Pressgrodor

Hittat i Journalisten nummer 12 2007:

”Våra födelsedagar undanbedes.”

Fjällnytt. Informationssidor för Funäsdalen

”Han ställde sig i omklädningshyttens dörr och började onanera vilket inte är tillåtet i Åmål.”

Dalslänningen

”- Vi vill ha en långsiktig insats mot drogförebyggande arbete.”

Maria Larsson enligt Dagens Nyheter

”I 20 år har (X X) handlat med underkläder. Han halkade in på strumpbyxor och har sedan arbetat sig uppåt.”

Ystads Allehanda

”Framför oss sitter en lärare som inte tvekar en sekund om var han står.”

Östgöta Correspondenten

Reklamgrodor

Hittat på Dagens Nyheters Namn och Nytt den 18 april 2007:

Fyrsilunds Trädgårdscenter säljer ”mindre vackra prydnadsträd”.

På nätet läser man noga och långt

I ekonomidelen av dagens (18 april 2007) Dagens Nyheter har Nils S Öhman en intressant krönika, ”På nätet läser man noga och långt”, med några intressanta och nog för många överraskande rön:

”Om jag påstår att folk inte läser långa texter på nätet så tycker du nog att det verkar rimligt. Du skulle nog heller inte protestera om jag sa att de sällan läser klart en text på nätet. Men de där påståendena är felaktiga.

Amerikanska Poynter Institute har undersökt hur läsare tar till sig tidningar och nätmedier med hjälp av en utrustning som mäter hur ögonen rör sig över tidningen eller skärmen. I förra veckan redovisade man de preliminära resultaten.

När nätläsarna väl valt att läsa en text så läser de oftare än tidningsläsaren till slutet. Hela 77 procent läste klart. Och de läste oftare än tidningsläsarna klart de långa texterna.”

Krönikan redovisar också som undersökningsresultat, ”att artiklar som byggs upp med grafik, faktarutor, tidslinjer, frågor och svar läses i klart större utsträckning än traditionella artiklar med rubrik, text och bild. Detta gäller såväl nätet som papperet.”

Eftersom jämförelsen gäller papperstidningar och nättidningar, kan man inte utan vidare föra över resultaten (för nättidningar) till bloggosfären.

Men i viss utsträckning tror jag att man ändå kan dra slutsatser av undersökningsresultatet också för hur bloggar läses.

Jag tar mina egna erfarenheter som exempel.

Jag gör en föga insmickrande blogg; den innehåller till exmpel inga bilder, bara text. Jag låter ämnet bestämma textens längd, och min blogg innehåller följaktligen ibland långa, i några fall extremt långa texter.

Eftersom jag under det dryga år jag har hållit på har sett antalet läsare flerdubblas, dristar jag mig till att dra slutsatsen, att det är innehållet i texterna snarare än längden och den yttre apparaturen som lockar läsare, vilket också vidimeras av att jag lika ofta får kommentarer på långa som på korta texter.

En annan iakttagelse, som säkert också andra bloggare har gjort, är att antalet läsare, om man har åstadkommit något riktigt intressant och gärna kontroversiellt, momentant kan stiga drastiskt. Den här effekten har ingenting att göra med hur lång texten i fråga är. Folk läser det som är intressant, även om texten är lång.

Hjärtat bultar, fast lite saktare

Nej, jag talar inte i symboliska termer. Mitt hjärta bultar lika rött som förut.

Men mitt vanliga hjärta, det som ju också sitter till vänster, har börjat slå långsammare.

Tidigt i morse gav jag mig i väg från Öregrund, först till Uppsala, sen till Stockholm. Allt sedan jag jobbade på 68an, har jag min läkare i trakten av Odenplan.

Jag genomförde ju för ett tag sen, i regi av hjärtkliniken på Akademiska sjukhuset, ytterligare ett långtids-EKG: man bär mätapparatur under ett helt dygn. Sen blev jag uppringd av min hjärtläkare på Akademiska. Han meddelade, att hjärtat hade behagat göra små, små uppehåll under natten, medan jag sov. Och slutsatsen var given: Jag kommer att få kallelse till en operation, där man sätter in en pacemaker.

I dag var jag alltså på rutinkontroll hos min ordinarie läkare. Jag lyckas hålla blodsockret på en hygglig nivå. Blodtrycket var perfekt. Men – sköterskan på hans mottagning genomförde också en EKG-mätning – hjärtat klappar långsammare. De två föregående gångerna hade jag 50, nu 40. Så min läkares slutsats var, att jag, om jag inte får kallelse till Akademiska snart, bör ringa och tjata. Operationen bör helst äga rum före sommaren.

Jag mår på intet sätt fysiskt dåligt. Humöret är det normalt heller inget fel på.

Ändå: den här bekräftelsen – vad hade jag väntat mig? – gör mig inte speciellt upprymd.

Men det gäller att leva vidare som vanligt!

