Kyssar och klasskamp

24 februari 2010 22:36 | Film, Media, Politik | 5 kommentarer

I går kväll hade vi årsmöte i Svartbäckens socialdemokratiska förening i Uppsala. Jag, ett inventarium i sammanhanget, satt ordförande under årsmötesförhandlingarna.

När dessa var avklarade, var det dags för filmvisning, av en klassiker bland arbetarrörelsens valfilmer, ”Skattefria Andersson” (1954) i regi av Per Gunvall och med Stig Järrel i huvudrollen.

Medan visningen förbereddes, passade jag på att berätta lite om bakgrunden, bland annat om arbetarrörelsens långa tradition av att spela in egna, ibland spelfilmsliknande filmer inför valen och att sedan visa dem i valrörelsen, vilket drog mycke folk åtminstone fram till dess att televisionen tog över intresset.

Jag minns själv hur jag tillsammans med andra i en fullsatt sal i pensionatet i min dåvarande hemby Juniskär i valrörelsen 1954 såg ”Skattefria Andersson” och också fick höra några visdomsord (s) från vår lokale kandidat till riksdagen från Sundsvall, Bo Martinsson.

På den här tiden var arbetarrörelsen en stor aktör inom filmen. I dag finns fortfarande ett antal Folkets Hus-biografer kvar som en påminnelse om den eran, men då var rörelsen också en betydande filmproducent. 1944, men med start av egen produktion 1949, tog arbetarrörelsen över produktionsbolaget Nordisk Tonefilm, det som gjorde även ”Skattefria Andersson” åt socialdemokratiska partiet.

I Aktuellt i politiken (s) nummerr 3 1979 (8 februari) publicerade jag en längre artikel om arbetarrörelsens valfilmer – jag ska strax återkomma till den. På denna huvudartikel fanns också påhängd en bakgrundstext, där huvuddelen av uppgifterna var hämtade ur Gunder Anderssons, Eva Bjärlunds och Ingmari Erikssons bok ”Motbilder” (Tiden):

Folkrörelsderna och filmen

De socialdemokratiska, spelfilmsliknande valfilmerna har faktiskt också sina motsvarigheter inom den kommersiella spelfilmen. Sigurd Wallén förekommer, som skådespelare och regissör, både i spelfilmerna och valfilmerna. Gunder Andersson
nämner i ”Motbilder” (Tiden) ett helt knippe trettitalsfilmer som ideologiskt står för ”Per Albin-linjen”: ”Röda dagen” (1931, regi Gustaf Edgren), ”Karl Fredrik regerar” (1934, regi Gustaf Edgren), ”Konflikt” (1937, regi Per-Axel Branner), ”Med folket för fosterlandet” (1938, regi Sigurd Wallén), ”Mot nya tider” (1939, regi Sigurd Wallén) och ”Stål” (1940, regi Per Lindberg).

* Men även därefter har det förstås gjorts en hel del ”arbetarfilmer” av skiftande kvalitet i form av kommersiella spelfilmer. Här är några, utan något som helst anspråk på fullständighet: Hampe FaustmansNär ängarna blomma…” (1945) och ”Lars Hård” (1947, efter romaner av Jan Fridegård) och samme regissörs ”Främmande hamn” (1948) och ”Smeder på luffen” (1949), Ingmar Bergmans arbetsmiljöskildringar i de tidiga filmerna ”Hamnstad” (1948) och ”Sommaren med Monika” (1952, efter Per Anders Fogelströms roman), Arne MattssonsRallare” (1947), ”Hård klang” (1952, efter Hans Hergins roman) och ”Männen i mörker” (1955, efter en roman av Owe Husahr), Bo WiderbergsKvarteret Korpen”, (1963), ”Ådalen 31” (1969) och ”Joe Hill” (1972), Jan TroellsHär har du ditt liv” (1965, efter Eyvind JohnsonsRomanen om Olof”), en del av Vilgot Sjömans filmer, till exempel ”En handfull kärlek” (1974)., Ingvar SkogsbergsMina drömmars stad” (1976, efter Per Amders Fogelströms böcker), och Margareta Vinterhedens och Alf IsraelssonsMan måste ju leva” (1978).

Arbetarrörelsen började redan på trettitalet att intressera sig för filmen. Det gällde inte bara valfilmerna. Arbetslöshetsfilmen ”De utstötta” (1930) hade LO bland finansiärerna, och Metall producerade ”Järnets män” (1936).

