Dan Fägerquist sjunger Vladimir Vysotskij

Vladimir Vysotskij (1938-1980) hör till mina ryska favoriter. Egentligen minns jag inte, hur jag först kom i kontakt med hans sånger. Kanske fungerade Bulat Okudzjava som en länk: honom läste jag redan 1960 i svensk översättning, och jag vet att han betydde mycket för Vysotskijs utveckling.

Vysotskij var skådespelare, allt mer känd och älskad på olika scener i Moskva, framför allt då Tagankateatern, senare också på film och i TV.

Men i det här sammanhanget intresserar vi oss mest för Vysotskij i hans egenskap av visdiktare och vissångare. Jag kan inte ryska men har läst och hört en rad av hans texter översatta till svenska och vet alltså, att de är av mycket betydande litterär kvalitet: poetiska, allegoriska (till exempel ”Vargjakten”), ibland politiska, ofta med hisnande brytningar mellan olika element. Vysotskij-kännarna och översättarna Carsten och Ola Palmaer har berättat om hur han tidigt knöt an till tjuvsångerna med rötter från tsartiden, senare sångerna från lägren i Sibirien. Över huvud taget rörde sig många av hans sångtexter, berättar de båda Palmaer, ganska mycket om samhällets och mänsklighetens mörkare sidor som krig, död, sinnessjukhus och alkoholistanstalter – Vysotskij drack förresten en hel del vodka själv, vilket med tiden gjorde hans röst hesare. Men, för att fottsätta att åberopa Carsten och Ola Palmaer, också om idrottsmän, hästar, kvinnors ögon och städer som Odessa.

Mycket av det han skrev och sjöng in spreds till att börja med på kassettband. Vysotskij var utan tvekan en dissident – men han balanserade ofta skickligt på censurens vassa knivsegg. Följaktligen fanns han också tillgänglig på LP-skivor.

Och efter hans död tycks spärrarna till slut helt ha släppt. I min ägo har jag fem LP med Vysotskijs sånger, utgivna i Sovjetunionen 1987 och av mig inköpta i Moskva 1989; det vismaterial skivorna innehåller tycks Vysotskij ursprungligen ha sjungit in 1967, 1971 samt 1972.

Jag behärskar alltså inte ryska, men jag har fascinerad lyssnat mig igenom de här skivorna: noterat hesheten i rösten, den sensualism han utstrålar, lagt märke till hur han totalt nonchalerar hur många stavelser det, med hänsyn till melodin, borde kunna gå in på en versrad. Vysotskijs sätt att framföra sina visor är ofta kraftfullt och dramtiskt men ibland också präglat av känslans vemod. I känsloläge ligger han mycket nära blues – men det är inte blues han sjunger; hans sånger är omisskännligt ryska.

Med tanke på detta och på att Vysotskij definitivt hör hemma i den sång- och musiksfär som jag har en stor samling skivor och sångböcker från, är jag närmast förbluffad över att där – när det gäller Vysotskij på svenska – finns oförlåtliga luckor.

Jag såg aldrig Fria Pros föreställning ”Sånger av Vysotskij” för tjugo år sedan, inte heller när den nyligen (2007) gick upp igen. Och jag saknar deras skiva ”Sånger av Vysotskij” (CBS 4504851, 1987).

Eftersom jag också saknar sångboken Vladimir Vysotskij: ”Vargjakten. 48 sånger av Vysotskij i tolkning av Carsten och Ola Palmaer” och eftersom med den följer Fria Pros CD, nu med bonusmaterial, har jag på webben beställt den från Karneval förlag.

Att Stefan Ringbom år 2003 gav ut CDn ”När du och jag möttes. Stefan Ringbom sjunger Vladimir Vysotskij” (SpareTimeRecords, distribution YTF(r) i samarbete med Sony/BMG) hade skam till sägandes helt undgått mig. Men jag har provlyssnat på Stefans hemsida, och jag ska jag försöka skaffa CDn genom beställning i en skivaffär.

Däremot har jag hört Dan Fägerquist sjunga Vladimir Vysotskij på svenska. Jag beställde vid ett tillfälle, jag tror efter en notis eller annons i någon vänsterpartianknuten tidskrift, CDn ”Sånger av Vysotskij” med Dan Fägerquist & Eldsjäl (Rosanna Röst RRCD 0003, 2000) och fann den, trots några invändningar, mycket hörbar.

När Dan Fägerquist i går kväll – 12 november 2007 – skulle framträda med sitt turnéprogram med sånger av Vysotskij på Reginateatern här i Uppsala, beslöt jag mig alltså för att tillsammans med Birgitta gå dit. Det var helt fullsatt på Reginas café en trappa upp, och i publiken ingick, förutom många unga, också både folk från Ordfront och den gamle (s)-veteranen Aldes Andersson. Fägerquist fick god publikkontakt, och jag slogs av att han här, utan annat komp än sin egen gitarr, mer än på skivan lyckades prestera en utlevelse i Vysotskijs anda: där fanns både dramatiken och dragningarna på stavelserna. (Jag gillar dessutom hans västkustska å-aktiga långa an; han lär visst vara från Uddevalla.) Till det jag kände igen från hans första Vysotskij-CD – det finns en till; se nedan – fanns ”Den döde” (råare och burleskare framförd på Regina än på skivan), ”Klippklättrerskan” och ”På sjukhuset” (också den råare och med mer humor i liveversionen).

Det kan vara dags att ge ett smakprov på Vysotskijs sångskrivande, i det aktuella fallet (liksom i övrigt på CDn) i svensk tolkning av bröderna Carsten och Ola Palmaer:

Bodaibo

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer

Om du saknar mig har jag rest min väg.
Vi ses aldrig mer, för du förstår
de har skickat mig på en semestertripp
sju år österut till Bodaibo.

Gråt inte över mig, vänta inte på mig,
säg ingenting till min mor!
Jag ger fan i allt, jag gör nytta här,
bryter guldmalm ur vår fosterjord.

Vägen har tatt slut, rälsen har tatt slut,
bara horisonten lyser kall och blå.
Jag skulle gråta om jag kunde gråta, men
alla tårar har tatt slut i Bodaibo.

Du får inte längta, du får inte vänta,
du får inte tänka på din vän.
Skaffa dig en annan, jag ska be till Gud
att jag aldrig ser dig igen.

Frisk luft och motion får vi i vår zon!
Arbete ger hälsa och hälsan tiger still.
När jag är i baracken bara sover jag
för att glömma att du finns till.

