Ett dockhem på Uppsala stadsteater

12 november 2007 14:11 | Musik, Politik, Teater, Ur dagboken | 5 kommentarer

Det är ibsenboom på teatrarna just nu. ”Ett dockhem” hade till exempel samtidig premiär i Uppsala och Stockholm nu i lördags.

Henrik Ibsen (1828-1906) fick jag förstås bekanta mig med redan under mina år på gymnasiets latinlinje under 1950-talet. Och naturligtvis blev jag som ung och radikal gymnasist berörd av det krav på helhet, som fanns i hans ”Brand” (1866): ”Det, som du er, vær fuldt og helt / og ikke stykkevis og delt”.

När jag kom till Uppsala 1959, blev mitt första ämne nordiska språk. I kursen ingick bland annat norsk litteratur och litteraturhistoria. Jag köpte och läste (på norska) då bland annat Ibsens dramer ”Samfunnets støtter” (1877), ”Ett dukkehjem” (1879) och ”Villanden” (1884). Och självfallet har jag senare sett till exempel ”Peer Gynt” (1867) på teatern.

Titeln ”Ett dukkehjem” – på svenska ”Ett dockhem” – leder omedelbart tanken till ett av dramats bärande temata: kritiken av det borgerliga hemmet och livet med deras inriktning på konvenans, yta och social status. Men ”Ett dockhem” innehåller också element, som gör Ibsen till en, om än motvillig, feminist. Nej, Ibsen var knappast någon förkämpe för kvinnosaken eller lika sociala och politiska rättigheter för de båda könen. Men i flera av hans dramer – ”Ett dukkehjem”, ”Fruen fra havet” (1888), ”Samfunnets støtter” och ”Gengangere” (1881) – finns intressanta kvinnoporträtt: kvinnorna blir individer med egen vilja. I min gamla norska litteraturhistoria, Harald Beyers ”Norsk litteraturhistorie”, lyfter författaren fram dels en mening ur Ibsens eget förord till ”Ett dukkehjem”, ”En kvinde kan ikke være sig selv i nutidens samfund”, dels en av huvudfigurens, Noras, repliker: ”Jeg må se at komme efter, hvem der har ret, samfundet eller jeg”.

Ett bärande budskap i ”Ett dockhem” och över huvud taget i hans ”samfunnsdramaer” är alltså att individen kan och ska sätta sig upp mot den rådande samhällsmoralen, när den blir till en tvångströja. Det här gäller män så väl som kvinnor, men Ibsen tycks ha ansett, att just kvinnorna – därav de här starka kvinnorollerna – var mindre bundna av sådant som position och karriär och således hade lättare att ta till sig kravet att få vara sig själv.

Men oavsett hur Ibsen själv resonerade, uppfattades till exempel ”Ett dockhem” både då och senare som ett bidrag till kampen för kvinnornas frigörelse också i politisk och social mening.

Följaktligen: när Uppsala stadsteater nu i Åsa Melldahls regi spelar ”Ett dockhem” som ett nutiddrama, uppfattas pjäsen, som ju enligt Ibsens egen mening främst var en människoskildring med individualistiska förtecken, av publiken – med rätta – också som ett inlägg i en feministisk debatt.

Likväl finns i det som är dramats sprängpunkt två ganska väsensskilda förhållningssätt hos styckets gifta par: Han – advokat Torvald Helmer (Henrik Norlén) – omfattar, dessutom på ett blint och egenrättfärdigt sätt, den rådande samhällsmoralen och, när det gäller den egna familjen, dockhemsidealet. Som chef på den lokala banken är han därför beredd att ställa en anställd, Krogstad (Johan H:son Kjellgren), på bar backe; Krogstad har begått en oegentlighet. Krogstad har dock kunskap om något som han brukar i utpressningssyfte gent emot Torvalds hustru Nora: Nora (Julia Marko-Nord) har förfalskat sin fars namnteckning efter det att han i själva verket redan hade dött. Hon är alltså också förfalskare – men Ibsen ställer henne i kontrast mot den dömande och stelt lagföljande Torvald: Nora gjorde sitt felsteg i ett ögonblick då familjen behövde pengar, och – märk väl – hon gjorde det av kärlek till Torvald.

