På nationaldagen

”Bränn en flagga för mig imorgon”, manade oss i går Kristina Lindquist på Syrrans blogg. ”Var inte stolt över ditt land”, löd ytterligare ett av hennes budskap.

Jag har träffat Kristina några gånger – hon är släkt med Birgitta – och har då också fått bra personlig kontakt med henne. Jag har länk till hennes blogg och gillar hennes raka rör när det gäller budskapen – även om jag ibland tycker, att hon blir väl hård i argumentationen. Här finns det en skillnad mellan oss: jag är inte bara en förhärdad reformist utan också en mer tålmodig personlighetstyp.

Jag känner inget starkt behov av att polemisera mot henne; jag är en lika svuren fiende till främlingsfientlighet som hon. Men jag tror nog att det finns ett annat, också lika anständigt, sätt att förhålla sig till det här med nationaldagen, i vart fall till vad man skulle kunna benämna nationalkänsla.

På vår tomt i Öregrund fladdrar i dag den svenska flaggan. Den är inte riktad mot något eller några – det skulle i så fall möjligen vara mot nazister och likasinnade, som har försökt lägga beslag på den här blågula symboken för egen del; jag avskyr dem! Jag är inte mer svensknationalist än att jag också äger ett exemplar av den estniska blå-svart-vita trikoloren att kunna hissas i samma flaggstång. Och jag är inte ens säker på att just 6 juni är den bästa dagen för den svenska nationaldagen: kanske borde midsommarafton eller en för hela landet gemensam skolavslutningsdag i stället ha blivit nationaldag.

Men jag tror att vi alla mår väl av att ha några fläckar på jorden att fästa vår hemkänsla vid – i mitt fall handlar det till exempel om tomten i Öregrund, Svartbäcken i Uppsala och min barndoms och min ungdoms Juniskär. (Och samtidigt: den lilla kustbyn Juminda på Estlands nordkust mot Finska viken.)

Ett samhälles bestånd och vidareutveckling vilar, i formell och självfallet fundamental mening, på de rättigheter vi har som medborgare. Men jag tror också, att ett sådant medborgarperspektiv är för endimensionellt, att det inte är tillräckligt för att förklara, vad det är för något som binder oss människor samman till en samhällsgemenskap.

När vi tänker på det här landet, Sverige, där vi lever, finns det väldigt mycket annat än allmän rösträtt, pressfrihet och så vidare som gör att vi känner oss hemma just här:

“Skogen, sjöarna, havet, allemansrätten (åtminstone än så länge), musiken, litteraturen, konsten. Vi har faktiskt en hel del att känna kärlek till”, skrev min gamle vän Hans O Sjöström i ett inlägg här på bloggen i mars förra året.

Det är så sant. Självklart finns det lika vacker natur också i andra länder. Men det hindrar inte, att det, när vi nu bor just här i Sverige – och det gäller även mig som har levt mina första levnadsår i Estland – finns anledning att slå vakt om just de kvaliteter och värden, som utmärker det här landet.

Det handlar om hemkänsla, inte om att vända sig mot andra och deras länder.

Evert Kumm, pappa till min och Hans O:s gamle kompis Björn Kumm, vidgade det här ytterligare till att omfatta också sociala förhållanden, som rörde Sveriges egna invånare. En gång, när han långtidsvikarierade som ledarskribent på min gamla hemstads tidning Dagbladet (s) i Sundsvall, sa han, att han tyckte det var beklagligt, att Nya Samhället, som tidningen fortfarande hette när jag växte upp, döptes om till det intetsägande Dagbladet i stället för till Samhället, som folk ändå sa. Hans motivering var, att det gamla tidningsnamnet, Nya Samhället, hade varit ett uttryck för att den arbetarklass, som, inte bara när det gällde rösträtten, stod utanför den tidens samhällsgemenskap, ville bygga ett nytt och bättre samhälle, där också de kunde känna sig hemma. Nu, när många av pionjärgenerationens mål var förverkligade och arbetarnas valda representanter bar upp samhället, resonerade Kumm den äldre, borde man följaktligen stolt döpa om sin tidning till Samhället.