Mitt hjärta ylar som en piskad hund,
runtomkring mig är luften bara blå, blå, blå…
Jag har sjuhundra mil till min älskade.
Jag har sju blåa år i Bodaibo.

Hos Vysotskij finns ofta en sorgsen resignation, också inför döden; här en strof ur ”Den döde”:

”Hur man än springer så går de förbi en,
alla bär märket i pannan idag.
Alla är ängsliga som är i livet
bara den döde är trygg i sin grav.
Han kan ha enskild grav eller gemensam,
han klagar aldrig på kost och logi.
Han är ju varken beträngd eller ensam,
han är förnöjsam och inte som vi.”

Det händer att Dan Fägerquist gör avvikelser från bröderna Palmaers översättningar, vilket enligt CD-mappen har skett med deras tillåtelse. Oftast handlar det om småsaker, och även jag anser, att en sångare måste få göra sådana personliga avvikelser.

Men i ett fall, den allegoriska ”Vargjakten”, ställer jag mig undrande, så undrande att jag börjar fundera över om avvikelserna kan ha att göra med att Dan Fägerquist har framträtt på (v)-möte tillsammans med Lars Ohly. Jag ska förklara.

Översättarna, Carsten och Ola Palmaer, har gett bakgrunden: i äldre tider omringades de vargar man jagade med vargfanor, tygskynken som målades med ansikten så hemska, att vargarna inte tordes bryta sig ur ringen av skjutklara jägare. De återberättar också historien om hur Vysotskij – liksom alla utsatt för censur – på darrande ben går till ”makthavarens kontor” för att motta domen om ”Vargjakten” – han hade nämligen i sin sång låtit de skräckinjagande vargfanorna bli röda fanor. Men ministern låter inte häkta honom utan häller upp ett glas och säger:

– Men det handlar ju om mig, om oss alla. Varför talar ni om vargar?

I Fägerquists version är de röda fanorna bortopererade. Jag har inte hans text i utskrift, men här är i alla fall Carsten och Ola Palmaers så vitt jag förstår texttrogna svenska text:

Vargjakten

Rysk originaltext och musik: Vladimir Vysotskij

Svensk text: Carsten och Ola Palmaer.

Strupen brinner. Jag springer, springer,
men idag är allt som igår.
De har oss i fällan, de har oss i fällan.
Vi springer i cirkel, i blodiga spår.
De lyfter bössorna, de skrattar och siktar
och luften stinker av blod och av bly.
Vargarna snavar. Vargarna stupar.
Vi kan inte hugga. Vi kan inte fly.

De skjuter vargar, ohoj, de skjuter vargar!
Nu ropar jägarna, ny ylar hundarna.
De skjuter honorna, de skjuter ungarna,
och snön är röd som deras flaggor av vårt blod.

Kampen är ojämn. De skjuter ur bakhåll,
och ingen darrar på handen idag.
De stänger vår frihet med röda flaggor,
de känner vargarna och vargarnas lag,
de vet att vi alltid följer flocken,
att när vi var ungar och mor gav oss di,
så fick vi i oss med modersmjölken
att röda flaggor går ingen förbi!

De skjuter vargar…

Våra ben är snabba och käftarna starka,
så svara mig ledarvarg, svara mig du,
varför låter vi oss hetsas och slaktas,
varför lyder vi flockens tabu?
Vi kan inte, får inte bryta mot lagen.
Min stund är inne. Jag blundar när
han som ska bli mitt öde
ler och lyfter sitt blanka gevär.

De skjuter vargar…

Jag vägrade lyda. Jag sprang igenom.
Jag trotsade flaggorna och bröt mig ut.
Min livstörst var starkare än flockens lagar,
nu hör jag jägarnas förvånade tjut,
och strupen brinner, jag springer, jag springer,
men allt är inte idag som igår.
Jag var i fällan men bröt mig ur den,
och utan byte får jägarna stå.

De skjuter vargar…

Musikaliskt beladsagas Dan Fägerquist på CDn av Eldsjäl, det vill säga Mattias Bäckman, fiol. mandolin och kör, Mats Grahn, gitarr, dragspel, tramporgel och kör, samt Johanna Dahl, cello. Dessutom medverkar gästmusiker. Det är inget fel på dem, absolut inte – men kanske bidrar den här musikaliska inramningen plus studiomiljön till att CDn blir tamare än Dan Fägerqvist solo på scen.

Jag får en känsla av att Dan Fägerquist själv håller med mig. När jag kort talar med honom i Reginas bar, där man säljer hans båda Vysotskij-skivor, och förklarar, att jag redan har den första men tänker köpa den andra, som är en live-platta, säger han, att den är bättre än den första.

Den heter ”Fägerquist sjunger sånger av Vysotskij Live på Mosebacke” (Meteor MCD 0411, 2004).

Även i det här fallet kompas Fägerquist av Eldsjäl, men liveupptagningen gör, att hans sång blir mer dominerande. Också mer levande: teatralisk (i Vysotskijs anda), ibland också hes som hos Vysotskij. Eftersom hälften av låtarna också fanns på föregående skiva, är det lätt att jämföra – och live-CDn från Mosebacke är, precis som Fägerquist själv tydligen tycker, bättre.

Även i det här fallet är de flesta svenska texterna skrivna av bröderna Palmaer, men den här gången är textförfattarna flera; vi fick förresten höra några exempel vid konserten på Regina. Ett exempel är ”Den sentimentale boxaren”, en hårtslående sak signerad Per Warmin och Dan Fägerquist. Jag gillade också den roliga texten om Leonardo da Vinci och Mona Lisa, ”Kärlek på medeltiden”, signerad Gleb Meyler.

Också den här CDn innehåller dess värre en liten men betydelsefull förvanskning av en vysotskijtext, ”Marseille”, i den svenska tolkning den har fått av Carsten och Ola Palmaer. Den handlar om en ryss som en spion, med locktoner om det soliga Marseille, försöker förmå att lämna upplysningar om en sovjetisk fabrik. Sångens hjälte anmäler spionen till polisen – men belönas, för säkerhets kull, med att själv bli häktad, på vilket följer ”en enkel till Kolyma”. I Dan Fägerquists tappning hamnar han visserligen också bakom lås och bom. Men den som vet något om Kolyma inser ju, att Fägerquist därmed har beviljat vår sorglige hjälte strafflindring.

Pressgrodor – höga tal

Hittat i Journalisten nummer 30 2007:

”Sittplatsgaranti på alla bussar
som kör över 790 kilometer i timmen införs år 2009.”