* 1937 bildade SAP, SSU, ABF, LO och KF Arbetarnas filmkommitté för förmedling av filmer för föreningsbruk. Kommittén bytte 1938 namn till Folkrörelsernas filmorganisation, Filmo. Man började nu också att göra egna filmer, främst kortfilmer i 16 millimeters format. Man kopierade också ned biograffilm (35 millimeter) till 16 millimeter.

1939 gjorde Filmo, LO, ABF och socialdemokraterna i Stockholm ett första försök med visning av kvalitetsfilm för arbetarpublik. Den här organisationen, Filmens publikorganisation (FPO) las dock ned redan 1940.

Filmcirklar startades inom ABF 1941.

1941 kom ett nytt alternativ till de kommersiella filmvisningarna. Sveriges Folkbiografer AB, Folkbio, bildades, med Karl Kilbom som direktör och Folkets hus-rörelsens Centralorganisation samt IOGTs och NTOs storloger bland aktieägarna. Till den knöts biograferna i Folkets hus och i godtemplarlokalerna.

Folkbio spelade också tillsammans med ett privat bolag in Ivar JohanssonsSkogen är vår arvedel”.

1944 gick Folkbio in som majoritetsägare i ett produktionsbolag, Nordisk Tonefilm.

* Filmo, som från 1940 producerade SAPs valfilmer, skaffade 1944 egen ateljé och började också göra långfilmer, till exempel Hampe Faustmans ”När ängarna blomma”. Men företaget knäcktes ekonomiskt och reorganniserades under namnet Föreningsfilmo. Föreningsfilmo återgick till filmuthyrning, en verksamhet som fortfarande pågår (och för varje år kraftigt ökar).

För Nordisk Tonefilm gick det till en början bättre. Man var till exempel med om att producera ett par av Ingmar Bergmans tidiga filmer. Fram till 1949 sysslade Nordisk Tonefilm dock nästan enbart med distribution. 1949 köptes den private delägaren ut, och man började producera egna långfilmer. Arne MattssonsHon dansade en sommar” (1950) blev en både publik och ekonomisk succé.

Det förekom att enskilda fackförbund deltog i produktionerna. Arne Mattssons ”Bärande hav” (1951) gjordes tillsammans med Sjöfolksförbundet och samme regissörs ”Hård klang” (1952) tillsammans med Stenarbetarna. Ytterligare en arbetarfilm av Arne Mattsson är ”Männen i mörker” (1955).

Flera böcker av Sven Edvin Salje filmatiserades: ”På dessa skuldror” (1948) och ”Människors rike” (1949) med Gösta Folke som regissör och ”Vingslag i natten” (1953) och ”Tarps Elin” (1956) med Kenne Fant som regissör. Fant regidebuterade förresten hos Tonefilm. Han har gjort också ”Prästen i Uddarbo” (1958) för Tonefilm.

Ytterligare några filmer från Tonefilm är Arne Mattssons ”Salka Valka” (1954, efter Halldór Kiljan Laxness’ roman), Torgny AnderbergsPärlemor” (1961, efter Gösta Gustaf-Janssons roman) och Gunnar HöglundsKungsleden” (1964, efter Bosse Gustafsons roman).

Ekonomiskt försökte man under slutet av femtitalet få bolaget på fötter med filmer efter Rune MobergsLille Fridolf”.

Men till slut gick det inte ändå. 1968 såldes Nordisk Tonefilm till privata Omegafilm.

Folkets hus-rörelsens biografer finns dock kvar, för närvarande cirka 380 stycken.

* 1974 startades också Barnens Bio Kontrast, med Unga Örnar som huvudman och FHR, ABF, Hyresgästerna, Riksbyggen och HSB som samarbetspartners. Verksamheten omfattar nu 100 kommuner, sammanlagt ungefär 500 orter. Därmed står folkrörelserna för Sveriges största barnfilmsverksamhet.

* * *

Det bör tilläggas att uppgifterna i artikeln om aktuella förhållanden rör publiceringsåret, 1979.

Huvudartikeln, ”Kyssar och klasskamp”, i samma nummer av Aktuellt i politiken (s), handlar alltså om arbetarrörelsens produktion av valfilmer.

