Hej tillbaka till Klas Eklund, en gammal trätobroder

15 november 2009 16:10 | Media, Politik | 2 kommentarer

Till de många som har hälsat till mig med anledning av min lyckligt ändade hjärtinfarkt har sällat sig även Klas Eklund. Han tecknar sig trätobroder, och ja, jo – för min del har jag ju aldrig trott på vare sig trotskismen eller kanslihushögern.

Det Klas väl närmast syftar på är en del meningsskiljaktigheter vi hade när vi, på var sitt håll, höll på att skriva det så kallade ”90-talsprogrammet” (Klas) respektive det partiprogram som antogs av kongressen 1990 (jag). Vid ett seminarium om dessa våra mödor minns jag att jag stillsamt påminde Klas om att socialdemokratiska partiet i en viss och faktiskt positiv mening nog är en mer konservativ församling än vad han riktigt tycktes ha klart för sig. Det där gick tydligen Klas djupt till sinnes, för flera år efteråt återvände han i sitt sommarprogram i radio till det jag då hade sagt.

För egen del har jag äran av att ha medverkat till att hans stora boksuccé ”Vår ekonomi” kom till. Denna introduktion till samhällsekonomin, först utgiven 1987 på Tidens förlag, kom ju sen ut i nya och nya upplagor och såldes också till många andra länder; bland annat gavs den ut på kinesiska. Men det hela började med att Klas för Aktuellt i politiken (s), vars chefredaktör jag var, skrev en serie pedagogiska och lättlästa artiklar om ekonomiska elementa, kallade ”Ekonomiskolan”.

Under senare år, framför allt under den långa period då Klas har arbetat för SEB, har vi knappast setts alls, men det är ju kul att kunna konstatera att denne min gamle trätobroder hör till de många som följer min blogg.

Hej, Klas!

Melodikrysset nummer 46 2009

14 november 2009 12:03 | Barnkultur, Film, Musik, Ur dagboken | 17 kommentarer

Tack än en gång för alla uppmuntrande tillrop, som min hjärtinfarkt föranledde från melodikrysslösare och andra. Så sent som i går fick jag liljekonvaljer från Anna och från författaren själv nyutgåvan av Kurt Salomonsons roman ”Sveket”, som ni kan läsa mer om ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.

Jag har klarat veckans kryss. även om där fanns signaturen till en TV-serie som jag förstås inte har sett – jag ser sällan TV-serier. Men med de ledtrådar Eldeman gav (Patrick Swayze, motsatsord) var det inte alltför svårt att komma fram till att den serie som efterlystes var ”Nord och Syd” (”North and South”), som handlade om amerikanska inbördeskriget.

Biofilm förekom det förstås också i krysset. I dag fick vi höra Edvard Persson sjunga ”Alla är vi sjömän”, som ingick i ”En sjöman till häst” från 1940.

Och så demonstrerade Anders Eldeman åter igen sin stora kärlek till James Bond-filmer. Den här gången fick vi höra ”Live and Let Die” med Paul McCartney och The Wings. På svenska kallades filmen ”Leva och låta dö”.

Det är inte bara till James Bond Eldeman ständigt återvänder. I dag kommer jag på rak arm på åtminstone tre ljudillustrationer, som har varit med förr.

Den första var ”Med en enkel tulipan”, som skrevs av Jules Sylvain och Sven Paddock 1938. Mest känd är den väl i den insjungning, som gjordes av Harry Brandelius.

Också ”Lesson One”, på svenska ”Kalle Johansson”, har tidigare förekommit i krysset. Det Russ Conway spelade på kallas för spikpiano.

Och visst har vi tidigare hört även Mats Paulsons fina ”Visa vid vindens ängar”, där det bland annat fläktar till i en tyllgardin.

Lisa Nilsson kallar sin senaste CD för ”Sambou Sambou”, och på den hittar man bland annat ”Wave”, som väl ursprungligen är en Tom Jones-låt.

Ännu nyare på skiva är ”Du som tog mitt hjärta”, där Patrik Isaksson sjöng duett med Sarah Dawn Finer, trippelfråga i krysset nyligen.

När det gäller de svenska artisterna i övrigt, hade Eldeman bemödat sig om att hitta sådant som inte är allt för vanligt och lättidentifierat.

Alltså hörde vi Lill Lindfors i ”I mig finns en sång”, där musiken är lånad från Frédéric Chopin.

