I Tallparken igen

7 augusti 2006 20:33 | Ur dagboken | Inga kommentarer

I eftermiddags gick jag och Birgitta till Tallparksbadet igen. Den här gången hade skyltmålaren åter slagit till: framför vårt badberg står det nu, som det gjorde tidigare, NAKENBAD UPPHÖR (och så under det det där med rött överkryssade ni vet). Och mycket riktigt var det i dag textilbadare på badberget, dels på klippstranden nedanför skyttevärnet, dels på badklippan varifrån man utgår vid simning mot undervattensskären.

På vårt speciella ställe, på krönet bakom skyttevärnet, var det inga andra, så vi slog oss ned där med bagrejor, kaffe, Pepsi Max och böcker. Jag läste genast ut Tomas Tranströmers ”Minnena ser mig”, som Birgitta hade köpt åt mig via Böckernas klubb; jag återkommer separat till boken.

Jag tog som vanligt vattentemperaturen: 15 grader; det var frånlandsvind.

Vi gick i alla fall i och doppade oss, när vi var lagom upphettade i skinnet av solen.

Fast någon simning till skären blev det inte.

Göran Persson i Björkvik

7 augusti 2006 14:38 | Politik | Inga kommentarer

Jag har inte varit i Björkvik; den bild jag har fått av Göran Perssons tal har jag alltså som vanlig fått genom radio, TV och, mestadels, borgerliga dagstidningar.

Därför är det kul att läsa en betraktare, som jag delar många värderingar med, Peter Gustavsson – ta er själva vidare till hans blogg och kolla själva!

Får man sätta tilltro till hans tolkning, finns det faktiskt hopp om ett liv även efter valet.

Köket grill : café

7 augusti 2006 14:09 | Mat & dryck, Ur dagboken | Inga kommentarer

På söndag kväll, efter Saltkråkan, begav vi oss ner på stan. Nu var båtfolket borta, men man kunde fortfarande se spåren på gatan: krossat glas, utvälta kartonger med pommes frites och annat trevligt.

Vårt mål var Köket grill : café; Strandgatan 12 är adressen. Vi var där för ett tag sen och drack var sitt glas vitt vin och åt strömmingsmacka och beslöt då att också äta middag där någon gång.

Det var rätt mycket folk där, men vi fick plats uppe på trädäcket (utomhus, en trappa upp) vid räcket ut mot gatan och hamnen. Hamnen är fin att se på i solnedgången, däremot inte ”restaurangerna” (av ölutskänkningskaraktär) närmast vattenlinjen. Värst är det man har ersatt de båda nerbrunna restaurangerna med: tält som förvandlar den vackra hamnen till tivoli. En av de här restaurangerna har dessutom två baja-major som inbjudande skylt mot gatan; vår vän Lasse Lundh säger, att folk därför har döpt stället till restaurang Baja-Maja. Restaurnag Muggen kunde också vara ett använbart namn.

Men Köket grill : café är trevligt. Har också god mat, visade det sig.

Vi valde grillbuffé och till det en flaska tasmanskt rödvin. När man äter grillbuffé, går man först en liten trappa ner till utrymmet vid baren där, tar en jättetallrik och förser sig med tillbehör till det grillade: ungsstekt färskpotatis med skal, potatissallad och potatisgratäng (eller ris eller pasta, om man föredrar det), en god blandad sallad, saltgurka, bearnaisesås och mängder av ayolisåser med olika smak. Sen går man till grillen, som ligger på restaurangdäcket innersida, och får stycken av oxfilé, fläskfilé, rökt grillat fläskkött, chorizo, lammkorv med mera – kan man därefter få ner ännu mer, får man påfyllning.

Att sitta där uppe en kväll, när den värsta värmen har lagt sig, med utsikt över vattnet och båtarna och till det få god mat – det finns annat, om man inte vill ha just grillbuffé – är något jag gärna rekommenderar mina vänner.

Werner Aspenström

6 augusti 2006 15:42 | Politik, Prosa & lyrik | Inga kommentarer

Den 15 november 2005 skrev min dotter Kerstin på sin blogg- länk finns här intill – under rubriken ”Gummistövlar” följande:

I dessa slaskiga tider med flitigt användande av gummistövlar, brukar jag tänka på en dikt av Werner Aspenström:

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Jag skrev den 16 november 2005 följande kommentar; jag kom att tänka på den, när jag i går återgav en dikt av Aspenström:

En underbar kärleksdikt, ur “Trappan”, 1964; jag har citerat den många gånger.

