Hur skulle KD kunna ta sig ur fyraprocentsträsket?

Ett par av de senaste opinionsundersökningarna placerar Kristdemokraterna farligt nära, i ett av fallen rent av rejält under fyraprocentsspärren. Jag hör till dem som i flertalet frågor står mycket långt från KD. Jag skulle knappast, rent politiskt, sörja partiets sorti ur Sveriges riksdag. Men KDs aktuella sits väcker samtidigt mycket intressanta principiella frågor.

På Svenska Dagbladets ledarsida (12 januari 2009) analyserar kolumnisten Roland Poirer Martinsson KDs aktuella problem på ett sätt som är intressant också för oss som själva inte är bekymrade över det rubriken för hans kolumn ger uttryck för: ”Kd:s experiment har nått vägs ände”.

Poirer Martinsson sammanfattar på ett ganska roligt sätt KDs aktuella politiska position, den som har lett till att allt fler överger partiet: ”Hur ser då dagens kristdemokratiska galax ut? Här är mitt förslag: alkohol är farligt, höj biståndet, pacifism är rätt, Anders Wijkman, värna gamla, familjen är viktig, undvik abortdebatten.”

Det senare aktualiseras förresten just nu av att KDs valberedning inför det kommande EU-valet har lyckats med konststycket att presentera ett förslag till lista, där den i partiet mest populäre kandidaten, abortmotståndaren Lennart Sacredéus, inte finns med.

Men tillbaka till Poirer Martinssons artikel. Hans recept för KD är ideologiskt träffsäkert – det finns i dag inget parti som förmår attrahera de konservativa väljarna – och skulle säkert också kunna ge partiet ny vind i seglen: ”ute i landet finns det ett kluster med familjen först, låga skatter, starkt försvar, fri skola, personligt ansvar, färre aborter, nej till dödshjälp, fri företagsamhet, lag och ordning, religion är viktigt, samhällsinstitutioner bör vårdas och – varför inte? – förbud mot tv-reklam med sex och våld före 20 på kvällen”.

Jag skulle nog kunna tänka mig att en profilering av KD i den riktningen skulle vålla Det nya Arbetarpartiet, det som förr var Högerpartiet, stora bekymmer, också i form av tappade röstandelar till KD i gallup och i slutändan i nästa val.

Men det finns ett men också med det här receptet.

Problemet ligger i den cementering av blockpolitiken som har ägt rum.

Anta att de övriga partierna i alliansregeringen började gå KD till mötes på de punkter Poirer Martinsson räknar upp – för övrigt skulle det räcka med att KD presenterade ett valprogram av den här typen, om vilket Fredrik Reinfeldt i valdebatterna och journalistutfrågningarna i TV förmodligen skulle få fler frågor än om sitt eget partis program.

Jag kan ju bara gissa, men KD-framgångar, baserade på ett program av den här typen, skulle med all säkerhet få mängder av lättrörliga, socialliberala mittenväljare att markera sitt avståndstagande genom att först i opinionsundersökningarna, sen i valet lägga sin röst på socialdemokraterna.

Ändå ska man inte läsa det jag skriver här som ett uttryck för skadeglädje. Jag är den sortens demokrat som verkligen inte vill förmena genuint konservativa människor att organisera sig politiskt och försöka få stöd för sitt program.

Liksom jag inte vill förmena vänstersocialister och gröna att göra samma sak.

Det Poirer Martinsson diskuterar är egentligen effekterna av att svenskt partiväsende allt mer tycks låsas i något som allt mindre liknar ett flerpartisystem. För mig är flerpartisystem nämligen inte synonymt med tvåpartisystem.

Hela Roland Poirer Martinssons kolumn om Kristdemokraterna kan du läsa här.

Om kärlek som slutar i förnedring och hat

Fritiof Nilsson Piraten (1895-1972) är en författare som jag med stort nöje har läst genom åren; jag tror att jag både äger och har läst samtliga böcker av hans hand. Han är mycket skicklig både som romanförfattare och som novellist. Till hans stora popularitet har säkert hans frodiga och ofta mycket underhållande berättande bidragit, men i botten på ett stort antal av hans berättelser finns förstås allvar, ja rent av tragedi.

Det sist nämnda gäller inte minst hans roman från 1937, ”Bokhandlaren som slutade bada”, den som Jarl Kulle gjorde en högst sevärd film av 1969.

