Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut

Årets vintervistelse i Öregrund lider mot sitt slut. I morgon bär det i väg till Uppsala igen.

Jag är verkligen inte någon vän av vintern annat som utsikt från ett fönster. Jag vantrivs i kyla, har inte ens riktigt undgått den inomhus eftersom ett stort element har pajat. Motvilligt har jag pallrat mig utomhus: för att handla på Konsum och för att tillsammans med Birgitta visa de två poliser som kom hit vår sprängda brevlåda. Av det senare har jag lärt mig att det inte behövs så stor sprängkraft för att demolera en brevlåda så kompakt som vår – det tryck som uppstår gör jobbet. I dag har hustrun och jag med gemensamma krafter släpat den nya snöslungan till den friggebod som har ersatt den gamla nedbrända, den som bland annat innehöll den förra helt oanvända snöslungan.

Annars har jag hållit mig till stugvärmen (där den alltså har funnits): legat på sängen och läst, sett dvd-film, lyssnat på musik på glasverandan.

Vår glasveranda är något alldeles speciellt. Den byggdes till i samband med vår stora om- och tillbyggnad. Där finns våra två stora gungstolar, för många år sen hemförda från Nicaragua av Birgitta. Och där finns vår ljudanläggning: radio, skivspelare, bandspelare. Det här är ett på många sätt idealiskt rum att lyssna på musik i. Dess kubiska form ger mycket bra ljudspridning. Och det är en extra njutning att, sittande i sin gungstol, läppja på en liten cognac och ta till sig musiken.

En del av den här musiken har jag skrivit om i recensionsform.

Annat vill jag inte skriva om i den formen.

I julklapp från sonen, Matti Dahl, fick Birgitta och jag till exempel en singel, ”Silver”, med Mack (Mack, 2008) där Matti är låtskrivare, sångare och gitarrist. (Övriga som ingår är Rickard Hultberg, elektrisk och akustisk gitarr, Pär Boork, trummor, Kalle Pettersson, basgitarr, och Anders Tukler, keyboards.) De två låtarna, ”Silver” och ”Sesame Street”, kan jag mot bakgrund av det nära förhållande jag har till upphovsmannen knappast recensera, men låt mig ändå nämna en sak som gjorde mig särskilt glad: I den senare låten spelar Matti på den mandolin som han ärvde efter min döde bror Matti Kokk, Stormatti kallad, men som ursprungligen var vår fars.

Ett par av de övriga kvällarna på glasverandan har vi tillbringat tillsammans med den fantastiske unge klarinettisten Martin Fröst, som vi tidigare har hört live på Konserthuset i Stockholm. (Det visade sig sedan, att Fröst har varit skolkamrat i Sollefteå med Bo Strömberg, som är gift med vår dotter Kerstin Kokk.)

Den här gången har vi lyssnat på Fröst på ett par CD som jag köpte i julklapp åt Birgitta.

Den första heter ”Martin Fröst Plays Concertos Dedicated To Benny Goodman” (BIS CD-893, 1998). Tre klassiska kompositörer visar sig ha specialskrivit kompositioner åt Goodman, som också har spelat klarinett i dem: Aaron Copland, Paul Hindemith och Sir Malcolm Arnold. Av de här kompositörerna kom jag tidigt, under gymnasietiden, i kontakt med Hindemith, detta eftersom jag bland mina klasskamrater hade Eje Karlsson, som senare (med det nya efternamnet Kaufeldt) blev försteflöjtist i Stockholmsfilharmonikerna.

Kanske ännu roligare var det att höra Fröst tillsammans med Amsterdam Sinfonietta respektive Vertavo String Quartet spela två verk för klarinett som soloinstrument, ”Klarinettkonsert i A Dur” (KV 622) och ”Klarinettkvintett i A Dur” (KV 581) av Wolfgang Amadeus Mozart (BIS SACD-1263, 2003).

Särskilt klarinettkonserten blev något av ”vår” musik, när Birgitta och jag i mycket yngre ålder, i mitten av 1960-talet, bildade par. Birgitta medförde några få skivor till sitt nya bo, och det här var en av dem. Många kvällar, både då och senare, har vi suttit och lyssnat på Mozarts klarinettkonsert. Det är en så ljuvlig konsert. Jag kan den i huvudet.

Och varje gång jag hör den, som nu i Frösts fina tolkning, väcker den mängder av minnen till liv.