Inte heller hör man så ofta ”Så glad som dina ögon”. Men nog var det Agnetha Fältskog som sjöng!

Gipsy Kings – här med ”Baila me” – hade Eldeman också grävt fram ur skivgömmorna, dock inte de svenska. (De är franska romer.)

Ja, sen är det väl bara dagens två barnvisor kvar att redovisa, ingen av dem särskilt svår: ”Tänk om jag hade en liten, liten apa” och så Alice Tegnérs ”Mors lilla Olle”.

Trots uppnådda 72 års ålder är jag fortfartande barnsligt förtjust i barnkultur.

Ett tyskt requiem

13 november 2009 15:32 | Mat & dryck, Musik | 4 kommentarer

Birgitta och jag har säsongsabonnemang på konserterna i Musikens hus med Uppsala kammarorkester. I går kväll var det dags igen, men jag fick gå ensam, eftersom hustrun var bjuden på avskedsmiddag på Sätergläntan i Dalarna; hon har varit ordförande för denna den svenska hemslöjdsrörelsens främsta utbildningsanstalt.

Eftersom vi brukar äta ute före de här konserterna, valde jag att göra det också i går: intog en ensam middag i restaurangen på nedervåningen i vårt konserthus. Det blev hjortstek.

Birgitta hade ringt Musikens hus och meddelat, att hennes plats stod till förfogande, om någon ville köpa biljett där, och eftersom vi har fasta platser för två till höger om högra gången, var det lite intressant att se, vem som skulle hamna bredvid mig. Det visade sig vara en kvinna som jag kände igen men inte genast kunde placera – hon däremot visste omedelbart vem jag var. Så hon presenterade sig, Lena Redin, och berättade också att när hon googlade på sin dotters namn – Maria Nytell – fick hon upp dotterns namn tillsammans med mitt. Maria har en gång, när hon jobbade på Elevorganisationen, bloggvägen kontaktat mig om elevriksdagen 1959. Mamman, Lena, är välkänd för alla oss som brukar lyssna på ”Odla med P1” i radion. Hon gör också musikprogram.

Ibland är världen liten.

Ni som brukar läsa mina kommentarer till olika konserter med klassisk och annan seriös konstmusik vet, att jag inte alltid är så förtjust i musik av Johannes Brahms (1833-1897).

Det jag hörde i går vann dock mitt gillande.

Det vi fick höra var nämligen ett körverk, ”Ein deutsches Requiem”, påbörjat 1865 och avslutat 1868.

Brahms requiem skiljer sig inte bara från många andra sådana genom att det har text på tyska i stället för på latin; innehållsligt/textmässigt har det också en ljusare ton än mycket annat i genren, även om de texter som sjungs är hämtade ur Bibeln.

Ett par sångsolister, Anders Larsson, baryton, och Karin Roman, sopran, medverkade i några korta solopartier, men trots att inte minst Roman var väl värd att lyssna på, var solopartierna inte kvällens stora behållning – de spelar helt enkelt en ganska liten roll i helheten.

I stället spelade körerna, den här kvällen två stycken, huvudrollen: S:t Jacobs kammarkör och Gustaf Sjökvists kammarkör med vardera över 30 sångare. De fungerade oerhört fint ihop med kammarorkestern, och man kan nog ana att orkesterns dirigent, Paul Mägi, vars hemland, Estland, är ett av de riktigt stora körmusikländerna, har fått det att låta så här bra.

Synd att min hustru, den före detta ordföranden i Sveriges körförbund, inte fick höra det här!

Underbar bok om den svenska vintern

12 november 2009 15:50 | Barnkultur, Politik | 10 kommentarer

Kaj Beckman skapade i början av 1970-talet (1971, 1973, 1973 och 1974, Folket i Bilds förlag) sin serie bilderböcker om årstiderna och de svenska sedvänjor som är förknippade med dem. Det är en underbar serie böcker, som sen av Tidens förlag också kom att utges i samlingsvolymen ”Måns och Mari från vår till vinter”, 1999 återutgiven igen av En bok för alla. Hur älskad den här bokserien har blivit av nya och nya generationer barn förstår man av att En bok för alla nu på nytt och separat ger ut ”Måns pch Mari om vintern” lagom till årets (2009) jul.

