Träffpunkt Svenskfinland

24 januari 2007 16:56 | Politik, Prosa & lyrik, Ur dagboken | 9 kommentarer

I går kväll besökte jag och Birgitta det evenemang nätverket Träffpunkt Svenskfinland anordnade på Hilton Hotel Slussen. Jättemånga – 330 personer sas det – hade samlats: folk från näringsliv och kulturliv, journalister, politiker, universitetsmänniskor.

Och programmet var verkligen intressant.

Det första passet handlade om den ekonomiska utvecklingen i Finland respektive Sverige. Inledare var Erkki Liikanen, chef för Finlands bank (numera underställd ECB i Frankfurt) och Stefan Ingves, chef för Sveriges Riksbank men ursprungligen från Österbotten i Finland. Erkki har både jag och Birgitta träffat genom åren i hans olika politiska roller.

Ingves kunde genom en serie tabeller med kurvor, för Sverige respektive för Finland, visa att den utvecklingen i de båda länderna, bortsett från några enstaka divergenser, har varit anmärkningsvärt lika, vilka parametrar man än väljer. Detta alltså oavsett det faktum, att Finland har anslutit sig till den europeiska valutaunionen, medan Sverige har valt att stå utanför.

Om man jämför Sverige med ECB-områdesgenomsnittet, finns det naturligtvis mycket större skillnader; vi hade – när jag arbetade för det framgångsrika Socialdemokrater mot EMU – stor glädje av att kunna visa, att Sverige i väsentliga avseenden kunde uppvisa en bättre utveckling än EMU-gruppen i genomsnitt.

Den intressanta debattfrågan, om man ser till Ingves´ kurvor, blir då förstås, hur man kan få en så likartad utveckling i två länder, som i frågan om valutasamarbetet har valt olika vägar. Ingves tycktes luta åt att det bland annat handlade om hur man i respektive land vårdade sig om de av respektive centralbank uppställda men relativt likartade målen. När han kom fram till oss och pratade under minglet efteråt, föreslog Birgitta, att vårt likartade handlande nog kunde ha att göra med att Sverige och Finland sedan mycket länge har en likartad både politisk och annan kultur. Ingves biträdde detta genom att peka på att också Danmark har en snarlik utveckling men framhöll samtidigt, att till exempel Irland kan uppvisa en liknande ekonomisk utveckling.

***

Kulturdelen av kvällen ägnades åt den finlandssvenska litteraturen.

Horace Engdahl höll ett lysande och mycket roligt föredrag om vikten av att slå vakt om det egna språket och den egna kulturen – både vikten av att i företagsstyrelser och vid universiteten slå vakt om det egna språket och betydelsen av att i en vid mening upprätthålla en litterär kanon kom upp. I båda fallen känner jag sympati för hans ståndpunkter.

Lars Huldén, som jag inte har hört tidigare, fyllde på med ett finländskt perspektiv; i Finland är ju svenskan ett minoritetsspråk, vilket rimligen gör, att det Horace Engdahl hade talat om känns ännu viktigare. (Jag hade hoppats kunna hälsa på Huldén under minglet, men han tuppade tyvärr av; han är en mycket gammal man. Som tur är verkade han repa sig.)

Båda var överens om att den finlandssvenska litteraturen – både mer traditionell och mer upprorisk enligt Engdahl – förtjänar en mycket mer framträdande plats hos den läsande svenska allmänheten än den har. Engdahl listade rent av tre finlandssvenska författare – Johan Ludvig Runeberg, Edith Södergran och Gunnar Björling – bland de allra främsta över huvud taget i svensk litteratur.

När vi gick ut till minglet – vi hade av en slump råkat hamna bredvid honom i salen – sa jag till Horace Engdahl, att jag särskilt uppskattade, att han lyfte fram Gunnar Björling som den store författare han är. Jag berättade, att jag har läst Björling i åratal och att vi i bokhyllan har bland annat den utgåva av Gunnar Björlings samlade skrifter Engdahl hade nämnt: ”Skrifter I-V” (redaktör Anders Olsson, Erikssons förlag, 1995). Horace framhöll i vårt fortsatta samtal, att Björling nu, äntligen, också håller på att få ett internationellt genombrott.

Horace Engdahl illustrerade i sin inledning Gunnar Björlings diktning med att läsa upp titeldikten i den dadaistiska samlingen ”Kiri-ra” (1930):

harakiri-ka! ki, ka
hara-ra!
harakiri-ki! ki, ka, ki, ka!
hararara-ra!
ki-ka-
ki!
kiri-ra! svarta sotjnan som blod på din hand
svarta sotjnan skall dö för din hand.

Själv kom jag först i kontakt med Gunnar Björlings (1887-1960) diktning genom Stig Carlsons antologi ”40 år finlandssvensk lyrik från Edith Södergran till 50-talet” (Folket i Bilds förlag, 1955).

Kiri-ra, som jag återger ovan, kan tänkas upplevas som svår av ovana lyrikläsare. Det mesta av den lyrik av Björling jag mötte i Stig Carlsons antologi var däremot lätt att ta till sig för en litterärt intresserad 18-åring. Björlings dikter innehåller ofta naturimpressioner, i sin lyriska form komprimerade till det absolut nödvändiga: signalord i stället för fullständiga meningar och verbalt helt fullföljda tankar. Några exempel:

Gröna kronors
bolmarmatta, blåa
haven –
ut seglar du
i lufts höjder
lyftad på strålarna från jorden.

*

Som i Linnaeusvåren
maskros hundviol stellaria
vårbjörklöv och älskog.
Sol
på harsyrblad och blommens fjun.

*

Tuvan bland blåbärsris, finkarna
och vägens slammer.
Damm slår upp mot grinden
och staketen
Livets tid ser
storögt
och i ruttna stockar växer mossa.

I mitten av 1970-talet upplevde Gunnar Björling något av en renässans här i Sverige.

1974 gav FiBs lyrikklubb ut Björlings efterlämnade dikter med biografisk inledning och i urval av Erik Gamby, ”Allt vill jag fatta i min hand”. (En sidoupplysning: Jag kände Erik Gamby, från Kulturarbetarnas socialdemokratiska förening och från kulturnämnden; han bodde till och med i samma hus som vi under en period.)

Här en björlingdikt, skriven 1946 och återgiven i den här samlingen:

Tuppen gal och hackspett slår
blåa fjärilar och kantar väg och där jag går
trifolium prästkragsblomma
hästspillningen på väg i hagen
löst bräde över diket
calla blommar
näckros flyter gul
trast vilar på en stubbe flyger sen åstad
och invid äng och blommors by.
Ljung och mellan ledum.

Året därpå, 1975, gav Rabén & Sjögren i sin fina serie Trend pocket ut dikt och prosa av Gunnar Björling i urval och inledning av Bo Carpelan: ”Det stora enklas dag”.

Jag vill avsluta med att citera slutet av Carpelans förord:

”GB skrev på sitt eget universella språk. Han hade – trots hån, motstånd, ekonomiska svårigheter – tid `att fullfölja sin inriktning – annat hade gjort till en omening ens liv och strävan´. Liv och dikt blir ett. Mycket känns i jämförelse med GBs dikt som `omeningar´.

`- att vi är, det är plattformen´.”

Bo Carpelan