En mosa-Lotta-kampanj

Jag omnämns i Lotta Grönings ”Sanning eller konka. Mona Sahlins politiska liv” (Bonniers, 2008) men i fråga om en ganska perifer sak, det faktum att jag inte inbjöds till den partikongress där hon valdes till partiordförande.

Jag känner Lotta allt sedan dess att hon liksom jag jobbade på Socialdemokratiska partistyrelsen, och vi betraktar oss som vänner, detta utan att vi numera ses särskilt ofta. När hon började skriva sin Mona-biografi, hörde hon av sig och ville träffa mig för att prata om Mona – hon hade, som så många andra, förstås läst vad jag här på bloggen skrev om Mona, när Mona på nytt fördes fram som ordförandekandidat. Men trots att jag sa OK och trots upprepade signaler från Lottas sida om en träff, fick hon inte till något samtal med mig om Mona.

Lotta arbetade i ett och ett halvt år som politisk sakkunnig hos Mona när Mona var arbetsmarknadsminister, så jag är uppriktigt nyfiken på hur Lotta uppfattar Mona, då, nu och över huvud taget. Somligt från Lottas tid på arbetsmarknadsdepartementet känner jag igen: ”Jag fick klara mig själv. Jag drev egna projekt, jag fick rycka in i stället för henne när hon var sjuk och skulle tala på möten.” Också att ”hon släppte få in på livet”.

Innan jag själv läste Lottas bok om Mona, läste jag en mängd kritiska kommentarer till den, bland annat på en rad s-bloggar, i Expressen och i min gamla tidning Aktuellt i politiken; bland bloggarna fanns det rent av några som tillstod att de själva inte hade läst boken men lika fullt fördömde den.

Lite grann kände jag igen de reaktioner jag fick, när jag själv skrev om Mona när hon nu senast kandidaerade till partiledarposten. Jo, jag hade många mycket kritiska synpunkter på henne, men jag såg till exempel också hennes personliga utstrålning och gillade hennes antikärnkrafthållning, och framför allt bedömde jag flera andra kandidater på samma hårdhänt granskande sätt.

Lotta har i en replik på sin blogg gett en rad exempel på att hennes bok innehåller många positiva omdömen om Mona, och jag skulle med lätthet kunna ge fler exempel. I bokens slutord skriver Lotta om Mona: ”Som person tycker jag mycket om henne.” Men där finns också det där som Monas både anställda och frivilliga försvarsstab inte tål: ”Det är med blandade känslor jag tänker på henne. Hos mig väcker hon både frustration och ilska, men också innerlig värme.” Värme får man gärna visa partiledaren. Men inte ilska och frustration!

Följande (och annat liknande), som illustrerar varför Lotta är frustrerad över Mona, har fått ett helt drev att gå loss i något som man frestas kalla ”mosa-Lotta-kampanj”. Det var inte Monas affärer som knäckte Lottas förtroende för henne. ”Det var politiken och den roll hon accepterade som främsta talesman för en krispolitik som förde socialdemokratin åt höger och inlemmade partiet i en nyliberal anda i EU-tappning.”

Ytterst handlar reaktionerna mot Lottas bok alltså – är någon förvånad? – om var en socialdemokrati, ledd av Mona Sahlin, bör placera sig på den gamla kära höger-vänster-skalan.

Därmed inte sagt att ”Sanning och konka. Mona Sahlins politiska liv” är en allt igenom bra bok. Lotta Gröning har gett sina kritiker lättköpta poäng genom att här och var slarva med fakta. För att vara skriven av en person som är filosofie doktor i historia är den också märkvärdigt befriad från fotnötter och andra typer av källhänvisningar, vilket både gör det svårt att kontrollera fakta och att tidsbestämma citerade utsagor.

I stället har Lotta Gröning skrivit journalistiskt och psykologiserande. I mångt och mycket står den bild hon ger av Mona Sahlin i överensstämmelse med vad vi vet om Mona genom andra källor, och den bild av Mona hon ger är alltså mycket mer balanserad än vad som har framkommit i kommentarerna.

Själv skulle jag ha velat få veta mer om det bristande självförtroende Lotta Gröning tillskriver Mona – och hur denna sviktande självkänsla går ihop med den väl åskådliggjorda rollen som Come Back Girl.

Men det är kanske mer en fråga för en psykolog än för en politisk journalist.

Last Chorus: Bo Westman

En stor del av min barndom plus mina tonår tillbringade jag i den lilla kustbyn Juniskär, då en del av Njurunda kommun, nu en del av Sundsvall. Vi bodde i nedervåningen till Kjell Nordins hus på strandsidan av vägen mot Juni och Njurunda. Strax nedanför stengärdesgården fanns bryggan med Kjells båt och även vår pappas båt. Därutanför låg fjärden med en rad öar.