Så efter läkarbesöket var jag på Akademibokhandeln och köpte dels Erik Fichtelius’ ”Aldrig ensam, alltid ensam. Samtalen med Göran Persson 1996-2006” (Norstedts) och Olof Lagercrantz: ”Vårt sekel är reserverat åt lögnen” (redaktör Niklas Nåsander, Karneval).

Och så var jag in på Musikörat och köpte dels Eldkvarns ”Svart blogg” (Capitol/EMI), dels den väldiga boxen från Sony/BMG – 11 CD! – med Evert Taubes samtliga grammofoninspelningar 1921-1979, nu remastrade.

Innan jag åkte tillbaka till Öregrund, gjorde jag en snabbtur hem till lägenheten med samtliga årgångar, 1922-1985, av Tidens kalender. Jag köpte 16 kilo böcker – de såldes i klump – på Tradera för att få den enda kalender i serien jag saknade.

Väl i Öregrund möttes jag av ytterligare ett glädjeämne: tre julnummer (1944, 1950 och 1957) av gamla Folket i Bild hade kommit med dagens post, också de inropade på Tradera. Av dem blir man så glad i anden, att man för ett ögonblick glömmer den allt skröpligare kroppen.

Jan Hammarlund sjunger på Millesgården

Jan Hammarlund sjunger i Millesgårdens musikrum lördagen den 21 april klockan 15.00. Programmet kallas Röda Linjen, precis som den nya CDn, som jag har skrivit uppskattande om. Adressen är Carl Milles väg 2. Dit kommer man med buss från Ropsten eller från inre Lidingö – hållplats Torsviks Torg.

Jan har hört av sig igen med följande korrigering om kommunikationerna: Tunnelbanan är avstängd mellan Gärdet och Ropsten, så från Gärdet får man ta buss till Ropsten och sedan vidare över bron till Torsviks torg. SL rekommenderar att man tar det tåg som går klockan 13.56 från Centralen (från Skussen 13.48) till Gärdet, därifrån buss till Ropsten och därifrån buss 202 eller 205. Millesgårdens adress är Carl Milles väg 2, och man stiger alltså av vid Torsviks torg. Konserten börjar 15.00.

Själv är jag på de uppländska socialdemokraternas distriktskongress på lördag, i Heby. Som inbjuden gäst. Men ni andra i Stockholm och Stockholms närhet, särskilt ni som ännu inte har upplevt Jan live, tycker jag ska bekanta er med honom och sångerna på nya skivan.

Om frihetlig socialism, egenmakt, kooperativ, medbestämmande, brukarinflytande – och privatisering

Den 13 april skrev jag under rubriken ”Vart har Mona Sahlin tagit vägen?” en kommentar till en intervju hon hade gett till DN.

Min kommentar var i långa stycken positiv, men den rymde också kritik och frågetecken:

”Vilka skattelättnader hon vill ge tjänstesektorn och vad hon vill göra för småföretagarna återstår att se. Först när det sker konkretiseringar, kan man ta ställning. Arbetsskapande åtgärder är naturligtvis välkomna, men handlar Mona Sahlins slogan `att utnämna småföretagarna till hjältar´ om att göra en klassmässig omdefinition av vad som är socialdemokrati, blir saken inte lika enkel.

Också hennes flitiga användning av begreppen `egenmakt´ och `frihet´ väcker farhågor. Det torde vara svårt att bestrida, att SSUs introduktion av den debatten har en del av skulden för den valfrihets-, utmanar- och i slutändan – här trampar jag medvetet på ömma tår – privatiseringsvåg, som, med i vissa fall mycket olyckliga konsekvenser, har svept fram över landet sen nittiotalet. I alla de här privata alternativen i kommunerna finns ju förresten många av Mona Sahlins hjältar, småföretagarna.

På den punkten är det mitt bestämda intryck, att motståndet i partiet – särskilt efter förra höstens många valförluster i kommuner och landsting – har ökat. Kryssar Mona Sahlin inte försiktigt när hon börjar forma förslag, kan detta mycket väl komma att förorsaka hennes första motgångar i rollen som partiledare.”

***

I söndags, den 15 april 2007, publicerade Johan Sjölander – länk finns här intill – en så intressant kommentar, att jag tar mig friheten att återge den här in extenso:

Det var jag som dödade egenmakten, med kärlek

Två socialdemokratiska fritänkare – Jonas Morian och Enn Kokk – har i dagarna berört Mona Sahlin och hennes användande av begreppet ”egenmakt”. Utifrån samma analys drar de sedan helt olika slutsatser: Jonas tycker att egenmakten är välkommen eftersom han ser att det öppnar upp för en mer positiv syn på privata alternativ, Enn tycker det är dåligt av precis samma skäl. Med risk för att ta mig vatten över huvud ska jag här drista mig till att försöka påvisa att deras analys inte är nödvändigtvis sann, och att deras slutsatser därför kan vara en smula för tidiga (i ärlighetens namn ska sägas att Enn har en väldigt öppen och prövande ton i sitt inlägg, så det är möjligt att vi inte är så oense. Men jag tyckte ändå att hans historeskrivning förtjänar en kommentar).

