En sensation

8 januari 2009 17:14 | Film, Politik | 6 kommentarer

Orson Welles’ film från 1941, ”Citizen Cane”, kallades här i Sverige först för ”En sensation” men har senare visats med sitt amerikanska ursprungsnamn. Jag har inga invändningar mot det senare, men filmiskt var den verkligen en sensation. Än i dag rankas den bland världens främsta filmer genom tiderna.

Det finns flera skäl till detta. Manus har skrivits av Herman J Mankiewich (och i någon mån John Houseman), men naturligtvis har regissören, Orson Welles, också satt sin prägel på filmberättelsen med dess tillbakablickar och undersökande intervjuer à la psykologisk deckare. Till den gåtfulla, ofta kusliga stämningen bidrar Gregg Tolands briljanta foto med sina växlingar mellan mörker och ljus à la tysk 20-talsfilm – filmen är gjord i svart-vitt – och även Bernard Herrmans musik. Sist men inte minst bör man nämna att den vuxne Kane på ett briljant sätt spelas av Orson Welles själv.

Trots att Welles gör en taktisk markering mot att filmen skulle handla om den amerikanske tidningskungen med mera William Randolph Hearst och filmens huvudfigur kallas för Charles Foster Kane, uppfattade alla i det dåtida USA den som en närgången skildring av Hearsts liv. Att den också var det bekräftades bland annat av Hearsts olika försök att hindra filmens spridning, bland annat genom att förbjuda sina egna många och inflytelserika tidningar att skriva om den. Naturligtvis är filmberättelsen fiktion, men det finns tillräckligt många viktiga likheter mellan William Randolp Hearsts liv och Charles Foster Kanes för att man ska kunna se den som ett slags biografi – men då förstås snarare som en skönlitterär eller filmisk biografi. Man får nämligen inte glömma bort att Welles hämtar erfarenheter också från inte minst sitt eget liv: den dramatiska skildringen av hur Kane präglas för livet av att i unga år skiljas från sin mor har säkert hämtat näring också ur regissörens personliga erfarenhet; Orson Welles förlorade sin egen mor när han bara var nio år och fadern när han var femton.

Filmen börjar med något som då inte ännu har hänt, förutsatt att Kane ska ses som Hearst, nämligen Hearsts död i sitt väldiga palats. Den dödes liv kartläggs i form av en film. Filmteamet samlar genom intervjuer i olika miljöer med personer, som på ett eller annat sätt har funnits i Kanes närhet, pusselbitar till det som har varit Kanes/Hearsts liv, och genom dessa flashbacks framträder en människa som från att ha haft samhällskritiska och rent av politiska ambitioner gradvis blir allt mer av en förhårdad maktmänniska. Men något synes ändå saknas. Det är känt att Kane, när han dör i sitt mausoleiliknande palats, som sina sista ord i livet mumlar ”rosebud” (rosenknopp). Vad syftar det här ordet på och vilken är dess symboliska betydelse?

Ingen av de många som på olika sätt bidrar med pusselbitar till det som var kan lösa just den gåtan. Här ger Welles svaret direkt till filmpubliken: i filmens slut, när mängder av bråte efter den döde Kane bränns upp, ser man elden sluka en kälke med namnet ”Rosebud”. Rosebud är alltså länken bakåt till Kanes barndom, då han levde det lyckligare liv han hade, innan hans mamma (Agnes Moorehead) lämnade över honom för skolgång och uppfostran under ledning av bankiren Walter Parks Thatcher (George Colouris) och genom att låta pojken ärva en silvergruva tryggade hans framtid som framgångsrik kapitalist.

På så sätt lägger Wells en mänsklig dimension till sin skildring av maktmänniskan Kane/Hearst.

6 kommentarer

  1. HEJ ENN!
    EN SENSATION kommer ofta i topp när filmkritiker ska rangordna tidernas bästa filmer.
    Det är ett tag sedan jag såg den men jag tror att den håller bra även idag.
    Welles var ju ett geni som ofta kom i konflikt med producenter och hade svårt att få pengar till många av sina projekt. Som skådespelare var han lysande.

    Jag har kommit åter från NEAPEL. Där var det soligt men kallt. Vi gjorde en utflykt till Sorrento.Där var allt en enda glittrande jul-
    dekoration.

    God fortsättning
    önskar Larserik.

    Comment by Larserik Eriksson — 2009 01 09 11:29 #

  2. Till Larserik Eriksson: Birgitta och jag gjorde för inte så hemskt länge sen en resa till det vackra Sorrento. Tyvärr hade jag då en svår och utdragen ischias, vilket begränsade mina möjligheter att ströva omkring i de branta gränderna i staden.

    Comment by Enn Kokk — 2009 01 09 13:08 #

  3. Jag har sett ”Processen” av Welles under julhelgen, en fantastisk filmatisering av Kafkas roman, som i sig säger det mesta om människans villkor. Svartvitt foto är så snyggt för övrigt…

    Comment by Ann Christin Sandlund — 2009 01 10 17:39 #

  4. Till Ann Christin Sandlund: Jag har själv tidigare noterat att svart-vitt foto, kanske i motsats till vad man tror, kan ha nyanser som väl uppväger nackdelarna av att man inte använder färgfilm. Det gjordes oerhört många konstnärligt högstående filmer under den svart-vita filmeran.

    Comment by Enn Kokk — 2009 01 10 17:47 #

  5. God fortsättning! Vad gäller Citizen Kane så gick nyligen en film om den;RKO 281 på nån kanal typ 8 el 9 och i den filmen om inspelningen av filmen har Rosebud en helt annan betydelse så om du gillar En Sensation kan jag rekommendera ovanstående film!
    mvh
    HO

    Comment by HO Sjöberg — 2009 01 10 19:02 #

  6. Till H O Sjöberg: OK, men vad har Rosebud då för betydelse?

    Comment by Enn Kokk — 2009 01 10 19:33 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^