Ganska tidigt i vår tillvaro där togs ön Lill-Rukan, belägen ett stenkast från bryggan, i besittning av familjen Westman: pappa Nisse, mamma Birgit, sonen Bo och lillasyster Karin. De hade sin roddbåt vid Kjells brygga och kom också och hämtade vatten i Kjells brunn. Vi blev förstås snabbt bekanta med Bo, som var född 1943; framför allt blev han kompis med min bror Matti. Snart blev det ett tecken att det var sommar, när familjen Westman, som då annars bodde i Matfors, kom ut till sitt sommarnöje. Pappa Nisse var förstås mest där under sin semester och på helgerna, men resten av familjen bodde på Lill-Rukan en stor del av sommaren.

Matti och Bo hade en vurm tillsammans: de var båda hängivna frimärkssamlare. Vi badade förstås ofta tillsammans. På den tiden fanns det en långgrund sandstrand till höger om Kjells brygga. Längre ut blev bottnen dyig, men det var fortfarande så långgrunt att man, om man kände till undervattensterrängen, kunde gå över till Lill-Rukan även om man inte kunde simma. Själv lärde jag mig simma en gång då jag kom ut på för djupt vatten och plötsligt inte längre bottnade…

Pappa Westman var, när vi lärde känna honom, kamrer, senare ombudsman i Högerpartiet. Det senare spelade dock inte någon större roll för oss: Bo, som vi mest umgicks med, hade redan då en öppen och resonerande attityd.

När jag i mitten av 1960-talet återsåg honom i Uppsala – han läste in en pol mag – hörde han helt uppenbart hemma på vänsterkanten. Framför allt blev han starkt engagerad i u-landsproblematiken, och han fick mycket riktigt jobb på SIDA 1971. Arbetet på SIDA förde honom vidare till jobb i Lesotho, Moçambique, Angola och Tanzania, senare också till Bolivia och Moldavien, och det blev inte så ofta vi träffades. Men ibland sågs vi på tåget till eller från Stockholm. Särskilt roligt var det när han, ibland tillsammans med barnen, råkade vara på Lill-Rukan och jag själv hälsade på mina föräldrar och Kjell i Juniskär.

Nu har jag inte sett honom på länge, detta trots att han vid ett av våra allt mer sällsynta möten berättade, att han höll på att köpa hus i Öregrund. (Det allt för långt bort belägna och periodvis allt mer förfallna huset på Lill-Rukan hade sålts.)

Vid det här laget är det hur som helst för sent att börja leta efter honom i Öregrund. I en dödsannons i Upsala Nya Tidning läser jag, att han har dött, 65 år gammal. Så är också han borta, liksom barndomskompisen Matti. I Bos fall läser jag i en minnesruna i UNT att det var cancern som tog honom.

Begravningen ska hållas fredag om en vecka.

Det tråkiga är att jag då ska på en annan begravning, inom familjen. När man är i min ålder, duggar begravningarna tätt.

Inför vintern

De senaste dagarna har inneburit många förflyttningar och en hel del annat arbete än vid datorn.

I torsdags var vi i en av mina gamla städer, Örebro. Birgitta var inbjuden att tala vid ett arrangemang på universitetet i regi av detta samt ABF och Konstfrämjandet. Utgångspunkten var en utställning i Konsthallen på temat ”China Girl”. Bland det som Maria Ängquist Klyvare ställde ut fanns titelverket: 3 200 små ansikten i åtta nyanser av stengods bildar tillsammans ett stort kinesiskt flickansikte. 3 200 är det antal kinesiska flickor i åldern 0-4 år, vilka försvinner varje dag. Ett annat av konstverken föreställer den hink med vatten som ställs bredvid en födande kvinna för att ta emot nyfödda av oönskat kön. Birgittas inledning om barns och kvinnors utsatta ställning i världen och specifikt i Kina – Birgitta är bland annat ordförande i svenska UNICEF – och det efterföljande samtalet med publikfrågor visade med brutal tydlighet att verkligheten i Kina och i många andra delar av världen verkligen inte ser ut som här.

Vi kom tidigt till Örebro C och möttes där av Eva Marcusdotter, min gamla arbetskamrat (och också mångåriga vän) från Socialdemokratiska partistyrelsen; hon arbetar numera hos ABF i Örebro.