Smålänningen

”Och när Wolff framför Tove Janssons fantastiska text i Höstvisa är det fler än jag som får en tår i ögat, inte enbart beroende på att det är 140 grader varmt i salongen.”

Smålandsposten

”TT har även frågat ett antal ledande socialdemokrater, som sitter i partistyrelsen, om de utnyttjat svart arbetskraft. Flertalet har svarat nej. Benita Vikström, Oxelösund och Lena Micko, Linköping medger dock att de för 2530 år sedan använt ’svart’ dagmamma i väntan på kommunal barnomsorg.”

DN.SE

Stig Lindbergs Salix

Sitter och bläddrar i gamla Folket i Bild från 1950-talet. I ett nummer från 1957 ser jag en annons för en kaffeservis, Stig Lindbergs Salix med sina karaktäristiska bladmönster. Porslinet tillverkades av Gustavsberg och var, i min familjs fall, inköpt på Konsums Forum-varuhus vid Stora torget i Sundsvall. O KF, varför sålde du Gustavsberg? Och o Konsum, varför har du lagt ner Forum-varuhuset?

Jag ser att den här servisen tydligen också fanns i ljust rött, men de koppar vi hade i mammas kök i Juniskär hade bladmönstren i grått mot vit botten. Jag tyckte den där servisen var så vacker – tycker så fortfarande.

Jag förknippar Stig Lindbergs Salix-koppar med doften av nykokt kaffe, när vi skaffade kopparna kokat av mamma, senare – när mamma var död – av hyresvärden och i realiteten familjemedlemmen Kjell.

När jag i slutet av 1950-talet åkte till Uppsala för att plugga, skaffade jag själv några Salix-koppar i grått – hade inte råd med många. När jag och min nyligen döde bror Matti och Erik Liljegren tillsammans hyrde en rivninglägenhet i hörnet av Linnégatan och Kungsgatan, användes de här kopparna dagligen till morgonkaffet, eller kanske snarare förmiddagskaffet – våra sovvanor var såna. Kokkaffe skulle det förstås vara, Cirkelkaffe från Forums i Uppsala livsmedelsavdelning. Också den förstås nedlagd numera. Inte heller Cirkelkaffe finns mera.

Mina Salix-koppar finns fortfarande kvar, nu i vårt sommarhus i Öregrund. Också där är det kokkaffe som gäller. Men Cirkelkaffe finns ju inte längre. Konsums kaffe har under en period hetat Signum men håller visst nu på att byta namn till Coop. Fast det tillverkas inte av Konsum utan av Löfbergs i Karlstad.

Konsumhallen i Öregrund finns dock kvar, blomstrar till och med.

Om ingen jävel lyckas ta död på den också.

Ett dockhem på Uppsala stadsteater

Det är ibsenboom på teatrarna just nu. ”Ett dockhem” hade till exempel samtidig premiär i Uppsala och Stockholm nu i lördags.

Henrik Ibsen (1828-1906) fick jag förstås bekanta mig med redan under mina år på gymnasiets latinlinje under 1950-talet. Och naturligtvis blev jag som ung och radikal gymnasist berörd av det krav på helhet, som fanns i hans ”Brand” (1866): ”Det, som du er, vær fuldt og helt / og ikke stykkevis og delt”.

När jag kom till Uppsala 1959, blev mitt första ämne nordiska språk. I kursen ingick bland annat norsk litteratur och litteraturhistoria. Jag köpte och läste (på norska) då bland annat Ibsens dramer ”Samfunnets støtter” (1877), ”Ett dukkehjem” (1879) och ”Villanden” (1884). Och självfallet har jag senare sett till exempel ”Peer Gynt” (1867) på teatern.

Titeln ”Ett dukkehjem” – på svenska ”Ett dockhem” – leder omedelbart tanken till ett av dramats bärande temata: kritiken av det borgerliga hemmet och livet med deras inriktning på konvenans, yta och social status. Men ”Ett dockhem” innehåller också element, som gör Ibsen till en, om än motvillig, feminist. Nej, Ibsen var knappast någon förkämpe för kvinnosaken eller lika sociala och politiska rättigheter för de båda könen. Men i flera av hans dramer – ”Ett dukkehjem”, ”Fruen fra havet” (1888), ”Samfunnets støtter” och ”Gengangere” (1881) – finns intressanta kvinnoporträtt: kvinnorna blir individer med egen vilja. I min gamla norska litteraturhistoria, Harald Beyers ”Norsk litteraturhistorie”, lyfter författaren fram dels en mening ur Ibsens eget förord till ”Ett dukkehjem”, ”En kvinde kan ikke være sig selv i nutidens samfund”, dels en av huvudfigurens, Noras, repliker: ”Jeg må se at komme efter, hvem der har ret, samfundet eller jeg”.

Ett bärande budskap i ”Ett dockhem” och över huvud taget i hans ”samfunnsdramaer” är alltså att individen kan och ska sätta sig upp mot den rådande samhällsmoralen, när den blir till en tvångströja. Det här gäller män så väl som kvinnor, men Ibsen tycks ha ansett, att just kvinnorna – därav de här starka kvinnorollerna – var mindre bundna av sådant som position och karriär och således hade lättare att ta till sig kravet att få vara sig själv.

Men oavsett hur Ibsen själv resonerade, uppfattades till exempel ”Ett dockhem” både då och senare som ett bidrag till kampen för kvinnornas frigörelse också i politisk och social mening.

Följaktligen: när Uppsala stadsteater nu i Åsa Melldahls regi spelar ”Ett dockhem” som ett nutiddrama, uppfattas pjäsen, som ju enligt Ibsens egen mening främst var en människoskildring med individualistiska förtecken, av publiken – med rätta – också som ett inlägg i en feministisk debatt.

Likväl finns i det som är dramats sprängpunkt två ganska väsensskilda förhållningssätt hos styckets gifta par: Han – advokat Torvald Helmer (Henrik Norlén) – omfattar, dessutom på ett blint och egenrättfärdigt sätt, den rådande samhällsmoralen och, när det gäller den egna familjen, dockhemsidealet. Som chef på den lokala banken är han därför beredd att ställa en anställd, Krogstad (Johan H:son Kjellgren), på bar backe; Krogstad har begått en oegentlighet. Krogstad har dock kunskap om något som han brukar i utpressningssyfte gent emot Torvalds hustru Nora: Nora (Julia Marko-Nord) har förfalskat sin fars namnteckning efter det att han i själva verket redan hade dött. Hon är alltså också förfalskare – men Ibsen ställer henne i kontrast mot den dömande och stelt lagföljande Torvald: Nora gjorde sitt felsteg i ett ögonblick då familjen behövde pengar, och – märk väl – hon gjorde det av kärlek till Torvald.

