Sländans liv

I Folket i Bild nummer 6 1954 hittar jag den här dikten av Helmer Grundström:

Sländans liv

Ingenstans fann sländan sitt bo.
Fladdrande flirrande lekte sig sländan fram.
Trollvingen flimrade.
Solskenet skimrade
dagen lång över gren och stam.

Först mot kvällen fick han äntligen ro.

Läs gärna mer om Helmer Grundström ovan under Kulturspegeln, Prosa och lyrik.

Varför ger Norstedts inte ut Laxness?

I nummer 49 1953 började Halldór Kiljan Laxness’ roman ”Salka Valka” som följetong i gamla Folket i Bild; illustrationerna gjordes av Eric Palmquist. Jag läste följetongen – slukade berättelsen – nummer för nummer.

1954 blev ”Salka Valka” film, i regi av Arne Mattsson och med filmmanus av Rune Lindström. Den unga Salka Valka spelades av Birgitta Pettersson, den vuxna av Gunnel Broström.

1955 fick Laxness nobelpriset i litteratur. Samma år gav Folket i Bilds förlag ut Laxness’ ”Världens ljus” i sin folkbokserie. Den trycktes i 80.000 exemplar. Jag var FiB-ombud och sålde boken.

Men det förlag som hade utgivningskontrakt på Laxness’ böcker i Sverige och som således fick intäkterna av den med nobelpriset ökande försäljningen var KF-ägda Rabén & Sjögren.

I min bokhylla har jag ”Himlens skönhet” (utgiven i Sverige 1951), ”Land till salu” (1952, 1955 återutgiven i den av KF huvudägda Vingserien), ”Salka Valka” (1953, 1967 i Rabén & Sjögrens pocketserie Tema), ”Gerpla – En kämpasaga” (1954, 1967 i Tema-serien), ”Islands klocka” (1955) och ”Tidens gång i backstugan” (1957, i Tema-serien 1967).

Sen får man, när det gäller tryckår, gå långt fram i tiden, innan man hittar ytterligare ett par böcker av Laxness (1906-1991).

1989 gav Alfabeta ut den fina berättelsen ”Den goda fröken och Huset”, utsökt illustrerad av Siri Derkert.

Och 2001 gav Atlantis i sin klassikerserie ut en ny upplaga av ”Islands klocka”, fortfarande i Peter Hallbergs översättning – han har översatt alla nämnda böcker – men nu med Laxness’ isländska originaltext, ”Íslandsklukkan”, i samma volym.

Kanhända finns det fler böcker av Laxness översatta till svenska, men det här är de jag har.

Det jag undrar över är varför KFs förlag inte längre tycks intressera sig för Laxness.

Laxness’ gamla svenska förlag, Rabén & Sjögren, är ju numera ett renodlat barn- och ungdomsbokförlag, men förlagets vuxenutgivning övertogs i samband med den omvandlingen av systerförlaget Prisma. Senare har en stor del av den kvalificerade skönlitterära utgivning, som fanns dels på Rabén & Sjögren, dels på Tidens förlag (som har varit föremål för samma avsmalning i utgivningen som R&S), förts över till flaggskeppet i KFs bokkoncern, Norstedts.

Men någonstans på vägen försvann Laxness (och många andra mycket läsvärda författare med honom). Vad jag kan påminna mig, har Norstedts inte återutgett en enda av Laxness’ böcker, ens i sin pocketserie Pan.

För min del skulle jag ännu hellre se, att Norstedts äntligen fick ändan ur vagnen och startade en klassikerserie, en med böcker av tidlöst värde, en serie där de riktigt läsvärda skönlitterära böckerna ständigt fanns tillgängliga i nytryck.

Förlaget kunde ju börja med att återutge böcker av sina genom åren många nobelpristagare, bland dem alltså Laxness.

Om ingen på Norstedts vet, vilka nobelpristagare som har getts ut på i koncernen ingående förlag, så kan jag bistå med en lista.

Herdevisa

I Folket i Bild nummer 52 1953 hittar jag en dikt av den under många år flitige FiB-medarbetaren Emil Hagström:

Herdevisa

I Saron växte en lilja,
Förtröstan var dess namn.
– Oss kan väl intet skilja,
o herde, med skyarnas famn.
Vi följer dig så gärna,
vi rastar där du bor.
– Men natten är utan stjärna
och vår ångest är stor.

I Saron växte en lilja,
Förtvivlan var dess namn.
– Oss kan väl intet skilja,
o herde, med dödens famn.
Vi följer dig genom åren,
och ulvar är dina får,
och spikarna och såren
plågar oss vart vi går.