Vi vet alla, att allt för mycket av det samhälle, som Kumm den äldres arbetare byggde upp, har raserats och förändrats till det sämre. Men det hindrar inte, att det fortfarande finns mycket kvar av det socialdemokratiska samhällsbygget att vara stolt över. Och att slå vakt om det bästa i det egna landets samhällsbygge betyder ju inte heller, att man ska låta bli att lära av andra och varsamt förändra.

Jag har skrivit en sång om det här.

Jag har publicerat en del egna översättningar av amerikanska sånger i min sångbok “Upp till kamp. Sånger om arbete, frihet och fred” (Prisma, 1970). Också därefter har jag fortsatt att då och då göra översättningar. Woody Guthries “This Land Is Your Land” hade länge lockat mig; dock insåg jag tidigt, att en översättning rakt av av en sång som besjunger USA (även om det är det USA som vi med hjärtat till vänster älskar) inte skulle funka här i Sverige. Den (i bokform hittills opublicerade) text jag skrev 1985 planterade därför “This Land Is Your Land” i svensk jord:

Det här är ditt land

Svensk text: Enn Kokk, 1985
Amerikansk text: Woody Guthrie, 1940 (”This Land Is Your Land”)
Musik: Woody Guthrie, 1940 (med lån från gospeln ”When the World´s on Fire”, som i sin tur bygger på “Little Darling, Pal of Mine”)

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

Jag har vandrat vida
på ett band av landsväg
och ovanför mej gick en ändlös molnväg
och nedanför mej låg den gyllne dalen
Sverige är byggt av dej och mej

Vi plöjde jorden
vi fällde skogen
vi sprängde gruvor, vi byggde järnväg
vårt verk det lyser som en ändlös stjärnväg
Sverige är byggt av dej och mej

Arbetets söner
arbetets döttrar
i vårligt majtåg i stora skaror
vi ställde krav under röda fanor
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt hem
det här är mitt hem
i svält och armod vi samman löddes
Per Albins folkhem ur kampen föddes
Sverige är byggt av dej och mej

Det här är ditt land
det här är mitt land
från Norrlands älvar till Skånes slättland
från Värmlands skogar till det fagra Uppland
Sverige är byggt av dej och mej

***

Just i det perspektiv jag anlägger ovan, en demokratiskt utvecklad svensk tradition, blir jag fullkomligt ursinnig över den EU-dom (pricksäkert levererad just till nationaldagen), som kommer att ge svenska medborgare rätt att importera alkohol över internet.

Jag är här inte ute efter att starta en sakdebatt. Men vad jag vill hävda är rätten för Sverige att självt bestämma – om nu en majoritet här i demokratisk ordning har kommit fram till att Systembolaget är en utmärkt skapelse för att förena så vitt skilda intressen som folkhälsoskydd och alkoholkonsumenternas tillgång till ett nästan oslagbart brett (också i kvalitativ mening) sortiment av varor.

Den här sortens EU-byråkratisk klåfingrighet, grundad på en nyliberal ideologi som sätter likhetstecken mellan demokrati och marknad, sätter märkliga gränser för vår rätt att, som svenska medborgare med just våra egna specifika samhälleliga och kulturella erfarenheter, själva bestämma!

Varför skulle vi inte, om det finns en politisk majoritet för det här i Sverige, helt kunna undandra vissa samhällssektorer från marknaden och dess konkurrens? Vill de flesta av oss ha apoteksmonopol, så är det väl vår sak? Och skulle en majoritet i Sveriges riksdag vilja ha offentliga monopol på, säg, förskola, skola, sjukvård, äldreomsorg, vissa typer av kommunikationer eller vad det nu kan vara, borde vi väl kunna inrätta vårt samhälle efter våra tycken och erfarenheter?

Jag kan alla argument, för och emot, i de enskilda frågor jag nämner, så jag undanber mig sakdebatter i alla dessa enskilda frågor.

