Barnbarn, politik, schlager, städning och andra väsentligheter

Jag är, som mina läsare vet, en produktiv skribent, men ibland uppstår det ändå luckor i skrivandet. Det beror inte på att jag saknar ämnen eller lust, snarare då på att jag också har ett annat liv än det vid tangentbordet.

I måndags var jag till exempel på Uppsala arbetarekommuns årsmöte. Där valdes min vän och kollega i kulturnämnden Peter Gustavsson till ny kassör i arbetarekommunen.

I onsdags hade jag lovat hämta Klara och Viggo på dagis och sen, tillsammans med Birgitta, passa dem under kvällen, inklusive lägga dem. Sen visade det sig, att Viggo nu hade övertagit lillasysters kräksjuka, så någon dagsishämtning var följaktligen inte aktuell. Däremot skulle båda föräldrarna, Kerstin och Bo, vara borta större delen av kvällen, så morfar och mormor ryckte ändå in. Viggo hade bestämt att morfar skulle läsa godnattsaga för honom, och tillsammans valde vi ut Quentin Blakes ”Mamma, pappa, monster” (se recension under Kulturspegeln, Barnkultur), som han har fått av mig, och så Walt Disneys ”Dumbo”, som Viggos mamma Kerstin en gång i världen fick av mig. Under läsningen av den sist nämnda boken för Viggo och jag ofta resonemang om till exempel ords innebörd – Viggo är mycket intresserad av sådant – och så relaterar han olika detaljer i berättelsen till disneyfilmen ”Dumbo”, som han har på DVD.

Viggo blir gradvis bättre från kräksjukan men kan fortfarande inte gå på dagis, så på fredag är det kris igen. Pappa Bo är bortrest i jobbet torsdag-fredag, och mamma Kerstin har viktiga saker på sitt jobb, så morfar rycker in redan halv åtta på morgonen – på eftermiddagen ansluter även mormor Birgitta.

Morfar vet att ingenting går upp mot mamma och pappa, men för det mesta duger även morfar som barnvakt och lite mer än så. Viggo blir nöjd när morfar sitter eller ligger bredvid honom och pratar med honom, och morfars famn duger, när Klara blir ledsen.

På fredag förmiddag vill Klara gå ut, men det vill inte Viggo. Vi löser det genom att morfar får lov att gå ut på tomten en stund med Klara, och medan Klara i en hink rör till geggamoja av gräs, vatten och sand ur sandlådan, tittar morfar in genom altanfönstret och vinkar till den TV-tittande Viggo.

På kvällen, när mormor Birgitta också är där och pappa Bo redan har hunnit hem, serverar morfar middag à la fredagskväll i Öregrund på den tiden då Kerstin och hennes syskon var små. Morfar har köpt gott färskt bröd med olika slags smörgåspålägg. Till detta serveras the, som också Klara älskar att dricka med mjölk. Viggo gillar inte the och får i stället Apotekarnes päronläsk, den utan extra sockersötning.

Viggo har över huvud taget en begränsad och barnslig smak, vad gäller mat och dryck. Han gillar sånt som köttbullar och prinskorv – det får inte vara blandad eller kladdig mat; beståndsdelarna i måltiden ska läggas upp var för sig på tallriken. Men mina mackor med pålägg gillar han: hans favorit är hamburgerkött. (Jag köper Coops utan tillsatt socker eller sötningsmedel.) Lillasyster Klara är däremot en riktig gourmet. Den här gången vill hon ha bredbar leverpastej på brödskivorna, äter av brödet men snaskar framför allt i sig leverpastejskiktet och vill ha mera. Hon vill också ha inlagd gurka och äter då gurkskivorna för sig. Hennes mamma berättar det jag också har lagt märke till: Klara äter gärna sådant som couscous, fetaost, oliver och kapris. Måtte hon inte ändra sig och Viggo i stället bredda sitt menyval!

Sen går mormor och morfar hem för en egen fredagkväll, som bland annat innehöll en ovanligt bra omgång av ”Så ska det låta”. Framför allt Robert Gustafsson var fantastiskt bra.

Torsdagskvällen var för min del inte mindre rolig. Socialdemokratiska studentförbundet i sin återuppväckta skepnad fyller 18 år i höst – jag var en gång i världen aktiv i det studentförbund som bildades 1931 – och tänker fira myndighetsdagen med att ge ut en bok om akademikerna/de intellektuella och arbetarrörelsen. Redaktörer för boken blir Hanna Finmo (förr på Tvärdrag, bra redan då, nu på Morgonbris) och Magnus Wennerhag (redaktör för Libertas när jag före min avgång från socialdemokraternas programkommission rekryterade honom till kommissionens sekretariat). Av Magnus fick jag förresten med dedikation hans doktorsavhandling ”Global rörelse. Den globala rättviserörelsen och modernitetens omvandlingar” (Atlas, 2008 – disputationen har ännu inte ägt rum!).