Till det som bidrar till att göra ”Ett dockhem” till ett så levande och nervfyllt drama hör också ett par sidokaraktärer: Kristine Linde (Sofia Rönnegård), en gammal vän till Nora som Nora försöker ordna ett jobb åt på makens bank – vilket alltså underlättar för den senare att sparka Krogstad, vilket ju Nora – av skäl som framgår ovan – är livrädd för. Där finns också vännen i familjen Rank (Douglas Johansson), som slår sina lovar kring Nora.

Uppsala stadsteater spelar alltså detta 128 år gamla drama, som om det vore skrivet nu. Detta accentueras i scenbilden, en gillestuga; scenografin är av Bengt Gomér – fast jag förstår inte riktigt vitsen med alla stolarna i rad. Kostymtecknaren Erika Magnusson har försett de agerande med moderna, till och med utmanande moderna kläder. Och musiken i föreställningen är lånad från Elvis Presley, Dolly Parton, Harry Belafonte, Carola, Håkan Hagergård, José Feliciano, Cyndee Peters och Kikki Danielsson. Och det fungerar: även dagens publik känner igen sig i de borgerliga livsmönster Ibsen kritiserade för så länge sedan.

Uppsalauppsättningen håller hela vägen, men andra delen, efter pausen, hade – kanske helt begripligt – mer nerv; under första delen är Nora fortfarande dockhems-Nora, som pladdrar med väninnan Kristine, julstökar i det borgerliga hemmet, gullar med maken och annat sådant. Men sen tar det alltså fyr! Och så slutar det med en mycket gripande scen, Noras sorti ut i den svarta vinternatten, med snöfall och allt.

Skådespelarna gör genomgående bra prestationer, men Julia Marko-Nords rollgestaltning av Nora är mycket fin.

Dessutom vill jag särskilt nämna en statistroll, Elisabeth Hellströms barnflicka. Med bara mimik och kroppsspråk lyckas hon ge sin ganska lilla roll minnesvärd karaktär.

* * *

Före föreställninen hade Stadsteatern bjudit mig och Birgitta samt ett antal andra personer ur Uppsalas kulturliv till mottagning med lite glögg och vitt vin. Vi hälsades välkomna av nye teaterchefen Linus Tunström, och Birgitta fick då tillfälle att berätta om hur hon hade upplevt ”Juloratoriet”, som hon alldeles nyligen – som 70-årspresent – såg på Stockholms stadsteater tillsammans med dottern Anna. Hon berättade också om sin läsning av Göran Tunströms (far till Linus) roman – Birgitta är en mycket hängiven Tunström-läsare. Dessutom återsåg Birgitta vid det här tillfället Linus Tunströms mor, konstnären Lena Cronqvist, som hon (Birgitta alltså) under sin talmanstid införskaffade verk av till riksdagens fina samling konst av kvinnliga konstnärer; de här verken finns utställda på en av bryggorna mellan riksdagens huskroppar. Själv berättade jag för Linus Tunström att vi för kort tid sen befann oss i salar vägg i vägg i Missionskyrkan: han var där för att tala om teater, medan jag var på Ordfronts möte med Åsa Linderborg och Doris Dahlin.

Uppsalas kulturliv är intensivt, men evenemangen och kulturinstitutionerna ändå så sammanträngda, att de som deltar i det lokala kulturlivet ofta stöter på varann och också lär känna varann, om de inte redan tidigare gjorde det. Vid den här samlingen på Stadsteatern satte vi oss alltså vid det bord där Elsie Johansson redan satt; Elsie berättade för mig, att hennes sommarstugesökande inte hade ändat i Öregrund, vilket hon vid ett tidigare tillfälle var inne på, utan i en uppländsk bruksbygd lite längre norrut. I salongen hade vi till vänster om oss Sigrid Kahle och till höger om oss Regina-chefen Paul Kessel.

Honom lär jag se i kväll igen. Då ska Birgitta och jag gå på Regina för att höra Dan Fägerquist framföra sånger av Vysotskij.

Fars dag

Ända sen barnen var små, har vi firat både mors dag och fars dag. Det har Birgitta och jag fortsatt med också efter det att barnen för länge sedan har flyttat hemifrån. Till det som starkt bidrog till att jag en gång i världen föll för just Birgitta hörde att jag insåg att det var just henne jag ville ha som mamma till mina barn. Ett långt liv tillsammans har sedan visat att jag valde alldeles rätt.

I år hade jag totalt glömt bort att det var fars dag på söndag.

I lördags var vi på premiär på Upsala stadsteater, på Henrik Ibsens ”Ett dockhem” som spelades i en helt nutida skepnad – jag återkommer till den här intressanta uppsättningen. Efter hemkomsten hade Birgitta förberett teatersupé hemma, och när hon serverade den – rostbiff med tillbehör – minns jag att jag blev lite förbryllad över att det inte föreföll vara det hon nyss hade donat med i köket.

På söndag morgon stultade jag på mina onda ben ut i köket – och blev genast tillbakamotad av Birgitta, som stod vid arbetsbänken och ordnade med någonting. Först då gick det upp ett ljus: Det är ju fars dag! Så jag kröp ner i sängen igen och väntade.

Och så kom då Birgitta med kram och presenter: Arto Paasilinnas senaste, ”Domedagen gryr”, Tom Alandhs film ”Cornelis” på DVD och biljetter för två till den stora folkmusikgalan i Musikens hus lördagen den 29 mars 2008.

Det ska bli hemskt roligt att gå på den här galan. Galan kretsar kring gruppen Väsen och musiker den har mött på festivaler runt om i världen. Från USA kommer mandolinspelaren Mike Marshall, som med Darol Anger på fiol har utvecklat bluegrasstraditionen med influenser från jazz och latinamerikansk musik och som bland annat har spelat med Dolly Parton. Från Brasilien kommer den unga stjärnan Hamilton de Holanda, som spelar ett mandolinliknande instrument i brasiliansk tradition. Och från Dalarna kommer folksångerskan Lena Willemark, kvällens konferencier som även kommer att spela och sjunga.