Den vinter Kaj Beckman trollar fram är förtrollande vacker: trädgården blir ett snöhöljt paradis, där barnen, Måns och Mari, hjälps åt att sopa rent gångarna men där man också kan bygga snöfästning, snögubbe och snölykta. Fåglar matas med kärve, och man får lära sig namnen på de vanligaste fåglarna på fågelbordet. Måns och Mari lussar för Matti (som är en kvinna; det sägs aldrig, men hon förefaller vara deras ensamstående mor) och bakar tillsammans med henne pepparkakor med fantasifullt utlagd sockerglasyr. Julgran köps och det blir både julkrubba och jultomte, och till att delta i julaftonsfirandet inbjuds både ett par ensamma grannar och ett invandrarpar – det här är en bok från det tidiga sjuttiotalet då vi i Sverige fortfarande trodde på och praktiserade solidaritet. Nyårsnattens fyrverkerier får vi också se, liksom skridskoåkningen på den bottenfrusna dammen. På sista bilden eldas julgranen upp, gren för gren.

Har ni barn eller barnbarn i bilderboksåldern, är den här boken ett julklappsmåste!

Upptäcka-bok för de minsta

12 november 2009 15:04 | Barnkultur | Kommentering avstängd

En bok för alla har återutgivit (2009) Karin Carlssons och Lars Emanuelssons bilderbok för relativt små barn, ”Rosor i rabatten – var nånstans är katten?” (ursprungligen utgiven av Läseteket 1985).

Den är uppbyggd som en pekbok men snäppet svårare än en vanlig sådan, eftersom det som efterfrågas i de korta, rimmade tvåradstexterna bara syns till en mycket liten del på bilden – för att sedan exponeras i full skala på nästa uppslag.

Bilderna är klara och tydliga, möjligen lite planschaktiga. Men det senare underlättar ju för barnet man läser för.

En rar och trevlig bok är det hur som helst.

Ett återbesök i det svart-vita äventyrslandet

11 november 2009 17:43 | Deckare, Film, Serier | Kommentering avstängd

Chester Gould tecknade sin polisserie ”Dick Tracy” mellan 1931 och 1977. Jag läste den flitigt under pojkåren, främst i Alla Tiders Seriejournal under tidigt 1950-tal. Som skildring av kriminalitet och polisarbete i USA var den realistisk, också hårdkokt som kioskdeckarna som kom från samma land. Dock balanserades detta inte bara av att figurerna i serien hade så utstuderat särpräglade drag utan också av att de senare gav serien med sina oftast ganska brutala händelser ett drag av humor.

Den tecknade serien ”Dick Tracy” har utan tvekan lånat drag också från tidens hårdkokta polisfilmer. Just det gör det extra intresssant att den samtidigt även filmades. I eftermiddags såg jag i TV ett exempel på detta, ”Dick Tracy möter Biljardbollen”, ”Dick Tracy vs. Cueball” från 1946. Den utgör väl inte, ens i sin genre, någon av filmhistoriens höjdpunkter, men för mig som fortfarande har en dragning till serien ”Dick Tracy” och som nu starkt blev påmind om de polisfilmer jag lyckades ta mig in på redan före den magiska 15-årsåldern, var det lite av en nostalgitripp att se den här gamla filmen. Jag slogs också av det näst intill kompakta mörker som förekommer i delar av den här sortens svart-vita filmer: I vart fall i TV-format var det delvis ganska svårt att mer än ana vad som i upplösningen skulle komma att hända på det som av ångvisslan att döma måste vara ett järnvägsspår.

I serieversionen är inte minst skurkarna starkt karikerade – jämför här med ”Läderlappen”, den till stor del samtida ”Batman”. Den här historiens Cueball, Biljardbollen, spelad av Dick Wessel, hör väl där inte till de mest särpräglade figurerna, men eftersom hjälten, Dick Tracy, också har en så markerad profil, måste jag anmärka på att han i Morgan Conways filmskepnad inte riktigt lever upp till mina förväntningar, vad utseendet beträffar. För den allra mest serietrogna rollgestaltningen står i stället Ian Keith i rollen som Vitamin Flintheart.

Filmen startar med en diamantstöld och ett mord, och också resten av filmhandlingen kretsar kring det slags girighet, där priset för att man ska få det man vill ha gång på gång blir att ta någon annans liv. På så sätt är filmhandlingen en god kopia inte bara av seriehandlingen utan ett uttryck för Chester Goulds människosyn, som han om och om igen gestaltade i historier, där de agerande var antingen goda eller onda.