Vad jag är ute efter är rätten till nationellt, demokratiskt självbestämmande.

Si där ett budskap för nationaldagen!

Förspillda dagar

Jag sitter utomhus i en av de nya fina trädgårdsstolarna som Birgitta har köpt till min stundande 70-årsdag den 19 juni; jag har börjat läsa Anders Isakssons bok om Ebbe Carlsson.

Jag är inte mitt vanliga aktiva jag. Magen är i olag – den starka medicineringen har också denna effekt. Jag konstaterar en smula sorgset att jag saknar gnista och ork, tycker också synd om Birgitta som just nu ensam sliter med att städa huset fint inför midsommar och min födelsedag: skåp efter skåp rengörs, frysen frostas av, mattor tvättas och hängs på tork i solskenet.

Och hon har också, åter igen, klippt hela vår stora gräsmatta.

En dryg vecka av mitt liv, en tid då försommaren var som allra vackrast, förvandlades när jag låg i sjuksängen till förspillda dagar. Bondsyrenerna blommade ut. Äppelträden likaså.

Nu ligger trädgården i lummig grönska. De många fruktträden, de flesta planterade av mig, ger solskugga. Jag flyr den alltför starka solen, sitter först i en av stolarna under plommonträden, sen på en som skuggas av ett äppelträd och av rosenhäcken mot Floraparken.

De vårliga lökväxerna har, bortsett från olika sorters Allium, blommat ut. Men nu lyser rabatterna av perenner. Trädgårdsklint och lupiner i olika blå nyanser. Aklejor, mest blå, och löjtnantshjärtan, skära. Jättegetrams i vitt. I min rabatt i slänten ner mot vägen prunkar en jättelik bondpion med överdådiga rosa blommor.

På husgaveln mot gången upp från vägen är kaprifolen översållad av blommor. Den har ett par gånger, i samband med ommålning och reparation, skurits ner, och de kapade delarna har, livskraftiga som de är, slagit rot också på de ställen utanför staketet där de har kastats. Alltså finns det numera en stor blommande kaprifol utanför stakethörnet vid talldungen. Ytterligare en klättrar som en blommande lian i ett äppelträd, som står utanför vårt staket på det som under vår första tid här i Öregrund ännu var en sommarstugetomt. (Huset är sedan länge rivet och har nyligen ersatts av en modern villa, vars tomt dock inte sträcker sig ända fram till det här äppelträdet.)

På båda sidor om staketet just där växer liljkonvaljerna tätt, tätt; de blommar just nu. Ytterligare ett stort bestånd av liljekonvalj finns under den jättelika asken, vårt vårdträd, nere vid grinden. Under asken frodas mängder av vackra vildblommor: midsommarblomster, gökärt, getrams – tidigare under säsongen har där också blommat vitsippor och gullvivor.

Där, och på många ställen i gräsmattan, finns även tuvor av förgätmigej – vi undviker att köra över de här himmelsblå och underbart vackra blommorna med gräsklipparen. I några rabattkanter finns också tjärblomster. Och naturligtvis finns det också bestånd av hundkäx. Så länge de blommar har ingen av oss hjärta att rycka upp dem, även om de är ett ogräs i rabatterna.

Våra vita bondrosor – Rosa alba maxima – har sprickfärdiga knoppar. Enligt familjemyten ska de slå ut på själva min födelsedag, den 19 juni. Men i de mest soliga lägena har de redan börjat slå ut; Birgitta har redan tagit in en bukett av den här ljuvligt doftande jungfrurosen.

n’ Emil och hans grav – gästskribent Hans O Alfredsson

Regelbundna läsare av den här bloggen vet, att jag gillar Emil Hagström (1907-1970) och hans poesi; ni övriga kan gå till Kulturspegeln, Prosa & lyrik, och kolla. En som har uppmärksammat mitt intresse för den här före detta sollefteåbon och poeten är min gamle journalistkollega Hans O Alfredsson, som jag bland annat brukade bevaka centestämmorna tillsammans med så här års förr i världen. Strax innan jag drabbades av sjukdomar och all sköns elände, hördes han av med följande mejl:

Hej Enn,

jag misstänker att du, gamle medelpading, läser Sundsvalls Tidning tämligen regelbundet. Eller läser du bara Dagbladet? Hur som haver, kanske såg du nedanstående artikel. Jag vet ju att du är intresserad av Emil Hagström. Jag kan berätta att artikeln har utlöst en väldelig verksamhet: en rad kulturpersoner på riksnivå med Thorstein Bergman och Ulf Johan Tempelman i spetsen formerar ett Nätverk för att bevara Emil Hagströms minne och grav i Österåker, kommunen agerar, hembygdsföreningen agerar, Runö folkhögskola agerar, kyrkorådets arbetsutskott tar upp frågan osv.

Så nu blir det nog ingen rasering, åtminstone inte tre dagar före 100-årsdagen. Hoppas jag.

Hälsning härifrån
Hans O Alfredsson

Klicka här för att läsa artikeln i Sundsvalls Tidning.

Innan jag ens hann svara – jag blev ju sjuk – anlände ytterligare ett mejl från Hans O Alfredsson:

Hej igen Enn,

apropå mitt mejl, som jag hoppas och tror att du läste, för några veckor sen så kan jag rapportera att det blev en faselig aktivitet efter första artikeln. På alla de håll och kanter. Troligen ordnar det sej nu, sannolikt bildas det till och med ett Emil Hagström-sällskap.

Jag berättar detta därför att jag vet att du är intresserad av Emil och du ju också har nära kontakt med Olof G Strömberg (pappa till Bo Strömberg, som vår dotter Kerstin är gift med. EK), gamle personalvårdskonsulenten på I 21, i Sålets gamla sta (som Emil skriver i ”Balladen om Isak Larsson”).

Krya på dej och solig flaggdag!

Hans O Alfredsson

Sen kom ytterligare ett tillägg:

PS. Den här sena Emil Hagström-dikten har du förstås läst, nog är den fin?

Roslagsklocka

Det ringer en klocka i Häverö.
Vad ringer hon väl då?
Det lider mot kväll.
Hon ringer för de vingar
och de fiskar som slår,
att stor glädje oss förunderligen
stämma.

Det ringer en klocka i Häverö.
Vad ringer hon väl då?
Det lider mot kväll.
Hon ringer för åror
som aldrig mer skall ro
till de grynnor där rågarna
blommar.

Det ringer en klocka i Häverö.
Vad ringer hon väl då?
Det lider mot kväll.
Hon ringer för en fågel
i den blödande al
och en fjäril som i havtornet
sover.

(Inom parentes: jag kanske för resten har nämnt att den där unika LPn ”Langt nol i väla” från 1974 med Thorstein Bergman, Tor Bergner och Helmer Grundström precis har kommit ut på CD.)

***

Nej, det sista hade jag inte kläm på, men jag har förstås LP-originalet – tack för tipset! Jag får kanske ta och återvända till vad jag har skrivit om och publicerat av klarapoeterna. Det finns åtskilligt mer att berätta än det jag har återpublicerat om Emil Hagström.

Enn Kokk

Last chorus: Kjell Nordin

För större delen av världen säger namnet Kjell Nordin (född 22 april 1923, död 26 april 2007) ingenting. För mig var han en av huvudvägarna in i det svenska samhället och, framför allt, in i den svenska socialdemokratin.

Familjen Kokk, pappa Edgar, mamma Edla, mina två yngre bröder Matti och Mikko och så jag, då sju år fyllda, kom till Sverige hösten 1944. Vi kom närmast från Finland, men vi var estniska flyktingar, en handfull av de närmare 30.000 som kom hit under krigsslutet. Vi anlände i en konvoj om sex fiskebåtar till fiskeläget Löran eller Lörudden i dåvarande Njurunda kommun söder om Sundsvall. Efter karantänviselse i flickskolans aula i Härnösand placerades vi tillfälligt på övervåningen i familjen Halléns (Valter och Helga) bondgård i den lilla byn Nyland (fortfarande i Njurunda; det finns ett större Nyland i Ångermanland), för övrigt ganska nära Nylands skola, där jag tillbringade mina småskole- och folkskoleår.