Sen blev det, helt i enlighet med vår familjetradition, smörgåstårta vid köksbordet – det var den Birgitta hade hemlat med före teatersupén i går kväll. På bordet stod också en amaryllis, som snart ska blomma i rött till fars och även mors glädje. Och så brann där ett ljus, som fördrev novembermörkret så där som annars bara sker i Mumindalen.

* * *

Barnen hörs förstås också av.

Först i raden är Kerstin. Hon lovar komma över under eftermiddagen; Viggo har blivit hembjuden till sin dagisbästis Jakob, som bor i kvarteret bredvid vårt, och i samband med det vill hon titta in till sin pappa på fars dag.

Sen ringer Matti. Han berättar bland annat, att han har rustat upp en av de gitarrer han ärvde efter min döde bror Matti. Med den har han gjort ett par gitarrpålägg på ett par låtar av och med Gabriel Munck. Så kanske hamnar Stor-Mattis gitarr till slut, efter hans egen död, på skiva!

Kerstin kommer och hälsar på, inte med Viggo utan med lilla Klara. Viggo har hämtats upp av pappa Bo (också han firad i morse med en blombukett som barnen har fått välja), och grabbarna har åkt till Coop Forum för att handla. Pappa/morfar får ytterligare en fin amaryllis, den här gången vit, och så en kram av både Klara och Kerstin.

Värre kan man ha det i livet.

* * *

Också Anna, som inte är min men Birgittas dotter, har hörts av under kvällen. Hon har tillbringat den största delen av sina unga år i mitt och Birgittas hem och betraktar mig som en bonuspappa. Jag gör inga såna anspråk – hennes pappa är Bengt Kettner. Men jag är glad över att hon ringer även mig på fars dag.

När Ville var ungdomsklubbist

Vilhelm Moberg (1898-1973) var, också när han var mycket kritisk mot socialdemokratin, alltid en trägen medarbetare i gamla Folket i Bild. Tidningen fick publicera en rad av hans romaner som följetonger. Dessutom fick Folket i Bilds förlag – trots att Mobergs böcker i original utkom på Bonniers – ge ut många av romanerna i sin serie FiBs folkböcker.

Moberg uppskattade säkert inte bara Folket i Bilds litterära och folkbildande ambitioner; tidningens kritiska vänsterhållning och inte minst dess republikanism tilltalade honom lika säkert. Därför var det knappast heller någon slump, som gjorde att han 1955 publicerade sin berömda pamflett ”Därför är jag republikan” på just Folket i Bilds förlag.

Hans 1944 utgivna, delvis – men bara delvis – självbiografiska roman ”Soldat med brutet gevär” återutgavs 1955 på Folket i Bilds förlag. Mitt eget exemplar av boken är den här utgåvan, och jag minns att jag läste den med hänförelse – jag var på den tiden själv en både ung och radikal socialdemokrat, och det fanns mycket i Mobergs bok som tilltalade mitt kynne.

Ur Vilhelm Mobergs eget förord till FiB-utgåvan vill jag återge några centrala stycken:

”I Soldat med brutet gevär, som utkom i sin första upplaga 1944, har jag velat teckna en ung idealist från arbetarrörelsens kamptid under 1900-talets båda första decennier – en tid då orden ’ideal’ och ’idealist’ ännu var obesudlade och hade sin rena klang kvar. Vad som framförallt karaktäriserar Valter Sträng genom hela romanen är hans strävan att komma ’utöver det korta och otillräckliga liv som är kroppens’. Han hör till den art av mänskliga varelser, som kan tillfredsställas endast med det ouppnåeliga.”

– – –

”Valter Sträng kräver klara och tillförlitliga besked om saker och ting i tillvaron, och han kan aldrig förlåta människorna att de ständigt visar sig vara annorlunda än de är. Han är klasskämpe, och han är förvissad om att hans kallelse är politikerns: Han vill skaffa rättvisa åt det folk som är hans eget, det fattiga och förbisedda folket i landets många småstugor, som vandrar sin tunga arbetsväg med hemgjorda träskor på fötterna. Men politiken visar sig vara en verksamhet av helt annan art än han hade föreställt sig: Det är inte direkt fråga om sanningsforskning. De egenskaper som den kräver hos sin man är inte hans.

Ungdomar av Valters sort var talrika inom svensk arbetarrörelse under kamptiden. Vid skildringen av honom har jag lånat drag från flera av mina kamrater inom ungdomsklubbarna. Men jag hoppas att han inte ska te sig som en främmande fågel från en förgången tid för dagens ungdom – jag är förvissad om att Valter Sträng ännu kan anträffas här och var bland 1950-talets klubbister.”

Det där sista gick rakt in i mitt röda tonårshjärta.

Som en uppbackning av FiB-upplagan av ”Soldat med brutet gevär” publicerade tidningen Folket i Bild i nummer 48 1955 – jag var både läsare och FiB-ombud på den tiden, men jag har just köpt numret på Tradera och därför läst om delar av det – en intervju med Vilhelm Moberg, gjord av Arne Hirdman. Jag tar mig friheten att återpublicera hela artikeln:

När ville var ungdomsklubbist

Vilhelm Mobergs roman ”Soldat med brutet gevär” speglar den tid då han var aktiv socialdemokratisk klubbist, läste Krapotkin, sålde Stormklockan och Naggen… Och så länge det finns statskyrka och kung, finns det fortfarande saker att slåss för.

Intervjuare: Arne Hirdman

Det var i min ungdom, säger Vilhelm Moberg och ser ut som en pillemarisk slagbjörn. Jag var visst nio år. Ja, jag var mycket ung när jag tog steget över till socialismen. Jag jobbade då som inbärare vid Modala glasbruk och där var också en farbror till mig, en halvbror till min far. Han var glasmästare och hette Frans Pettersson. Och han var ungsocialist och ”hinkian”. Det var han som frälste mig.

– Du ska inte läsa romaner och skit, sa han, du ska läsa politisk litteratur så du lär dig begripa nånting.

Det var förresten själva storstrejksåret – 1909 – som jag gick in. Det var en allvarlig sak den gången, ett avgörande steg som inte bara skar av en från det borgerliga samhället utan också uteslöt en från gud. Ja, det var ju det allra värsta: att man var gudsförnekare. Samhällsomstörtandet kom nästan i skymundan för denna ännu vådligare förbrytelse.