När jag var sekreterare i partiexpeditionens ledningsgrupp, försökte jag alltid göra kallelserna, dagordningarna och protokollen till/för/från dess sammanträden och funktionärs- och personalsammanträdena mer läsbara genom att återge dikter, ibland många dikter på ett bestämt tema. Även kärleksdikter förekom.

Utom den du citerar har jag till exempel använt den här ur “Hundarna”, 1954:

Sommarnatt

Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor.

Jag låser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaren jasminer.
ömt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.

Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.

När forskarna hittar de här papperen på Arbetarrörelsens arkiv i framtiden, kommer de förmodligen att utbrista: “Fan vad intresserade av lyrik partiombudsmännen var på den tiden!”

Werner Aspenström (1918-1997) har, från gymnasietiden i Sundsvall och framåt, varit en av mina ständiga följeslagare. Minns du förresten, att du gav mig månpocketupplagan av hans “Dikter” i julklapp 1987?

Tidigt lärde jag mig älska till exempel följande dikter ur “Litania” från 1952:

Bondsyrener

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vana vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Fast de här, som jag heller aldrig glömmer, är kanske mer passande just nu:

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt det var att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
- du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Werner Aspenström är en av våra främsta naturlyriker men för den skull ingen enkel idylliker; han var en starkt samhällsengagerad människa. När jag efter lumpen vårterminen 1959 vikarierade som svensklärare på enhetsskolans högstadium i Kvissle och Njurunda i mina gamla hemtrakter, lät jag eleverna – med mycket växlande resultat – skriftligt analysera följande satir ur “Snölegend”, 1949:

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Senare i livet har jag kommit att personligen träffa dem allihop.

Det här är redan alltför långt, men jag vill gärna avsluta med att knyta ihop de här båda sidorna av Werner Aspenström genom att citera en dikt ur “Trappan”, 1964, vars credo också är mitt:

Staden

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

***

Till detta vill jag lägga två saker.

När jag 1959-1960 läste nordiska språk, skrev jag en språklig-innehållslig analys av denna mycket 40-talistiska dikt av Werner Aspenström:

Den ni väntar passerar inte förstäderna

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja
eller endast för att tyst betrakta.
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna.

Ur ”Snölegend”, 1949

Och i det allra sista numret av Aktuellt i politiken (s), som jag redigerade, julnumret (nummer 21, 15 december) 1983, fanns på recensionsavdelningen Spegeln följande recension:

Aspenström

Werner Aspenström kallar sin nya diktsamling för ”Sorl” (Bonniers). Ordet ”sorl” förekommer två gånger i den här boken. Dels i dikten ”De okända” – de okända talar där kryptiska, ”ett sorl utan mening”. Och i ”Rösterna” definieras sorlet som något helt normalt – ”Inget för Dr Freud. / Ett blandspråk. / Mummelgemenskap. / Skolklassens tjatter / framför montern / med tigande ammoniter. / Ett blinkande / i många färger / som i en spelhall / – onormalt dämpad.”

Werner Aspenströms poesi är lantlig och vardaglig, ”låg” i valet av ämnen och metaforer. Hans sånger begagnar sig av mumlet snarare än musiken. Han föredrar sorlet framför den lysande retoriken. ”Alla tavlor hänger på en spik, även Chagalls. / Skall konsten hjälpa oss att glömma väggen / eller att se väggen?” frågar han i dikten ”Samtidigt med Chagall”. Och fortsätter: ”September. / Solskivan stiger så röd i dag, chagallisk, / purpurlycklig. / Varför kan jag inte sväva över Stockholm / uppochnervänd? / Varför spelar ej min bruna katt fiol?”

Nå, det kanske inte är nödvändigt för en man som kan höra hur ”tallskogen susar i dörrposter och trösklar / och i långbordet som min bror snickrat”.

En man som kan skapa sådan dikt av av sparkstöttingen, behöver inte göra några chagallska himmelsfärder:

Innan mars månad snöpligt försvinner
några ord om sparkstöttingen,
byvägens oförbätterliga fordon,
den frusna insjöns osänkbara båt.
Omålad, stel men styrbar
stod den i grindhålet
och pekade bort mot skogsbryn,
kråkor och sparsamma gårdar.
Vantarna kramade handtagen,
pjäxor tog spjärn mot jordklotet
och så bar det iväg
till handelsboden.

