Om frihetlig socialism, egenmakt, kooperativ, medbestämmande, brukarinflytande – och privatisering

16 april 2007 12:24 | Politik | 14 kommentarer

Den 13 april skrev jag under rubriken ”Vart har Mona Sahlin tagit vägen?” en kommentar till en intervju hon hade gett till DN.

Min kommentar var i långa stycken positiv, men den rymde också kritik och frågetecken:

”Vilka skattelättnader hon vill ge tjänstesektorn och vad hon vill göra för småföretagarna återstår att se. Först när det sker konkretiseringar, kan man ta ställning. Arbetsskapande åtgärder är naturligtvis välkomna, men handlar Mona Sahlins slogan `att utnämna småföretagarna till hjältar´ om att göra en klassmässig omdefinition av vad som är socialdemokrati, blir saken inte lika enkel.

Också hennes flitiga användning av begreppen `egenmakt´ och `frihet´ väcker farhågor. Det torde vara svårt att bestrida, att SSUs introduktion av den debatten har en del av skulden för den valfrihets-, utmanar- och i slutändan – här trampar jag medvetet på ömma tår – privatiseringsvåg, som, med i vissa fall mycket olyckliga konsekvenser, har svept fram över landet sen nittiotalet. I alla de här privata alternativen i kommunerna finns ju förresten många av Mona Sahlins hjältar, småföretagarna.

På den punkten är det mitt bestämda intryck, att motståndet i partiet – särskilt efter förra höstens många valförluster i kommuner och landsting – har ökat. Kryssar Mona Sahlin inte försiktigt när hon börjar forma förslag, kan detta mycket väl komma att förorsaka hennes första motgångar i rollen som partiledare.”

***

I söndags, den 15 april 2007, publicerade Johan Sjölander – länk finns här intill – en så intressant kommentar, att jag tar mig friheten att återge den här in extenso:

Det var jag som dödade egenmakten, med kärlek

Två socialdemokratiska fritänkare – Jonas Morian och Enn Kokk – har i dagarna berört Mona Sahlin och hennes användande av begreppet ”egenmakt”. Utifrån samma analys drar de sedan helt olika slutsatser: Jonas tycker att egenmakten är välkommen eftersom han ser att det öppnar upp för en mer positiv syn på privata alternativ, Enn tycker det är dåligt av precis samma skäl. Med risk för att ta mig vatten över huvud ska jag här drista mig till att försöka påvisa att deras analys inte är nödvändigtvis sann, och att deras slutsatser därför kan vara en smula för tidiga (i ärlighetens namn ska sägas att Enn har en väldigt öppen och prövande ton i sitt inlägg, så det är möjligt att vi inte är så oense. Men jag tyckte ändå att hans historeskrivning förtjänar en kommentar).

Men först min egen historia i sammanhanget. Jag var aktiv i SSU när Karl-Petter ”Kålle” Thorwaldsson lanserade egenmakten, och jag deltog under några är med liv och lust i den fortsatta diskussionen. Till skillnad från många andra på vänsterkanten inom SSU (som jag tillhörde) ville jag inte säga tvärt nej till användandet av begreppet. Däremot såg jag en fara i att egenmakt bara blev en ursäkt för att dra partiet åt höger. Men min linje var att vi snarare borde komma fram till vad vi egentligen menade, istället för att gräva ner oss i skyttegravar och ta avstånd från varandra.

Varför tyckte jag då så? Jo, därför att jag helt enkelt såg en värdefull sak med egenmaktsdiskussionen som det vore dumt att kasta bort. I och med egenmakten återknöt socialdemokratin till en ideologisk frihets- och demokratidiskussion som på intet sätt behövde vara höger, men som på alla sätt var nödvändig att ta.

Anledning till att jag är demokratisk socialist är att jag sett vad klassamhället gör med folk. På arbetsplatser, i skolor och på arbetsförmedlingar mals folk ner, reduceras till något mindre än de borde behöva vara. För mig är arbetarrörelsen därför en rörelse för återerövrad värdighet, för ett människovärde som är lika på riktigt. Någonstans fanns där i egenmaktens utkanter en ansats att faktiskt återigen närma sig denna fråga, om människovärdet, värdigheten, i ett modernt välfärdssamhälle. Då innebar egenmakt inte med nödvändighet privatiserad barnomsorg, utan kunde lika gärna handla om ökat inlyftande på jobbet för vanliga löntagare.

Och faktum var att denna syn på egenmakt så småningom blev det SSU-kongressen ställde sig bakom. Något som dåvarande SSU-ordförande Niklas Nordström i efterhand har gett skulden för att egenmaktsdiskussionen dog ut.

Niklas har såklart på ett plan rätt i sin analys. Eftersom den dåvarande SSU-ledningen inte kände för att driva den ”nya” egenmaktsdiskussionen, så innebar det ju att ingen gjorde det. Så i den meningen har Nordström rätt, och jag får finna mig i att vara en av dem som var med och dödade egenmakten. Med kärlek förvisso, men ändå.