Bakgrunden till att jag kom att intressera mig för dessa var då närmast att jag satt i den jubileumskommitté, som förberedde socialdemokratiska partiets 90-årsjubileum 1979. Det här jubileet kom att få många spännande inslag. Ett av dem var ”Kampen går vidare!” en valfilmsrapsodi sammanställd av Curt Strömblad. Den producerades av Brevskolan för Socialdemokraterna. Längd 52 minuter; filmen fanns att beställa både som smalfilm (16 millimeter) och som biograffilm (35 millimeter).

I den här filmen ingick avsnitt ur följande valfilmer:
När Berg och Fält bytte yrken” (1932)
Landet för folket” (1936)
Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942)
Hans livs lopp” (1944)
Per Albin svarar: Välkomna till oss!” (1946)
De kämpade sig till frihet” (1948)
Mot framtiden” (1952)
Skattefria Andersson” (1954)
En dag som alla andra” (1958)
Våren 1958” (1958)

Dessutom ingick ett nyinspelat journalfilmavsnitt samt en avslutning av Olof Palme.

Samtliga partidistrikt utlovades egna 16 millimeters-kopior; biografkopior (35 millimeter) kunde hyras genom Föreningsfilmo, där också kopior av de ursprungliga valfilmerna fanns till förhyrning.

Curt Strömblad biträddes i sitt arbete av mig och så av en annan dåvarande anställd på partiexpeditionen, Leif Karlsson, senare känd som chefstjänsteman på PRO. För att kunna komma med välövertänkta råd om vad Stömblad skulle ta med i filmkavalkaden, beslöt vi oss för att själva, i rätt tidsföljd, se partiets samtliga valfilmer. De kunde bäst göras hos Föreningsfilmo, som hade en egen filmvisningslokal i centrala Stockholm.

När det här var aktuellt, höll partiledningen (s) just på med att försöka övertyga en mycket motsträvig riksdagsgrupp (s) om nyttan med att släppa fram Ola Ullstens folkpartistiska minoritetsregering. Det skedde naturligtvis med udden riktad mot Thorbjörn Fälldin och Gösta Bohman, men fastän borgerlig splittring även i mina och Leifs ögon var en bra sak, var vi mer än misstänksamma mot att, ens i det syftet, omfamna Folkpartiet. Så i stället för att gå över till riksdagen och lyssna på gruppens utdragna diskussion om den frågan valde Kokk & Karlsson att i stället sitta i Föreningsfilmos lilla biograf och se gamla filmer som manade till kamp mot borgerligheten.

På det här sättet kom vi att bidra till en riktigt bra valfilmskavalkad.

För egen del passade jag också på att i Aktuellt i politiken (s) nummer 3 1979 publicera en artikel om de gamla valfilmer som jag nyss hade sett:

* * *

Kyssar och klasskamp

Ingress:
Kyssar och klasskamp. Spännande spionjakter och valappeller!
Det har varit ingredienser i socialdemokratiska valfilmer under årens lopp.
ENN KOKK har sett samtliga, och ger en historik.
Samt avslöjar att partiet åter tar filmen i sin tjänst.

Bildtext 1:
Romantiska kärlekspar, som är beredda att kyssa till också för partiet, finns det gott om i de socialdemokratiska valfilmerna. Här drabbar ödet i form av en tombola arbetarsonen (Helge Hagerman) och kamrersdottern (Anna-Greta Adolphson). Ur ”Landet för folket” (1936).

Bildtext 2:
Välkänd skådespelare i tidig roll: Olof Thunberg på agitationsmöte. Bilden ur ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv”.

”Kyss till för partiet!” är titeln på en artikel om de socialdemokratiska valfilmerna av Ingmari Eriksson. Den ingår i ”Motbilder” (Tidens samhällsttudier), svensk socialistisk filmkritik i urval av Gunder Andersson, Eva Bjärlund och Ingmari Eriksson. Denna boktitel säjer något väsentligt om många av de valfilmer partiet gjorde från 1928 till 1963, i många fall både till riksdagsvalen och kommunalvalen. De här filmerna hade karaktären av minilångfilmer på 40-50 minuter. De innehöll både aktuellt valbudskap, ideologi och kärlek.

En av banbrytarna var gamle partisekreteraren och vänstersocialisten Fredrik Ström, som försåg ”Under röda fanor” (1930, regi Per-Axel Branner) med manus och kärlekspar.

