Restaurang Kung Birger

Efter kulturnämndens sammanträde väntade jag som vanligt på bussen utanför Burger King.

Skulle inte någon kunna starta en kedja lunchrestauranger med svensk husmanskost, förslagsvis med namnet Kung Birger?

Träffpunkt Svenskfinland

I går kväll besökte jag och Birgitta det evenemang nätverket Träffpunkt Svenskfinland anordnade på Hilton Hotel Slussen. Jättemånga – 330 personer sas det – hade samlats: folk från näringsliv och kulturliv, journalister, politiker, universitetsmänniskor.

Och programmet var verkligen intressant.

Det första passet handlade om den ekonomiska utvecklingen i Finland respektive Sverige. Inledare var Erkki Liikanen, chef för Finlands bank (numera underställd ECB i Frankfurt) och Stefan Ingves, chef för Sveriges Riksbank men ursprungligen från Österbotten i Finland. Erkki har både jag och Birgitta träffat genom åren i hans olika politiska roller.

Ingves kunde genom en serie tabeller med kurvor, för Sverige respektive för Finland, visa att den utvecklingen i de båda länderna, bortsett från några enstaka divergenser, har varit anmärkningsvärt lika, vilka parametrar man än väljer. Detta alltså oavsett det faktum, att Finland har anslutit sig till den europeiska valutaunionen, medan Sverige har valt att stå utanför.

Om man jämför Sverige med ECB-områdesgenomsnittet, finns det naturligtvis mycket större skillnader; vi hade – när jag arbetade för det framgångsrika Socialdemokrater mot EMU – stor glädje av att kunna visa, att Sverige i väsentliga avseenden kunde uppvisa en bättre utveckling än EMU-gruppen i genomsnitt.

Den intressanta debattfrågan, om man ser till Ingves´ kurvor, blir då förstås, hur man kan få en så likartad utveckling i två länder, som i frågan om valutasamarbetet har valt olika vägar. Ingves tycktes luta åt att det bland annat handlade om hur man i respektive land vårdade sig om de av respektive centralbank uppställda men relativt likartade målen. När han kom fram till oss och pratade under minglet efteråt, föreslog Birgitta, att vårt likartade handlande nog kunde ha att göra med att Sverige och Finland sedan mycket länge har en likartad både politisk och annan kultur. Ingves biträdde detta genom att peka på att också Danmark har en snarlik utveckling men framhöll samtidigt, att till exempel Irland kan uppvisa en liknande ekonomisk utveckling.

***

Kulturdelen av kvällen ägnades åt den finlandssvenska litteraturen.

Horace Engdahl höll ett lysande och mycket roligt föredrag om vikten av att slå vakt om det egna språket och den egna kulturen – både vikten av att i företagsstyrelser och vid universiteten slå vakt om det egna språket och betydelsen av att i en vid mening upprätthålla en litterär kanon kom upp. I båda fallen känner jag sympati för hans ståndpunkter.

Lars Huldén, som jag inte har hört tidigare, fyllde på med ett finländskt perspektiv; i Finland är ju svenskan ett minoritetsspråk, vilket rimligen gör, att det Horace Engdahl hade talat om känns ännu viktigare. (Jag hade hoppats kunna hälsa på Huldén under minglet, men han tuppade tyvärr av; han är en mycket gammal man. Som tur är verkade han repa sig.)

Båda var överens om att den finlandssvenska litteraturen – både mer traditionell och mer upprorisk enligt Engdahl – förtjänar en mycket mer framträdande plats hos den läsande svenska allmänheten än den har. Engdahl listade rent av tre finlandssvenska författare – Johan Ludvig Runeberg, Edith Södergran och Gunnar Björling – bland de allra främsta över huvud taget i svensk litteratur.

När vi gick ut till minglet – vi hade av en slump råkat hamna bredvid honom i salen – sa jag till Horace Engdahl, att jag särskilt uppskattade, att han lyfte fram Gunnar Björling som den store författare han är. Jag berättade, att jag har läst Björling i åratal och att vi i bokhyllan har bland annat den utgåva av Gunnar Björlings samlade skrifter Engdahl hade nämnt: ”Skrifter I-V” (redaktör Anders Olsson, Erikssons förlag, 1995). Horace framhöll i vårt fortsatta samtal, att Björling nu, äntligen, också håller på att få ett internationellt genombrott.