Och så sitter jag – snart 71 år gammal – där alltså, på Studentförbundets expedition, och pratar om de intellektuellas roll i politiken med en församling, där de äldsta kunde vara mina barn; diskussionen leds av Studentförbundets ordförande, Kajsa Borgnäs, på vars blogg – länk finns här intill – jag läser, att hon är född 1982.

Men det funkar jättebra tvärs över alla de årtionden som skiljer oss i ålder. Bara tre av deltagarna känner jag sen tidigare, förutom Magnus Wennerhag också Klas Gustavsson, som fanns med i redaktionen för Laboremus-boken ”Var blev ni av, ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002), och så ytterligare en gammal uppsalabekant, numera bosatt i Wien, Lisa Pelling. Nya bekantskaper för mig är Alexander Armiento, Nina Blomberg och Camilla Lundberg Ney – Camilla har jag dock läst i Fronesis.

Ytterligare en kallad hade jag gärna velat träffa, Katrine Kielos; hon hade lovat komma men hade tydligen fått förhinder.

Att jag omedelbart känner mig hemma i det här gänget beror säkert mer på att de som deltar är intellektuella än på att de är akademiker; vi kom under samtalets gång också in på den distinktionen. Det vimlar av akademiker (och av personer med åtminstone påbörjade högre studier) i arbetarrörelsen i dag, men det betyder inte, att dagens arbetarrörelse är full av likar till Ernst Wigforss, makarna Myrdal och Olof Palme. Det här kan nog bli intressant att närmare analysera.

Varför just jag hade valts ut att delta i det här spånarsamtalet vet jag inte. Men jag noterade, att ytterligare en person ur min studentförbundsgeneration hade inbjudits, Olle Svenning – fast han kunde inte komma. Vi var båda aktiva i ett studentförbund, som var avsevärt rödare än vad dagens socialdemokrati är, och kanske var just det en av förklaringarna till inbjudan. Jag noterade nämligen också, att den sympatiska Kajsa Borgnäs – läs hennes blogg! – uttryckligen sa, att dagens studentförbund nu åter igen söker en radikalare profil.

Avslutningsvis ett hopp från väsentligheter till banaliteter:

I går kväll såg jag och Birgitta finalen i årets melodifestival. Så mycket glitter och glamour och scenshow och så lite bra musik! Charlotte Perrellis vinnande låt var väl inte dålig men heller inte tillräckligt bra för att jag skulle ha störtat i väg till telefonen för att rösta på den.

Jag hittade ingen annan låt att rösta på heller.

Något att glädjas åt var dock att vi satt i en alldeles nystädad lägenhet. Det gäller att lämna den i ett hyggligt skick för de kortare besök vi fortsättningsvis kommer att göra från landet.

På tisdag bär det av till Öregrund för sommarhalvåret.

Melodikrysset nr 11 2008

Som Eldeman förutspådde, var dagens melodikryss svårt. Ändå tror jag att jag har lyckats lösa det korrekt.

I ett fall minns jag dock inte vad det var som ledde mig till svaret, Afrika. Jag var fullt upptagen av att anteckna uppgifter om det andra ledet i dubbelfrågan, vars svar var en kär gammal schlagerbekanting, Sven Arefeldts ”I en roddbåt till Kina”. Och nu kommer jag för mitt liv inte i håg, vad det var för melodi som ledde mig till att den efterfrågade världsdelen var Afrika. (PS: När jag försöker komma i håg vad som spelades för att illustrera Afrika, anar jag någonstans i bakhuvudet. att det kan ha varit ”Triumfmarschen” ur Guiseppe Verdis ”Aida”, som ju skrevs till invigningen av Suezkanalen.)

Men det var egentligen inte den här frågan som jag tyckte var svår. Betydligt svårare hade jag, speciellt som jag inte ens uppfattade vem som sjöng, att identifiera Gyllene Tider-hiten ”Flickorna på TV 2″. Men det var den man, med lite god vilja, kunde ana bakom den nya versionen. (PS: Nu har jag googlat och fått fram att den spelade versionen gjordes av Deejay Timo, vars namn jag alltså inte uppfattade.)

En av dagens frågor, den om ”Good Song” ur ”This Is What I Am”, hade jag – det ska jag ärligt erkänna – inte klarat utan att googla. Den som sjöng var Salem Al-Fakir.

Googlande är för övrigt ibland en inte alldeles enkel konst. Jag ser, när jag kollar sitemetern till min blogg, ofta exempel på rent befängt konstruerade frågeställningar (till exempel sådana som förutsätter, att det sitter en googlegubbe någonstans och svarar på fullständiga frågor med frågetecken och allt) – att dessa googlare ändå har hamnat på min blogg brukar då bero på att där finns något enda nyckelord, som råkar stämma.

Jag skulle kunna tänka mig, att titeln på Per-Eric Moraeus’ och Py Bäckmans låt ”Koppången” i dag har lett till mycken googleförvirring. Många försökte säkert, efter att ha hört Eldeman uttala ordet, med sådant som Kokongen eller Kopongen, vad nu det senare är. Själv klarade jag dock den här frågan genom att jag identifierade sångerskan, Anne-Sofie von Otter.