Den i yngre år av sin mor hårt beskyddade Jakob hindrades därigenom att knyta band till det motsatta könet. Också efter moderns död, när han har blivit den lilla ortens bokhandlare (Jakob Bokhandlare som i filmen spelas av Allan Edwall) umgås han främst med andra herrar, kunder i hans bokhandel, bland dem korpralen och takläggaren Krakow (Jarl Kulle), snickaren Grelin (Fritiof Billquist), skräddaren och positivspelaren Stickselius (Nils Eklund), stationsskrivaren Trolle (Olof Bergström) samt ortens biertappare, spelad av Gunnar Knas Lindkvist. De här herrarna har en egen ritual: Under sommarhalvåret badar de nakna i ån; deras nakenhet skrämmer bort anständiga damer på promenad, allt medan de under halsande av öl, kyld i ån, lyssnar på högläsning ur någon bok, medförd av Jakob Bokhandlare.

Vi ser ett manligt kotteri, utan homoerotisk laddning. De flesta i det här gänget har säkert hustru och kanske även andra erotiska erfarenheter av det motsatta könet, men Fritiof Nilsson Piraten skriver om en tid då män och kvinnor levde i mycket mer åtskilda sfärer än de gör i dag.

Det här illustreras av den inledande historien om den för övrigt gifte Krakows utflykt till Stockholm i avsikt att träffa (och lägra; som lockemedel medför han en azalea) en ungdomskärlek, Sabina – som dock visar sig ha flyttat. Den kostliga handingen som därvid utvecklar sig överlåter jag åt bokläsarna och/eller filmtittarna (filmen finns på DVD) att själva ta del av.

Också in i Jakob Bokhandlares liv kommer det, sent omsider, en kvinna. Granne med honom bor Elim Svensson ”Krusenstolpe” (fullkomligt suveränt gestaltad, en smula lemmalytt, av Ingvar Kjellson). Hem till honom från Antwerpen kommer överraskande hans syster, numera med namnet Amélie Arbel (Margaretha Krook). Jakob Bokhandlare blir omedelbart betuttad i de yppiga former han kan se under hennes kanske inte alltid så smakfulla kläder. I relativt sen ålder i livet gifter sig Jacob med henne, och hon flyttar in i hans hus.

Erotikens fröjder förbyts sen till något som i slutändan måste betecknas som ett inferno. Att Amélie inte direkt har varit någon blyg viol uppenbaras för Jacob, och Jacob – och vad värre är, hela samhället – får reda på att Amélie har tjänat ihop sina sparade slantar på bordell. Amélie dränker den belägenhet hennes tidigare liv (eller i vart fall den allmänna kunskapen om det) har försatt henne i med starka drycker, och bland annat under intryck av dessa utbyts giftigheter. Till slut låter Jacob mura en mur, som skiljer deras halvor av huset åt.

De lever åtskilda; Jacob tål inte ens att höra oväsendet han ibland hör från andra sidan muren och överröstar det då genom att spela kornett. Till slut dör den allt fetare och mer försupna Amélie, och Jakob, som inte ens har varit med på begravningen, beställer en gravsten med texten ”Måtte jorden vila lätt under henne”.

När Jakob själv senare ligger på sitt yttersta, berättar han varför han själv under de där striderna med Amélie svek sina vänner och slutade bada i ån. Nej, det var inte främst för att han skämdes över hustrun och hennes förflutna. Men det var så att en av deras handgripliga mellanhavanden hade slutat med att hon, när hon hade slagit honom i huvudet, fick honom att med baken törna mot den glödheta järnkaminen, varvid texten på kaminluckan, Potiphar, brändes in i hans ena skinka. Den som i större utsträckning än dagens unga kan sin bibel, inser därvid genast vilka associationer begreppet Potiphars hustru väcker.

När han visar upp ärret, inser man dock, att han för länge sedan kunde ha återupptagit vanan att bada i ån tillsammans med kamraterna. Ärret har med åren läkts, men framför allt hade Jakob bortsett från att Potiphar var ganska svårläst för omgivningen, eftersom det hade bränts in i baken så att säga baklänges.

Melodikrysset nr 2 2009

Dagens melodikryss rymde flera frågor som jag tyckte var svåra, utifrån mina musikkunskaper alltså.

Jag tar det för mig svåra först.

Schlagern med en titel och refräng hade jag svårt att identifiera. Eftersom jag hade inledningsbokstäverna och orden gick in i varandra, kom jag på att det finns en låt som i titel och refräng har frasen ”Lägg din hand i min (ska vara DEN enligt en läsare, HANS enligt en annan, vilket alltså inte rubbar mitt svar till lösning) hand”, men jag minns inte hur den går. Jag vill betona att det här är en gissning från min sida, så ta alltså inte för givet att jag har rätt svar.

Jag är vidare notoriskt dålig på signaturer till TV-serier, detta främst för att jag ser så få sådana. Men 1983 sändes i svensk TV den brittiska serien ”We’ll Meet Again”, som här döptes till ”Vi möts igen”, och den skulle det kunna vara.