Lingonaffärer med en högerman

Jag fick ju snabbt veta vilken bov jag blivit. Som till exempel när jag hade plockat lingon och handelsman kom. Ja, han körde faktiskt omkring med vagn och köpte upp lingon lådvis. Jag sålde en låda till honom, trots att han var traktens kanske mest hårdnackade högerman. Och så fick jag följa med skjutsen ner till handelsboden. Affärer är affärer så vi höll båda god min. Men när vi kom fram så gick jag till konkurrenten alldeles bredvid och hörde mig för om lingonpriset. Det visade sig då att han betalade bättre, så jag gick in till högergubben och köpte tillbaka mina lingon och sålde dom till den andre. Men då tog det hus i helsike och jag fick veta vilken sakramentskad skurk och socialist jag var – jodå, det kände han nog till. Att försöka smita från frakten så där! Ja, just det, han skulle väl ha betalt för frakten för tusan! Fast såna där jävla socialistfrön förnekade penningen förstås, andras pengar vill säga!

Och så fick jag punga ut med en krona i lingonfrakt.

Kungen satt på en vit häst och åt smörgås

Verksamheten i övrigt var nog ungefär som i boken ”Soldat med brutet gevär”. Det är svårt för mig att nu efteråt skilja dikt från sanning i det sammanhanget eftersom dikt ju bara är den klarare sanning som man ljuger sig fram till när man berättar… Man berättar ju det som kunde ha hänt så att det biter sig fast bättre än just precis det som tillfälligtvis hände. Men till exempel Amaltheamötet är autentiskt, precis så gick det till.

Jodå, antimilitaristmärket bar jag likaväl som soldatens Valter i boken. Det mesta kring socialistiska ungdomsklubben Frihetskämpen är sant, jag har varit med om ungefär detsamma som Valter och upplevt det på ungefär samma sätt. Det fanns sex glasbruk i socknen och det var de som blåste in de socialistiska tankarna i bygden. De var arbetarrörelsens pionjärcentra. Johansfors var kanske det mest aktiva, där kom i alla fall det första Folkets hus till stånd, jag tror det var 1911. Det året fick också glasblåsarna in sin första man i riksdan, socialdemokraten Axel Lindqvist från Kosta – han kom till Halmstad sen. Det var en väldig uppmuntran för dom, just vid Kosta hade Åkarpslagen känts särskilt hård, det där att inte ens få hota en ”guling”, en strejkbrytare…

Hemma hade jag ju inte mycket gehör, jag fick som Valter tala i ”liknelser”. Min far var lojal mot överheten, det var inte lätt att omvända en gammal knekt som hade ”sett kungen sitta på en vit häst och äta smörgås”, vilket var ett av hans livs stoltaste minnen…

Anarkisten som blev kommunalordförande

Men någon riktig fart och medvetenhet i mitt politiska tänkande blev det väl inte förrän senare, 1913, när socialdemokratiska ungdomsklubben i Algutsboda bildades – finns den kvar än, förresten? Jag var inte längre vid glasbruket då utan grovjobbade med allt möjligt, mest i skogen kanske.

Vi hade ingen lokal utan samlades hemma hos varann. Och så bytte vi böcker varje söndag, ett slags politisk läsecirkel – fast författarna i cirkeln bar namn som Krapotkin, Ingersoll (”Fria tankar”), Heckel (”Världsgåtorna”), Tolstoj (”Pacifisten”), Zäta Höglund och skalden Leon Larsson. Böckerna kom från Frams förlag och vi läste och sålde. Vi hade en livsfarlig anarkist bland oss också, en nietzschean vid namn Gunnar Karlsson – som nu är kommunalnämndsordförande där nere…

Den lilla mötesteknik vi hade, hade vi lärt oss i logen, Goodtemplarlogen. Ordning och reda alltså. Men inom klubben tog vi det inte så konventionellt, vi var mest arga över något – anledningar saknades inte i bondetågets, pansarbåtens och förräderiprocessernas (1916) dagar.

Ombud för Stormklockan och Naggen

Och så var vi förstås tidningsombud för Stormklockan som inte var så lättsåld precis. Men man cyklade omkring som en socialismens ängel och budbärare och sålde så gott man kunde vid småländska sommarfester. Senare kom Naggen och den gillade jag omåttligt. Rekvirerade en packe på tjugufem exemplar numret. Den kostade visst 25 öre och man – det vill säga klubben – fick 10 öre i provision. Stormklockan var lättsåld bara när den blev beslagtagen och som tur var hände det ju rätt ofta…

Ja, det var en rivande tid, en jäsnings- och jubeltid. Som vid valen 1914 när en – säger en – socialistisk röst hade avgivits i grannsocknen Långasjö och prästen, som hade svurit på att Satans anhang aldrig skulle få sin fot inom socknens hank och stör, lät tillsätta en ”undersökningskommission” för att ta reda på vem det var som hade röstat på den lede!

Protestanten och ”Guds kontorister”

– Har du ändrat åsikt i mångt och mycket sen dess? skjuter intervjuaren in.

– Nej, jag tycker inte det är stor skillnad på nu och då. Av de fyra punkterna i parollen: Ner med Tronen, Altaret, Svärdet och Penningpåsen, har jag bara behövt göra avkall i fråga om en och det är svärdet. Polisen har batong och får försvara sig mot kriminella. En krigsförbrytare som Hitler är kriminell och jag har kommit till den åsikten att man inte kan vända kinden till mot såna dårar. Det blir inget ordnat samhälle och ingen fri värld utan försvar mot såna som Hitler.

– Ja, din republikbok visar ju klart att tronfrågan är samma trosfråga som förr. Har du hört något från ungdomstidens kumpaner i samband med den?

– Jodå. Jag har fått massor av brev. Häromdan kom det upp en kamrat från Alvesta, en bekant från 20-talet, och anmälde sitt inträde i republikanska klubben. Och Texas Ljungberg, en av de första agitatorer jag hörde – han var ju med och skällde på Borggårds-Gustav re’n – är också medlem. Boken har haft mer resonans än jag trodde. Ja, nog finns det saker att slåss för så länge vi har statskyrka och kung! Och ett samhälle utan strid är ett ruttnande samhälle!

Ljungar väldige Ville leende. När han säger det lyser det om honom och man förstår att Ville är född ”protestant”, en ljungande protestant mot ”Guds kontorister”, de statsavlönade själavårdarna.

– – –

Artikeln illustreras med två foton, ett av Vilhelm Moberg tillsammans med sin gamle klubbkamrat Gunnar Karlsson i Algutsboda, ”anarkisten som blev kommunalpamp”, ett av Vilhelm Moberg när han 1914 gick på Glimslövs folkhögskola.

Karl Gerhard: Vart tar alla vackra flickor vägen?