Men det hade inte behövt vara så. Jag tror fortfarande att vi om vi hade förmått lyssna på varandra i dåtidens SSU hade kunnat komma långt framåt med en radikal frihetsdiskussion, och gärna kallat det egenmakt. Det hade då handlar om ett skifte av perspektiv, från system till människa, och kanske om att göra upp med en del låsningar och bindningar till den offentliga byråkratin (där hade ”högern” rätt.) Men det hade också handlat om att vara öppen i metodiken, om att se att inflytandet på arbetet är den viktigaste egenmaktsfrågan och om att se att även kommunala fritidsgårdar kan vara de som ger ungdomarna i ett bostadsområde egenmakt (där hade ”vänstern” rätt.)

Om egenmakt nu handlar om att socialdemokratin ska vara (mer) positiv till privatiserad vård – då tycker jag med Enn att vi lika gärna kan vara utan den. Dels för att begreppet då förfelas: inte ökar det människornas känsla av frihet och värdighet av att privata bolag tjänar pengar på driften av våra akutsjukhus. Och dels för att vi då tappar en chans att utveckla en egen socialdemokratisk ståndpunkt i viktiga frihetsfrågor.

Men det behöver inte vara så. Det måste finnas utrymme för en socialdemokratisk frihetsdiskussion som går bortom upplåtelseformerna för den offentligfinansierade välfärdsproduktionen. Jag tror fortfarande att egenmakt kan vara ett begrepp som går att använda i det sammanhanget. Om det blir så eller inte är fortfarande en öppen fråga. Men jag tror faktiskt att vi borde kunna ha lärt oss något av erfarenheterna från nittiotalets SSU.

***

Svensk socialdemokrati bygger idémässigt
både på marxism och på frihetlig socialism

Ett av de tydligaste exemplen ryms inom en och samma persons, Ernst Wigforss’, tänkande. Han har både gett ut en inkännande och välskriven skrift om materialistisk historieuppfattning och i sina skrifter kämpat med frågeställningen, hur man bäst ska kunna göra löntagarna, på riktigt, delaktiga i produktionslivet.

Också hos mig fanns, tidigt, de här båda tankeströmningarna. Jag läste Marx redan i tonåren. Men jag kände också ett starkt sug från syndikalismen: läste regelbundet SACs tidning Arbetaren, för kulturens skull – men jag attraherades också av den frihetliga socialismen. Med min personbakgrund, kommen som jag är från ett litet land, våldtaget av det kommunistiska Sovjetunionen, föll det sig naturligt att söka efter socialistiska alternativ, som byggde på demokrati, frihet och, om vi ska använda en modernare terminologi, egenmakt.

Jag brukar för övrigt själv datera mitt medvetna anammande av socialismen till när jag som tonåring läste en bok i Folket i Bilds folkbokserie, Folke Fridells ”Tack för mig, grottekvarn”. I den fanns både klassperspektivet och ett frihetligt uppror mot den rådande samhällsordningen. Folke Fridell blev sedan, med böcker som ”Död mans hand”, under åratal en ständig litterär och politisk följeslagare. Ett av mina favorituttryck under den här perioden var (och är fortfarande) Rivar-Bohms ”att vara med att dela och bestämma”.

Kooperativ och arbetarägda företag

Jag läste begärligt allt jag kom över om arbetarägda företag. Det fanns i 1950-talets Sverige till och med lantarbetare som tillsammans köpte en gård och bildade en kolchos.

Men så småningom kom också insikten, att mycket få av de här experimenten överlevde. Experimenten initierades oftast av en eller flera driftiga eldsjälar. När de föll ifrån eller de andra ledsnade, blev det arbetarägda företaget eller kooperativet ett vanligt privat företag.

Det är i det här perspektivet jag ovan bedömde begreppet egenmakt (som jag alltså i grunden känner sympati för). Idealister och eldsjälar från SSU drev fram kooperativa eller föreningsstyrda alternativ till kommunal verksamhet – men vad hände när de här idealisterna vände blicken mot någon annan morgonröd horisont? Man måste också konstatera, att genomslaget för alternativa driftsformer i kommunerna ofta hade en annan bakgrund än ideologisk: Ekonomiskt pressade kommunalpolitiker inbillade sig, att det blev billigare att släppa fram alternativ, som genom inslaget av ideellt arbete, kanske kunde bli billigare. Snart vidgades kommunalpoltikernas perspektiv till att, på samma ekonomiska grund, också välkomna privata initiativ: de påstods vara både mer kostnadseffektiva och ge samma eller rent av bättre kvalitet i verksamheten.

Och nu sitter vi där med alla dessa friskolor. Som ökar klassklyftorna. Som försätter kommunalpolitikerna i en ekonomisk tvångssituation. Som till slut, ekonomiskt så väl som kvalitativt, drar undan benen för de kvarvarande kommunala skolorna.