Långt utanför mina normala referensramar ligger Idol-vinnarna. Men med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att han med ”Close But No Cigarr” heter Marcus Fagervall.

Inte heller är jag närmare bekant med popbandet N Sync. Men här kom jag av okänd anledning nästan med detsamma på gruppnamnet, och kontrollgoogling på ”This I Promise You” bekräftade, att jag hade hamnat rätt.

Resten tyckte jag – men där kan ju andra ha en helt annan mening – var lätt.

Jag och Birgitta såg som vanligt Ingvar Oldsberg i ”På spåret” – ett både underhållande och lärorikt TV-progam – i går kväll, men att påstå att Oldsberg sjöng ”I Can’t Stop Loving You” är att ta i väldigt mycket. Upphovsmannen, Don Gibson, skulle ha vridit sig i plågor, om han hade hört det här. Vi kan väl hur som helst enas om att Ray Charles’ insjungning från 1962 var bättre.

Mycket bättre var då Bosse Parneviks avsiktliga röstförvrängning i parodin på ”Svensktoppen”, där Bengt Bedrup fick agera programledare eller snarare referent.

Inte heller kan jag väl gärna missa besjungaren av mitt Uppsala Owe Thörnqvist, vars ”Dagny” var en av dagens ljudillustrationer. Jag känner Owe en smula, eftersom han liksom min hustru har fått titeln ”hedersupplänning”; vi kommer snart att ses på middagen för hedersupplänningar på Uppsala slott. Hustrun benämndes förresten ibland under sin politikertid som ”Svartbäckens rödaste ros”, detta eftersom vi bor i Svartbäcken.

Tage Danielsson har jag samarbetat en smula med inför 1968 års val, då han gav ut ”En soffliggares dagbok”. Han och Hans Alfredson har gjort många minnesvärda nummer, bland dem ”Ett glas öl” efter engelsk förlaga.

Om mina mellanhavanden med Cornelis Vreeswijk kan ni läsa ovan under Kulturspegeln, Musik. I dagens melodikryss förekom hans roliga ”Brev från kolonien”, med text men inte musik av Cornelis. Musiken har han lånat från ”Timmarnas dans”, som ingår i Amilcare Ponchellis ”La Giaconda” från 1876. I Cornelis’ sommarkoloni bor ungarna i baracker.

The Real Group finns också i våra skivhyllor. En av medlemmarna där, Peder Karlsson, är för övrigt son till ett par av mina politiska ungdomsvänner: förra statsrådet (s) Jan O Karlsson och förra medarbetaren på Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek i Stockholm, den nu döda Eva. Här hörde vi The Real Group i ett Povel Ramel-nummer, ”Johanssons Boogie Woogie-vals”.

En annan kär bekanting var Julie Andrews med ”A Spoonful of Sugar” (på svenska ”Lite socker i botten”) ur ”Mary Poppins”.

Då var det väl bara ett par klassiker kvar.

Vi hörde ”Barkaroll” ur ”Hoffmans äventyr” av Jacques Offenbach.

Och så hörde vi en melodi som ofta spelades i radio förr, ”Skridskoåkarna” av Emil Waldteufel. Och skridskoåkning sker ju som bekant på isar.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Döda paret lever än, men Socker-Conny är gammal och skraltig

Joakim Pirinen (född 1961) är Sveriges bäste nu verksamme serieskapare. Jag har läst honom i albumform och förstås i Galago allt sedan starten; då och då förekommer han också på Aftonbladets kultursidor.

Som tecknare behärskar han hela spektrat från ett myller av detaljer till utstuderad enkelhet. Hans stil är omisskännligt personlig. Men som bild- och textmakare har han hittat infallsvinklar hämtade både från surrealismen och absurdismen.

När man läser hans senaste album, ”Döda paret och deras ’vänner’” (Ordfront Galago, 2008), slås man åter igen av hur mångsidig Pirinen är. Partier av handling i mer traditionell mening omväxlar med mer abstrakta partier, som har karaktär av renodlad bildkonst. Men där finns, nu som tidigare, också bilder som främst vilar på ordvrängerier: Här finns således än en gång mängder av anagram på hans eget namn, ofta lättassocierade även om man inte har tillgång till illustrationen – ett exempel är Pina Komeini, J.R!.

Joakim Pirinen slog ju igenom 1985 med ”Socker-Conny”, han med devisen ”Med ett schysst järnrör slår man hela världen med häpnad”. I det senast albumet dyker han upp som ett åldrat och nedgånget vrak. Bilden, en helsida, har texten ”Socker-Conny som han ser ut numera”, och ur hans mun med skönjbara tandgluggar kommer pratbubblan ”Med ett med ett med ett järnrör slår slår man slår världen slår man den med häp häpnad”.