Resten av frågorna hade åtminstone inte jag några mer våldsamma problem med.

Den inledande dragspelsversionen av en gammal storschlager handlade om ”Mjölnarens Irene”. Den skrevs av Leon Landgren och Åke Gerhard och spelades in av Thory Bernhards och sen en rad av den tidens andra artister.

I samma klass för oss som har lyssnat mycket på äldre schlagermusik var ”Jag tror, jag tror på sommaren”, skriven och framförd av Stig Olin.

Jag är också tillräckligt gammal för att många gånger ha hört Sten Frykbergs ”Bohus bataljon”, där det låter bom, bom, bom i refrängen.

Och en gammal radiot som jag känner förstås igen Zarah Leanders stora hit ”Vill ni se en stjärna”, även när den – som här – sjungs på finska av Olavi Virta, också han en stor stjärna.

Veckans melodifestivallåt (från 2007) var ”Samba sombero” med Anna Book.

Veckans Taube, ”Rosa på bal”, handlade om fröken Rosa. Den här frågan bör väl ha varit lätt att klara för de flesta krysslösarna.

Själv skulle jag skämmas – före detta nordisk sekreterare för de svenska socialdemokraterna som jag är – om jag inte kände igen den norska nationasången ”Ja, vi elsker dette landet” och inte förstod, att invånarna i landets huvudstad benämns oslobor. Den skrevs av Bjørnstjerne Bjørnson och melodin är komponerad av hans kusin Rikard Nordraak.

Den efterlysta rollfiguren från en TV-serie från 1980-talet var rimligen Kurt Olsson, spelad av Lasse Brandeby.

En av de bästa låtarna i dagens melodikryss har jag sparat till sist: Eric Claptons fina ”Tears In Heaven”. Den är ett exempel på att låtar som slår inte måste ha ett meningslöst innehåll.

* * *

På jakt efter något svar till det allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att trycka på Blog ovan. I båda fallen bläddrar du dig sen ner till aktuell lördag.

Dagar i kulturens tecken

Efter Aftonbladet-artikeln om Mikael Wiehes kollaps under turnén var jag förstås orolig över om konserten i Uppsala med honom och Åge Aleksandersen på tisdag kväll skulle bli av. Jag kollade under dagen flera gånger hemsidan till Uppsala konsert & kongress men hittade inget meddelande om att konserten skulle ha ställts in.

Birgitta och jag hade bestämt att vi skulle äta middag ute före konserten, på någon restaurang nära vårt konserthus, och följaktligen gick vi för säkerhets skull först in i Konserthuset och kollade läget: Jo, Mikael och Åge hade anlänt.

Alltså gick vi tvärs över Vaksalagatan till Konsertbaren, KB, för att äta middag. Där hade vi aldrig varit, men det såg trevligt ut, och menyn innehöll flera saker vi kunde tänka oss. Och middagen blev mycket riktigt god.

Det är intressant att se, att Konsert & kongress-komplexet på Vaksala torg har lett till att vi har fått allt fler utmärkta restauranger i området. Vi har fler kvar att pröva.

Jag har också hört att Katalin, som ligger mellan Konsert & kongress och Uppsala C, visserligen har förlorat konsertgäster till sin nya stora granne men i gengäld har fått fler restauranggäster.

Stora salen i Konserthuset, där konserten med Wiehe och Aleksandersen ägde rum, var inte riktigt fullsatt – hade Aftonbladets larmartikel om Wiehe skrämt bort sista minuten-publik? – men det är en stor sal, och det var ändå mycket folk där. Många vänstermänniskor förstås: Wiehes gliringar till alliansregeringen och annat sådant gick hörbart hem.

Musikaliskt blev det en fin konsert. Wiehe och Aleksandersen sjöng växelvis på svenska och norska, ibland i samma sång, sjöng också ibland med på det språk som inte är det egna modersmålet. Musiken – med växling mellan olika gitarrer – var rent akustisk. Kvällens artister var både samspelta och samsjungna.

Av Wiehe sjöngs sådant som ”Titanic”, ”En sång till modet” och ”Mitt hjärtas fågel”. Åge Aleksandersens låtar är tyvärr – jag ska återkomma till dem – inte lika kända här i Sverige, men jag vill nu åtminstone nämna hans ”Lys og varme”, som Björn Afzelius. vän till både Aleksandersen och Wiehe, gjorde känd här i Sverige under titeln ”Ljus och värme”.

Jag hade hoppats på att jag skulle få höra Dylan på norsk – Aleksandersen har gjort en fin sån skiva – men när det gäller Dylan-låtar, var enda numret Mikael Wiehes hårtslående tolkning till svenska av ”Masters of War”, ”Ni som tjänar på krig”. (Text se Kulturspegeln, Sångtexter.)

Bland extranumren fanns en sång av Rudolf Nielsen – läs mer under Kulturspegeln, Musik – och en av Dan Andersson, ”Omkring tiggarn från Luossa”. Mot bakgrund av vad Wiehe tidigare har tyckt och sagt om Dan Andersson, kände han sig uppfordrad att förklara sig: Jo, Sofia Karlsson och Åge Aleksandersen hade fått honom att ändra sig. Så nu sjöng och spelade han med.