Dikten är illustrerad med ett träsnitt av Ingrid Årfelt.

En otäck debatt

Min vän Jan Hammarlund ringde mig och undrade, om jag hade läst Svenska Dagbladets ledare den 11 januari, ”Varför trivs ABF ihop med extremvänstern?”.

Jo, svarade jag – jag och min hustru har inte den exkluderande attityd som utmärker Svenskans ledarsida, och vi prenumererar följaktligen på Svenska Dagbladet, läser också ledarsidan.

Den aktuella ledaren är otäck i sin censurmentaliet. Utifrån det faktum att det som seminariearrangörer i det återkommande ABF-arrangemanget Socialistiskt Forum förekommer organisationer, vars åsikter och utomparlamentariska aktiviteter (även för mig som socialdemokrat) är extrema, är ledarskribenten inne på att staten – om inte ABF utestänger de här organisationerna – bör strypa anslagen till ABF.

I en replik på Svenska Dagbladets ledarsida svarade ABFs ordförande Karl-Petter Thorwaldsson bland annat:

”I snart 100 år har vi verkat för demokrati, yttrandefrihet och mänskliga rättigheter.

Vårt syfte, när vi genomför verksamhet med organisationer som kanske inte är demokratiskt rumsrena, är inte att göra dem till ’goda socialdemokrater’ utan möjligen när de blir äldre till goda demokrater, samt att de inte förblir låsta i sin aversion mot samhället. Det är inte någon oansvarig flirt med extremister, vi är övertygade om att dialog är bättre än monolog – att debatt är bättre än tystnad – att öppenhet är bättre än slutenhet.”

Själv skrev jag inför det Socialistiskt Forum som genomfördes i höstas – samma slags diskussion förekom redan då – följande:

”ABF och LO är huvudarrangörer, men många organisationer från vänstern i mycket vid mening medverkar. Det senare irriterar den politiska högern. Nog finns där arrangörer och arrangemang som även jag känner tvekan inför – men det här är ju ett fritt samhälle, och det står var och en fritt att också gå dit och opponera.”

Jag är en mycket kända antikommunist och har bland annt gett ut pamfletter och böcker med udden riktad mot olika extremistgrupper. Jag har också – i en 500-sidig bok – granskat IB och de hårdhänta metoder man när det begav sig använde mot kommunister av olika schatteringar – registrering, svartlistning på arbetsplatser med mera – men kan inte finna annat än att utfrysningsmetoden i stort sett var kontraproduktiv. Bättre då att möta extremistiska åsikter i öppen debatt!

Jag är också övertygad om att demokrater har bättre argument än de som tvivlar på demokratin eller är antidemokrater.

Framför allt är demokratiska samtal alltid bättre än repression.

Och repression är just det som präglar den nämnda SvD-ledaren och mycket annat inom delar av dagens högerborgerlighet.

Ledaren i SvD utgår från en artikel i senaste numret av det nyliberala samhällsmagasinet Neo – Svenskans bidrag är att föra ut diskussionen på bredden och att kräva ekonomisk bestraffning av ABF.

Svenska Dagbladet har tidigare i en ledare velat få ordföranden i Forum för levande historia – samme Karl-Petter Thorwaldsson! – avsatt.

Den nye medlemmen i Statens kulturråd Johan Staël von Holstein har deklarerat, att socialistiska tidskrifter inte ska få stöd, detta trots att rådet ska göra kvalitativa, inte politiska bedömningar.

Inte så sällan finner jag, att jag själv – en vänstersinnad socialdemokrat – i praktiken är mycket mer liberal (i ordets bästa bemärkelse) än många av dem som själva kallar sig liberaler.

Två dikter av Harry Martinson

I Folket i Bild nummer 34 1953 publicerades två dikter av Harry Martinson:

Glömskan besöker en skog

Inne i lingontuvornas dal finns glömda sånger.
Dit kommer stundom en kvinna från verkligheten,
prövar en folkvisa, mäter dess ekovärde,
finner sig själv vara utan känslofästen
och löser sin barm från hjärtats plikt till vemod.
Lär hur det känns när saknaden själv förliser.

Stämningen

Tystnaden kom över myren
för att vävas till tanke.
Odonbusken blånade frisk.
Aspen skallrade, porsens doft
strök med rökelsehänder tjärnens vågor.

Den preciösa och vackra illustrationen, av Mats Nilsson, knyter uppenbart an till den senare dikten.