De estniska flyktingarna behandlades väl och utan dalt: ut med karlarna i arbetslivet så snart som möjligt! Min pappa och min ingifte morbror Riks (Richard Urb) sattes till exempel i skogsarbete den första vintern. Men båda längtade tillbaka till sitt ursprungliga yrke, fiskarens – de hade ju också båtar och nät med sig. Pappa började fiska ute i Löran (tillsammans med en svensk fiskare, Otto Sillman), periodvis också ute på Brämön.

Samtidigt hade familjen börjat söka efter en mer permanent bostad.

En sådan kom vi att hitta fram mot sommaren 1945, i nedervåningen till ett hus beläget på stranden till den vackra havsvik kring vilken Juniskär ligger.

Den bostad vi fick tillgång till var mycket liten för en fempersonersfamilj: ett litet kök plus ett rum. Men så var det ju på den tiden. Värmekällorna var vedspisen i köket och en kamin inne i rummet. Vatten fick man hämta i hink ur brunnen ute på gården. Jag minns fortfarande att det ibland under vinternätterna hann bildas en isskorpa på vattenhinken i köket där jag sov i kökssoffan. Jag gnäller inte. De flesta människor i den här fattiga utkantsbyn hade det ungefär likadant. (Långt senare fick vi naturligtvis renoverat, också två ytterligare rum, elspis och vatten indraget. Men det är en annan historia.)

Vår hyresvärd blev Kjell Nordin, då en mycket ung man, nyss återkommen från lumpen och inkallelsen under kriget. Vi kunde inte mycket svenska och kunde inte kommunicera så värst mycket. Men vi förstod ganska snart, att Kjell hade det minst lika knackigt som vi, behövde de där kronorna i hyra han fick från oss. Det var ojämnt med jobb. Periodvis klarade han maten genom att isfiska. Han sålde fisk för någon liten slant och tvingades också själv, dag efter dag, att äta fisk. Senare har han berättat hur han nästan kräktes vid tanken på ännu mera fisk.

Nå, så småningom fick han det, liksom alla andra, gradvis bättre. Han blev en mycket duktig och eftersökt murare (efter pensioneringen så eftersökt att han försökte värja sig mot fler uppdrag). Han var en mycket praktiskt lagd människa, kunnig också i snickeri, eldragning och annat. Till underverken i hans liv hör att han efter fyllda 80, då värkbruten och krum, ändå lyckades byta ytterpanel på sitt hus – han kröp på knäna på rätt så svajiga egenbyggda ställningar. Ingen dag var en bra dag utan att han hade fått tillfälle att, oberoende av väder och vind, arbeta utomhus: på tomten, med båten, med fiske.

Av betydelse för att Kjells liv blev som det blev var säkert det faktum, att föräldrarnas äktenskap var långt ifrån lyckligt. (Mamman dog tidigt, och pappan flyttade till annan ort.) Jag är övertygad om att det är huvudskälet till att varken Kjell eller hans yngre bröder någonsin själva gifte sig och bildade familj.

I stället kom vår familj att bli också Kjells familj. Snart nog kom vi att umgås dagligen. Inte så att Kjell lärde sig tala vårt familjespråk, estniska, men han förstod åtskilligt av vad vi sa: När någon frågade på estniska hur mycket klockan var, kunde han svara på svenska.

På helgkvällarna var han alltid nere hos oss, bidrog till kvällskaffet framför Hyland i radion med något bakverk, oftast en stubbe eller en rulltårta. När TVn blev mer allmän, var det ganska naturligt för honom och mina föräldrar att köpa en apparat tillsammans – den stod hos pappa och mamma på nedervåningen, och dit kom Kjell varje kväll för att också se programmen.

