Denna förbannade jävla vinter!

26 februari 2010 18:41 | Konst & museum, Politik, Resor, Ur dagboken | 8 kommentarer

Jag är heller inte normalt någon vintervän, men den här vintern med sin kyla och sina snömassor nästan knäcker mig. Att gå utomhus känns helt avskyvärt – kylan får mig att känna andnöd. Jag borde ta promenader för att öva upp den efter hjärtinfarkten ganska usla konditionen, men jag kan helt enkelt inte förmå mig att gå ut, om det inte är absolut nödvändigt eller ett led i att nå ett lockande mål.

I går, fredag, tog vi oss ändå till Stockholm för att gå på vernissage på Nordiska museet. Birgitta, tidigare ordförande i museets nämnd (styrelse), hade fått inbjudan till utställningen ”Modemakt – 300 år av kläder. Power of Fashion”, och jag hängde med fastän mode och textilier mer är Birgittas än mitt gebit.

Jag kunde snabbt konstatera, att jag den här gången kände mycket få i den talrika vernissagepubliken. Vi hälsades välkomna av museets styresman, Christina Mattsson, och under mottagningen kom flera av museets tjänstemän och pratade med Birgitta. Men för egen del träffade jag och pratade med bara några få bekanta: Christinas man, konstnären Michael Söderlundh, min gamla journalistkollega Kerstin Brunnberg, numera ordförande i Kulturrådet, och så kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth. Jag noterade annars att påfallande många av dem som vimlade runt omkring oss var yngre kvinnor.

Utställningen introducerades för publiken av Christina Mattsson och projektledaren Maria Reggazoni Rapp. Så långt var det intressant – men jag hade gärna sluppit det påföljande inslaget, megatrendspanaren Magnus Lindkvists svada. Hög klass var det däremot på det danceperformance som gavs av Base 23, ett vad jag förstår nystartat danscenter under ledning av Anneli Alhanko, Karl Dyall och Roine Söderlundh. Föreställningen, som hade hämtat inspiration från modevärlden, hade koreografi av Therese Carlsson, Mia Stagh, Victor Mengarelli och Robin Johansson. Mycket sevärt, särskilt för oss som hade dansarna på mycket nära håll under en stor del av föreställningen.

Utställningen visar dräktfigurer från tre årtionden under lika många århundraden, 1780-, 1860- och 1960-talen. Den var intressant att se, men jag kan inte särskilt mycket om mode, så jag avstår från att ge något närmare omdöme.

Eftersom det enda vi fick i oss på Nordiska museet var mousserande vin och kanderade jordgubbar, var vi egentligen hungriga på väg därifrån. Men med tanke på de tågstörningar som nu är mer regel än undantag beslöt vi oss för att skjuta på ett restaurangbesök till dess att vi verkligen hade lyckats ta oss hem till Uppsala. Vi hann lagom till 21.11-tåget, skyltat på perrongen – men inte kom det något tåg. Den uppgift vi fick i högtalaren visade sig inte heller stämma, så klockan hade hunnit bli nära 22.00 innan vi, kalla och stampande med fötterna, kunde kliva ombord och, i vårt fall, få sittplats – det som kom in var ett kort tåg, och långt ifrån alla fick sittplats.

Vi var ju glada att trots allt komma i väg, men det där med middag på restaurang kunde vi – insåg vi – glömma.

På perrongen hade vi dess förinnan träffat en gammal bekant, och eftersom vårt samtal kunde åhöras också av andra, anslöt sig ytterligare en person, en officer, till vår lilla diskussionsgrupp. Jag tror inte att de båda andra var partivänner till mig och Birgitta, men det var intressant att notera, att ingen av oss hade blivit övertygad om att det alltid har varit till nytta för medborgarna att bryta upp de gamla offentliga monopolen, vare sig vi nu talar om järnvägstrafik, elförsörjning, telefontrafik eller vad det nu kan vara. Att organisera samhälleliga basfunktioner i regi av statliga monopolverk var kanske inte så dumt ändå?

Dagens vinterhelvete upplevde jag i Boländerna här i Uppsala.

Vi ska ha stamrenovering i vår bostadsrättsförening lite längre fram i vår, och då ska vi också passa på att byta spisfläkt i köket. Till den ändan tog vi oss i dag per buss ut till köpladorna i Boländerna och lyckades där lokalisera Beijer Bygg.

När vi hade klivit av bussen, visade det sig inte vara helt lätt att ta sig fram till affären i fråga – höga snövallar blockerade den genaste vägen, så vi fick ta en lång omväg. Till slut lyckades vi ändå via en snirklig omväg ta oss till vårt mål.

När vi skulle åka hem igen, var det inte lätt att komma underfund om var hållplatsen till bussen tillbaka in mot centrum fanns – detta särskilt som vädret var disigt och sikten dålig. Efter att ha irrat omkring ganska länge där det gick att ta sig fram, fick vi, precis när Birgitta hade tänkt ge upp och ringa efter en taxi, syn på IKEA, och där hittade vi faktiskt en busshållplats, nära också Coop Forum.

Och så blev det faktiskt också buss hem, med byte vid Centralen.

Men jag konstaterar att dagens externhandel, den som erbjuder ett stort urval och någorlunda billiga priser, egentligen är tänkt för människor med tillgång till bil, inte för såna som oss som inte ens har körkort.