Horace Engdahl illustrerade i sin inledning Gunnar Björlings diktning med att läsa upp titeldikten i den dadaistiska samlingen ”Kiri-ra” (1930):

harakiri-ka! ki, ka
hara-ra!
harakiri-ki! ki, ka, ki, ka!
hararara-ra!
ki-ka-
ki!
kiri-ra! svarta sotjnan som blod på din hand
svarta sotjnan skall dö för din hand.

Själv kom jag först i kontakt med Gunnar Björlings (1887-1960) diktning genom Stig Carlsons antologi ”40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet” (Folket i Bilds förlag, 1955).

Kiri-ra, som jag återger ovan, kan tänkas upplevas som svår av ovana lyrikläsare. Det mesta av den lyrik av Björling jag mötte i Stig Carlsons antologi var däremot lätt att ta till sig för en litterärt intresserad 18-åring. Björlings dikter innehåller ofta naturimpressioner, i sin lyriska form komprimerade till det absolut nödvändiga: signalord i stället för fullständiga meningar och verbalt helt fullföljda tankar. Några exempel:

Gröna kronors
bolmarmatta, blåa
haven –
ut seglar du
i lufts höjder
lyftad på strålarna från jorden.

*

Som i Linnaeusvåren
maskros hundviol stellaria
vårbjörklöv och älskog.
Sol
på harsyrblad och blommens fjun.

*

Tuvan bland blåbärsris, finkarna
och vägens slammer.
Damm slår upp mot grinden
och staketen
Livets tid ser
storögt
och i ruttna stockar växer mossa.

I mitten av 1970-talet upplevde Gunnar Björling något av en renässans här i Sverige.

1974 gav FiBs lyrikklubb ut Björlings efterlämnade dikter med biografisk inledning och i urval av Erik Gamby, ”Allt vill jag fatta i min hand”. (En sidoupplysning: Jag kände Erik Gamby, från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och från kulturnämnden; han bodde till och med i samma hus som vi under en period.)

Här en björlingdikt, skriven 1946 och återgiven i den här samlingen:

Tuppen gal och hackspett slår
blåa fjärilar och kantar väg och där jag går
trifolium prästkragsblomma
hästspillningen på väg i hagen
löst bräde över diket
calla blommar
näckros flyter gul
trast vilar på en stubbe flyger sen åstad
och invid äng och blommors by.
Ljung och mellan ledum.

Året därpå, 1975, gav Rabén & Sjögren i sin fina serie Trend pocket ut dikt och prosa av Gunnar Björling i urval och inledning av Bo Carpelan: ”Det stora enklas dag”.

Jag vill avsluta med att citera slutet av Carpelans förord:

”GB skrev på sitt eget universella språk. Han hade – trots hån, motstånd, ekonomiska svårigheter – tid `att fullfölja sin inriktning – annat hade gjort till en omening ens liv och strävan´. Liv och dikt blir ett. Mycket känns i jämförelse med GBs dikt som `omeningar´.

`- att vi är, det är plattformen´.”

Bo Carpelan

Prisa Borg! Nu ska jag köpa nya lättmetallfälgar till stadsjeepen

I kulturdelen av dagens Dagens Nyheter (24 januari 2007) finns en underbar kolumn av Lars Linder, ”Prisa Borg! Nu ska jag köpa lättmetallfälgar till stadsjeepen”.

Ett citat: ”Ni lata bidragstagare tvingas ändå anstränga er lite mer och det är bra i sig.”

Du kan ta del av hela artikeln här.

Ahto Uisk – estländare och syndikalist

Jag har en del gemensamt med Ahto Uisk. Vi är födda i Estland och ungefär jämngamla. Vi kom båda i krigsslutet till Sverige som flyktingar. Vi har, delvis samtidigt, pluggat i Uppsala, har också bott här i hela vårt vuxna liv. Vi blev båda chefredaktörer med ansvar för var sin ledarsida, men vi har också skrivit mycket om kultur. Trots att den estniska exilgruppen i Sverige har dominerats av borgerliga, drogs vi båda tidigt till vänstern.