Och när min pappa sen dog, alltför tidigt, kände jag och mina bröder ingen som helst oro för vår åldrande mammas väl och ve: hon hade ju Kjell, som hjälpte henne med allt hon behövde hjälp med. Hon å sin sida tog över matlagningen – de började äta alla dagens måltider tillsammans. De levde tillsammans som ett rart äldre par.

Ändå fanns det en åldersskillnad. I ålder låg han ju mellan oss pojkar och våra föräldrar. Under uppväxttiden söker man sig ju gärna fästpunkter i tillvaron, vilka är yngre än ens egna föräldrar, och Kjell kom att ha den här funktionen för oss.

När våra föräldrar kom till Sverige hyste de, liksom de flesta andra estniska flyktingar med deras färska erfarenheter av Stalins terrorvälde, en ganska begriplig skräck för allt som luktade allt för mycket vänster. Inte så att de i någon rimlig mening av ordet heller var höger; hemma i Estland hade de klassröstat på ett småjordbrukarparti. Men Kjell tog diskussionen med dem, lärde dem var skavankerna fanns i det svenska samhället och vem som gjorde något åt dem. Dessutom försåg han oss dagligen med sitt husorgan, socialdemokratiska Nya Samhället, senare omdöpt till det betydligt mesigare Dagbladet.

Särskilt vi yngre i familjen Kokk tog starka intryck av hans klassbaserade socialdemokratiska utläggningar. Kjell såg med gillande på att jag tidigt värvades som ombud åt Folket i Bild och blev också min allra trognaste lösnummerköpare. Och jag tror att han var riktigt stolt, när jag under realskoletiden för första gången hade tagit mig in till Sundsvall för att gå med i Första maj-demonstrationen.

Våra föräldrar följde, om än i något långsammare takt, efter sönernas gir åt vänster. Till att börja med hade de inte, heller när de hade fått svenskt medborgarskap, röstat i valen: ”Det här är ju svenskarnas land, och där bör de få bestämma”, resonerade de. Men sedan började de också rösta och aldrig någonsin på något annat än socialdemokraterna. Också för pappa, som med tiden blev maskinreparatör på det som i dag heter Gränges Aluminium, blev röstandet väldigt mycket en klassfråga. Framför allt i debatten om ATP upplevde han starkt, vem som stod på deras sida som var som han och hans arbetskamrater. Under slutet av sitt yrkesliv på fabriken bad han mig ständigt att skicka argumentationsmaterial i den ena frågan efter den andra. Av den estniske flyktingen och före detta småbrukaren och fiskaren hade det blivit en klasskämpe, en socialdemokratisk agitator.

Allt detta berättar jag för att belysa vikten av det Kjell Nordin betydde för mig och min familj, när vi rotade oss i det här landet.

Och ändå var han aldrig primärt partiaktiv. Han var i yngre dar fackligt aktiv utan förtroendeuppdrag och genom fackföreningen också kollektivansluten till socialdemokraterna, vilket han fann närmast självklart. Här ute i kommunens utkant fanns det inte ens någon partiorganisation, men det var inget som helst problem, när det blev val: Kjell, Lundkvist och några andra karlar ställde självfallet upp med praktiskt arbete som att spika upp den obligatoriska affischtavlan nere vid ”Svängen” (där vägen förgrenar sig ut mot Skatudden respektive mot Juni och åt vårt håll). Jag minns också att jag tillsammans med Kjell var på Pensionatet i Juniskär och hörde på Bo Martinsson (s) från Sundsvall samt såg valfilm.

Med tiden blev han nog en allt mer besviken socialdemokrat. Han morrade över att samhällsutvecklingen gick i en allt mer ojämlik riktning, och hans förakt mot klassförrädare och brödsocialister var gränslöst.

Mot den bakgrunden är jag omåttligt stolt över vad han svarade när Sundsvalls Tidning inför publiceringen av min IB-bok, ”Vitbok” gjorde ett flera sidor lång söndagsreportage om mig och då, i Kjells kök (det som en gång var min mammas kök), frågade honom om vad han tyckte det hade blivit av mig:

– Han har inte blivit stor på sig, löd hans korta och kärva omdöme.