Men först min egen historia i sammanhanget. Jag var aktiv i SSU när Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson lanserade egenmakten, och jag deltog under några är med liv och lust i den fortsatta diskussionen. Till skillnad från många andra på vänsterkanten inom SSU (som jag tillhörde) ville jag inte säga tvärt nej till användandet av begreppet. Däremot såg jag en fara i att egenmakt bara blev en ursäkt för att dra partiet åt höger. Men min linje var att vi snarare borde komma fram till vad vi egentligen menade, istället för att gräva ner oss i skyttegravar och ta avstånd från varandra.

Varför tyckte jag då så? Jo, därför att jag helt enkelt såg en värdefull sak med egenmaktsdiskussionen som det vore dumt att kasta bort. I och med egenmakten återknöt socialdemokratin till en ideologisk frihets- och demokratidiskussion som på intet sätt behövde vara höger, men som på alla sätt var nödvändig att ta.

Anledning till att jag är demokratisk socialist är att jag sett vad klassamhället gör med folk. På arbetsplatser, i skolor och på arbetsförmedlingar mals folk ner, reduceras till något mindre än de borde behöva vara. För mig är arbetarrörelsen därför en rörelse för återerövrad värdighet, för ett människovärde som är lika på riktigt. Någonstans fanns där i egenmaktens utkanter en ansats att faktiskt återigen närma sig denna fråga, om människovärdet, värdigheten, i ett modernt välfärdssamhälle. Då innebar egenmakt inte med nödvändighet privatiserad barnomsorg, utan kunde lika gärna handla om ökat inlyftande på jobbet för vanliga löntagare.

Och faktum var att denna syn på egenmakt så småningom blev det SSU-kongressen ställde sig bakom. Något som dåvarande SSU-ordförande Niklas Nordström i efterhand har gett skulden för att egenmaktsdiskussionen dog ut.

Niklas har såklart på ett plan rätt i sin analys. Eftersom den dåvarande SSU-ledningen inte kände för att driva den ”nya” egenmaktsdiskussionen, så innebar det ju att ingen gjorde det. Så i den meningen har Nordström rätt, och jag får finna mig i att vara en av dem som var med och dödade egenmakten. Med kärlek förvisso, men ändå.

Men det hade inte behövt vara så. Jag tror fortfarande att vi om vi hade förmått lyssna på varandra i dåtidens SSU hade kunnat komma långt framåt med en radikal frihetsdiskussion, och gärna kallat det egenmakt. Det hade då handlar om ett skifte av perspektiv, från system till människa, och kanske om att göra upp med en del låsningar och bindningar till den offentliga byråkratin (där hade ”högern” rätt.) Men det hade också handlat om att vara öppen i metodiken, om att se att inflytandet på arbetet är den viktigaste egenmaktsfrågan och om att se att även kommunala fritidsgårdar kan vara de som ger ungdomarna i ett bostadsområde egenmakt (där hade ”vänstern” rätt.)

Om egenmakt nu handlar om att socialdemokratin ska vara (mer) positiv till privatiserad vård – då tycker jag med Enn att vi lika gärna kan vara utan den. Dels för att begreppet då förfelas: inte ökar det människornas känsla av frihet och värdighet av att privata bolag tjänar pengar på driften av våra akutsjukhus. Och dels för att vi då tappar en chans att utveckla en egen socialdemokratisk ståndpunkt i viktiga frihetsfrågor.

Men det behöver inte vara så. Det måste finnas utrymme för en socialdemokratisk frihetsdiskussion som går bortom upplåtelseformerna för den offentligfinansierade välfärdsproduktionen. Jag tror fortfarande att egenmakt kan vara ett begrepp som går att använda i det sammanhanget. Om det blir så eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men jag tror faktiskt att vi borde kunna ha lärt oss något av erfarenheterna från nittiotalets SSU.

***

Svensk socialdemokrati bygger idémässigt
både på marxism och på frihetlig socialism

Ett av de tydligaste exemplen ryms inom en och samma persons, Ernst Wigforss’, tänkande. Han har både gett ut en inkännande och välskriven skrift om materialistisk historieuppfattning och i sina skrifter kämpat med frågeställningen, hur man bäst ska kunna göra löntagarna, på riktigt, delaktiga i produktionslivet.

Också hos mig fanns, tidigt, de här båda tankeströmningarna. Jag läste Marx redan i tonåren. Men jag kände också ett starkt sug från syndikalismen: läste regelbundet SACs tidning Arbetaren, för kulturens skull – men jag attraherades också av den frihetliga socialismen. Med min personbakgrund, kommen som jag är från ett litet land, våldtaget av det kommunistiska Sovjetunionen, föll det sig naturligt att söka efter socialistiska alternativ, som byggde på demokrati, frihet och, om vi ska använda en modernare terminologi, egenmakt.