En läsare, Greger Sandbäck, efterlyser texten till Karl Gerhards ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”.

Karl Gerhard (från början med efternamnet Jonsson, 1891-1964) skrev många kvicka texter. En av de mer kända är ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, som han skrev till en melodi av Kai Gullmar. På skiva sjöng han in den 1942 med ackompanjemang av Sune Waldimirs orkester (HMV 7019). Nutida skivköpare kan ta del av den på CDn ”Karl Gerhard 1891-1991 Etthundra år” (Ancha 9091-2, 1990).

Den finns också med på ”Magnus Uggla sjunger Karl Gerhard: Ett bedårande barn av sin tid” (Cupol / Sony BMG 82876 79026 2, 2006) – du kan hitta mina recensioner av både den och av den nämnda Karl Gerhard-CDn under Kulturspegeln, Musik.

I skivmappen till Ugglas Karl Gerhard-CD hittar man texten till ”Vart tar alla vackra flickor vägen?”, det vill säga den text Uggla sjunger; det är den jag återger nedan. Till det är att säga, att Karl Gerhard ofta ändrade i sina texter, drog ifrån och la till – alltså kan det finnas även andra varianter.

Dem som utifrån feministiska utgångspunkter ställer sig skeptiska till rubriken och textstarten vill jag svara, att Karl Gerhard också hade en lika bitsk strof om manskönet: ”Vart tar alla vackra gossar vägen / Och var kommer alla fula lea gubbjäklar ifrån.”

Vart tar alla vackra flickor vägen?

Text: Karl Gerhard
Musik: Kai Gullmar

Ungdom, skönhet och charm
gör en människa varm.
Vackra flickor finns det gott om i vår huvudstad.
Detta framgår titt och tätt
av en massa porträtt
utav nyförlovade som finns i alla blad.
Ja, det är kanske djärvt,
men jag vill våga
att ge offentlighet åt denna fråga:

Vart tar alla vackra flickor vägen,
och var kommer alla fula, lea käringar ifrån?
Det är rentav så man blir förlägen,
när man möter flamman sin,
som gift sig med ett fån.
Av midjan så smal,
så att Royal
sig vände och tittade på gazellen,
har blivit en madam
med skunk bak och fram,
och köttkuponger har hon på ett par tre ställen.
Vart tar alla vackra former vägen,
och var kommer alla hakorna på makorna ifrån?

För att få symmetri
uti min poesi
låter jag min versfot glida uppåt i spagat.
Handsken kastad ju är,
men med lite besvär
kan den ledigt vändas ut och in med resultat,
att refrängen blir en kvinnoslogan.
Damerna har ordet nu för frågan:

Vart tar allra vackra gossar vägen,
och var kommer alla fula lea gubbjäklar ifrån?
Det är rentav så att man blir förlägen,
när man ser det lilla som är kvar av Romeon.
Han fordom var slank
och flott och dansant.
Nu snarkar han när det inte kluckar
i grogglaset hans.
Hans hjässa är blank.
Så undra på att ni stackars kvinnor sucka:
Vart tar alla vackra gossar vägen,
och var kommer alla bakarna på makarna ifrån?

Melodikrysset nr 45 2007

I dag var det många låtar från Svensktoppen och melodifestivalerna.

Den enda av de frågor, som var knutna till dessa och som jag själv först hade svårt att komma på svaret till, var vågrätt 10 – varför vet jag inte. Men visst var det Björn Skifs’ och Bengt Palmers ”Det blir alltid värre fram mot natten”.

Den kan jag ju egentligen mycket bättre än till exempel ”Jag tror på människan” som Tommy Nilsson sjöng så sent som i årets melodifestival.

”Maria” med Östen med resten minns jag däremot mycket väl.

I fallet ”Vilken härlig dag” hade jag ingen svårighet att minnas låten, men vem sjöng den? Jo, Ewa Roos.

När det gällde ”Jag ska måla hela världen, lilla mamma”, mindes jag både låten och att den sjöngs av Anita Hegerland. Här låg klurigheten i Eldemans fråga: ”Det ska göras detta”. Svaret skulle alltså bli målas, inte måla.

Karin och Anders Glenmarks ”Var har du dina tankar” kände jag i och för sig inte spontant igen, låten alltså. Men det var inte svårt att höra att det var de som sjöng. Och de är ju syskon. / Fast låten heter ”Kall som is”, rättar mig Karin Nygren./

Och vem kommer inte i håg Galenskaparna, deras ”Man ska ha husvagn” och TV-serien ”Macken”. Även här måste man observera frågeformuleringen, ”utspelar sig på en sådan”. Svaret skulle alltså bli mack, i singularis obestämd form.

Också i en låt som återfinns inom visgenren, ”Jag hade en gång en båt”, fanns det en formglidning i det efterfrågade svaret. Det saknade skulle anges i bestämd form, så svaret blev båten. Cornelis Vreeswijks svenska text hittar du ovan under Kulturspegeln, Sångtexter. Där framgår det också, att den melodi Cornelis använde ursprungligen är karibisk och i USA känd som ”Sloop John B” eller ”Wreck John B”.

Ganska lätt att känna igen var väl också Frank Sinatras ”Come Swing With Me”, här framförd av Count Basie. Gärna mer sådant i Melodikrysset! /Man ska aldrig lita på sitt dåliga minne – Sinatras låt heter ”Come Fly With Me”, påpekar Karin Nygren./

Jag ska villigt medge att jag kan betydligt mer om både Sinatra och Basie än om Joe Cocker. Men det var i alla fall han som tillsammans med Jennifer Warns sjöng ”Up Where We Belong” ur filmen ”En officer och en gentleman”. Den har jag inte sett, men filmtiteln var till hjälp när jag kontrollgooglade – att det var Cocker som sjöng hade jag redan klarat med hjälp av de stödbokstäver jag hade.

Jag har däremot sett nästan alla filmer av Alfred Hitchcock – något av detta finns redovisat ovan under Kulturspegeln, Film. Jag kom inte i håg ur vilken hitchcockfilm den här spelade musiken härstammade, men jag vet att den kompositör Hitchcock använde för många av sina filmer – bland dem en av mina favoritfilmer, ”I sista minuten” – hette Bernhard Herrmann.

Kvar att redovisa är då bara svaret på veckans operafråga. Vi hörde ett stycke ur ”Trollflöjten” av Wolfgang Amadeus Mozart. Den har jag sett och hört både på Operan, på CD och som film.