Bättre beröm kunde jag inte ha fått från den här mannen.

Medan jag låg på Akademiska för pacemakeroperation, nåddes mina båda bröder (också resten av min egen familj) av budet, att Kjell hade dött. 84 år gammal och i sin egen säng. Jag fick veta det när jag kom hem från sjukhuset.

Kjell har inga nära släktingar; hans båda yngre bröder dog före honom. För mig och mina bröder (liksom för Birgitta och våra tre barn, som har tillbringat så mycket tid i Juniskär hos farmor och farfar och Kjell) var det därför helt självklart att ta ansvaret för begravningen, som ägde rum fredagen den 25 maj i Mjösunds gravkapell i Njurunda. Jag beställde krans och formulerade dödsannonsen över ”vår extra familjemedlem” som jag uttryckte saken.

Begravningen var konventionellt kristen, detta eftersom Kjell hade begravt sina båda bröder på det sättet. Tillsammans med prästen – en mycket öppen och resonabel man, som inte hade några svårigheter med att jag själv deklarerade mig som icke troende – valde jag några psalmer, som Kjell måste ha lärt sig i skolan, och prästens tal över Kjell var – säkert ett resultat av ett långt samtal med mig och Birgitta – träffsäkert i tonen.

I dödsannonsen citerade jag några rader av William Shakespeare:

Som våg på våg mot strandens stenar slå
vårt livs minuter ilar mot sitt slut,
i ständig ström de tränger ivrigt på
och makar undan dem som går förut.

Efter begravningsakten samlades vi alla (jag och mina bröder med familjer, bybor, vänner) för en minnesstund i församlingshemmet i Njurunda. Jag berättade där en del av den sammanflätade levnadshistoria mellan familjen Kokk och Kjell Nordin, som jag återger ovan.

Vi avslutade besöket i vår barndoms och vår ungdoms trakter med att, förstås, besöka våra föräldrars grav på Mjösunds kyrkogård, där nu också, fast i familjen Nordins familjegrav, Kjell kommer att ligga. Därefter åkte vi på en sentimental journey till Kjells hus, vårt barndomshem, i Juniskär.

Kjell var den sista länken dit.

Melodikrysset nr 22 2007 – med införd rättelse

När jag, efter en dryg veckas sjukbortovaro från bloggen, går in på sitemetern, ser jag till min överraskning och stora glädje, att jag har kvar 623 besökare per dygn. (Sist jag kollade, var det nära 800.)

Jag har lärt mig, att de som besöker min blogg gör det av många olika anledningar. En del har helt uppenbart gjort korta visiter i sökandet efter något svar på senaste Melodikrysset. Det bjuder jag på: Jag är själv totalt ointresserad av tävlingsmomentet i Melodikrysset; tävlar jag, gör jag det enbart med mig själv. Men många tecken tyder också på att ett inte så litet antal av mina medmelodikrysslösare har börjat besöka bloggen mer permanent: de sökte facit och hittade en människa, för att travestera Edith Södergran.

Nåväl, jag ska inte hålla melodikrysslösarna på sträckbänken längre. Jag har löst även veckans melodikryss.

Jag gjorde huvuddelen redan i lördags, medan jag fortfarande låg kvar i sjuksängen på infektionskliniken på Akademiska. Jag lyckades fylla i samtliga svar men hade förstås då inga möjligheter att googla eller kontrollera svaren på något annat sätt. Så i dag, måndag, när jag nu känner mig åtskilligt bättre, har jag gjort detta, också lyssnat igenom Melodikrysset en gång till på webben. Och si, mina svar från sjukhuset visade sig hålla:

Som ni vet, har jag tidigare skrivit långt och uppskattande om Povel Ramel – se närmare ovan under Kulturspegeln, Musik. Så det är klart att jag bums kände igen hans ”De sista entusiasterna”.