Till Örebro kom Eva från början på grund av Lars Ilshammar, som dock numera har lämnat henne och Örebro för Stockholm och Arbetarrörelsens arkiv. Lars var en av mina efterträdare som politisk redaktör för Örebro-Kuriren (s), numera tyvärr en i raden av nedlagda socialdemokratiska tidningar. Eva visar mig örebroeditionen av ETC, en pigg veckotidning verkar det som – men någon daglig tidning är det ju inte.

Eva startar med att skjutsa oss runt i Örebro, numera en betydligt större stad än den jag lärde känna, när jag jobbade där i mitten av sextiotalet. Men jag medger gärna att jag är mest intresserad av de delar i centrum, som ger mig nostalgikickar.

Sen tar hon oss på sen lunch hemma hos sig i Stora hästhagen, ett hus fullt av böcker, katter och vackra föremål. Vi gör också en kort rundtur i hennes höstliga trädgård.

När arrangemanget på universitetet slutar, yr det snö i luften. Efter mellanlandning med örtte hemma hos Eva tar vi tåget mot Västerås. Där, i en halvt nedsläckt stationsbyggnad med stängt café, sitter vi tills vi blir utkörda. Dess bättre har då bussen mot Uppsala precis kommit in.

Väl hemma – efter midnatt – gör vi oss några rejäla nattmackor innan vi kryper till kojs.

På fredag eftermiddag tar vi Upptåget till Upplands Väsby och därifrån buss till Vallentuna. Där bor Birgittas lillebror Ragnar med hustru Gunnel. Det är en av de vanliga dahlska syskonmiddagarna, den här gången lite annorlunda genom att också Gunnels systrar med respektive deltar. Anledningen är att Ragnar fyller 65. Vi gratulerar med presentkort till Stockholms stadsteater. Gunnel bjuder på en mycket god middag. Under middagen sitter jag mellan Gunnels systrar Marie och Eva. Sen får vi bilskjuts till tåget i Upplands Väsby av Birgittas syster Karin och hennes man Hasse.

Gunnel bodde under sin seminarieutbildning hos oss i Uppsala, och vi blev – alldeles oavsett den länk Ragnar, då hennes kille, nu hennes man, har varit genom åren – mycket goda vänner. Hon är numera folkpartistisk kommunalpolitiker, men jag kan tänka mig att hon, kanske under viss påverkan från mig, i de där yngre åren möjligen röstade socialdemokratiskt – jag har aldrig frågat. Vid det här besöket hemma hos henne och Ragge visar hon mig en färsk intervjubok, där hon pekar ut mig som ett slags mentor.

På lördag, efter Melodikrysset, följer jag efter Birgitta till Öregrund. Hon överraskar med att ha fått ihop några riktigt vackra buketter med blommor ur vår egen trädgård: rosor, riddarsporrar och nypon.

Men krassen och luktärterna och den estniska malvan har de förbannade rådjuren tagit.

På kvällen, efter Birgittas härliga lammstek, sätter vi oss på glasverandan, där CD-spelaren finns. Vi lyssnar på en CD som Eva Marcusdotter gav oss vid besöket i Örebro, ”Dragspel och durspel med Thorsten Marcusson”. N’Thorsten borta’ sjön var Evas jämtländske far, som dog tidigare i år. Eva har spelat in sin pappa vid olika tillfällen 1995-2006 och nu i oktober 2008 gett ut honom på CD, med färgtryckt omslag och allt.

Ibland kan man höra att det är en gammal man som spelar, men den här CDn är faktiskt värd att lyssna på. Där finns en och annan egen komposition (”Holmsjö special”), sådant som är jämtländskt (”Tjälaknul’n”), sånt som kommer från grannlandskapet Medelpad (”Vandringslåt från Liden”) och förstås sånt som kommer från grannlandet Norge (”Afton i Trollheimen”, ”Trönderbrura”). Traditionella låtar som ”Gånglåt från Äppelbo” blandas med dragspelsjazz (”Accordion Boogie”, ”Novelty Accordion”).

På söndag morgon ligger det frost på marken, och stora gräsmattan, som nyss var en sjö, har förvandlats till en jättelik isyta. Kras, kras, säger det, när jag med stövlarna på går över den. Där finns farligt mycket vatten kvar för att det ska vara bra för gräsmattan och fruktträden.

Jag har ärende just till fruktträden: Jag sätter rundlar av högt hönsnät runt dem, ett i taget, och eftersom det är halt och blött, tar det tid. Men av erfarenhet vet jag, att man måste skydda framför allt äppelträden mot hare.

Först i skymningen blir jag klar; vår trädgård är stor. När jag kommer in, orkar jag knappt sätta i gång med matlagningen. Men middagen kommer på bordet: ungsbakt lax med örter ur Birgittas örtagård och till det de allra sista potatisarna ur årets skörd.