Medbestämmande – att dela och bestämma

Jag håller med Johan Sjölander om att egenmakt har en meningsfull betydelse i produktionslivet. Jag vågar också påstå, att det i rapporten ”Jämlikhet”, utarbetad av en SAP-LO-grupp med Alva Myrdal som ordförande och med bland andra mig i sekretariatet, finns ett Folke Fridellskt synsätt; jag har i huvudsak skrivit rapportens avsnitt om företagsdemokrati.

Där finns ett perspektiv på den lilla gruppens och individens rätt att vara med att dela och bestämma. Det går sedan en rak linje från rapporten till Olof Palmes arbetslivsreformer på 1970-talet. De här reformerna har sedan urholkats, och de anställda har, i en tid då jobben inte längre kändes säkra, blivit allt mer tysta och allt mer försiktiga, när det gäller att hävda sin rätt. En arbetarrörelse värd namnet borde gå till bred och hård motoffensiv.

***

Valfrihet

Jag är inte mot en rimlig valfrihet i den gemensamma verksamheten, men det finns rimligen andra sätt att förverkliga den i den gemensamma, skattefinansierade verksamheten än avknoppningar, entreprenader och, framför allt, privatisering.

Låt oss ta skolan som exempel. Inget hindrar oss att släppa eldsjälarna för någon alternativ pedagogik fria inom ramen för den kommunala skolan. Jag känner stor sympati för tanken att den kommunala skolan ska erbjuda utbildning för elever som vill lägga tyngdpunkten på något de brinner för – alltså ska vi tillhandahålla till exempel musik- och eller kulturklasser.

En uppenbar vinst med att göra det här inom ramen för den kommunala skolan är att man då slipper för ett demokratiskt samhälle obehagliga profilskolor som Livets Ords skola i Uppsala och vissa muslimska skolor. I demokratin ingår att inte särskilja elever utan att ständigt konfrontera dem med andras erfarenheter och andras synsätt.

En annan, och i slutändan kanske ännu viktigare, vinst är att kommunerna då kan återta bestämmanderätten över hur våra skattepengar används på mest möjligt rationella sätt.

En tredje är att valfrihetsrevolutionen inte får drivas så långt, att det uppstår klyftor mellan de elever (och föräldrar!) som förmår att välja strategiskt (inklusive att välja bort) och de elever med mindre förutseende föräldrar, som efter det här väljandet från de andras sida, blir kvar i den kommunala skolan.

Brukarinflytande

Socialdemokratin borde, som ett led i den antiprivatiseringsoffensiv som jag hoppas kommer, lyfta fram brukarinflytandet som ett viktigt inslag i den gemensamma verksamheten, den kommunala skolan, barnomsorgen och äldreomsorgen, den landstingskommunala vården och omsorgen och annat liknande. Och då handlar det inte om prat utan om verkligt inflytande åt föräldrar, elever och andra brukare. Det ska gå att påverka utformningen av verksamheten – brukarna ska inte gå till mötet för kaffets utan för inflytandets skull.

***

Privatisering

Jag har genom årens lopp lärt känna många småföretagare – hantverkare, trädgårdsmästare, café- och pensionatsägare och andra – som är socialdemokrater. En del av dem är det främst för att de delar partiets värderingar. Många av dem kommer ur arbetarklassen, har kanske på grund av hur arbetsmarknaden fungerar (eller, i kommunerna, på grund av hur politikerna har beslutat), utan att från början själva vilja det, kommit att bli egenföretagare.

På plussidan finns ett ökat inflytande över det egna arbetet och dess uppläggning. På minussidan finns att man ofta, utan att ens få mer betalt, får jobba minst lika mycket, ofta mer, än man gjorde när man var löntagare. Det här senare lockar en, utan att man därför behöver vara amoralisk eller ondsint, att ifrågasätta skatter, lagar, arbetsgivaravgifter och arbetslivsregler – märk att det senare, om man får lagstiftarna med sig, urholkar tryggheten för löntagarna. Den stora och av nästan alla påhejade ökningen av den privata tjänstesektorn har alltså också avigsidor.

Poängen med det här påpekandet är förstås inte, att det inte skulle få lov att finnas privata småföretag. Men frågan är ändå, om dessa småföretag borde finnas i just den skattefinansierade gemensamma sektor, som är till för att ge medborgarna lika (och kvalitetsmässigt lika god) vård, äldreomsorg, skola, förskola.

Eldsjälarna kan i stället beredas armbågsutrymme inom det offentliga systemet.

Alla kommun- och landstingsanställda måste få reellt inflytande över de arbetsplatser där de verkar.

Medborgarna måste, i den gemensamma sektorn, ges möjlighet att välja mellan alternativ och, i egenskap av brukare, direkt påverka inriktningen på verksamheten.