Betydligt större plats tar emellertid titelserien ”Döda paret”. Eftersom Döda paret bor i ett arkitektritat hus, har plasma-TV, en polsk trädgårdsmästare, Tadeusz, och en colombiansk hushållerska, Raquela, tvingas man ju som läsare att fundera över i vilket avseende de är döda. Mycket riktigt finns här också en serie med ett skelettpar i huvudrollen, ”Det verkligt döda paret”. Men i ”Döda paret på Gotland” lyckas de ändå skapa kontakt med den andra sidan. De möter Gud (och det visar sig att Gotland var hans söndagsbarn). Fast när Döda paret vill tacka sin skapare, säger Gud: ”Jag har inte skapat er. Ni bara finns ändå.”

Några politiska markeringar kan man faktiskt också hitta i Pirinens serier. Som i ”Happy Halloween” när Vita frun till de inhystas stora skräck visar sig på en flyktingförläggning eller när man över bildtexten ”Högerspöket – nu i regeringsställning!” ser en bild av Fredrik Reinfeldt med spöklikt vit stor skalle. I början av ”Döda paret bara bråkar” söker de äktenskapsrådgivare: ”Då ställer Mona Sahlin upp men de lyssnar inte på henne heller, för hon är ju bara en människa.”

Till mycket stor del lever Pirinens egna serieskapelser av de kreativa ingivelserna i text eller bild eller, ofta, kombinationen av text och bild. Det är gott nog, ofta rent av briljant. Men visst önskar man sig att Joakim Pirinen till nästa gång kunde samla sig till fler sammanhängande längre serier.

En sensation

Orson Welles’ film från 1941, ”Citizen Cane”, kallades här i Sverige först för ”En sensation” men har senare visats med sitt amerikanska ursprungsnamn. Jag har inga invändningar mot det senare, men filmiskt var den verkligen en sensation. Än i dag rankas den bland världens främsta filmer genom tiderna.

Det finns flera skäl till detta. Manus har skrivits av Herman J Mankiewich (och i någon mån John Houseman), men naturligtvis har regissören, Orson Welles, också satt sin prägel på filmberättelsen med dess tillbakablickar och undersökande intervjuer à la psykologisk deckare. Till den gåtfulla, ofta kusliga stämningen bidrar Gregg Tolands briljanta foto med sina växlingar mellan mörker och ljus à la tysk 20-talsfilm – filmen är gjord i svart-vitt – och även Bernard Herrmans musik. Sist men inte minst bör man nämna att den vuxne Kane på ett briljant sätt spelas av Orson Welles själv.

Trots att Welles gör en taktisk markering mot att filmen skulle handla om den amerikanske tidningskungen med mera William Randolph Hearst och filmens huvudfigur kallas för Charles Foster Kane, uppfattade alla i det dåtida USA den som en närgången skildring av Hearsts liv. Att den också var det bekräftades bland annat av Hearsts olika försök att hindra filmens spridning, bland annat genom att förbjuda sina egna många och inflytelserika tidningar att skriva om den. Naturligtvis är filmberättelsen fiktion, men det finns tillräckligt många viktiga likheter mellan William Randolp Hearsts liv och Charles Foster Kanes för att man ska kunna se den som ett slags biografi – men då förstås snarare som en skönlitterär eller filmisk biografi. Man får nämligen inte glömma bort att Welles hämtar erfarenheter också från inte minst sitt eget liv: den dramatiska skildringen av hur Kane präglas för livet av att i unga år skiljas från sin mor har säkert hämtat näring också ur regissörens personliga erfarenhet; Orson Welles förlorade sin egen mor när han bara var nio år och fadern när han var femton.

Filmen börjar med något som då inte ännu har hänt, förutsatt att Kane ska ses som Hearst, nämligen Hearsts död i sitt väldiga palats. Den dödes liv kartläggs i form av en film. Filmteamet samlar genom intervjuer i olika miljöer med personer, som på ett eller annat sätt har funnits i Kanes närhet, pusselbitar till det som har varit Kanes/Hearsts liv, och genom dessa flashbacks framträder en människa som från att ha haft samhällskritiska och rent av politiska ambitioner gradvis blir allt mer av en förhårdad maktmänniska. Men något synes ändå saknas. Det är känt att Kane, när han dör i sitt mausoleiliknande palats, som sina sista ord i livet mumlar ”rosebud” (rosenknopp). Vad syftar det här ordet på och vilken är dess symboliska betydelse?