Jag brukar för övrigt själv datera mitt medvetna anammande av socialismen till när jag som tonåring läste en bok i Folket i Bilds folkbokserie, Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn”. I den fanns både klassperspektivet och ett frihetligt uppror mot den rådande samhällsordningen. Folke Fridell blev sedan, med böcker som ”Död mans hand”, under åratal en ständig litterär och politisk följeslagare. Ett av mina favorituttryck under den här perioden var (och är fortfarande) Rivar-Bohms ”att vara med att dela och bestämma”.

Kooperativ och arbetarägda företag

Jag läste begärligt allt jag kom över om arbetarägda företag. Det fanns i 1950-talets Sverige till och med lantarbetare som tillsammans köpte en gård och bildade en kolchos.

Men så småningom kom också insikten, att mycket få av de här experimenten överlevde. Experimenten initierades oftast av en eller flera driftiga eldsjälar. När de föll ifrån eller de andra ledsnade, blev det arbetarägda företaget eller kooperativet ett vanligt privat företag.

Det är i det här perspektivet jag ovan bedömde begreppet egenmakt (som jag alltså i grunden känner sympati för). Idealister och eldsjälar från SSU drev fram kooperativa eller föreningsstyrda alternativ till kommunal verksamhet – men vad hände när de här idealisterna vände blicken mot någon annan morgonröd horisont? Man måste också konstatera, att genomslaget för alternativa driftsformer i kommunerna ofta hade en annan bakgrund än ideologisk: Ekonomiskt pressade kommunalpolitiker inbillade sig, att det blev billigare att släppa fram alternativ, som genom inslaget av ideellt arbete, kanske kunde bli billigare. Snart vidgades kommunalpoltikernas perspektiv till att, på samma ekonomiska grund, också välkomna privata initiativ: de påstods vara både mer kostnadseffektiva och ge samma eller rent av bättre kvalitet i verksamheten.

Och nu sitter vi där med alla dessa friskolor. Som ökar klassklyftorna. Som försätter kommunalpolitikerna i en ekonomisk tvångssituation. Som till slut, ekonomiskt så väl som kvalitativt, drar undan benen för de kvarvarande kommunala skolorna.

Medbestämmande – att dela och bestämma

Jag håller med Johan Sjölander om att egenmakt har en meningsfull betydelse i produktionslivet. Jag vågar också påstå, att det i rapporten ”Jämlikhet”, utarbetad av en SAP-LO-grupp med Alva Myrdal som ordförande och med bland andra mig i sekretariatet, finns ett Folke Fridellskt synsätt; jag har i huvudsak skrivit rapportens avsnitt om företagsdemokrati.

Där finns ett perspektiv på den lilla gruppens och individens rätt att vara med att dela och bestämma. Det går sedan en rak linje från rapporten till Olof Palmes arbetslivsreformer på 1970-talet. De här reformerna har sedan urholkats, och de anställda har, i en tid då jobben inte längre kändes säkra, blivit allt mer tysta och allt mer försiktiga, när det gäller att hävda sin rätt. En arbetarrörelse värd namnet borde gå till bred och hård motoffensiv.

***

Valfrihet

Jag är inte mot en rimlig valfrihet i den gemensamma verksamheten, men det finns rimligen andra sätt att förverkliga den i den gemensamma, skattefinansierade verksamheten än avknoppningar, entreprenader och, framför allt, privatisering.

Låt oss ta skolan som exempel. Inget hindrar oss att släppa eldsjälarna för någon alternativ pedagogik fria inom ramen för den kommunala skolan. Jag känner stor sympati för tanken att den kommunala skolan ska erbjuda utbildning för elever som vill lägga tyngdpunkten på något de brinner för – alltså ska vi tillhandahålla till exempel musik- och eller kulturklasser.

En uppenbar vinst med att göra det här inom ramen för den kommunala skolan är att man då slipper för ett demokratiskt samhälle obehagliga profilskolor som Livets Ords skola i Uppsala och vissa muslimska skolor. I demokratin ingår att inte särskilja elever utan att ständigt konfrontera dem med andras erfarenheter och andras synsätt.

En annan, och i slutändan kanske ännu viktigare, vinst är att kommunerna då kan återta bestämmanderätten över hur våra skattepengar används på mest möjligt rationella sätt.

En tredje är att valfrihetsrevolutionen inte får drivas så långt, att det uppstår klyftor mellan de elever (och föräldrar!) som förmår att välja strategiskt (inklusive att välja bort) och de elever med mindre förutseende föräldrar, som efter det här väljandet från de andras sida, blir kvar i den kommunala skolan.