I dag är Percy Jansson här och bygger på den bod, som ska ersätta den vi fick nedbränd. Vi får nog åka hit igen om ett par veckor för att sätta in saker i den nya boden och samtidigt låta låssmeden sätta in säkerhetslås i dörr och fönster.

Men i övrigt har vi nog gjort vårt för det här året här i Öregrund. Jag har varit uppe på vinden och satt på det lilla elelemantet i boxen med varmvattenberedaren. Birgitta har städat huset. Jag har börjat sätta ner värmen och dra ner persiennerna.

Det sista gör jag när jag har ätit lunch. Birgitta har redan åkt in till stan, och jag följer snart efter, dock inte direkt hem utan till ett sammanträde med Folkrörelsearkivets styrelsen.

Melodikrysset nr 44 2008

I dag råkade jag ut för en liten blackout, när jag löste Melodikrysset. Jag ska, så snart jag har skrivit färdigt, följa efter hustrun till huset i Öregrund, så jag känner mig lite stressad.

Det fanns en dubbelfråga om två geografiska platser i melodititlar, i det ena fallet också refrängen. Jag kände omedelbart igen Thorstein Bergmans – jag känner honom själv också och har alla hans skivor – ”Om du nånsin kommer fram till Samarkand”, men slappade lite när jag hörde den andra låten; minns den inte ens längre och har inte tid att lyssna på nytt. Men alla hjälpbokstäverna tyder på att den efterlysta platsen är Södermalm.

Annat var egentligen i sak svårare för mig.

Jag kan till exempel inte påstå att ”Stars Are Blind” med Paris Hilton hör till det jag brukar lyssna på.

Detsamma gäller ”Warwick Avenue” med (Aimee Anne) Duffy.

Men med hjälp av Google kan man få reda på nästan vad som helst.

Allt det övriga var hyggligt lätt för mig. I ett par fall körde Anders Eldeman till och med repriser på låtar han har haft med förr, vilket ju underlättar för oss som regelbundet löser Melodikrysset.

Ett exempel är ”Tijuana Taxi” med Herb Alpert, där ju titeln ger det efterlysta färdmedlet.

Ett annat är Nino Rotas musik till Francis Ford Coppolas film ”Gudfadern” från 1972. Den organisation man förknippar handlingen i den filmen med är förstås maffian.

Ett slags upprepning från Eldemans sida är också att han då och då spelar ledmotivet från någon James Bond-film. I dag hörde vi musiken ur den ganska kritiserade nya bondfilmen med Daniel Craig, ”Quantum of Solace”. Jag har inte sett den, så jag har ingen egen berättigad synpunkt på den.

Däremot har jag många gånger (jag har den också på video) sett Alfred Hitchcocks spännande film ”Mannen som visste för mycket” (1956), där huvudrollerna spelas av James Stewart och Doris Day. I den gör Doris Day ”Que Sera, Sera”, som vi hörde i dagens program.

Jag brukar då och då bekänna att jag sällan ser TV-såpor. Men när en svensk serie har gått i hela 318 avsnitt, känner jag förstås till den. Vi talar om ”Rederiet”, där en av huvudrollsinnehavarna kallas för Reidar Dahlén.

Och jag kan väl säga, att även om Roy Orbison aldrig har hört till mina personliga husgudar, känner jag ändå igen hans röst, här i ”You Got It”.

Annat var nästan löjligt enkelt.

”Ju mer vi är tillsammans” har vi ju till exempel alla hört som signaturmelodi till Melodikrysset.

Och vem minns inte den gamla barnvisan ”Prästens lilla kråka”, som här skulle ge yrkeskåren präster?

Dagens operettfråga hörde väl också till de enklare. Vi hörde musik ur Franz Lehárs (musik) och Victor Léons och Leo Steins (libretto) ”Glada änkan” från 1905. Den handlar förstås om just en änka, och i änkans namn, Hanna (Glavari), kan man hitta det vanliga flicknamnet Anna – vi har en sådan i familjen.

Vidare hörde vi säckpipemusik, och i Skottland hittar man ju också en och annan kilt.

Dagens kryss inleddes med en riktigt stor svensk hit, ”Lassie” med Ainbusk Singers, numera bara Ainbusk.

”Lassie” diktade jag en gång inför en jämn födelsedag om och döpte då till ”Lasse”. Den som fyllde år var en jättefin arbetskamrat på Socialdemokratiska partistyrelsen, 68an, Lasse Eriksson. Jag framförde själv solopartierna och backades sen upp av en kvinnokör, i vilken ingick bland andra min hustru.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste melodikrysset? Prova då med att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.