It Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing

6 januari 2009 17:06 | Musik, Politik | 4 kommentarer

Stora delar av 1970-talets svenska jazzelit spelade på socialdemokratiska partikongresser och på partiets valturnéer. Arne Domnérus och hans sextett (i vilken Georg Riedel spelade bas) turnerade tillsammans med Olof Palme i valrörelsen 1976. Om detta skrev Lena Näslund i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1976 (2 september) under rubriken “Dompan i valrörelsen: – Hoppas vi vinner”.

Dompan deklarerar i artikeln, att det här är ett jobb inte bara för pengar utan av övertygelse:

– Att ta politisk ställning är minsann ingen liten lekgrej, säger han. Jag har tänkt länge på saken och är nu socialdemokrat. Det kändes väldigt riktigt att spela för socialdemokraterna på partikongressen i höstas. Det var första gången jag öppet visade var jag står. Och nu gör jag det igen.

Det visar sig, att det inte bara handlar om hans eget personliga ställningstagande:

– De övriga medlemmarna i bandet ställer också upp. Vi har snackat om att det här engagemanget kan sätta en politisk stämpel på den som inte är socialdemokrat. Jag har fått andra anbud i valrörelsen också, men har avvisat samtliga.

Det här betyder nu inte att jag gillar Dompan och musikerna kring honom främst av politiska skäl. Under mina unga år, före rockmusikens genombrott, var det jazzmusik som gällde. Dansmusiken, den vi lyssnade på eller dansade till i folkparkerna hemma i Njurunda (Värstaparken) eller inne i Sundsvall eller för den delen under de legendariska midsommarfesterna i Juniskär, var företrädesvis swingmusik.

Arne Domnérus (1924-2008) var altsaxofonist, klarinettist och orkesterledare. Hans musik kom jag, som bodde i en liten by utanför Sundsvall, främst i kontakt med via radion. Under 1950-talet (och också under 1960-talet, men då hade jag flyttat till Uppsala) spelade han i Radiobandet. 1967-1978 var han ledare för Radiojazzgruppen, men vid det laget hade jag redan börjat lägga grunden för vår vid det här laget mycket stora skivsamling, också hört honom live.

Birgitta har skaffat en dubbel-CD med Arne Domnérus, ”Memories of You” (Proprius PRCD 2019, 2008), som vi tillsammans lyssnade på i går kväll på glasverandan i Öregrund. Den innehåller inspelningar från 1950-talet, 1970-talet och 1990-talet, och eftersom den till stor del består av jazzstandards av den typ Domnérus har spelat under hela sin musikaliska karriär, ger den en mycket representativ bild av den jazzmusik Dompan och hans bandmedlemmar exekverade.

Men där finns också en del musik som inte hör hemma i den huvudfåran. Tillsammans med Rune Gustafsson på gitarr gör han till exempel Bob DylansBlowing In the Wind”. Tillsammans med Gustaf Sjökvist på orgel gör han ”Sometimes I Feel Like a Motherless Child”, en negro spiritual – jag vet inte om det kan ha haft någon betydelse att skivbolaget, Proprius, drevs av en broderskapare, alltså en kristen socialdemokrat.

Annat kopplar jag till det samarbete Arne Domnérus hade med internationella storheter som Quincy Jones. Här finns en mycket bra inspelning av Jones’ med fleras ”The Midnight Sun Never Sets”. Den inspelningen är från 1995, då Domnérus samarbetade med en yngre generation jazzmusiker, till exempel Jan Lundgren på piano; vi hör vidare Lars Erstrand på vibrafon.

Samma sättning använder han när han gör en av jazzhistoriens stora slagnummer, Billy StrayhornsTake the A-Train”.

Och det vimlar av sådana nummer på den här skivan: ”Memories of You”, George GershwinsLady Be Good”, ”Jazz Me Blues”, ”Hallelujah”…

Annat, kanske inte lika ofta spelat, låter minst lika bra. Lyssna till exempel på Johnny Hodges’Jeep’s Blues”, där Dompan spelar både altsax och klarinett och backas upp av Bengt Hallberg på piano, Lars Erstrand på vibrafon, Georg Riedel på bas och Egil Johansen på trummor. Jag vill också slå ett slag för ”Things Ain’t What They Used To Be”.

Varför det så ofta låter så förbannat bra är inte lätt att förklara. Kanske finns svaret i den Ellington-låt som börjar ”I Don’t Mean a Thing If It Ain’t Got That Swing”.

4 kommentarer

  1. ”Dompan” var stor! Men inte Palme! Hur gick det i valet 1976? Efter år av Palmes destruktion av den socialdemokratiska arbetarideologin med benägen hjälp av Sträng och L Geijer blev svenska folkets svar vid valet entydigt. Även i nästa val!

    Comment by Lars Rudström — 2009 01 10 20:14 #

  2. Till Lars Rudström: Men man kan ju knappast säga att Palme och Sträng stod för samma politiska linje.

    Comment by Enn Kokk — 2009 01 10 21:34 #

  3. Till Enn Kokk: Nej kanske inte. Men de drog lasset tillsammans. Sträng borde ha vetat bättre som en äkta gråsosse med rätt värderingar från arbetarrörelsen än att låta SAP tappa sina rötter. Men vad kunde han göra? Palme hade bestämt sig, tyvärr alltför räddhågad inför den ”nya” vänstervågen.
    Men det där kan du bättre än jag med din erfarenhet ”inifrån”. Därför ingen polemik från min sida.

    Comment by Lars Rudström — 2009 01 11 18:19 #

  4. Till Lars Rudström: Som du vet har jag en annan uppfattning om du om Palme – no hard feelings för det.

    Dock hade han en svag sida som statsminister: han var själv inte säeskilt intresserad av ekonomisk politik. Han lät finansministrarna sköta den. först Gunnar Sträng, sen Kjell-Olof Feldt. Och jag tror att du håller med om att dessa båda hade mycket olika infallsvinklar på sitt fögderi.

    Comment by Enn Kokk — 2009 01 11 18:39 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^