Om sommaren

5 augusti 2006 16:45 | Prosa & lyrik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag är Öregrund outhärdligt. Inte bara för att det är outhärdligt varmt – den här helgen kryllar stan av tillresta människor, alla i bil verkar det som. Vår annars lugna gata och den lilla parken här bredvid är en enda stor parkering. Det är helgen för Roslagsloppet.

Mig har de där snabbgående och vrålande, dessutom bränsleslukande fartvidundren aldrig intresserat. Hit till Öregrund drar de en svans av människor med en helt annan mentalitet än min. Och fram mot kvällen brukar det bli livat: då tilltar fylleriet, inte minst bland de allt för unga (jag har under tidigare roslagslopp tvingats kliva över helt uträknade unga tjejer). Den här för lilla Öregrund mycket för stora skaran går också in i parker och buskage, ibland till och med trädgårdar, och uträttar sina behov.

Vad får man ut av det slags sommarfirande?

Jag är inte helnykterist, inte Birgitta heller, och jag tycker det ska bli gott med estniskt Saku-öl och ett par av Birgittas hemkryddade snapsar till kräftorna jag har köpt in till kvällens middag för två.

Men jag dras inte till fyllekalas, svettig trängsel och båtsport.

Min bild av den svenska sommaren sammanfaller mer med Harry Martinsons:

Om sommaren

Om sommaren är ingen ko på isen
och blå åskmolnsbär finns att plocka i skogen.
Smultronen blöder mot tungan utan blodsmak.
Då är livet fullt sysselsatt
med att vara vad det är: ett paradisförsök.

Harry Martinson
Ur ”Längs ekots stigar”, 1978

Så här kunde sommaren vara på 1940- och 1950-talen, då när jag fortfarande fanns mitt inne i arbetarklassen:

En dag till landet resa

En dag till landet resa
och plocka blåa ärenprisen
och höra livets stön ur skäggig
fågelholk
En dag till landet resa
och bada många veckors fattigsmuts

En dag till landet resa
till humlens sträva blad lövsångarjublet
på hagens tuva sitta
naturligt så att säga
och tugga smörgås och känna nära
all enkel självklarhet
all ävlans djupa mening
övervaka övervara utstå

tumma lite grand på gräs och fåglar
låtsas vara glad åt mygg och klifän
och sedan luta huvudet mot himlens kuddar
kanske på en dammig hemväg
pinndjävlas med en ormslå
eller röva ett fång doft ur häggen

En dag till landet resa
med returbiljett och ryggsäck
och komma hem och säga underbart och
o
sedan klösa söndag bort från almanackan

(Till Gunnar Björling)

Stig Sjödin
Ur ”Sommarpredikan”, 1947

I dag är min sommarverklighet mer lik den som Werner Aspenström här skildrar:

Sommarnatt

Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor.

Jag låser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaren jasminer.
ömt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.

Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.

Werner Aspenström
Ur ”Hundarna”, 1954

***

Men för att återvända till utgångspunkten: Kom alltså inte hit den här helgen!

Däremot vill jag slå ett slag för ett besök under badortsdagarna den 18, 19 och 20 augusti.

Melodikrysset nr 31

5 augusti 2006 11:28 | Musik, Ur dagboken | 1 kommentar

Vad vore lördagarna utan melodikrysset.

I dag gick det att lösa det, fastän det fanns saker där, som inte riktigt finns inom min normala musiksfär.

Jag är till exempel mer bekant med Julia Caesar (”United States of Amörka”) än med Genesis. Och The Sounds kan jag inte ens påminna mig, att jag har hört talas om, men med hjälp av ledbokstäverna listade jag ut, vad det skulle vara, och sen kollade jag mitt svar på Google – och det fanns en sån grupp!

Gamla revyvisor hör definitivt till det jag är bra på, sådana som ”Kom, kom, kom till smörgåsbordet” och ”Finns det flickor, ja då finns det kyssar”.

Och det var lätt att komma på, att Povel Ramels ”Tjo vad det var livat i holken i lördags” skulle ge mesar.

Gamla topplåtar som ”Istanbul” klarar jag förstås galant.

Efter lite funderande kom jag också på att den låt Umberto Marcato sjöng i den svenska versionen med Sten och Stanley heter ”Små, små ord”.