Ingen av de många som på olika sätt bidrar med pusselbitar till det som var kan lösa just den gåtan. Här ger Welles svaret direkt till filmpubliken: i filmens slut, när mängder av bråte efter den döde Kane bränns upp, ser man elden sluka en kälke med namnet ”Rosebud”. Rosebud är alltså länken bakåt till Kanes barndom, då han levde det lyckligare liv han hade, innan hans mamma (Agnes Moorehead) lämnade över honom för skolgång och uppfostran under ledning av bankiren Walter Parks Thatcher (George Colouris) och genom att låta pojken ärva en silvergruva tryggade hans framtid som framgångsrik kapitalist.

På så sätt lägger Wells en mänsklig dimension till sin skildring av maktmänniskan Kane/Hearst.

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut. I morgon bär det i väg till Uppsala igen.

Jag är verkligen inte någon vän av vintern annat som utsikt från ett fönster. Jag vantrivs i kyla, har inte ens riktigt undgått den inomhus eftersom ett stort element har pajat. Motvilligt har jag pallrat mig utomhus: för att handla på Konsum och för att tillsammans med Birgitta visa de två poliser som kom hit vår sprängda brevlåda. Av det senare har jag lärt mig att det inte behövs så stor sprängkraft för att demolera en brevlåda så kompakt som vår – det tryck som uppstår gör jobbet. I dag har hustrun och jag med gemensamma krafter släpat den nya snöslungan till den friggebod som har ersatt den gamla nedbrända, den som bland annat innehöll den förra helt oanvända snöslungan.

Annars har jag hållit mig till stugvärmen (där den alltså har funnits): legat på sängen och läst, sett dvd-film, lyssnat på musik på glasverandan.

Vår glasveranda är något alldeles speciellt. Den byggdes till i samband med vår stora om- och tillbyggnad. Där finns våra två stora gungstolar, för många år sen hemförda från Nicaragua av Birgitta. Och där finns vår ljudanläggning: radio, skivspelare, bandspelare. Det här är ett på många sätt idealiskt rum att lyssna på musik i. Dess kubiska form ger mycket bra ljudspridning. Och det är en extra njutning att, sittande i sin gungstol, läppja på en liten cognac och ta till sig musiken.

En del av den här musiken har jag skrivit om i recensionsform.

Annat vill jag inte skriva om i den formen.

I julklapp från sonen, Matti Dahl, fick Birgitta och jag till exempel en singel, ”Silver”, med Mack (Mack, 2008) där Matti är låtskrivare, sångare och gitarrist. (Övriga som ingår är Rickard Hultberg, elektrisk och akustisk gitarr, Pär Boork, trummor, Kalle Pettersson, basgitarr, och Anders Tukler, keyboards.) De två låtarna, ”Silver” och ”Sesame Street”, kan jag mot bakgrund av det nära förhållande jag har till upphovsmannen knappast recensera, men låt mig ändå nämna en sak som gjorde mig särskilt glad: I den senare låten spelar Matti på den mandolin som han ärvde efter min döde bror Matti Kokk, Stormatti kallad, men som ursprungligen var vår fars.

Ett par av de övriga kvällarna på glasverandan har vi tillbringat tillsammans med den fantastiske unge klarinettisten Martin Fröst, som vi tidigare har hört live på Konserthuset i Stockholm. (Det visade sig sedan, att Fröst har varit skolkamrat i Sollefteå med Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin Kokk.)

Den här gången har vi lyssnat på Fröst på ett par CD som jag köpte i julklapp åt Birgitta.

Den första heter ”Martin Fröst Plays Concertos Dedicated To Benny Goodman” (BIS CD-893, 1998). Tre klassiska kompositörer visar sig ha specialskrivit kompositioner åt Goodman, som också har spelat klarinett i dem: Aaron Copland, Paul Hindemith och Sir Malcolm Arnold. Av de här kompositörerna kom jag tidigt, under gymnasietiden, i kontakt med Hindemith, detta eftersom jag bland mina klasskamrater hade Eje Karlsson, som senare (med det nya efternamnet Kaufeldt) blev försteflöjtist i Stockholmsfilharmonikerna.

Kanske ännu roligare var det att höra Fröst tillsammans med Amsterdam Sinfonietta respektive Vertavo String Quartet spela två verk för klarinett som soloinstrument, ”Klarinettkonsert i A Dur” (KV 622) och ”Klarinettkvintett i A Dur” (KV 581) av Wolfgang Amadeus Mozart (BIS SACD-1263, 2003).

Särskilt klarinettkonserten blev något av ”vår” musik, när Birgitta och jag i mycket yngre ålder, i mitten av 1960-talet, bildade par. Birgitta medförde några få skivor till sitt nya bo, och det här var en av dem. Många kvällar, både då och senare, har vi suttit och lyssnat på Mozarts klarinettkonsert. Det är en så ljuvlig konsert. Jag kan den i huvudet.