Kärlekspar (s)

Kärlekspar à la vanlig spelfilm förekommer också till exmpel i ”Landet för folket” (1936, regi Sigurd Wallén) med manus av John Sandén, socialdemokratisk riksdagsman och redaktör för Värmlands Folkblad, ”Knut löser knuten” (1938, regi Erik Berglund) med manus av Nils Beyer och ”Hans livs hopp” (1944, regi Niklas Skoglund), också den med manus av John Sandén.

I flertalet fall kommer pojken och flickan i de socialdemokratiska valfilmerna från olika samhällsklasser. Ingmari Eriksson ser, kritiskt, det här som ett uttryck för klassförsoningsideologi. Men så enkelt är det inte. Poängen är oftast att tjänstemän har gemensamma intressen med arbetarna. På samma sätt är det ett genomgående drag i de socialdemokratiska valfilmerna, att man vädjar till bönder, kvinnor, kristna och andra svårflirtade grupper att göra gemensam sak med arbetarepartiet.

Lika viktigt var det säkert också att man ville locka med samma medel som den kommersiella spelfilmen. Filmen var en stor publikmagnet på den tidens socialdemokratiska valmöten. Följaktligen arbetade man med spelfilmsstory.

Sigurd Wallén

Man använde sig också av folkkära skådespelare. En del av dem, till exempel Naima Wifstrand, Åke Grönberg, Sigurd Wallén (som i budskap och åtbörder och utseende i flera av filmerna är ett slags Per Albin-figur), Stig Järrel, Julia Caesar, och Hans Sträät, deltog av ideologisk övertygelse. Men raden av både socialdemokratiska och andra skådespelare som deltog i filmerna är mycket lång: Douglas Håge, Hjördis Petterson, Stig Grybe, Olof Thunberg, Rune Lindström, Gaby Stenberg, Björn Berglund, Edvin Adolphson, Sif Ruud, Torsten Lilliecrona, Ingrid Thulin och många, många andra. De som fanns på bioaffischerna skulle också finnas i de socialdemokratiska valfilmerna!

Att göra film var dyrt även då. SAP har lagt ner miljoner på att göra valfilm genom åren. Man har använt en oerhört stor andel av valbudgeten för att göra just film. Fram till sextitalet då televisionen slutgiltigt degraderade spelfilmen som attraktivt medium.

Socialdemokratins insatser inom filmen är faktiskt unika, inte bara om man jämför med de andra svenska partierna utan i hela västvärlden. (Det är bara kommunistpartierna i Östeuropa, tidigast av alla det i Sovjetunionen, som kan visa upp något liknande.)

Att detta också rymmer element som man kan betrakta som kommersiella är inget att förfasa sig över. Tvärt om är det ganska roligt att, så här efteråt, se Gunnar (Hans Strååt) i ”Hans livs lopp” (1944) jaga en nazistisk spion genom skogen, dyka efter honom i en sjö à la ”Tsarens kurir” i TV och där genomföra ett regelrätt filmslagsmål. Det var valfilmer det, på den tiden ideologin (enligt nostalgikerna) stod högre i kurs än i dag!

Men det är klart att filmernas syfte främst var att övertyga. Självklart hade de ett politiskt budskap.

Skattefria Andersson

I själva verket utgör de en lysande dokumentation av vad partiet har stått för politiskt under olika skeden.

I ”När Berg och Fält bytte yrken” (1932) finns bakgrunden till kohandeln, intressegemenskapen mellan industriarbetare och bönder. I ”Landet för folket” (1936) finns arbetslösheten och den socialdemokratiska krispolitiken. Bland annat får man se Per Albin tala på ett folkmöte.

Folkets värn och välfärd” (1940) och ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942) handlar förstås om behovet av väpnad neutralitetsvakt. Men budskapet är också att den politiska och sociala demokratiseringen har gjort Sveriges försvar till en angelägenhet även för arbetarklassen.

Kvick politisk propaganda mot högerkrafterna är ”Skattefria Andersson” (1954, regi Per Gunvall) som i komedins form visar hus det går när man (Stig Järrel, tjänsteman) vill stå på egna ben och inte betala skatt till den gemensamma sektorn. Då hamnar man med bilen i rapsåkern i stället för på den socialiserade landsvägen. Det är en sevärd film än i dag! Försöket att göra om succén – ”Pettersson i Annorlunda” (1956) – är inte lika lyckat.