Åge Aleksandersen har gjort en Dan Andersson-CD, som jag dess värre inte har hört. Det jag hörde nu övertygade mig omedelbart om att jag borde skaffa den.

Till salu vid konserten fanns däremot en CD, producerad inför den här turnén med Åge Aleksadersen och Mikael Wiehe, ”14 akustiske sanger” (Tekst og musikk, 2008). Den finns inte i skivhandeln utan säljs bara under turnén, så jag köpte den förstås, signerad av båda artisterna.

Jag ska återkomma till den här skivan och därmed, mer detaljerat, till låtar som ingår i turnéprogrammet.

* * *

Tidigt upp onsdag morgon: jag ska på kulturfrukost på Reginateatern. Gråkallt och jävligt väder. Men inne på Regina vankas varmt kaffe och ostfralla. Och så en kavalkad över aktualiteter i kulturlivet här i Uppsala.

I programmet ingick elever vid Musikskolan, som spelade Vivaldi för oss: inte bara avsnitt ur ”Vintern” utan också – hugnesamt! – ur ”Våren”.

Mer kultur i skolan: vi fick också ett smakprov ur Uppsala Waldorfskolas, klass åttas, uppsättning av William Shakespeares ”En midsommarnattsdröm”.

Värden, Paul Kessel, presenterade Reginateaterns spännande vårprogram – vi fick bland annat, som förberedelse för ett Povel Ramel-program, se Jacke Sjödin jonglera med purjolök – och Kent Wennman Tant Gröns kulturoas, Uppsalas nyaste kulturscen; glimtar (arkeologi, Astrid och Akademiska) gavs också av vad Upplandsmuseet har att bjuda.

Anna Starbrink och Tapio Hovebro berättade om planerna på att 2014 få Uppsala utnämnd till Europas kulturhuvudstad – men de planerna är än så länge inte tillräckligt långt gångna för att jag kan redogöra för dem. Dessutom har vi konkurrens, till exempel av min gamle vän Tomas Wennström uppe i Umeå.

Den här tidiga timmen på Reginateatern, en vanlig onsdagsmorgon, avslutades med poesi av Omar Khayyam, på både persiska och svenska.

* * *

Och snart blir det barnkultur. Birgitta och jag ska tillbringa kvällen hos Viggo och Klara.

Viggo har deklarerat, att det är morfar som ska läsa godnattsaga för honom.

Men dess förinnan ska Birgitta steka prinskorv – ingen restaurangmat i kväll, inte!

Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 8 2008:

”Det är inte första gången hunden varit aggressiv. Mannen ska enligt ett polisbeslut från den 27 september 2002 alltid ha munkorg utanför familjens bostad – något som han helt struntat i och också erkänner i polisförhör. Därför åtalas han nu också för brott mot lagen om tillsyn över hundar och katter.”

Metro.se

Förändringen

I kväll ska jag och Birgitta gå på Uppsala konsert & kongress (Musikens hus) här i Uppsala för att lyssna på Mikael Wiehe och Åge Aleksandersen.

Jag gillar båda; Wiehe har jag lyssnat på så länge han har gjort skivor. Jag har ofta när jag har gjort mina föreningsprogram med politiska sånger, kallade ”Sången som vapen”, haft med någon sång av Wiehe.

Mer än tio år efter Hasses och Tages ”Var blev ni av, ljuva drömmar?”, 1994, mitt under nyliberalismens framgångsår, skrev Mikael Wiehe en låt, ”Förändringen”, om sin ungdoms radikala drömmar och vad det blev av dem. Den har jag många gånger spelat i mina program:

Förändringen

Text och musik: Mikael Wiehe, 1994

Det hände mej nå’t konstigt häromåret
Det hände mej en all’es vanlig dag
Det börja’ med en missfärgning av håret
Jag kunde inte fatta vad det var
Jag greps av en sorts underlig förstämning
Det var nå’nting, jag var tvungen att förstå
Det var som om det skett nå’n sorts förändring;
nå’nting, jag inte alls förstod mej på

Det kändes som en smygande förlamning
Jag visste inte längre nå’nting alls
Det var nå’nting som förfallit till betalning
och jag hitta’ inte pengarna nå’nstans
Jag slutade att visa mig på gatan
Jag smög mig bara ut när det var kväll
Jag orka’ inte träffa folk och prata
Jag ville bara vara för mej själv

Jag minns när hela livet låg framför mej
Jag minns när jag tog hela världen i min famn
Jag minns när det var sommar hela året
och ingenting var lika vackert som ditt namn
Jag minns när vi var vänner och kamrater
Jag minns när hela världen var vårt fosterland
Jag minns när livet var en sprakande teater
och när vi alla var en del av samma kamp

Nu lever vi i mörker och förvtivlan
Vi är förblindade av ängslan och av sorg
Vårt stolta broderskap har gått till sista vilan
och varje hem har bli’tt sin egen lilla borg
Och några blev betrodda män i staten
Och andra lever på att ständigt spela falskt
Och alla har vi bli’tt en del av apparaten
Och ingenting betyder längre nå’nting alls

Nu vet jag vad som hände häromåret
Jag fattade till slut fast det var svårt
Vi är en del av nå’t som redan är passerat
Och framtiden är inte längre vår
Jag ser på mina barn ibland på natten
Där sover dom med världen i sin famn
Jag hoppas dom ska resa sej en morgon
och göra det, vi inte längre kan

Mikael Wiehe har sjungit in den här sången på ”Trollkarlen” (Amalthea CDAM 130, 1994).