Och varje gång jag hör den, som nu i Frösts fina tolkning, väcker den mängder av minnen till liv.

It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing

Stora delar av 1970-talets svenska jazzelit spelade på socialdemokratiska partikongresser och på partiets valturnéer. Arne Domnérus och hans sextett (i vilken Georg Riedel spelade bas) turnerade tillsammans med Olof Palme i valrörelsen 1976. Om detta skrev Lena Näslund i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1976 (2 september) under rubriken “Dompan i valrörelsen: – Hoppas vi vinner”.

Dompan deklarerar i artikeln, att det här är ett jobb inte bara för pengar utan av övertygelse:

– Att ta politisk ställning är minsann ingen liten lekgrej, säger han. Jag har tänkt länge på saken och är nu socialdemokrat. Det kändes väldigt riktigt att spela för socialdemokraterna på partikongressen i höstas. Det var första gången jag öppet visade var jag står. Och nu gör jag det igen.

Det visar sig, att det inte bara handlar om hans eget personliga ställningstagande:

– De övriga medlemmarna i bandet ställer också upp. Vi har snackat om att det här engagemanget kan sätta en politisk stämpel på den som inte är socialdemokrat. Jag har fått andra anbud i valrörelsen också, men har avvisat samtliga.

Det här betyder nu inte att jag gillar Dompan och musikerna kring honom främst av politiska skäl. Under mina unga år, före rockmusikens genombrott, var det jazzmusik som gällde. Dansmusiken, den vi lyssnade på eller dansade till i folkparkerna hemma i Njurunda (Värstaparken) eller inne i Sundsvall eller för den delen under de legendariska midsommarfesterna i Juniskär, var företrädesvis swingmusik.

Arne Domnérus (1924-2008) var altsaxofonist, klarinettist och orkesterledare. Hans musik kom jag, som bodde i en liten by utanför Sundsvall, främst i kontakt med via radion. Under 1950-talet (och också under 1960-talet, men då hade jag flyttat till Uppsala) spelade han i Radiobandet. 1967-1978 var han ledare för Radiojazzgruppen, men vid det laget hade jag redan börjat lägga grunden för vår vid det här laget mycket stora skivsamling, också hört honom live.

Birgitta har skaffat en dubbel-CD med Arne Domnérus, ”Memories of You” (Proprius PRCD 2019, 2008), som vi tillsammans lyssnade på i går kväll på glasverandan i Öregrund. Den innehåller inspelningar från 1950-talet, 1970-talet och 1990-talet, och eftersom den till stor del består av jazzstandards av den typ Domnérus har spelat under hela sin musikaliska karriär, ger den en mycket representativ bild av den jazzmusik Dompan och hans bandmedlemmar exekverade.

Men där finns också en del musik som inte hör hemma i den huvudfåran. Tillsammans med Rune Gustafsson på gitarr gör han till exempel Bob Dylans ”Blowing In the Wind”. Tillsammans med Gustaf Sjökvist på orgel gör han ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, en negro spiritual – jag vet inte om det kan ha haft någon betydelse att skivbolaget, Proprius, drevs av en broderskapare, alltså en kristen socialdemokrat.

Annat kopplar jag till det samarbete Arne Domnérus hade med internationella storheter som Quincy Jones. Här finns en mycket bra inspelning av Jones’ med fleras ”The Midnight Sun Never Sets”. Den inspelningen är från 1995, då Domnérus samarbetade med en yngre generation jazzmusiker, till exempel Jan Lundgren på piano; vi hör vidare Lars Erstrand på vibrafon.

Samma sättning använder han när han gör en av jazzhistoriens stora slagnummer, Billy Strayhorns ”Take the A-Train”.

Och det vimlar av sådana nummer på den här skivan: ”Memories of You”, George Gershwins ”Lady Be Good”, ”Jazz Me Blues”, ”Hallelujah”…

Annat, kanske inte lika ofta spelat, låter minst lika bra. Lyssna till exempel på Johnny Hodges’ ”Jeep’s Blues”, där Dompan spelar både altsax och klarinett och backas upp av Bengt Hallberg på piano, Lars Erstrand på vibrafon, Georg Riedel på bas och Egil Johansen på trummor. Jag vill också slå ett slag för ”Things Ain’t What They Used To Be”.

Varför det så ofta låter så förbannat bra är inte lätt att förklara. Kanske finns svaret i den Ellington-låt som börjar ”I Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”.