Senaste Melodifestivalen med Sonja Alden (”För att du finns”) ligger också så pass nära i tiden, att jag inte ska ha hunnit glömma bort henne.

Lite längre tillbaka i tiden ligger Lasse Holms ”Dag efter dag”. På Google har jag inhämtat, att den sjöngs av Chips 1982. Men själva titeln mindes jag.

En Eurovision Song Contest-låt, som en del melodikrysslösare tydligen har haft problem med, är Bamse-versionen (från ”Bamses dunderhits”) ”Bulleri-bång” av svensk-grekiskan Helena Paparitzous vinnarlåt (för Grekland) ”My Number One”.

Den äldre schlagermusiken kan jag ganska hyggligt. (Se till exempel min väldiga genomgång under Kulturspegeln, Musik.) Alltså dyker genast orden ”När en stjärna från himlen faller” upp i bakhuvudet, så snart jag hör Jules Sylvains musik.

Då skulle jag tro att många av mina läsare blir mer förvånade, när jag säger, att jag genast klarade Timbuktu med ”Stirra ner”. Men då ska man komma i håg, att jag har landets troligen största samling av politisk musik, och Timbuktu har gjort sådan, så han finns representerad i mina skivhyllor.

Som ett slags kontrast till Timbuktu kan vi väl passa på att nämna ”Studentsången”, där det talas om den ljusnande framtid.

Discodrottningen Donna Summer i ”Love to Love You Baby” hade jag heller inga svårigheter att känna igen.

Också ”American Pie” kände jag förstås igen. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag fram till att den måste ha gjorts av någon med förnamnet Don. Men vad hette han mer? Väl hemma kontrollgooglade jag och hittade rätt svar, Don McLean.

Eldeman plägar kalla alla varelser ur zoologin för djur. I det här krysset var de tre sökta djuren fåglar.

Evert Taubes ”Vals i gökottan” skulle följaktligen ge substantivpluralen (OBS inte verbet) gökar.

Pjotr Tjajkovskijs operabalett ”Svansjön” – som jag har sett flera gånger – skulle ge pluralen svanar.

Här höll jag på att göra en riktig tabbe – tack för ditt påpekande, Kjelle Karlsson. Jag kan bara skylla på mitt tillstånd på sjukhuset och på att jag inte trodde att jag behövde dubbelkolla det här svaret. När Kjelle nu tvingade mig att lyssna en gång till på Melodikrysset, insåg jag genast, att detta inte var Tjajkovskijs ”Svansjön” utan italiensk 1800-talsopera. Eftersom jag har sett också Giacchino Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”, känns det extra genant att inte genast ha insett faktum. Jag lyckades till och med blunda för att Ulf Svensson i en tidig kommentar (innan jag hade publicerat min text!) föreslog skator som svar.

Jag kan bara se en förklaring till min miss: När jag på sjukhuset gjorde anteckningar kring frågorna, skedde det på den tättryckta sida i Aftonbladets TV-bilaga, där krysset införs. När jag skulle kontrollera svaren hemma, tydde jag mina minimala kråkfötter till 1877, som är det år, då ”Svansjön” hade premiär. Men när jag nu, efter Kjelles alerta påpekande, synar anteckningen närmare, står där faktiskt 1817. En enda siffra feltolkad – tänk vad tokigt det kan bli. Jag måste skärpa mig.

Igor Stravinskijs ”Eldfågeln” var det andra av sammanlagt tre klassiska stycken i det här Melodikrysset. Hasse Ekman gjorde förresten en intressant filmversion av ”Eldfågeln” med Ellen Rasch, Eva Henning och Tito Gobbi i huvudrollerna; jag såg den på Filminstitutet i Stockholm när filmen hade restaurerats.

Det tredje och sista klassiska stycket var Carl Nielsens ”Dimman lättar” (i danskt original ”Taagen letter”), som skulle illustrera det av Eldeman sökta naturfenomenet dimma.

Den titeln känns adekvat också för mig i mitt nuvarande tillstånd: dimman lättar.