Mats Nilsson kom jag långt senare att själv använda som illustratör i Aktuellt i politiken (s).

Miriam Makeba i Musikens hus, Uppsala

Den sydafrikanska sångerskan Miriam Makeba föddes 1932 och fyller om ett par månader 76 år. Hennes sångkarriär är lång och fantastisk, och hon fortsätter än i dag att turnera och spela in skivor.

Jag och Birgitta hörde henne live första gången 1966, på Berns i Stockholm. Att vi gick på konserten berodde på att vi då redan kände till henne väl och gillade henne ännu mer, musikaliskt så väl som politiskt. Vi hade båda varit och var fortfarande liksom Makeba engagerade mot apartheidregimen i Sydafrika, och vi tyckte mycket om hennes blandning av sydafrikansk musik, folkmusik från olika håll i världen samt influenser från bland annat swing och brasilianska rytmer. Vi hade skivor hon hade spelat in i USA men faktiskt också något hon hade spelat in redan när hon fanns kvar hemma i Sydafrika.

Under andra halvan av 1960-talet fanns hon ständigt närvarande i vårt liv. Skivorna blev fler och fler – jag räknar i dag i hyllorna till ett tjugotal LP och några EP. (Senare har samlingen utökats med ett tjugotal CD.) Hennes musik har alltid varit dansant, och när Birgitta på 1960-talet arbetade med seminarier på Hammarskjöldfonden här i Uppsala och hemma hos oss ordnade social evenings för deltagarna – flertalet var afrikaner, några också från Karibien – ingick inte bara afrikansk mat utan också afrikansk dans, oftast västafrikansk highlife, i programmet.

Men den låt som framför allt förstörde parketten i vårt vardagsrum var ”Pata Pata” med Miriam Makeba – damernas klackar var sylvassa, och golvet måste så småningom slipas och lackeras om. Vi spelade ofta också en LP med olika band från Sydafrika, ”Something New From Africa”, där de medverkande banden spelar en musik, som låter som en sällsam blandning av swing, spelamansmusik och omisskännligt afrikansak rytmer; ett viktigt instrument i det senare fallet är kwela-flöjt. En av höjdpunkterna på den här LPn är Jimmy Pratt & Lemmy Special med Miriam Makeba som sångerska i Duke Ellingtons ”Rockin’ In Rythm”.

Den skivan är utgiven 1959, men för Miriam Makebas del började det ännu tidigare.

Hon hade debuterat redan 1953, tillsammans med The Manhattan Brothers. Från 1958 sjöng hon i gruppen The Skylarks; dem hörde vi inte då, men för inte våldsamt länge sedan kom Birgitta hem från Sydafrika med en CD, där de här tidiga inspelningarna fanns återutgivna.

I slutet av 1950-talet inbjöds hon att sjunga i England och USA: gjorde till exempel stort intryck på New York-publiken med sina framträdanden på The Village Vanguard 1959. Eftersom hon inte stack under stol med vad hon tyckte om den hårdnande apartheidregimen hemma i Sydafrika, berövades hon 1960 sitt sydafrikanska medborgarskap och tvingades leva i exil i USA.

Där gjorde hon dundersuccé vid en gemensam konsert med Harry Belafonte på Carnegie Hall – konserten blev LP 1960 och sålde bra både i USA och här i Europa – den är en av våra egna tidiga Makeba-skivor. (Hon har även senare gjort en skiva ihop med Belafonte.)

I USA backades hon upp av tidens växande vänster, bland dem den store folksångaren Pete Seeger, som själv sjöng in och fick framgång med en av de låtar Makeba sjöng, ”Mbube”(i Seegers version ”Wimoweh”), vars text om det sovande lejonet hade politiska undertoner.

Hon drogs också personligen in i tidens radikaliserade amerikanska vänster: bildade par med Black Panther-ledaren Stokely Carmichael. När klimatet i USA hårdnade, valde det här paret att i stället bosätta sig i Guinea i Västafrika, där Sekou Touré återgäldade förtroendet genom att ge henne en plats i landets FN-delegation, vilket gjorde, att hon kunde vistas också i New York.

Hon gjorde skivor även under vistelsen i Guinea – på några av dem stavas hennes namn Myriam Makeba – och var under den perioden lite mer påverkad av tidens popmusik. Jag recenserade några av de här skivorna och minns, att jag inte alltid var förtjust i nytillskotten – vilket naturligtvis inte betyder, att jag någonsin har tyckt att hon inte skulle vara värd uppmärksamhet.