Serienovell av Mats Jonsson

Mats Jonsson (född 1973) är en svensk serieskapare som jag har följt länge, bland annat genom Galago. Han är en lite knepig tecknare med en stil som ständigt får en att undra, om det rör sig om medveten naivism eller bristfälligt handlag med tuschpennorna. Jag har dock lockats av de självbiografiska beskrivningarna bland annat av barndomens Kramfors, en miljö som inte är helt obekant för mig.

De här självbiografiska skildringarna i romanformat, där Mats Jonsson alltid är Mats Jonsson, har också haft andra poänger; de har till exempel inte förhärligat honom själv.

Nu framträder han i mindre format. Hans ”I detta satans rum” (Ordfront Galago, 2008) inleder Galagos nya ”Svarta serien”, som har novellformat – två album av olika serieskapare ska ges ut per år.

Också den här serienovellen har Mats Jonssons sedvanliga karaktäristika: den märkliga men samtidigt mycket speciella tecknarstilen och så det starkt biografiska elementet med Mats Jonsson själv som huvudfigur.

Men på två punkter skiljer den här historien sig från det jag tidigare har läst av Mats Jonsson:

Miljön är radikalt annorlunda – vi befinner oss i London, på ett studenthotell, dit Mats Jonsson mycket riktigt åkte 1994 för att tillsammans med andra svenskar gå på journalistkurs.

Handlingen, med gruppdynamik som både föder aggressioner och attraktioner och så förstås den vanliga mixen av supande, spyor och hångel, är väl inte så olik det vi tidigare har mött hos Mats Jonsson, men det kortare formatet tycks ibland ha utgjort en hämsko för seriens skapare.

Slutets snopna konstaterande av vad vår hjälte missade är dock inte så oävet.

Stig Lindberg illustrerar Lennart Hellsing

Vår dotter Kerstin är starkt intresserad av design och porslin och publicerar på sin blogg då och då bilder av serviser med mera som har sitt ursprung i den tid då hennes föräldrar var unga. Här om dagen uppstod det, med utgångspunkt i att hon hade med någon del av Stig Lindbergs Gustavsbergs-servis Berså på sin blogg, också en minidiskussion om både den och annat från den här epoken, som både jag och Kerstin (och många med oss) är förtjusta i.

Jag påminde där om att KF under lång tid ägde Gustavsberg, knöt många av Sveriges bästa formgivare till fabriken och spred deras produkter i stor skala genom de välförsedda porslinsavdelningarna på Forum- och Domus-varuhusen. Mottot var ”vackrare vardagsvara”, och konsumentkooperationen lyckades under den här perioden sprida mycket fina serviser också till många hem som inte hade någon tradition av att vardagsföremålen i köket skulle vara vackert formgivna.

En annan liknande pionjärinsats gjorde KF när det gäller barnböcker. KF drev Rabén & Sjögren, som med Astrid Lindgren i ledningen blev Sveriges ledande barn- och ungdomsboksförlag. Många av de djärvt nytänkande barn- och ungdomsboksförfattarna publicerades av Rabén & Sjögren och gjorde, när de vann allt fler läsare, det här förlaget till det både stora och kvalitativt medvetna barn- och ungdomsboksförlaget.

En av de här stora nyskaparna var Lennart Hellsing, som med Krakel Spektakel, Kusin Vitamin, Opsis Kalopsis och de andra bröt helt ny mark i den svenska barnlitteraturen.

Här om dagen påmindes jag också om att det förekom intressanta former av korsbefruktning mellan de nämnda delarna av KFs verksamhet. Min hustru hittade, undanstoppade i ett skåp, en bunt böcker, ursprungligen tänkta att ges till mig i samband med fars dag, jul eller vad det nu kan ha varit. Bland de upphittade böckerna fanns Lennart Hellsings ”Musikbussen” med illustrationer av Stig Lindberg. Den är utgiven år 2006 av Rabén & Sjögren, men det framgår att första upplagan utkom redan 1948.

Historien är så där halsbrytande fantasifull som man väntar sig av Lennart Hellsing. Musikbussen är stor och röd och heter Bravo. I den bor det en jättestor familj. ”Pappan kör den. Mamman bestämmer vart den skall köra. Dessutom bestämmer hon var den ska stanna.” Det här paret har tjugo barn, alla tvillingar, vilket betyder betyder tio tvillingpar.

Alla ungarna utom de två minsta musicerar. De spelar samtidigt men dess värre inte samma låt. De minsta tvillingarna, Knips och Knops, som är för små för att spela lyckas i stället gång på gång kvadda instrumenten för de övriga. Men vi ska väl inte dra hela den ganska långa historien ända fram till dess att pappan mot slutet får hela ungskocken att samspela.