Brukarinflytande

Socialdemokratin borde, som ett led i den antiprivatiseringsoffensiv som jag hoppas kommer, lyfta fram brukarinflytandet som ett viktigt inslag i den gemensamma verksamheten, den kommunala skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen, den landstingskommunala vården och omsorgen och annat liknande. Och då handlar det inte om prat utan om verkligt inflytande åt föräldrar, elever och andra brukare. Det ska gå att påverka utformningen av verksamheten – brukarna ska inte gå till mötet för kaffets utan för inflytandets skull.

***

Privatisering

Jag har genom årens lopp lärt känna många småföretagare – hantverkare, trädgårdsmästare, café- och pensionatsägare och andra – som är socialdemokrater. En del av dem är det främst för att de delar partiets värderingar. Många av dem kommer ur arbetarklassen, har kanske på grund av hur arbetsmarknaden fungerar (eller, i kommunerna, på grund av hur politikerna har beslutat), utan att från början själva vilja det, kommit att bli egenföretagare.

På plussidan finns ett ökat inflytande över det egna arbetet och dess uppläggning. På minussidan finns att man ofta, utan att ens få mer betalt, får jobba minst lika mycket, ofta mer, än man gjorde när man var löntagare. Det här senare lockar en, utan att man därför behöver vara amoralisk eller ondsint, att ifrågasätta skatter, lagar, arbetsgivaravgifter och arbetslivsregler – märk att det senare, om man får lagstiftarna med sig, urholkar tryggheten för löntagarna. Den stora och av nästan alla påhejade ökningen av den privata tjänstesektorn har alltså också avigsidor.

Poängen med det här påpekandet är förstås inte, att det inte skulle få lov att finnas privata småföretag. Men frågan är ändå, om dessa småföretag borde finnas i just den skattefinansierade gemensamma sektor, som är till för att ge medborgarna lika (och kvalitetsmässigt lika god) vård, äldreomsorg, skola, förskola.

Eldsjälarna kan i stället beredas armbågsutrymme inom det offentliga systemet.

Alla kommun- och landstingsanställda måste få reellt inflytande över de arbetsplatser där de verkar.

Medborgarna måste, i den gemensamma sektorn, ges möjlighet att välja mellan alternativ och, i egenskap av brukare, direkt påverka inriktningen på verksamheten.

Arbetare i vingården

Jag är en trägen arbetare i vingården.

Den här veckan har jag varit två dar inne i Uppsala; jag har redan berättat om kulturfrukosten i onsdags. Samma dag, fast på kvällen, hade de socialdemokratiska ledamöterna i kulturnämnden respektive styrelsen för Bror Hjorts hus gemensam cirkel på Folkets hus: Vi diskuterade bland annat en socialdemokratisk profilering på kulturområdet inför nästa val. Vi hade många och jag tror goda idéer, men jag avslöjar dem inte här. Bloggen läses ju också av politiska konkurrenter.

På torsdag eftermiddag sammanträdde styrelsen för Folkrörelsearkivet, där jag – trots att vi har ny politisk majoritet i kulturnämnden – får lov att fortsätta som kommunens representant. Under sammanträdet uppstod, utifrån verksamhetsberättelsen men lite vid sidan om dagordningen, en spontan diskussion om vad det kan bero på att Folkrörelsearkivet nu används i lite mindre utsträckning än tidigare för uppsatser och liknande.

Bode Jansson från Landsarkivet har teorier om varför: Studenternas undervisning och uppsatsskrivande har gymnasialiserats. De söker i allt större utsträckning fakta på nätet. Och de klarar inte att läsa handskrift.

På kvällen träffas vi hemma hos Kjell Eriksson för möte med den nyvalda styrelsen i Ordfront, Uppsala. En av de saker vi diskuterar är ett möte med deckarförfattare, Kjell Eriksson med flera, om hur deckargenren utvecklas. Förslag till ämne: Mordfront.

När helgen kommer, svänger vädret: Det blir varmt. Inte sommarvarmt; det blir det inte så här års ute vid kusten. Men vårvarmt. Man kan gå utomhus i jacka, när det är som varmast i skjorta.

Trädgården lockar nu även mig, som vill ha varmt för att arbeta och vistas ute. (Birgitta har varit ute redan under de kallare dagarna. Hon har bland annat rensat kryddträdgården.) Lördag och söndag har jag rensat min rabatt närmast syrenhäcken nere på stora gräsmattan, vår äldsta rabatt. Eftersom den gränsar mot gräsmattan, blir den lätt angripen av gräs – jag gräver med fingrarna upp långa rotrevor. Påskliljorna i den håller just på att slå ut – det är svalare här ute vid kusten.

Birgitta byter jord i växthuset. Glasmästaren har varit här och bytt de trasiga rutorna. Birgitta hinner till och med så. Hoppas alla vindruvorna i växthuset har klarat sig.

Vi är arbetare i vingården.