Text och noter finns i Mikael Wiehes ”Sångerna” (Carlssons, 2002).

Så här efter internationella kvinnodagen…

Peggy Seeger (född 1935 i New York) är halvsyster till Pete Seeger. Hon lärde sig tidigt spela gitarr, banjo, Appalachian dulcimer, autoharp och engelsk concertina och började sjunga professionellt; 1958 skrev hon sin första sång som blev känd (”The Ballad of Springhill”). I mitten av 1950-talet åkte hon över till England, där hon började arbeta (med musik och teater) och också leva ihop med den skotske folksångaren Ewan MacColl. Tillsammans med MacColl har hon några musikaliska barn.

När MacColl dog 1989, började hon turnera allt mer i USA och bor nu åter där. Peggy Seeger förkroppsligar mycket av begreppet folksångerska, men hon förenar detta med politisk och facklig aktivism och militant feminism.

Gonna Be an Engineer

Amerikansk/engelsk text och musik: Peggy Seeger, 1970

When I was a little girl I wished I was a boy,
I tagged along behind the gang and wore my corduroy.
Everybody said I only did it to anoy,
But I was gonna be an engineer.
Mamma told me, “Won’t you be a lady?
It’s your duty for to make me the mother of a pearl.
Wait until you’re older dear, then maybe
You’ll be glad that you’re a girl.”
Dainty as a Dresden Statue,
Gentle as a Jersey cow,
Smooth as silk, give creamy milk,
Learn to coo, learn to moo,
That’s how you come to be a lady now.
When I went to school I learned to write and how to read,
Some history, geography and home economy,
And typing is a skill that every girl is sure to need
To while away the extra time until the time to breed,
And then they have the nerve to say, “What would you like to be?”
I says “I’m gonna be an engineer!”
“No, you only have to learn to be a lady –
The duty isn’t yours for to try and run the world.
An engineer could never have a baby,
Remember, dear that you’re a girl.”

So I become a typist and I study on the sly,
Working every day and night so I could qualify.
Every time the boss comes in he pinched me on the thigh –
Says, “I’ve never had an engineer.
Oh, you owe it to the job to be a lady.
It’s the duty of the staff to give the boss a whirl.
The wages that you get are crummy, maybe –
It’s all you get cause you’re a girl.”
“She’s smart, for a woman –
I wonder how she got that way…”
You get no voice, you get no choice,
Just stay mumm, pretend you’re dumb,
That’s how you come to be a lady today.
Then Jimmy come along and we set up a conjugation,
We were busy every night with love and recreation,
Spent my days at work so he could get his education –
Now he’s an engineer!
He says, “I know you’ll always be a lady;
It’s the duty of me darling to love me all my life.
Could an engineer look after and obey me?
Remember dear, that you’re my wife.”

Well, soon as Jimmy got a job then I was back again,
Happy at my turret-lathe a year or so and then
The morning that the twins were born me Jimmy says to them:
“Kids, your mother was an engineer.”
“Now you owe it to the kids to be a lady,
dainty as a dishrag, faithful as a chow.
Stay at home, you’ve got to mind the baby,
Remember you’re a mother now.”

Well every time I turn around there’s something else to do,
Cook a meal or wash a floor or scrub a sock or two.
I listen to the morning show – It makes me wanna spew –
I was gonna be an engineer!
How I only wish that I could be a lady,
I could do the lovely things that a lady’s spose to da,
I wouldn’t even mind if they would pay me,
Then I could be a Person, too!
What price, for a woman?
You can buy her for a ring of gold,
To love and obey – without any pay
Get a cook and a nurse – for better or worse,
You don’t need a purse when a lady is sold.

But now the times are harder and me Jimmy’s got the sack.
I went down to Vickor’s, they were glad to have me back –
I’m a third class citizen – me wages tell me that –
But I’m a First Class Engineer!
The boss ha says he’ll pay me as a lady,
“You only got the job cause I can’t afford a man –
With you I keep the profits high as may be,
You’re just a cheaper pair of hands.”

Well I listened to my mother and I joined the typing pool.
I listened to my lover and I put him through his school.
If I listen to the boss I’m just a bloody fool –
And an underpaid engineer.
I’ve been a sucker ever since I was a baby
As a daughter and a wife, a mother and a dear.
Now I’ll fight them as a woman, not a lady,
I’ll fight them as an engineer!