Stig Lindberg illustrerar den här berättelsen ömsom i fyrfärg, ömsom i svartvitt. Hans illustrationer lägger till kvaliteter till texten, som till exempel när han låter tvillingarna Knut och Margret som spelar trumpet göra det i var sin byrålåda eller som när man ser minstingarna Knips och Knops krypa under bordduken till sin hemliga stad under bordet.

Den här boken får väl ses som en förövning till det större och mer välkända samarbetet mellan Hellsing och Lindberg i boken om Krakel Spektakel från 1952.

Bob Dylan som radiovärd

Vår son Matti är en genommusikalisk person: spelar mängder av olika slags gitarrer och nu även den mandolin som ursprungligen var min pappas, sjunger, skriver sångtexter, komponerar, spelar i ett eget och ibland också andras band, finns på några skivor.

I vår stora skivsamling har han hittat artister och band som har blivit också hans favoriter, och omvänt har han lett sin gamle farsa till att göra nyupptäckter. Lite speciellt är det att far och son trots åldersskillnaden så pass ofta har gemensamma nämnare inom musiken.

En av dessa är att vi båda gillar Bob Dylan.

Alltså hade han hittat en perfekt julklapp till mig, dubbel-CDn ”Theme Time Radio Hour With Our Host Bob Dylan” (Ace CDHC2 1202, 2008). Det handlar alltså inte om någon skiva med Bob Dylan själv utan om låtar han har valt ut och spelat i en serie radioprogram.

Den som har läst Bob Dylans memoarer vet redan en hel del om de mycket mångsidiga musikaliska influenser som har präglat honom. Vi som är insnöade på Dylan vet dessutom att han aldrig har dragit sig för att låna, ibland på gränsen till stjäla material från andra musikmakare, vilket man som lyssnare är beredd att förlåta mot bakgrund av att Dylans versioner alltid lägger till en ny dimension.

Jag tänker inte analysera det här låturvalet för radio från den utgångspunkten. Konstaterar bara att Dylan under 1950- och 1960-talen som många i hans ålder lyssnade på mängder av artister och låtar av olika slag, av allt att döma dessutom i radio också hörde musik från 1930- och 1940-talen spelas. Eftersom åldersskillnaden mellan oss inte är särskilt stor – jag är född 1937, han 1941 – känner jag starkt för vad han har plockat fram ur skivhyllorna. Inte så att jag har hört alla de här artisterna och låtarna – urvalet har en omisskännligt amerikansk slagsida, och långt ifrån allt av det han spelar kunde på den tiden höras också här i Sverige. Men genrerna har, ibland med lite fördröjning, haft sina storhetstider även här: blues, rythm ’n blues, tidig rock ’n roll, pop, country, reggae, soul…

Lite extra kul blir det här av att Dylan ofta väljer att spela låtar med artister som aldrig har fått någon plats i något Music Hall of Fame; här finns till och med exempel på stjärnor som lyste bara en enda gång och sedan slocknade.

När jag nu avslutningsvis namnger några artister och låtar på de här CDna, finns där – märker jag – en övervikt för mer kända namn, vilket väl kan ha att göra både med att de kanske faktiskt är bättre men också för att det inför läsare som inte själva har hört de här båda skivorna känns meningslöst att rabbla namn på mängder av artister de aldrig har hört talas om.

Men jag måste göra några undantag. Jag gillade till exempel ”Pistol Packin’ Mama” med Al Dexter & His Troopers (1942), ”Take It Away Lucky” med Eddie Noack, ”I Drink” med Mary Gauthier (2005), ”How High the Moon” med Slim Gaillard (1959), ”I’d Rather Drink Muddy Water” med The Cats And The Fiddle (1939) och ”Ay Te Dejo En San Antonio” med Santiago Jimenez, texmexmusik med dragspel från 1986.

Bland mer kända namn vill jag nämna pianisten och sångerskan Betty Hall Jones med ”Buddy Stay Off the Wine” (1949), Memphis Minnie ackopanjerad av Little Son Joe med ”Me And My Chauffeur Blues” (1941), The Stanley Brothers med ”If I Lose” (1961), Sister Rosetta Tharpe with The Sun Price Trio med ”Don’t Take Everybody To Be Your Friend” (1947), Memphis Slim med ”Mother Earth” (1959), Jack Teagarden’s Chicagoans med ”Stars Fell On Alabama” (1943), Merle Haggard & The Strangers med ”Mama Tried” (1968) och Dinah Washington med ”Big Long Slidin’ Thing” (1954).

Åtskilligt annat kunde och borde nämnas; de båda CDna innehåller sammanlagt 49 spår.

Men lyssna själva och hitta era egna favoriter!