Funnes det någon gud, skulle jag så här års se mig som hjälpgud.

Före maten – en underbar ungsbakad sik med taggsvamp, smörsopp och purjolök – bjuder Birgitta på dry martini. Vi sätter oss en stund i trädgårdsstolarna under plommonträden.

Livet är inte det värsta man har.

Men jag tycker jättesynd om dottern, Kerstin. och henens man, Bo. Deras elände tar aldrig slut. Klara blev ju sjuk, när de var hos oss här i Öregrund i påskas. Därefter blev Kerstin sjuk. Och nu är det Viggos tur att kräkas och ha feber. Kerstin är ledsen för att nog också nästa vecka går åt helvete. Jag känner mig ledsen å hennes och hennes familjs vägnar.

Ändå blir resten av kvällen fin. Först ”Parlamentet” i TV 4. Sen Wallander-filmen i samma kanal, ”Innan frosten”.

”Före frosten” borde den förresten heta, på korrekt svenska.

Carl Bildts internationella engagemang

På ledarsidan i dagens (15 april 2007) finns en teckning av Magnus Bard: ett par framför TVn, där man ser Carl Bildt.

Hon: Vart försvann Bildts engagemang för sin omvärld?

Han: Han överlät den ju till en fondmäklare.

Ed McBain

I deckarhyllorna i vårt sommarhus i Öregrund räknar jag till 73 böcker av Ed McBain eller Evan Hunter, Curt Cannon och Richard Marsten, som han också kallade sig, samtliga lästa. Bland dem finns några dubbletter; till att börja med utkom hans böcker här i Sverige på kioskdeckarförlag som Wennerbergs Jaguar och Favoritdeckaren eller Populärdeckaren, de båda senare serier inom B Wahlströms. När Norstedts sen tog över utgivningen av Ed McBains böcker, återutgavs en del tidgare utgivna böcker med nya titlar.

Han dog 2005 som Ed McBain men föddes 1926 i den italienska delen av Harlem i New York som Salvatore A Lombino.

Min första kontakt med Ed McBain kom – även om jag inte kände till det då – när jag under gymnasietiden i Sundsvall såg filmen i skolmiljö ”Vänd dem inte ryggen”, i original ”The Blackboard Jungle” från 1955, som McBain under namnet Evan Hunter hade skrivit manus till. Dess betydelse för den tidens tonåringar låg dock på ett annat område. I filmen ingick ”Rock Around the Clock” med Bill Haley, och jag är nog inte den ende att hävda, att den låten i den filmen starkt bidrog till att rock’n’roll i mitten av 1950-talet svepte som en ångvält över tonårssverige.

Eftersom jag inte läste kioskdeckare på den tiden, undgick det mig däremot, att Ed McBains ”Polishataren”, i original ”Cop Hater”, kom ut på svenska 1956. I mitt fall dröjde det in på 1970-talet, innan jag hittade honom – men sen var jag fast. Jag har köpt och läst varenda bok jag har kommit över.

Ed McBain har varit en produktiv, ibland överproduktiv författare med de avigsidor det innebär. Men inte bara i sina bästa stunder utan faktiskt förbluffande ofta har han varit en av de allra bästa författarna i polisdeckarskolan. Någa av hans böcker om Steve Carella och hans kolleger i 87e distriktet i den fiktiva staden Isola (med starka drag av New York) är utomordentliga. I dem finns storstadskänsla, spänning, ibland också samhällskritik; det finns ingen tvekan om att Ed McBain hörde hemma bland det som i USA kallas liberalerna.

Hans övriga böcker – femtontalet böcker om floridaadvokaten Matthew Hope plus en rad helt fristående böcker – når sällan upp till den här nivån, men det betyder inte, att de inte skulle vara läsvärda.

1976, långt innan jag införde recensionsavdelningen Spegeln i Aktuellt i politiken (s) och började skriva också om deckare där, lät jag Hans Stertman i nummer 3, 12 februari, publicera en tre tidningssidor lång artikel om Ed McBain, ”Läses även av kultursnobbar”. En av dem var väl jag, antar jag.

McBain skulle vara värd en längre, sammanhängande essä också av mig, men jag kan ju åtminstone bidra med att återpublicera mina recensioner av några av hans böcker.

***

I julnumret 1979 av Aktuellt i poltiken (s), nummer 21, 7 december, skriver jag om en 87e-deckare:

Ny McBain

Dags för en ny bok i Ed McBains 87e-serie igen. Den här gången inte i pocket utan i inbunden form: Norstedts tjänar väl mer kulor på det sättet.

”Länge sen vi sågs” (översättning Sam J Lundwall) är måhända inte någon av de allra bästa i serien, men visst har den det speciella sug polisromanerna om Steve Carella & co brukar ha. Den handlar om några till synes obegripliga – och råa – mord på blinda människor.

På plussidan finns, som i flera av McBains polisdeckare, en social kartläggning av det icke-aningslösa slaget.