Den här sången kan du lyssna på på Peggy Seegers LP ”Different Therefore Equal” (Folkways 8561, 1979 – kan beställas i CD-format från Smithsonian Folkways) och på hennes samlings-CD ”The Folkways Years 1995-1992: Songs of Love and Politics” (Smithsonian Folkways SF 40048, 1992).

Om de krossade och om de döda

Journalisten Kaa Eneberg, förr på DN, har utfört en berömvärd gärning med sina böcker om den svenska emigrationen till Sovjetunionen på 1920- och 1930-talen, särskilt då de så kallade kirunasvenskarnas öden: ”Tvingade till tystnad” (2000) och ”Förnekelsens barn” (2003), båda utgivna på Hjalmarson & Högberg.

Nu återkommer hon med ”Knuts ask och Kejsaren av Karelen” (Hjalmarson & Högberg, 2007) – Birgitta och jag fick den med dedikation av henne i sjuttioårspresent. Kaa och jag känner varann sen journalisttiden, och några av mina böcker i näraliggande ämnen finns också i litteraturförteckningarna i hennes böcker.

I den senaste finns min ”Vitbok” (också den på Hjalmarson & Högberg) med, inte för att den handlar om IB-affären utan för att också jag berättar historien om finlandssvensken Edvard Gylling och hans tilltänkta karelsk-finsk-svensk-norska sovjetrepublik. Det är han som i Kaas boktitel benämns Kejsaren av Karelen; han ledde mycket riktigt den sovjetkarelska Kommunen (på ryska Karelskaja komuna, på finska Karjalan Työväen Kommuuni), det som 1923 blev Karelska autonoma socialistiska sovjetrepubliken.

De människor, vars öden Kaa Eneberg i sina tre böcker har skildrat och som på 1920- och 1930-talen utvandrade till Sovjetunionen, främst till den sovjetiska delen av Karelen, hade naturligtvis skilda motiv. Somliga av dem flydde arbetslösheten här hemma, i tron på en ljusare framtid i den nya ”arbetarstaten”. Många av dem var givetsvis övertygade kommunister – men Kaa Eneberg har också hittat till exempel syndikalister bland dem. Åtskilliga av dem kom från finskspråkiga familjer i Norrbotten – i Karelen fanns ju på den tiden fortfarande en stor finskspråkig befolkning, som fick påfyllning av röda från inbördeskrigets Finland samt – icke att förglömma – utvandrade finnar från USA och Canada. Bland dem som kom vägen över Amerika fanns också svenskar, och det flyttade likaledes över människor från ”pursvenska” orter i Mellansverige. Den här arbetskraftsimporten uppmuntrades åtminstone periodvis av de sovjetiska myndigheterna. Pådrivande kraft var Edvard Gylling, en man som hade spelat en betydande roll på den förlorande sidan i det finska inbördeskriget. Hans mål var att, med hjälp av inflyttade yrkesskickliga arbetare, få fart på den ekonomiska utvecklingen i Karelen.

Kaa Eneberg visar med en rad exempel att det blev si och så med den saken. Till misslyckandena åtminstone med det svenska kollektivjordbruket Broderskap bör ha bidragit att flertalet av dem som arbetade där knappast var kunniga i just jordbruksarbete.

När jag läser Kaa Enebergs bok, får jag samtidigt i min hand Folket i Bild nummer 50 1944 (12 december), som inleds med artikeln ”Svensk i röda armén”. Det är en beredskapsartikel, publicerad i en tid, då Röda armén hörde till de mot Hitlertyskland allierade, och vi kan lämna huvuddelen av innehållet – en ganska idyllisk skildring av ett kort gästspel – därhän. Intressant i det här sammanhanget är artikelns inledning: ”Det var med spänt intresse jag i början av trettiotalet utnyttjade chansen till ett jobb i Sovjet. Sovjetväldet hade ju allt sen sin tillkomst givit upphov till ändlösa diskussioner, av vilka det tycktes framgå, att där antingen var ett helvete eller ett paradis.”

Artikeln är skriven av en Sören Hellström, vars namn jag tidigare inte har känt till. (När jag googlar, hittar jag en bok, som han har skrivit tillsammans med Yngve Lundberg: ”Så står det till i Sovjet”, 1947.) Även om artikeln i FiB inte handlar om arbets- och levnadsförhållandena för de utländska arbetarna i Sovjetunionen, anar man en mer positiv attityd än den Kaa Eneberg har grävt fram i sina böcker.

Och naturligtvis kan det ha funnits svenska och finska invandrare, som både har lyckats som gästarbetare och därefter, med livet i behåll, har återvänt hem. Men de exempel Kaa Eneberg drar fram är så många och så massiva i sina hemskheter, att jag är övertygad om att hon i allt väsentligt har rätt.