Fast till var sin riktning: jag till socialdemokratin, han till syndikalismen.

Vi har träffats – i sin memoarbok ”Med Arbetaren” (Federativ, 2006) nämner Ahto Uisk ett möte i Syndikalistiska studentföreningen, dit jag hade inbjudits som gästinledare – men aldrig umgåtts; jag kan alltså inte säga, att jag egentligen känner Uisk. Just därför har det varit kul att genom memoarboken få veta mer om honom och hans värderingar.

Samtidigt är det så att jag under min gymnasietid och studenttid var en flitig läsare av, under perioder prenumerant på SACs tidning Arbetaren, den som Uisk senare blev redaktör för. Två saker drog: Dels hade tidningen en spännande och läsvärd kulturavdelning. (Många tänker då förstås på Stig Dagerman och hans ”dagsedlar”, som också jag förknippar med tidningen Arbetaren, men man ska komma i håg att Dagerman tog sitt liv redan 1954. Själv tog jag studenten först 1958.) Dels tror jag det var naturligt för vänstersinnade med estnisk bakgrund (som jag och Ahto Uisk) att pröva socialistiska riktningar med frihetlig inriktning; vår nationalitet och våra familjeerfarenheter drog oss ju inte precis till kommunismen.

Dåtida Arbetaren-skribenter som Armas Sastamoinen, Helmut Rüdiger, Edvard Ramström, Herbert Anckar, Evert Arvidsson och Britta Gröndahl, som Uisk nämner i sin bok, är jag alltså väl förtrogen med; jag har till och med publicerat någon enstaka artikel i Arbetaren.

Ahto Uisk skriver i sin bok, att kommunismens blinda fläck inte är socialiseringarna – i vilken utsträckning och i vilka former kan man alltid diskutera – utan att den för att nå sina mål var beredd att gå till attack mot individernas fria val, mot själva demokratin. I detta håller jag fullständigt med honom.

Å andra sidan har också syndikalismen sin blinda fläck. Dess tro på arbetarnas egen drift av företag är sympatisk, men erfarenheten säger oss, att företeelser av den typen alltid kommer att förbli fenomen på marginalen, på marginalen av en kapitalistisk ekonomi.

Uisks bok är också den sympatisk om än en smula disparat i kompositionen.

Den innehåller traditionella memoaravsnitt om hans barndom i estnisk flyktingmiljö, de många flyttningarna, kampen för att få utbildning, lumpen och tiden i Uppsala.

Avsnitten om Arbetaren varierar kraftigt i fråga om både djup och kvalitet.

Porträtten av de stora föregångarna på tidningen – de flesta nämns ovan – är intressanta. Ett (i boken sent) avsnitt om Stig Dagerman förvånar dock för att det till den grad skjuter in sig på Dagermans privata liv och tillkortakommanden.

Avsnitten om senare Arbetaren-medarbetare är ibland intressanta (som i fallet Karl Beijbom), ibland lite snåla i omdömena (som i fallet Anna-Klara Bratts feministiska experiment med tidningen) och ibland tyvärr bara name-dropping.

Riktigt intressant är avsnittet om Arbetaren under den stora kärnkraftsstriden, då Arbetaren till sig lyckades knyta fantastiska skribenter och polemiker som Hans Alfredson och Tage Danielsson och också avsevärt höjde sin upplaga.

Ahto Uisks mödor med att värja en organisationsägd tidnings publicistiska självständighet mot ägaren (samtidigt som man ändå företräder ägarorganisationens idéer) läser jag med intresse om. Av detta har också jag erfarenheter, delsvis skiljaktiga.

Men det är en annan historia.

Linnéjubileet

Hittat i Journalisten nummer 2 2007:

”I en undersökning förra året uppgav tre av tio svenskar att de var okunniga om Linné.

– Efter det här året ska den siffran vara betydligt högre, säger Åse Berglund.”