1990 erbjöd Nelson Mandela henne att återvända till Sydafrika, och även musikaliskt tycker jag att flytten hem har inneburit att hon har återvänt till sina rötter.

Trots stigande ålder har hon nämligen fortsatt att göra skivor och turnera.

När Birgitta upptäckte, att hon den 14 januari tänkte återvända till Uppsala – hon har varit här förr – skyndade hon bland de första att köpa biljetter till konserten i Musikens hus. (Birgitta var så snabb i vändningarna, att vi fick våra vanliga platser – i konsertserien alltså – långt fram i stora salen.) Och så fick jag biljetterna i julkilapp! Och i måndags var det alltså dags. Kvällen startade med att Birgitta bjöd mig på middag på Amazing Thai i Kvarnen ett stenkast från Musikens hus.

I Musikens hus var det festligt och fullsatt.

Och Miriam Makeba gjorde oss inte besvikna. Repertoaren var till övervägande del den som genom åren har gjort henne så stor – jag nöjer mig med att nämna två tidiga låtar, som även Pete Seeger med framgång sjöng när det begav sig, den redan nämnda ”Mbube”/”Wimoweh” och så ”Malaika”.

När den snart 76-åriga sångerskan gick in på och ut från scenen, märktes det på gången, att åren har slitit på henne. Men när hon väl kom i gång med sången: vilken röst, vilken rytmkänsla, vilken värme!

Att det höll hela vägen, ända till och med de två extranumren (det sista av dem bokstavligen framtvingat av publiken, när ljuset i salen redan hade tänts) får man väl också tacka det medverkande bandet – piano, synt, gitarr, bas, trummor och sax – för, liksom den uppbackande kören (två killar och en tjej) som även bidrog med solonummer.

Men Makeba – vilket fenomen!

När konserten kulminerade i ”Pata Pata”, upplevde jag något som jag knappast någonsin har varit med om tidigare. Publiken, visserligen blandad men med många i min egen ålder, stod upp: stora salen och läktarna kokade – alla dansade, rörde sig rytmiskt, klappade händerna. Numret slutade i ett applåddån som aldrig ville ta slut!

Då, och tidigare under kvällen när Makeba tackade oss som hade ställt upp mot apartheid, hade jag inte långt till tårarna.

Stort blogghaveri

Jag har haft ett stort blogghaveri.

Alla mina texter försvann. Kvar fanns bara kommentarerna.

Men jag har en räddare i nöden: Bo Strömberg, som fungerar som min och min dotter Kerstins (Bo är gift med henne) webmaster; Kerstin och jag har en gemensam domän.

Bo gör inte dagligen men ganska tätt back up-er.

Alltså har han i stort sett lyckats återskapa bloggen. Med två små undantag:

Några av de allra senaste inläggen saknade formatering, när jag fick dem tillbaka. Jag har nu, genom att gå igenom texterna en och en och då återinföra kursiver, styckeindelningar och annat sådant, gett dem sitt ursprungliga utseende tillbaka.

Och så försvann den Miriam Makeba-recension jag skrev sent i går kväll spårlöst ut i cyberrymden. Den får jag försöka skriva om.

Men värre kunde det ha varit, om inte Bo hade funnits.

Tack, Bo!

Kyrkan mot hovet?

Oscar Cleve (1906-1991) hette en på sin tid mycket känd satirisk skämttecknare; han medverkade bland annat regelbundet i gamla Folket i Bild.

I nummer 31 1953 hade han en teckning, där prästerna, anförda av biskoparna i full ornat, stormar kungahuset. Bildtext:

“Varför bekämpar inte kyrkan monarkin, som städse ger upphov till avgudadyrkan?”

Shakespeares En vintersaga på Uppsala stadsteater

Jag vet inte om det var Linus Thunström, ny teaterchef i Uppsala men tidigare på Stockholms stadsteater, eller gästregissören Etienne Glaser som lockade ett antal personer, som man annars ofta träffar på teatrarna i Stockholm, till Uppsala stadsteater i lördags: Anna Hedborg, Carl Tham och Carin Nordberg, Sven Lindqvist och Agneta Stark.

Jag tolkar deras närvaro, framför allt när jag hade hört Carl Tham berätta, att han också har varit på Musikens hus, som att Uppsala numera av den kulturellt intresserade stockholmspubliken ses som ett inte alltför avlägset alternativ till huvudstadens teater- och musikscener.