Men våldsamt spännande var den här filmversionen, signerad Gordon M Douglas (regi) och Luci Ward (manus), alltså inte.

”…där bluesen möter det socialdemokratiska vemodet”

11 november 2009 11:59 | Citat, Musik | Kommentering avstängd

I dagens DN (11 november 2009) hittar jag i PO Tidholms recension av Louise Hoffstens nya CD ”På andra sidan Vättern” några meningar som jag önskar hade varit mina egna:

”Hoffsten bottnar i en svensk musiktradition där det anglosaxiska möter det nordiska, där bluesen möter det socialdemokratiska vemodet. Blundar jag ser jag Louise Hoffsten framför mig på ett blåsigt torg i en svensk småstad, hon står mitt i verkligheten om man så vill.”

Jag har allt som Hoffsten hittills har gett ut utom alltså den här helt färska CDn.

När jag har skaffat den, kommer jag att själv skriva om den här på bloggen.

Melodikrysset nummer 45 2009

10 november 2009 19:56 | Barnkultur, Film, Musik, Trädgård, Ur dagboken | 13 kommentarer

Allra först: ett stort och varmt tack till alla er – kända så väl som okända – som har hörts av med omtänksamma och vänliga hälsningar med anledning av mitt, som det skulle visa sig, tillfälliga frånfälle. (Några av er har dessutom framfört hälsningar via min dotter Kerstins blogg, så tack också till hela personalen i Coop Konsum i Öregrund – vi ses nog som vanligt i mellandagarna.) Jag är helt överväldigad!

Några ord således också om det som hände. Birgitta och jag var i Öregrund för att vinterstänga huset, och jag var ute i trädgården för att sätta hönsnät runt fruktträden, ett bra sätt att hålla hararna borta. Jag har, som många av er vet, sedan tidigare pacemaker, men det här är ju, objektivt sett, inget tungt jobb. Men knäböjandet och resandet tog tydligen ändå på hjärtat, och bara efter en liten stund var jag trungen att avbryta på grund av smärta i bröstet. När det inte hjälpte att vila på sängen, ringde min resoluta hustru Vårdcentralen, och vi fick omedelbart tid. Vårdcentralen misstänkte genast att det var fråga om hjärtat och efter lite koll tillkallade man en ambulans för transport till Akademiska sjukhuset i Uppsala. På väg dit kollade man mitt hjärta och sände i väg resultaten till Uppsala; jag fick också tabletter. Sen in genom akutintaget, och efter några ytterligare kontroller blev jag mycket noggrant undersökt av en ung hjärtläkare, estländare liksom jag själv men hitkommen efter frigörelsen från Sovjetunionen och helt utbildad här. (Lite senare träffade jag vid en rond på ytterligare en est, en ung kvinna den här gången.)

För att göra den här historien någorlunda kort: Det visade sig att jag hade en förträngning i ett av kärlen från hjärtat, vilket man – helt underbart – numera hittar och åtgärdar genom att intravenöst gå från vänster handlov till förmaket. Genom en ballongsprängning vidgas kärlet och lagas sedan med ett konstgjort nät. Sen, vips, är smärtan och de övriga besvären av hjärtinfarkten (i mitt fall en lindrig) borta, och efter några dars vård och tillsyn plus diverse nya mediciner är man mogen att få åka hem igen och göra Melodikrysset.

Jag vill också tillägga att jag har haft en fantastisk uppbackning av familjen, utöver Birgitta barnen Matti, Kerstin och Anna. Jag har fått besök, farsdagspresenter och blommor, och Matti har stannat kvar i Uppsala ett par dar bland annat för att med den envishet han har ärvt från sin far se till att farsgubben också genast börjar motionera lite för att gradvis få upp konditionen.

Men efter en promenad efter lunch i dag kunde jag till slut äntligen sätta mig ner vid datorn och lösa veckans melodikryss.

Det var inte vansinnigt svårt men innehöll också musik, som jag inte var förtrogen med.

”Still Loving You”, rockballaden med Scorpions, tror jag till exempel att jag tidigare inte hade hört, inte heller ”Broken Strings” med James Morrison och Nelly Furtado.