Svenska Dagbladet

Vinter, per tåg från Stockholm

Nyss åkte jag tåg hem, från Stockholm till Uppsala.

Medan jag väntar på bussen vid Burger King, biter kölden i öronen.

Och väl hemma i Svartbäcken får jag välja upptrampade stigar för att inte få snö i lågskorna.

På tåget

Av Peter Sandelin

Jag tror
att snön inte snöar uppåt
för att inga människor väntar på den där
och inga stationsperronger – –

jag tror
att träden upptäckt detta
och därför hastigt gripit tag i jorden
med sina gula armar,

och jag tror
att jag tänker som ett barn
för att också komma närmare någonting…

Ur ”40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet” (redaktör Stig Carlson, Folket i Bilds förlag, 1955)

Fotstampsteater med musik av Johnny Cash

I lördags var jag och Birgitta på premiär på Stadsteatern här i Uppsala.

Jag älskar amerikansk folkmusik, men country – som ju har viss släktskap med vår dansbandsmusik – har aldrig riktigt varit min bag. Således finns heller inga Johnny Cash-plattor i vår väldiga skivsamling. Där finns däremot en del CD från The Carter Family, som ju Johnny Cash gifte in sig i.

När nu Uppsala stadsteater med ”Blodsband. Eller hur jag lärde mig älska Johnny Cash” gör musikteater av en rad kända Johnny Cash-låtar, tycker jag ändå att det blir en kul – om än inte särskilt djup – föreställning. Framför allt är Freddie Wadling – en av mina egna svenska favoriter – hörvärd i den renodlade sångrollen som den hårt drabbade Robban. Men också den övriga ensemblen – Maria Antoniou som Jenny, Göran Engman som Jonny, My Bodell som Rosemarie och Nicholas Olsson som Larsson – gör bra ifrån sig som countrysångare.

Deras roller i handlingen är relativt stereotypa, dock i enskildheter både roliga och tragiska. För idé, manus och regi står Martin Lindberg, för dramaturgi Marie Persson Hedenius.

Den som kan något om Johnny Cashs eget levnadsöde och hans sånger anar – och det visar sig vara helt korrekt – att droger, sprit, kriminalitet, anstalter, arbetarklass och utanförskap måste spela en framträdande roll också i en teaterföreställning, som bygger på hans musik.

Det intressanta är, att hans white trash här återfinns i först Salabackar, sen Bälinge (stadsdelar i Uppsala, för den oinvigde). Vi som vet något om Uppsala tycker nog att Carl von Gegerfelt har lyckats väl med detta i sin scenografi.

Uppsala stadsteater, med den nu avgående Stefan Böhm som chef, har under de senaste åren haft flera publiksuccéer, flera av dem samtidigt också originalpjäser. Jag lutar åt att också den här, även om den inte är stor teater, kommer att bli en succé. I bästa fall kommer den här musikteaterpjäsen att också dra en lite annan kategori av publik än den sedvanliga till Stadsteatern.

Till exempel den som, i motsats till mig, verkligen älskar countrymusik. Därför vill jag, allra sist, förutom sångarna också nämna medlemmarna i det högst kompetenta bandet: Tobbe Fall, gitarr, Robert Ivansson, bas, Magnus Persson och Johan Löfcranz Ramsay, slagverk, Anders Nygårds, fiol, och Gunnar Nordén, gitarr.

Höga opinionssiffror utan partiledare

Under en lång tid har socialdemokraterna nu, utan att till gagnet ha någon partiledare, haft mycket höga opinionssiffror.

Vi skulle kanske fortsätta på den linjen?

Lyssna på Jan Hammarlund i Felicia

I dag förekommer Jan Hammarlund i Carin Kjellmans utmärkta visprogram ”Felicia”. Det lär väl bli något från nya CDn ”Den röda linjen”.

Den är mycket hörvärd; jag lovar att återkomma till den.

Under tiden kan ni lyssna på Jan utan mig som mellanhand. I P2 klockan 12.00.

Melodikrysset nr 3 2007

Som ni har märkt, har min blogg legat nere under en stor del av helgen. Det har gällt hela webbhotellet, WorldPress, som har uppdaterats. Men nu är jag tillbaka på banan igen.