Men själva greppet att använda humor, ja rent av revy, var i och för sig inte nytt. Redan i ”Landet för folket” (1936) sjunger några gårdsmusikanter en visa om Per Albin med refrängen ”…så att vi får Per Albin igen”. Och i ”Välkommen till oss, Per Albin svarar” (1946) förekommer Ernst Wigforss livs levande i en revyscen: Han väcks mitt i natten och förs inför en domare anklagad för sin skattepolitik. Sen sjunger Åke Grönberg och The Bobbies ”Demokrater, demokrater, ge Per Albin din röst”!

Dokumentär linje

Mot det här står en dokumentär linje, som delvis är sammanvävd med det spelfilmsaktiga och publikknipande.

Hjalmar Branting, Per Albin Hansson, Gustav Möller, Ernst Wigforss, Tage Erlander, Torsten Nilsson, Arne Geijer och andra talar till oss från filmduken. Direkt. Eller i arrangerade eller inklippta inslag i spelfilmerna.

Men framför allt speglar filmerna de enskilda människornas, särskilt arbetarklassens, verklighet.

Det började tidigt med ”Vårt land är ditt” (1928), ”Bonde och arbetare” (1932), där man med tecknade figurer visar hur livsmedelstullarna gynnar godsägarna och storbönderna, och inte minst ”Ropet från de två polerna” (1930), som berättar om hur de norrländska småbönderna har det. Den filmen skildrar verkligheten precis sådan den var.

I ”När Berg och Fält bytte yrken” (1932) finns arbetsbilder från trettitalets början.

Knut löser knuten” (1938) innehåller en intressant bostadssocial kartläggning.

I de filmer som gjordes under andra världskriget finns journalfilmsaktiga avsnitt som skildrar det yttre hotet och neutralitetsförsvaret, men till exempel ”Folkets värn och välfärd” (1940) innehåller också en skildring av det sociala reformarbete som hade genomförts i Sverige under de gångna 25 åren.

Den kanske bästa filmen i den här traditionen är ”De kämpade sig till frihet” (1948, regi Arne Bornebusch) med manus av Karl Fredriksson (Nordens Karlsson). Den är en spelfilm med ett långt, tillbakablickande avsnitt om statarnas kamp för föreningsrätt och om massarbetslösheten på trettitalet. Åke Grönberg, Naima Wifstrand, Stig Grybe med flera gör lysande rollprestationer. Det är en film som utan vidare borde kunna visas i TV som en halvdokumentär skildring av trettialet (men det går väl dess värre inte av politiska neutralitetsskäl).

De allra sista valfilmerna, ”En dag som alla andra” (1958), ”Våren 1958” (1958) och ”Förändringens vind” (1962), samtliga med Olle Hellbom som manusförfattare och regissör, har helt släppt spelfilmsambitionerna och går på dokumentärlinjen.

Valfilmskavalkad

När Curt Strömblad har ställts inför uppgiften att göra en kombinerad jubileums- och valfilm åt partiet, valfilmsrapsodin ”Kampen går vidare!”, har han helt naturligt knutit an till den dokumentära traditionen i de socialdemokratiska valfilmerna. Att föra över hela spelfilmstories till en film som bara medger korta avsnitt ur valfilmerna är givetvis omöjligt. Men den rymmer ändå en del bra smakprov på det också. Plus något ännu lättsammare i form av sång, musik och revy.

Den sammanbindande tråden i filmen är de tre stegen, partiets kamp för politisk, social och ekonomisk demokrati.

Tiden efter de sista valfilmerna täcks av ett kort, nygjort journalavsnitt. Olof Palme avslutar filmen med ett likaledes nyinspelat avsnitt. Därmed finns partiets samtliga fyra ordförande i samma film.

Bildtext 3:
Arne Lindblad och Naima Wifstrand som det utslitna statarparet i ”Vårt frihetsarv och framtidsvärv” (1942).

Bildtext 4:
Sigurd Wallén spelade ofta med i de socialdemokratiska valfilmerna. Här som gubben h’Österman i valrevyn ”Välkommen till oss” (1946).

Bildtext 5:
Sverige skulle försvaras. Och Sverige var värt att försvara! Det var budskapet i beredskapstidens filmer. Den här bilden är dock från ”Vägen går vidare”, som såg tillbaka på krigstiden.