Till det som bidrar till att göra ”Ett dockhem” till ett så levande och nervfyllt drama hör också ett par sidokaraktärer: Kristine Linde (Sofia Rönnegård), en gammal vän till Nora som Nora försöker ordna ett jobb åt på makens bank – vilket alltså underlättar för den senare att sparka Krogstad, vilket ju Nora – av skäl som framgår ovan – är livrädd för. Där finns också vännen i familjen Rank (Douglas Johansson), som slår sina lovar kring Nora.

Uppsala stadsteater spelar alltså detta 128 år gamla drama, som om det vore skrivet nu. Detta accentueras i scenbilden, en gillestuga; scenografin är av Bengt Gomér – fast jag förstår inte riktigt vitsen med alla stolarna i rad. Kostymtecknaren Erika Magnusson har försett de agerande med moderna, till och med utmanande moderna kläder. Och musiken i föreställningen är lånad från Elvis Presley, Dolly Parton, Harry Belafonte, Carola, Håkan Hagergård, José Feliciano, Cyndee Peters och Kikki Danielsson. Och det fungerar: även dagens publik känner igen sig i de borgerliga livsmönster Ibsen kritiserade för så länge sedan.

Uppsalauppsättningen håller hela vägen, men andra delen, efter pausen, hade – kanske helt begripligt – mer nerv; under första delen är Nora fortfarande dockhems-Nora, som pladdrar med väninnan Kristine, julstökar i det borgerliga hemmet, gullar med maken och annat sådant. Men sen tar det alltså fyr! Och så slutar det med en mycket gripande scen, Noras sorti ut i den svarta vinternatten, med snöfall och allt.

Skådespelarna gör genomgående bra prestationer, men Julia Marko-Nords rollgestaltning av Nora är mycket fin.

Dessutom vill jag särskilt nämna en statistroll, Elisabeth Hellströms barnflicka. Med bara mimik och kroppsspråk lyckas hon ge sin ganska lilla roll minnesvärd karaktär.

* * *

Före föreställninen hade Stadsteatern bjudit mig och Birgitta samt ett antal andra personer ur Uppsalas kulturliv till mottagning med lite glögg och vitt vin. Vi hälsades välkomna av nye teaterchefen Linus Tunström, och Birgitta fick då tillfälle att berätta om hur hon hade upplevt ”Juloratoriet”, som hon alldeles nyligen – som 70-årspresent – såg på Stockholms stadsteater tillsammans med dottern Anna. Hon berättade också om sin läsning av Göran Tunströms (far till Linus) roman – Birgitta är en mycket hängiven Tunström-läsare. Dessutom återsåg Birgitta vid det här tillfället Linus Tunströms mor, konstnären Lena Cronqvist, som hon (Birgitta alltså) under sin talmanstid införskaffade verk av till riksdagens fina samling konst av kvinnliga konstnärer; de här verken finns utställda på en av bryggorna mellan riksdagens huskroppar. Själv berättade jag för Linus Tunström att vi för kort tid sen befann oss i salar vägg i vägg i Missionskyrkan: han var där för att tala om teater, medan jag var på Ordfronts möte med Åsa Linderborg och Doris Dahlin.

Uppsalas kulturliv är intensivt, men evenemangen och kulturinstitutionerna ändå så sammanträngda, att de som deltar i det lokala kulturlivet ofta stöter på varann och också lär känna varann, om de inte redan tidigare gjorde det. Vid den här samlingen på Stadsteatern satte vi oss alltså vid det bord där Elsie Johansson redan satt; Elsie berättade för mig, att hennes sommarstugesökande inte hade ändat i Öregrund, vilket hon vid ett tidigare tillfälle var inne på, utan i en uppländsk bruksbygd lite längre norrut. I salongen hade vi till vänster om oss Sigrid Kahle och till höger om oss Regina-chefen Paul Kessel.

Honom lär jag se i kväll igen. Då ska Birgitta och jag gå på Regina för att höra Dan Fägerquist framföra sånger av Vysotskij.