Till detta har jag fått följande påpekande från Bo Strömberg: Webbhotellet heter Surftown, och de uppdaterade databaserna som bloggen lagras i. WordPress heter programvaran som du redigerar bloggen med.

***

Veckans melodikryss innehöll ett par frågor, som jag fick kämpa med en stund.

Den ena var melodin ur en filmmusikal, den som spelades av Västerås stads musikkår. Med hjälp av ledbokstäverna kom jag emellertid fram till att svaret skulle bli ”Sommarnatt”. Men sen gällde det ju att belägga det också. Efter diverse googlande kom jag fram till att det rör sig om en melodi ur ”Grease”: Där finns ett nummer som heter ”Summer Nights”. Att det här var svårt för mig beror på att jag aldrig har sett ”Grease”.

Den andra var den romantiska filmen; filmmusik har aldrig varit min starka sida. Åter igen kom jag med hjälp av ledbokstäverna fram till ett svar: yrkestiteln som efterfrågades måste vara doktor, i pluralis doktorer. Men vad var det för film? Jo, MGM, som Eldeman nämnde, har faktiskt producerat ”Doktor Zjivago” (som jag både har läst som roman av Boris Pasternak och sett som film).

Den någorlunda moderna musiken, som ibland ställer till problem för mig, var inte så svår i dag.

Elton John är artisten bakom ”The Captain and the Kid”. Åsa Jinder har skrivit musiken till Cajsa-Stina Åkerströms hit ”Av längtan till dig”. Och efter ett påpekande från Kristina Strömberg, när de förekom förra gången i melodikrysset och jag hade fel, kan jag nu namnet också på BWO, Bodies Without Organs, frän Melodifestivalen 2006. Anna Book sjöng ”Andalucia”; henne såg och hörde jag senast i gårdagskvällens ”Så ska det låta”.

My Holmsten heter skådespelerskan som sjöng ”Puerto de la Cruz”, skrev jag först. Det borde jag inte ha gjort. Som Gunnar Westman påpekar, är det rätta svaret Mi Ridell.

Veckans Taube var ”Calle Schewens vals”, som gav tall.

Och så något annat ur växtriket: Tjajkovskijs ”Nötknäpparsviten” gav nöt.

Ur August Södermans ”Bröllopet på Ulfåsa” spelades ”Bröllopsmarsch”, som skulle få oss att tänka på smekmånad. (En liten utvikning: När jag och Birgitta gifte oss efter att i 22 år ha levt i synd, rapporterade Aftonbladets skvallerspalt detta med tillägget, att vi hade åkt på bröllopsresa, jag till Finland och Birgitta till Afrika.)

Signaturen till ”Fem myror” skulle leda till något man lärde där, nämligen matematik.

Jan Johansson med ”Berg-Kirstis polska” inledde ”Hem till byn”.

Sist det roligaste av allt, öppningsfrågan. M A Numminen, mannen med den oefterhärmliga rösten (som jag förstås har på skiva), sjöng ”Nån kom och stal min fru”.

***

Av kommentarer och sitemeter-uppgifter, som hänvisar till googlesök, har jag förstått, att mina kåserier om mitt melodikrysslösande lockar en hel del läsare till bloggen. Här om dan blev jag uppringd också, av Sven Viklund i Sala. Han har löst Melodikrysset i 30 år och driver Melodikryssklubben i Sala med 50 medlemmar.

Sven berättade, att han till medlemmarna gör en jättelik detaljgenomgång av och med bakgrundsinformation om artister, låtar med mera i varje veckas melodikryss; han mejlade sen över veckans upplaga på ett femtontal sidor. Imponerande! Svens ärende var att berätta, att han i veckans kommentar hade citerat, vad jag skrev här på bloggen. Vad han skriver om min blogg förbjuder min blygsel mig att återge.

***

Har Google fört dig hit i din jakt efter något svar i senaste melodikrysset, kan du antingen gå direkt till min blogg, http://enn.kokk.se, eller trycka på Blog ovan. Sen bläddrar du dig ner till aktuell lördag.