Jag ska ge ett exempel. Ture Nerman tillhörde det utbytarparti ur socialdemokratin, som 1919 anslöt sig till Kommunistiska internationalen (Komintern) – senare återvände han till socialdemokratin. Midsommaren 1919 hade Nerman en midsommarfest i sitt sommarhus på Blidö, i vilken deltog ett antal finska och finlandssvenska ”röda”, bland dem Edvard Gylling och hans hustru. Kaa Eneberg lyckas med hjälp av frisläppta uppgifter ur NKVDs arkiv visa hur dessa vänner till Nerman ”alla slutade sina liv i djup förnedring som fiender till Sovjetunionen”: Hon belägger, men namn och detaljerade uppgifter, att 11 av Nermans midsommargäster, bland dem Gylling, avrättades, begick självmord, dog under fängelsevistelse eller, i de få mildaste fallen, dömdes men överlevde.

Eneberg kartlägger i sin senaste bok ett antal individuella människoöden, som man inte önskar att någon hade behövt uppleva. Hon gör det med hjälp av brev, muntliga vittnesuppgifter och arkiv.

I slutet av boken finns förteckningar över svenskar i Gulag, avrättade svenskar och svenskar i Röda armén, också en personförteckning med sidhänvisningar.

De flesta av de drabbade var naturligtvis inte svenskar. Vidden av ohyggligheterna förstår man av följande lapidariska sammanfattning:

”År 2002 publicerade den ryske forskaren Jurij Dmitrijev i Petrozavodsk på uppdrag av den karelska delrepubliken en sammanställning av terrorns offer 1937-38 i Karelen. Den tjocka boken upptar namnen på 12453 människor som enligt NKVDs arkiv avrättats på totalt 18 avrättningsplatser, från Kandalaksja i norr till St Petersburg (dåvarande Leningrad) i söder.

Hans fortsatta arbete ger hela tiden ytterligare namn. Största avrättningsplatsen är Sandarmoh, nära staden Medvezogorsk i centrala Karelen där omkring 11000 människor sköts. Av dem har 4956 avrättade identifierats. De svenska värvarna Karl Niemi och Oscar Corgan fanns bland dem.”

Vi talar alltså bara om Karelen under ett par år!

Kaa Enebergs noggranna kartläggning av allt detta är en berömlig gärning.

Jag önskar dock, att förlaget hade varit lika noggrant i sin korrekturläsning.

Förbannad är jag ganska ofta

I den nyutkomna boken ”Förbannad är jag ganska ofta” har Ami Lönnroth samlat samtal med Berit Ås. Med anledning av den besöker Berit Ås Uppsala måndagen den 10 mars. Mötet, ett samarrangemang mellan Ordfront och Utrikespolitiska föreningen, äger rum klockan 19.15 i sal IV, Universitetshuset.

Berit Ås har myntat begreppet ”härskarteknikerna” och varit Norges första kvinnliga partiledare, i Sosialistisk Venstreparti. Vid snart 80 års ålder fortsätter hon oförtröttligt sitt värv – mer förbannad än någonsin.

”Aldrig, aldrig, aldrig ger vi upp” – så sjöng Kvinnor för fred, som Berit Ås var med och grundade i slutet av 1970-talet. Det gäller alltjämt: Aldrig ger hon upp!

I ”Förbannad är jag ganska ofta” har Ami Lönnroth alltså publicerat sina samtal med Berit Ås. Vem har inte hört talas om kvinnan vars teori om härskartekniker för feminismen har blivit det som ”Marseljäsen” var för franska revolutionen? Vi får läsa om femåringen som organiserar en välgörenhetsaktion, barnet som gråter av rädsla när hennes hetlevrade föräldrar grälar, tolvåringen som sätter i gång en framgångsrik protestaktion på skolgården. En bild växer fram som ett pussel av en av nutidens mest fascinerande personer. Den vackra unga professorn i rosa kappa som eldar massorna, politikern som listigt sjunger sitt budskap för att få medieuppmärksamhet och som sätter sig på Stortingets tak inför fotografer.

”Förbannad är jag ganska ofta. Samtal med Berit Ås” av Ami Lönnroth. Förord av Katarina Mazetti. Omslag sv Frida Eriksson. 246 sidor. Inbunden. ISBN 978-91-7037-339-8. 8 mars 2008 på Ordfront.

Melodikrysset nr 10 2008

Som så ofta när det gäller direktsändningar var inte dagens melodikryss särskilt svårt. Jag hade smärre problem bara med två frågor.

Dels med ”Antikrundan”, detta för att jag inte brukar se programmet. Med de hjälpbokstäver jag så småningom fick ihop var det dock inte så svårt att komma fram till vad det var för TV-serie signaturmelodin hörde till.

Dels med de artister som sjöng ”Du som tog mitt hjärta”, en fras som jag uppfattade och googlade på. Det visade sig då att de som sjöng var Patrik Isaksson och Sarah Dawn Finer.

Resten var – för mig alltså – mycket lätt.

Dagens kryss innehöll några för Eldeman så typiska upprepningar.

”Idas sommarvisa”, som här skulle ge Ida, har vi väl aldrig hört förut?

Och ännu kortare sen var det väl vi sist hörde Pippis apa, Herr Nilsson, besjungas?