Janne Lucas Persson och Östen med resten kände jag också igen, Brolle Jr efter mer funderande.

TV-signaturer brukar vålla mig huvudbry, bland annat för att de ofta hör till serier som jag aldrig har sett. Men Seinfeld var ju inte så svårt.

Att Bellmans ”Fjäriln vingad syns på Haga” skulle ge insekt var nästan enfaldigt lätt.

Jag är ju inriktad inte bara på Bellman utan på visor över huvud taget, så Olle Adolphsons ”Nu har jag fått den jag vill ha” vållade mig heller inga bekymmer.

***

Om du söker svaret på senaste melodikrysset och har hamnat här på grund av Google, pröva med att gå in direkt på min blogg, http://enn.kokk.se.

Norstedts förlagsgrupp (KF) äger även Eriksson & Lindgren

4 augusti 2006 12:40 | Barnkultur, Media | Inga kommentarer

Norstedts förlagsgrupp, som ägs av Koopertiva förbundet, är Sveriges näst största förlagsgrupp.

Huvudförlaget Norstedts tävlar med bonnierförlagen om att vara bäst på svensk och översatt kvalitetslitteratur, framför allt skönlitteratur. Allmänförlag men med bredare fackboksutgivning (till exempel trädgård och mat) är också Prisma, ursprungligen ett pocketförlag och tidigare ägt av socialdemokratiska partiet.

Pocketbokutgivningen är numera samlad under Norstedts pocket, tidigare PAN pocket.

Under Prisma sorterar ett mycket specialiserat fackbokförlag, Nautiska förlaget.

Ur Norstedts har avknoppats Norstedts akademiska förlag, som bland annat har tagit över samarbetet med Svenska akademien om ordboksutgivningen; förlaget är som hörs på namnet inriktat på böcker för högskolestuderande.

Utvecklandet av nya media – här berörs också det tidigare endast tryckta ordet – har lett till bildandet av dotterföretaget Norstedts audio.

På barnboksområdet är sedan länge KF störst på den svenska marknaden.

Förtjänsten därav har Rabén & Sjögren, som framför allt under Astrid Lindgrens tid där växte till Sveriges obestritt bästa, och nu menar jag kvalitativt, bokförlag för barn och unga. I Rabén & Sjögren har även Norstedts och AWE/Gebers barnboksutgivning uppgått efter det att KF köpte förlagen.

När KF 1992 köpte det av socialdemokraterna sedan 1912 ägda och drivna Tidens förlag, renodlades så småningom förlaget till barnboksförlag. (Prisma och senare även Norstedts tog över förlagets vuxenutgivning.) I dag är Tidens förlag en etikett under Rabén & Sjögren med succéböcker av till exempel Laura Trenter och J K Rowling (”Harry Potter”).

För ett tag sen gav sig KF-gruppen också in på marknaden för barn-CD med mera: man köpte kvalitetsbolaget Gammafon. Helt logiskt eftersom Gammafon hade exploaterat en del av Rabén & Sjögrens mest kända barnboksfigurer.

I våras gjorde KF-ägda Norstedts förlagsgrupp ännu ett förvärv.

När barnbokchefen på Rabén & Sjögren Marianne Eriksson 1992 gick i pension, startade hon tillsammans med R&S-författaren Barbro Lindgren ett nytt förlag, Eriksson & Lindgren, där KF dock hela tiden har varit delägare. Eriksson & Lindgren etablerade sig snabbt som kvalitetsbarnboksförlag i Rabén & Sjögrens anda. Bland dem som Marianne Eriksson gav ut på sitt nya förlag fanns många redan kända namn – några av dem fortsatte att parallellt ge ut böcker också på Rabén & Sjögren – men också nykomlingar med stora förtänster: Eva Eriksson, Lennart Hellsing, Katarina Kruusval, Rose Lagercrantz, Astrid Lindgren, Barbro Lindgren, Inger och Lasse Sandberg, Pernilla Stalfeldt, Anna-Clara Tidholm, Cecilia Torudd, Siv Widerberg och Finn Zetterholm.

Nu har KF tagit över hela ägarskapet till Eriksson & Lindgren. De båda förlagen ska dock inte slås ihop; de blir systerförlag.