Bildtext 6:
”En moderlig scriptgirl gav på fredagen Hans excellens statsministern en lätt make upp inne på Kanslihusets gård. Per Albin skulle nämligen ikläda sig en filmskådespelares skepnad. Det är vårt partis valfilm, som håller sig med så förnämliga aktörer. Ovan ses P A framför kameran. Repliken är skriven på svarta tavlan och Arthur Fischer står för säkerhets skull med manuskriptet i handen.”
(Bildtext i Morgon-Tidningen 8 juli 1944

Bildtext 7:
Partifolket filmas i juli 1938 inför valet. Här är det valfilmen ”Knut löser knuten” som blir till. Erik ”Bullen” Berglund diskuterar kamerainställningar med fotografen Erik Bergstrand.

Bildtext 8:
”Valmöten på landet ordnas i dessa dagar i stort antal. Filmer visas, föredrag hålls och den svenska allmogen lyssnar med allvar och eftertänksamhet, varefter man den 17 september i allmänhet röstar så som man redan på förhand bestämt sig för att rösta. Men mötena bidrar dock till den politiska upplysningen och till ett ökat valdeltagarnde”, rapporterar socialdemokratiska Afton-Tidningen (AT) den 1 september 1950 från valmöte i Lunda socken i Samlingshundra härad i mellersta Roslagen.

Bildtext 9:
Gustav Möller talar. Med revyfilmen ”Välkommen till oss” (1946) som lockbete. Någonstans i Sverige.

* * *

Till detta skulel jag bara vilja tillägga att jag, när jag under en lång period var socialdemokratiska partiets representant i styrelsen för Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, flera år i rad från min uppdragsgivare, partiet, utverkade ganska stora anslag för att restaurera och på så sätt rädda den här filmskatten.

5 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget.

  1. Kyss och kram till dig Enn för denna fantastiska folkbildande artikel. Du borde ha medalj för folkbildande insatser i arbetarrörelsens historia. Du är ju en levande historiebok hela du!

    Comment by Eva Swedenmark — 2010 02 24 23:34 #

  2. 1956 när jag var 14 år, deltog jag i UÖ:s internationella läger i Stockholm. Där spelades in en film av Nordisk Tonefilm.Den handlade om rörelsen, bl.a. gjordes en stor sak av lägerkonsum. Gänget som spelade in filmen bodde i samma ”by” som vår avd. från Örby i S:a Älvsborgsdistriket. En av barnskådespelarna var Pierre Lindstedt. Du Enn, som kan så mycket om dessa filmer, kanske vet var man kan få tag på denna film eller om den över huvudtaget finns kvar! Tack för ett intressant inlägg.

    Comment by Vendla — 2010 02 24 23:44 #

  3. Ja, det var länge sen. Sen dess har tyvärr arbetarrörelsen gjort sig av med nästan alla medier i ett fånigt förlitande till att man skulle kunna administrera fram det goda samhället med hjälp av statlig byråkrati.

    Nu har det kommit en hel del bloggare som ersättning, men tyvärr mest individuella sådana. Skulle man inte kunna utnyttja modern internetteknik till att skapa ett kollektivt nyhets- och tankeutbyte på lekmannanivå, inte bara inom arbetarrörelsen utan mellan alla slags folkliga rörelser?

    Comment by Jan Wiklund — 2010 02 26 7:02 #

  4. Till Vendla: Unga Örnar har sitt arkiv hos Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, så om det här var en film som gjordes åt Unga Örnar, borde den finnas där.

    Dock vet jag inte om Unga Örnar liksom partiet har restaurerat sina filmer och om dessa i så fall finns tillgängliga någonstans, till exempel i form av videokassetter eller i annan form. Du kan ju ringa eller mejla ARAB och kolla om filmen finns där och om den finns tillgänglig för allmänheten på något sätt.

    Comment by Enn Kokk — 2010 02 26 12:24 #

  5. Till Eva Swedenmark: Jo, jag tycker själv att den text jag återpublicerade är en hygglig sammanfattning av arbetarrörelsens filmhistoria.

    På S-bloggars topplista, där jag med jämna mellanrum tar mig in, har den dock inte synts. Kanske är det symtomatiskt för dagens arbetarrörelse, som inte tycks vara nämnvärt intresserad av sin historia.

    Det betyder dock inte att de återpublicerade artiklarna inte skulle ha haft läsare – jag har alltid mängder av läsare som går direkt till min blogg utan att ta vägen över S-bloggar.

    Och det viktigaste är ju att den dokumentation som finns i mina texter från 1979 nu finns tillgänglig på nätet och därmed kan läsas av alla intresserade, inte minst unga människor.

    Comment by Enn Kokk — 2010 02 26 12:36 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^