* * *

På jakt efter något svar till allra senaste Melodikrysset? Prova då med att antingen gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se, eller med att klicka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.

Medmänsklighet

Som alla läsare av den här bloggen vet, lider jag sedan länge – alltför länge: nu nio veckor – av svår ischiais. Jag går klumpigt och sakta på grund av smärtan i framför allt vaderna. I morse, när jag gick till sjukgymnasten på Vårdcentralen (nu för tredje gången), måste jag stanna och vila mig med några tiotals meters mellanrum.

Varje företag, som kräver förflyttning till fots, är ett kraftprov. Från Konsum kom jag i dag hem helt utmattad, och då ska man veta, att jag har Konsum på kvarters avstånd.

Sen återstod ännu ett projekt. Jag hade fått en avi från Posten om att jag hade ett paket att hämta i tobaksaffären vid Torbjörns torg, Kalle Anka-posten som Bo kallar den. Birgitta har i några dar varit på möten i København respektive Lund, så jag måste, trots mitt eländiga tillstånd, gå och hämta paketet själv.

Det visade sig att paketet, som innehöll gamla Folket i Bild, inköpta på Tradera, vägde 20 kilo. Tidningarna var dessutom emballerade i en så stor kartong, att jag nätt och jämt fick ner paketet i den jättelika bag med axelrem jag hade tagit med mig. Personalen i tobaksaffären såg min prekära benägenhet, och jag förklarade att jag hade ischias sen nio veckor men inte hade just något annat val än att försöka släpa hem det här kollit.

Då visade det sig, att världen inte är så befriad från medmänsklighet och vänlig omtanke, som man kunde tro, när man läser kvällstidningarna. En för mig helt okänd ung dam, som själv var där i paketärende, kom fram och erbjöd sig att skjutsa hem mig och mitt kolli i sin bil. Hon till och med bar upp min väska med det tunga paketet halvtrappan upp till lägenheten.

Tack och heder åt sådana medmänniskor!

Jonathan Safran Foer: Extremt högt och otroligt nära

Jonathan Safran Foer (född 1977) är, trots sin ålder, redan en mycket uppmärksammad amerikansk författare.

Han är av judisk familj, men ändå är det inte ett judiskt utan mer ett tyskt – bombningarna av Dresden under andra världskriget – arv av sönderslitande minnen som präglar en av de viktiga figurerna i Safran Foers roman ”Extremt högt och otroligt nära” (översättning Hans-Jacob Nilsson, Norstedts, 2007). Berättelsens under en stor del av handlingen försvunne farfar minns bombningarna. Dessutom finns en nyckel till varför han kom att gifta sig med bokens farmor, till att han gav sig i väg från henne och slutade tala, i de traumatiska händelser som drabbade honom där.

Den pojke som är avkomma till farmor och farfar bor i Manhattans Upper West Side, med farmor boende i ett hus nära intill. Han heter Oscar Schell, och jag har sett att Andres Lokko har velat ge detta namnval ytterligare en tysk anknytning: den här Oscar är namne med Oskar i Günter Grass’ ”Blecktrumman”. Visserligen spelar den här aktuelle Oscar tamburin, men jag skulle för egen del behöva ha ”Blecktrumman” mer aktuell än jag har för att våga dra några mer vittgående slutsatser.

Vår Oscar är nio år och en otroligt lillgammal och udda figur. Han lever i sin egen värld, utan jämnåriga vänner. Han har en böjelse för svåra ord som ”googolplex”. Han är ständigt i gång med att (i fantasin) konstruera märkliga uppfinningar. Han designar också smycken (vilket kanske är mindre förvånande med tanke på att familjen driver en juvelerarfirma). Han är amatörarkeolog i Central Park. Han skriver brev till kända personer som Ringo Starr (åter igen en trumslagare!). Han lider av höjdskräck och klaustrofobi. Han tar lektioner i franska, åtminstone fram till dess att den märkliga odyssé som är bokens huvudhandling tar över.

Utgångspunkten för huvudhandlingen är den 11 september. Oscars pappa råkade befinna sig högst upp i World Trade Center den där ödesdigra dagen. Pappan ringer fem gånger hem till bostaden (där bara Oscar finns), först med lugnande besked. När det femte och sista samtalet kommer, förmår Oscar inte lyfta luren, och samtalen, som finns inspelade på band, får förbli den känslomässigt helt förlamade Oscars hemlighet.

Oscar blir helt fixerad vid vad som har hänt – mycket riktigt finns grå bilder av attacken mot tvillingtornen på flera ställen i boken.

I pappans garderob hittar han en vas, som han råkar ha sönder, varvid han hittar ett kuvert med en nyckel i. På kuvertet finns också namnet Black skrivet med pappans handstil.

Oscar blir besatt av den här nyckeln, tror att den ska leda honom till något slags svar på alla hans frågor. Men vart går nyckeln? Han beslutar sig för att själv söka upp alla de 472 Black, som finns i New York-katalogen. Trots att han får hjälp av en 103 år gammal krigsreporter, tar projektet åtta månader att genomföra. Hur det kommer sig att hans mamma släpper i väg honom varje veckohelg framgår av slutet på berättelsen. Nyckelgåtan får också en lösning – fast kanske inte den som Oscar och läsaren väntade sig.

Berättartekniskt är ”Enormt högt och otroligt nära” en mycket avancerad och komplicerad bok: också det jag ovan har återberättat någorlunda rakt framträder först som pusselbitar som man så småningom lägger ihop till en bild. Olika personers minnesfragment, ibland från nuet, ibland från det förflutna – ofta i form av brev – blandas med varandra. Farfadern som har tystnat kommunicerar med ja respektive nej skrivna i handflatorna och med lappar; i partier av boken upptar sådana korta skriftliga meddelande à la lappar i övrigt helt blanka boksidor. Farmodern har skrivit sin berättelse utan färgband. Läsbar text övergår i ett först grått, sedan svart bokstavsgytter. Vissa textavsnitt har märkliga röda inringningar av ord eller delar av meningar. Ofta svårtydbara foton i gråskala finns inspränga här och var mellan textsidorna. Det finns till och med helt blanka sidor. Jag tolkar detta så att författaren ibland låter en alltför smärtsam känsla inför skeendet övergå i det som vi inte riktigt kan analysera rationellt.

Ändå har bokens slut ett drag av försoning. Oscar kommer på talefot med sin mamma och återfinner också sin farfar – hur och vem det är tänker jag inte berätta, eftersom det skulle minska spänningen för andra läsare.