Nästa steg borde bli att KF även tog över Opal, bildat av gamle Tiden-chefen Bengt Christell. Christell tog med sig stora delar av Tidens barn- och ungdomsboksförfattare till sitt eget nya förlag, dit också några av författarna från AWE/Gebers, till exempel Inga Borg (”Plupp”) och Ulf Löfgren, sökte sig.

Men på en punkt är jag missnöjd med den KF-ägda förlagskoncernen: den försummar, trots en helt fantastisk backlist, klassikerutgivningen. Om detta har jag skrivit tidigare. För att jag ska slippa upprepa mig: Gå till Kulturspegel, Prosa & poesi, Klassiker och läs!

Bara ett litet PS: De böcker om barnen i 67an av Lisa Tetzner jag har skrivit om – se Kulturspegel, Barnkultur – är närmast självklara i den klassikerserie för barn och ungdom, som nu inte finns!

Pete Seeger & Joe Glazer

4 augusti 2006 11:08 | Musik, Politik | Inga kommentarer

Jag har tidigare skrivit om Bruce Springsteens CD ”We Shall Overcome: The Seeger Sessions”. Till recensionen fogade jag också en lista över Pete Seegers egna insjungningar av de låtar Springsteen har spelat in.

Smithsonian Folkways hemsida finns en länk till en kort biografi över Pete Seeger och. framför allt, ljudlänkar till ett antal av de låtar Springsteen har med på sin CD men här i Seegers originaltappning – Folkways var ju Seegers skivbolag framför alla andra.

Alldeles bredvid ligger en glädjande nyhet: I september blir hela utgivningen från Joe Glazers skivbolag Collector Records tillgänglig genom Smithsonian Folkways. Samtliga utgivna skivor kommer att gå att beställa som CD eller kassett över Smithsonian Folkways hemsida.

Joe Glazer, född 1919, var fackföreningaktivist (anställd bland annat av Gummiarbetarna och Textilarbetarna) och sångare; hos Folkways gav han till exempel ut ”Songs of Joe Hill”.

1970 startade han det egna skivbolaget Collector Records, som gav ut både hans egna och andras skivor. För något år sedan donerade han bolaget med hela dess utgivning till Smithsonian Folkways, som därmed befäster sin position som det bolag, som härbärgerar den amerikanska fackföreningsrörelsens och vänsterns musik.

Nyligen fick vi ett smakprov på Collector Records utgivning, samlings-CDn “Classic Labor Songs from Smithsonian Folkways” (Smithsonian Folkways Recordings SFW 40166), som jag har skrivit lite om.

Också ”In Old Moscow, In the Kremlin” (”Oh My Stalin Party Line”), som jag nyligen skrev om, finns utgiven av Collector Records.

Vara Vit Mans slav

4 augusti 2006 0:39 | Helga Henschens Vänner, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

”Vara Vit Mans slav” torde vara Sonja Åkessons mest kända och citerade dikt. Egentligen utgör den första delen i en tvådelad, längre dikt, ”Äktenskapsfrågan”. Den ingick i diktsamlingen ”Husfrid” (1963).

Vara vit mans slav

Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

Den här dikten, med temat jämställdhet och kvinnors underordnade ställning, känns fortfarande rapp och uddig, men det är ingenting mot hur den upplevdes när den publicerades, 1963, i det som fortfarande till stor del var hemmafruarnas tid.

Själv tillhörde jag då Laboremus och Socialdemokratiska studentförbundet, där vi något år tidigare på djupet hade börjat diskutera ojämlikheten mellan män och kvinnor och vad man borde göra åt den. Jag bläddrar i Libertas, som jag var redaktör för under den här perioden: I nummer 4 1962 finns en artikel av Anita Gradin-Hansson, ”Dags för ny kvinnopolitik”. Birgitta Kettner (snart åter med flicknamnet Dahl) skriver om ”Kvinnans två roller – och mannens” och Gustav Persson om ”Valfrihetens samhälle”, bland annat om en familjepolitik och en social service, som ger en ny sorts valfrihet. I nummer 5 1962 skriver Hans O Sjöström om kollektiv fostran. Nummer 1-2 1963 innehåller en sex sidor lång recension med rubriken ”Bådas dubbla roller”, skriven av Anna-Greta Leijon, av Harriet Holters, Edmund Dahlströms med fleras debatt- och faktabok ”Kvinnors liv och arbete” (SNS), som kom att bli vår bibel under lång tid.