På minussidan finns lite väl mycket osmält psykologi av typen drömtydning.

På innovationssidan finns ganska mycket sex av olika slag.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1980 (7 juli) skriver jag om Matthew Hope-deckaren ”Guldlock”, som i amerikanskt original utkom redan 1976:

McBain

Med ”Guldlock” (Norstedts, översättning Sam J Lundwall) söker sig Ed McBain en ny plattform som deckarförfattare. Poliserna på 87e och Isolas (New Yorks) slum har ersatts med övre medelklass i Florida. Bland de böcker av McBain som inte hör till 87e-serien hör den här till de bättre, men någon ”stark och skakande berättelse om mänskliga passioner och dårskaper” (baksidestexten) är det inte – så spännande är inte amerikanska läkares och advokaters äktenskapliga kriser och sexuella snedsprång.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 20 1980 (4 november) publicerade jag följande om hans ”Spöken”, 1979:

McBain

Deckarförfattare kan någon gång väva in övernaturliga fenomen i handlingen i sina böcker. Ett lysande exempel är John Dickson Carrs ”Svart sabbat” som slutar med en naturlig och en övernaturlig förklaring – det står läsaren fritt att välja.

I Ed McBains ”Spöken” (Norstedts, översättning Sam J Lundwall) är det ingen tvekan om att det är en högst verklig människa med ett högst verkligt motiv som står för morden. Men på vägen mot gripandet och upplösningen får Steve Carella möta övernaturliga fenomen, bland annat spöken, som inte låter sig förklaras med förnuftet. Det är ett gott betyg åt McBain att en läsare utan fallenhet för vare sig tro eller ockultism finner de här partierna spännande, inte skräckromantiska.

Plötsligt har McBain åstadkommit en välskriven och spännande bok igen i 87e-serien.

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 16 1983 (6 oktober) recenserar jag ytterligare en bok i Matthew Hope-serien:

McBain

Ed McBains ”Skönheten och odjuret” (Norstedts, översättning Sam J Lundwall) är den tredje i serien av kriminalromaner med advokaten Matthew Hope som hjälte. Den har en hygglig ansats och en intrig som det kunde ha blivit något spännande av, men invändningarna är långt flera.

Boken är opportunistisk, insmickrande, mondän. Det gäller människorna, miljön och detaljer som att huvudpersonens tjej röker hasch i sängen.

Boken är också oerhört spekulativ i fråga om sex. McBain drar sig inte för att kittla läsarna med att överskrida de tabugränser som upprätthålls mellan vita och svarta i USA.

Boken är till råga på allt så genomskinlig i intrigen att åtminstone jag på ett relativt tidigt stadium gissade upplösningen.

***

Så långt de recensioner av Ed McBains böcker jag har lyckats hitta; hittar jag senare fler, kompletterar jag den version jag lägger in under Kulturspegeln, Deckare.

Och nu till den senaste Ed McBain-bok jag har läst:

Vågspel

Till att börja med lite av historiens ironi: Norstedts släppte efter många års utgivning Ed Mc Bain, och hans sista böcker utkom därför här i Sverige åter igen på ett massmarknadsförlag, B Wahlströms. Även om ”Vågspel” (B Wahlströms, översättning Mats Blomqvist, 2006) inte hör till McBains bästa, tycker jag det är generande för Norstedts, att förlaget släpper en av sina forna storsäljare på det här sättet. Men det är väl inte modernt längre, att förlag vårdar sina författare och deras författarskap.

”Vågspel” var tänkt som första delen av en deckarserie med kvinnor i huvudrollen. Men så kom döden emellan; fler böcker av McBain blir det alltså inte.

Kvinnan i den här boken, Alice, har alls inga ambitioner att leka amatördeckare. Tvärt om, det hon som är den drabbade i ”Vågspel”. Men hon är huvudperson, även när den lokala polisen i Cape October i Florida och senare även FBI träder in i handlingen. Hon är ett offer i händelsernas malström, på det där obönhörliga sättet som utmärker Margaret Yorkes deckare. Men till sist sätter hon själv punkt för handlingen, på ett mycket drastiskt sätt.

Utgångspunkten för historien är att familjens båt hittas drivande i Mexikanska golfen. Maken, Eddie, återfinns aldrig. Alices sinne är svart av sorg. Ensam sliter hon för att klara ekonomin för sig och de båda barnen, Ashley och Jamie. Hennes hopp står till att hon ska få ut den livförsäkring på 250.000 dollar maken har tecknat. Men pengarna dröjer.

Så inträffar det hemska: barnen kidnappas på väg hem från skolan. Hon får ett telefonsamtal: Kidnapparna vill ha försäkringspengarna; skvallrar hon för polisen, dör barnen.