Siw Malmkvist körde Eldeman för säkerhets skull två gånger i dagens program och med samma frågeknep: Vi hörde ”Tunna skivor” i tysk version och ”Mamma är lik sin mamma” i engelsk.

En upprepning jag däremot inte har något som helst emot är de ständigt återkommande frågorna kring Evert Taubes visor – jag har alla hans inspelningar i två stora box-serier, vilket är ett uttryck för mycket hög uppskattning. I dag hörde vi ”Så skimrande var aldrig havet”.

Både Imperiet och Cornelis Vreeswijk är likaledes rikligt företrädda i min skivsamling, så det var inte särskilt svårt för mig att höra, att det var Imperiet som sjöng Cornelis’ ”Personliga Persson”.

En hörvärd modern estradör har vi i Rikard Wolff; jag har även honom på skiva. Här hörde vi ”Pojken på månen”.

På estraderna såg vi också Rolf Bengtsson. Dagens frågeillustration, ”Tivedshambo”, var ett exempel på att han var en vida bättre revyartist än sångare.

Slutligen dagens två melodifestivallåtar. De är båda exempel på att melodifestivalerna faktiskt kan innehålla bidrag, som fäster sig i melodiminnet – jag skrev nyligen om hur eländig den förra uttagningsomgången i årets tävling var i det avseendet.

Men Östen med resten och ”Hon kom med solsken” kom jag omedelbart i håg, fastän vi här fick lyssna till en parodi med stolsben från IKEA.

Och Roger Pontares ”När vindarna viskar mitt namn” är också en sån där låt med äkta schlagertycke: lätt att komma i håg. Naturligtvis kom jag inte i håg, vilket år den tävlade, men hjälpbokstäverna pekade på noll, och eftersom siffran enligt Eldeman skulle dubbleras, måste det ha varit år 2000. Och så var det – jag har kontrollgooglat.

* * *

På jakt efter något svar i det allra senaste melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig i båda fallen ner till aktuell lördag.

Mästare från Wien

Från prisutdelningen av Olof Palme-priset i van der Nootska Palatset skyndar vi oss till uppsalatåget. Vi ska på konsert i Musikens hus och har inte ens tid att äta middag emellan. Men den fiffiga Birgitta vet råd; vi äter på tåget. Birgitta har med sig kalla varma smörgåsar, rester av en måltid här om dan, och till det var sin flaska Ramlösa.

Om man kommer med tåg från Stockholm – ett tips till er stockholmare – och ska till Konserthuset här i Uppsala (Musikens hus), går man inte till vänster, genom stationsbyggnaden, utan går över spåren åt höger. Sen går man förbi Katalin och vips – ytterligare något kvarter bort finns Vaksala torg och Uppsala konsert & kongress (det fullständiga namnet på vårt Musikens hus).

Vi startar, i det här fallet, med var sin kopp kaffe på maten i restaurangen på bottenvåningen, som förresten snart kommer att bli à la carte-restaurang med servering utomhus sommartid.

Kvällens konsert med Uppsala kammarorkester leds av en för oss ny bekantskap, Roy Goodman. Orkestern spelar bättre än någonsin. Efter pausen utbrister gästdirigenten i lovord över både orkestern och vårt nya konserthus, som enligt denne expert på otaliga konsertsalar runt om i hela världen hör till det finaste han har träffat på.

Uppsala och vi i publiken får också en eloge för att Arnold Schönberg (1974-1951) får lov att stå på programmet. I det här fallet handlar det inte om Schönbergs judiska påbrå – Schönberg tvingades 1933 på grund av den tilltagande antisemitismen att lämna Wien för USA – utan om hans avancerade musik. Dock bör man tillägga, att hans ”Kammarsymfoni nummer 1 opus 1”, komponerad redan 1906, ligger mellan det tonala och det atonala.

På mig personligen gjorde dock kvällens inledande stycke, Franz Schrekers ”Kammarsymfoni” för 23 soloinstrument (1916) i senromantisk stil ett ännu djupare intryck. Schreker (1878-1934), som jag hittills inte har varit närmare bekant med, blev en intressant ny bekantskap.

Liksom Schönberg var Schreker jude, och han fick 1932 lämna musikhögskolan, 1933 även Akademie der Künste. Hans musik stämplades som ”entartet” av nazisterna. Kanske bidrog allt detta till den hjärtinfarkt, i vilken Schreker dog 1934.

Efter pausen fick vi lyssna på äldre musik, ”Symfoni nummer 1 i C-dur opus 21” (1800) av Ludwig van Beethoven (1770-1827).

Beethovens namn brukar ju gärna förknippas med hans födelseort Bonn, men det var i Wien han i huvudsak verkade – därav samlingsrubriken för kvällens konsert, ”Mästare från Wien”.

Den här Beethoven-symfonin är trots sin klassiska uppbyggnad originell i sin komposition – lägg till exempel märke till dess musikaliska ”dialoger” mellan olika instrument.

Beethovens musik hör inte alltid till mina klassiska favoriter, men Roy Goodman och de uppsaliensiska kammarmusikerna gjorde verkligen den här symfonin till något extra hörvärt.