den?

7 februari 2010 14:11 | Musik | 2 kommentarer

Jo, jag såg och hörde den första deltävlingen i årets omgång av Melodifestivalen. Man måste ju rusta sig för kommande melodikryss.

Så fort jag hade hört allra första låten, ”Unstoppable” med Ola Svensson, sa jag till hustrun att den här låten nog skulle gå vidare – det var nog det där pianot. Och Ola gick mycket riktigt till finalen.

Jessica Anderssons ”I Did It For Love” trodde jag också skulle kunna gå vidare, och mycket riktigt: den får en andra chans.

Varför ”Keep On Walking” med Salem Al Fakir gick direkt till finalen är däremot fullständigt obegripligt för mig.

Fast sen måste jag bekänna att jag har ytterligare ett problem: I dag, dan efter, minns jag varken någon av de nämnda låtarna eller någon annan. Som väl mina läsare har lagt märke till, har jag ett ganska hyggligt musikminne, vilket bland annat styrks av att jag lördag efter lördag lyckas lösa Melodikrysset.

Så vitt jag förstår går Melodifestivalen och uppföljaren Eurovision Song Contest ut på att sålla fram nya schlager, och en schlager ska väl definitionsmässigt ha något som slår sig in i musikminnet. Och uppriktigt sagt: låtar som man inte ens kommer i håg dan efter kan väl knappast betraktas som schlager?