Men mina läsare ska för den skull inte automatiskt tro att detta har sin bakgrund i att jag är 72 år. Dagens kryss avslutades till exempel med en låt av och med Lars Winnerbäck, ”Jag får liksom ingen ordning”. Den finns på hans senaste CD ”Tänk om jag ångrar mig och sen ångrar mig igen”, 2009. Den har jag inte bara lyssnat på utan också recenserat här på bloggen – kolla själva här!

Så där kan det också vara med film. Jag gillar att se film, men jämfört med i yngre dar ser jag mycket färre filmer på bio. ”Pirates of the Caribbean” har jag till exempel aldrig sett, men eftersom det sökta ordet för de agerande såg ut att bli pirater, måste det rimligen ha varit ur den som musiken var hämtad.

Kryssets andra film var äldre. På den punkten kan jag väl helt sonika citera en kommentar från min melodikryssvän Gunnar Bergquist: ”Ankaret opp” heter låten, tagen ur filmen ”Flottans glada gossar”’ från 1954 med bland andra Åke Söderblom, Egon Larsson, Äke Grönberg, Gunnar Björnstrand och Yvonne Lombard. Grabbarna har fått höra att båten ska gå till Monte Carlo och då brister de ut i sång: ”Nu går flaggan i topp, nu ska ankaret opp…”. Då måste man ha ankrat först.

Och när vi nu är ute på havet, kan vi väl också passa på att redovisa veckans Evert Taube. Han skrev ”Så skimrande var aldrig havet” 1948.

Mer drastiskt avslutade relationer avhandlas i Bengt Sändhs ”Drängen gick på ängen”. Sändh var en trubadur med starkt intresse för ämnen som snus, mus och brännvin och ägnade sig mycket riktigt efter att ha avslutat sångarkarriären åt att tillverka snus.

Men tillbaka till den mer trånande kärleken igen. Vi hörde Ray Charles i ”Georgia On My Mind”. Han fick en hit med den 1960, men låten hade skrivits redan 30 år tidigare, av Hoagy Carmichael.

Minns jag texten i ”Congratulations”, sjungen av Cliff Richards, rätt, handlar även den mer om kärlek än om att bli uppvaktad med presenter, vilket skulle vara svaret på den frågan i dagens kryss.

Sådan kärlek kan, åtminstone om den uppstår här i Sverige, ända i att man får behov av en brudmarsch, till exempel ”Brudmarsch från Delsbo” med Orsa spelmän.

På vissa håll i Sverige är det, förstår jag, redan dags att sjunga Felix Körlings år 1913 skrivna ”Nej se det snöar”.

Här i mina trakter är dock en annan sång som var med i dagens kryss mer aktuell, ”Regnet det bara öser ner”, den där Siw Malmkvist 1970 också sjöng ”och jag blir blöt om både skor och strumpor” – här skulle den få oss att tänka på ordet pöl. Melodin till den här, ”Raindrops Keep Falling On My Head”, hade året före skrivits av Burt Bacharach.

För egen del föredrar jag, åtminstone väderleksmässigt, Solstollarna (det vill säga Ola Ström och Per Dunsö), som vi i dagens kryss hörde i ”Tusen bitar”.

Ännu längre tillbaka, på 1970-talet, var det aktuellt med ”Tajta jeans”, som framfördes av ett annat scenpar, Brasse Brännström och Magnus Härenstam.

Men, som vi redan har varit inne på, snart är det nog dags att övergå till lite varmare byxor.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Hälsning från Enn

7 november 2009 17:18 | Varia | 98 kommentarer

Det här är inte Enn som skriver, utan Enns dotter Kerstin. Pappa ligger på hjärtkliniken på Akademiska efter att ha fått en lätt hjärtinfarkt igår när han var ute i Öregrund och arbetade i trädgården. Vi kom överens om att jag skulle skriva ett inlägg och berätta det eftersom ni är många som väntar på att han ska skriva om melodikrysset, och som kanske undrar och blir oroliga om han inte skriver något på bloggen på flera dagar utan förvarning. Han har ju skrivit om sina hjärtproblem tidigare på bloggen.

Jag har hälsat på pappa på sjukhuset idag, och han har inte ont längre och är vid gott mod;  bara irriterad över alla sladdar och slangar som han sitter fast i och litet otålig att få komma hem och lösa melodikrysset. Han blir dock kvar någon eller några dagar.