Senast när man kunde jämföra två uppsättningar av samma pjäs, Henrik Ibsens “Ett dockhem“, var ju också, enligt en tämligen samstämmig kritikerkår, föreställningen här i Uppsala överlägsen den i Stockholm.
Om Uppsala stadsteaters uppsättning av William Shakespeares “En vintersaga” inte är riktigt lika stark som den av Ibsens “Ett dockhem”, beror detta nog i första hand varken på regissören eller ensemblen. “En vintersaga” (från 1610-11 och alltså en av Shakespeares senare pjäser) har en del element, som gör att den haltar mellan första och andra akten. Eftersom den i det här fallet vad jag förstår gjordes i en relativt texttrogen version (Britt G Hallqvists och Claes Schaars översättning dock något reviderad av Staffan Holmgren och Etienne Glaser), kan de frågetecken man sätter knappast i första hand bero på regissörens iscensättning.

Första akten är – trots att en del i premiärpibliken skrattade på alldeles fel ställen – i huvudsak ett mycket allvarligt svartsjukedrama: Kung Leontes (Aksel Morisse) misstänker, helt utan grund, drottning Hermione (Linda Lönnerfeldt) för att vara otrogen med kungens egen vän, kung Polixenes av Böhmen (Christer Olsson). Leontes handlar på ett närmast sinnessjukt sätt: driver i väg Polixenes, spärrar in hustrun (som förefaller att dö), låter sätta ut deras nyfödda dotter Perdita till vargarna och björnarna i skogen och förorsakar på så sätt också den något äldre sonens död.

Även första akten innehåller en del publikknipande och roliga inslag – Pierre Lindstedts Archidamus står för flertalet av dem; Shakespeare hade ju på sin tid en publik, som måste roas. Men på det hela taget är första akten ett klassiskt ödesdrama.

Enligt Shakespeares manus sätts Perdita ut i skogen i just Böhmen. Miljön och människorna vi ser framför oss, även den fåraherde (Pierre Lindstedt) som räddar den lilla prinsessan, som sen får växa upp i hans enkla hem, förefaller dock inte riktigt höra hemma i Böhmen. Scenografi, dräkter (plus Shakespeares namn på flera av rollfigurerna) leder snarare tanken till Grekland. Eftersom greker längre tillbaka i historien bosatte sig på Sicilien, där kung Leontes enligt Shakespeare regerar, förefaller det mer logiskt, att hans dotter sattes ut i en skog på just Sicilien. Hur det här hänger ihop – om det nu gör det – visste väl bara Shakespeare.

Hur som helst: Det som i andra akten utspelar sig i en alltså grekiskpräglad miljö med fåraherdar, barbequefester på lamm, danser och musik spelas till stor del som fars, ibland med starka drag av bondkomik. Det senare understryks av att kostymmakaren Youlian Tabakov har försett fåraherden med kortbyxor, också av flera av de övriga kreationerna. Somligt av det här är dock inte bara roande utan också mycket bra. Ett särskilt omnämnande i det här stycket måste man ge Alexander Salzbergers bedragare, luffare och bard: Shakespeare hade säkert inte tänkt sig hans insatser på det här sättet, men Salzbergers hiphopnummer (sång och dans) är lysande!

I andra akten har dramat (här alltså till stor del farsen) tagit ett språng framåt i tiden, och Perdita (Johanna Lazcano Osterman) har inte bara blivit stor utan också vacker. Hon uppvaktas av en ung man, Floritzel (Henrik Johansson) som – så går det till hos Shakespeare! – visar sig vara son till kung Polixenes av Böhmen. Och vår småskurk (spelad av Salzberger), som visar sig ha gamla band till det böhmiska hovet, hjälper de unga tillbaka till det sicilianska hovet och till faderns erkännande av sin förmodat döda dotter.

Och inte nog med det: Den kloka hovdamen Paulina (Viveca Dahlén) åstadkommer något som i den vid det här laget förtvivlade, straffade och botfärdige kungens ögon ter sig som ett under: Det som han tror är en staty av drottningen i hennes mausoleum får liv igen.

Utöver de redan nämnda rollprestationerna skulle jag slutligen också vilja nämna Gustav Levins hovman Camillo, en roll som i sin förening av inställsam anpasslighet, intrigmakeri och viss klokskap hör till de mest realistiska i det här dramat.

Dubbeltydigt

“Biltvätten får mig att skita i bilen”

Rubrik över krönika av Karin Ahlborg i Aftonbladet Söndag 13 januari 2007