Hon skvallrar inte, men det gör familjens hemhjälp, och snart är polisen där, sen också FBI. Hon förses med falska men oerhört skickligt förfalskade pengar och levererar dem till en av kidnapparna, en svart kvinna. Polisen har snarare otur än klantar sig och tappar spåret.

Hur historien rullar vidare, ska jag inte i detalj redovisa. Men jag kan väl avslöja, att den blir allt mer komplicerad. Utöver de ursprungliga kidnapparna blir allt fler intresserade av de här pengarna: ett spelsyndikat, som Eddie tycks ha varit skyldig en massa pengar, samt ytterligare ett par lycksökare.

Det blir nästan väl mycket. Men kanske har McBain försökt förvilla läsarna med hjälp av de här parallella, i varandra inflätade handlingarna. Mig lyckades det dock inte med. Jag gissade, redan i bokens inledning, vem som var hjärnan bakom kidnappningen.

En allt mer framträdande ingrediens i senare delen av McBains författarskap – och den här boken är verkligen inget undantag – är de mer eller mindre pornografiska inslagen. Jag är verkligen inte pryd; tvärt om läser jag gärna bra erotiska skildringar. Men här finns sådana partier, som känns påklistrade, i syfte att locka läsare, antar jag. Också alliansen mellan en vit man och en svart kvinna känns mest spekulativ. Men det finns väl fortfarande en del amerikaner som chockeras av sådant. I mitt fall drar de här inslagen ner betyget på boken, som alltså annars har ett intressant tema.

Melodikrysset nr 15 2007

Äntligen vårvärme – Uppsala har säkert sommarvärme, men i Öregrund, här ute vid kusten, drar havet och havsbrisen ner temperaturen.

Jag har haft en bra morgon, fortfarande med dusch nere i bastun/tvättstugan. Varmvattnet är inte tillbaka i stora huset, men nu är problemet lokaliserat. En ny patron till beredaren anländer på måndag.

Under melodikrysset har jag druckit ett par koppar kokkaffe och utanför fönstret sett på krokusarna i rabatterna och scillan i gräsmattan.

Dagens melodikryss var svårare än förra veckans men inte omöjligt.

Allra lättast för mig var det att identifiera ”Jazzgossen”. Den som är nyfiken på varför kan ju kolla på Karl Gerhard och Magnus Uggla ovan under Kulturspegeln, Musik.

Det enda i dagens kryss, som faller utanför det jag, åtminstone någon gång, har lyssnat på är Sophie Zelmani, hon med ”Baby, Don’t You Worry So”. Men visst känner jag till henne.

Norah Jones – född 1979 i New York – har vi faktiskt något av i våra skivhyllor. Dock inte just CDn ”Not Too Late” med ”Little Room”, som hon sjöng här.

Sarah Dawn Finer skulle jag inte ha klarat, om det bara hade handlat om hennes medverkan i Melodifestivalen. Men jag har lyssnat på henne i ett annat och mycket jazzigare sammanhang: Hon medverkade i den konsert med Putte Wickman, som sändes i TV efter hans död. Jag har skrivit om den här konserten här på bloggen, under rubriken ”Let the Good Time Roll”.

Och apropå Melodifestivalen: till de enklare frågorna i dag hörde ”La dolce vita” med After Dark.

Veckans musikal var Andrew Lloyd Webbers ”Evita”. Ur den hörde vi ”Gråt ej för mig, Argentina”.

Veckans opera var Rossinis ”Wilhelm Tell”. Han är känd för att skjuta med pilbåge.

Alf Robertson finns inte i våra skivhyllor, men jag har förstås hört honom sjunga ”Skomakare Anton” i radio.

Bette Midler har jag hört mycket på – har också en rad CD med henne. Rod Stewart kan man ju heller inte ha undgått att höra, men han finns inte våra skivhyllor. Deras duett i ”Manhattan” återfinns på hans ”The Great American Song Book, III”.

Det som den gamle jazzlegenden Tore Ehrlings band spelade var ”Siesta”, det ord som Eldeman förknippade med sydligare nejder.

Veckodagsfrågan klarade jag lätt med hjälp av första bokstaven: svaret skulle bli söndagar. Men vad hette dagen efter-låten, som frågan utgick från? Det måste vara en titel med måndag i. Jo, visst var det väl ”Monday, Monday”, som The Mamas and the Papas sjöng en gång i världen?

Titeln på låten, som skulle ge ett språk, kunde jag för mitt liv inte komma på. Men språket var utan tvivel japanska.

Sen fanns det en TV-filmfråga, som jag aldrig skulle ha klarat, om jag inte hade haft första och sista bokstaven i ett ord på tre bokstäver. Musiken måste vara hämtad ur TV-serien om Jan Guillous riddare Arn. Den har jag aldrig sett. Och jag har faktiskt aldrig någonsin läst någon enda bok av Guillou. Så obildad är jag!

***

Jagar du något svar till det allra senaste melodikrysset, ska du antingen gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till senaste lördag (ibland söndag).