Scener ur ett äktenskap

6 november 2009 8:07 | Film, Musik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Jag håller Käbi Laretei (född 1922) för att vara inte bara en mycket hörvärd pianist utan också en intressant författare. Jag har läst alla hennes böcker, vilkas innehåll finns i gränslandet mellan självbiografi och skönlitteratur – mina recensioner finns att läsa ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Jag har också träffat henne, till och med dansat med henne i ett nyårsprogram i TV, där vi båda medverkade, men jag kan inte säga att jag känner henne närmare annat än genom hennes böcker.

Ingmar Bergmans (1918-2007) filmer har jag träget sett genom åren, sedan också gärna återvänt till. Ett urval recensioner jag har skrivit om bergmanfilmer finns att läsa under Kulturspegeln, Film.

Att jag har intresserat mig för både Laretei och Bergman har att göra med att de är intressanta kulturskapare, inte med att de i tio års tid (1959-1969) var gifta med varandra – men naturligtvis har jag känt till deras relation, så omskriven som den har varit.

Efter Bergmans död har Käbi Laretei gett ut en bok, ”Vart tog all denna kärlek vägen?” (Norstedts, 2009), som genom att återge brev – hennes egna så väl som Ingmars – samt dagboksanteckningar kastar ljus över deras förhållande. Kommentarerna och förklaringarna är mycket fåtaliga, vilket gör att läsaren nog bör ha en viss förhandsorientering både om de båda huvudpersonerna och annat och andra som förekommer i de oftast korta texterna. Men för mig, som alltså kan en del om både Käbi och Ingmar (i breven tecknar han sig oftast iMMi), har det varit odelat intressant att ta del av dessa scener ur deras äktenskap.

De här båda konstnärerna, verksamma på olika områden (Bergman använde sig dock av pianisten Laretei i några av sina filmer), verkar ha dragits till varann så fort de hade träffats – de var tidigare inte bekanta med varann, och de var båda gifta på var sitt håll. En tät brevväxling övergick till en sexuell relation och sen till ett äktenskap.

Bergmans många äktenskap – fem, som resulterade i nio barn – och älskarinnor är ju kända.

Laretei bröt upp från ett äktenskap med dirigenten Gunnar Staern, med vilken hon hade dottern Linda.

Det märkliga är att hennes förhållningssätt till uppbrottet från sitt första äktenskap av henne själv i de texter hon publicerar skildras som mycket mer lättvindigt – som ett rus av kärlekens lättsinne – än allt det som vi har fått veta om komplikationerna kring Bergmans många relationer och uppbrott. Både i boken och i en intervju given med anledning av den (Svenska Dagbladet den 6 maj 2009), ”Svartsjukan var det värsta”, framgår det märkligt nog, att Bergman var den av de två som fruktade otrohet.

De här båda konstnärspersonligheterna var, även om de fann en gemensam nämnare i musiken, på de flesta områden mycket olika varann som människor: Käbi social och utåtvänd, Ingmar inåtvänd och i ständig kamp med sina demoner.

Boken slutar med sonen Daniels födelse, alltså redan 1962 (även om den i några stycken går lite längre fram i tiden), och man får alltså inte veta så mycket om vad som hände sedan och vart all denna kärlek tog vägen. Men om Käbi Lareteis och Ingmar Bergmans liv vet vi, att de långt senare, ända fram till Ingmars död, hade en vänskaplig relation – Käbi fick bo i ett av hans hus på Fårö och hade där två flyglar att spela på.

Slutligen: De texter Käbi Laretei har publicerat har i flera avseende också bäring utanför den privata relation de oftast kretsar kring. Av allt att döma spelade Laretei till exempel en avgörande roll för att Bergman tog sig igenom en konstnärlig kris och gjorde filmen ”Tystnaden” (1963).

I den filmen förekommer för övrigt ett lätt förvanskat estniskt ord, timukas som betyder bödel. ”Stadsnamnet Timoka såg jag i en bok som min dåvarande hustru hade. Hon är ju estniska. Det var en diktbok och där stod ordet ’Timoka’ på en rad och utan att veta vad det betydde döpte jag staden till Timoka. Så frågade jag henne vad det betydde och då sa hon – estniskan har en massa kasus – att det betyder ’bödeln tillhörig’. Men annars var det ett rent påhittsspråk.” (”Bergman om Bergman”)

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^