I ingressen meddelas också att Studentförbundet har tillsatt ett jämställdhetsutskott, studentikost kallat ”sexutskott”, bestående av Ingrid Fredriksson, Anita Gradin-Hansson, Birgitta Kettner, Enn Kokk, Gustav Persson, Margareta Pettersson, Maj-Britt Sandlund och Hans O Sjöström. Det är det här gänget som mer än några andra bidrog till att ge svensk socialdemokrati en modern jämställdhetssyn; den som vill veta mer kan läsa mitt respektive Lena Gonäs´ kapitel i ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002).

Och debatten fortsätter i nummer efter nummer: I nummer 3 1963 frågar Anne-Marie Lindgren ”Varför inte kollektivhus?”. I nummer 4 1963 skriver Anita Gradin-Hansson under rubriken ”Familjedebatt”. Och i nummer 5 1963 pläderar Ingrid Fredriksson för särbeskattning.

Inte så att Sonja Åkesson främst stod på de politiska barrikaderna – hon var poet – men jag försöker placera henne i ett tidssammanhang. Men visst tog hon politisk ställning. Hon levererade till exempel texter till skivan ”Sånger om kvinnor”, som numera också finns som CD (MNWCD 250). 1983 sjöng Ulla Sjöblom in ”Sonjas sånger” (som finns på MNWCD 232). Nämnas bör också sångboken ”Slagdängor” (1969), som hon gjorde tillsammans med tonsättaren Gunnar Edander. Till Sonja Åkessons sånger finns det anledning att senare återkomma. Hon hörde självfallet också till de kulturarbetare, som undertecknade den av mig, Carl-Adam Nycop, Helga Henschen med flera organiserade Motståndsrörelsens mot borgerlig regering annonsupprop i valrörelsen 1973 – läs mer under Kulturspegel, Henschen, Helga.

När Lyrikvännens redaktör Jenny Tunedal redigerade Sonja Åkesson-antologin ”Vara Vit Mans slav” (Norstedts, 2006), var det naturligt att ge den ovan återgivna dikten sin självklara plats, också i titeln. Men hon markerar bredden i Sonja Åkessons författarskap genom undertiteln ”och helt andra dikter”.

Hon skrev förresten inte bara helt andra dikter – hon skrev teater också, bland annat ihop med andre maken, poeten Jarl Hammarberg, men det lämnar vi här därhän.

Den här texten vill jag ägna åt hennes poesi, som den speglas i Jenny Tunedals utmärkta urval. Tunedal har haft mycket att välja bland, trots att Sonja Åkesson, född 1926, dog 1977 (i levercancer), blott 51 år gammal. Och, bör man tillägga, trots att hon debuterade relativt sent, 1957, med ”Situationer”; hennes väg från Butte på Gotland till att bli hyllad poet i Stockholm tog sin tid.

Hon brukar sorteras in bland de nyenkla poeterna, och det är väl sant, liksom att hon var kvinnokämpe, ibland ironisk, ibland skojig, ibland nattsvart (Tunedal). Jenny Tunedal säger sig med sitt urval ha ”försökt ge en bild av en sorgsen, rolig, briljant poet som hela tiden fortsätter vidga och vidga diktens rum”. Med det har hon absolut lyckats.

Sonja Åkesson är en märklig poet i det att hon har lyckats tala till så många. Jenny Tunedal igen, i förordet:

”Det är så många som tänker på och längtar efter hennes dikter. Kvinnor i alla möjliga åldrar – tonårstjejerna, de ensamstående mammorna, fruar till piloter och andra, de ogifta fastrarna, de gamla tanterna, yrkeskvinnorna, skönhetsmisserna, tjejclownerna, kvinnokämparna, de trötta kvinnorna, de glada kvinnorna, de uttråkade kvinnorna, de sköna kvinnorna, de galna kvinnorna, drottningarna, föreståndarinnorna, de bleka kvinnorna, mödrarnas döttrar och Siv. De väntar på sin Sonja Åkesson. Hon som skrivit om dem, om oss, men också om bilförarna, bänkfarbröderna, de ensamma männen, de sorgsna männen, psykpatienterna, de trötta männen, järnverksarbetarna, taxichaufförerna, litteraturkritikerna, pojkarna, sönerna, makarna, papporna, oändligt många fler än bara en vit man som drar sitt strå till stacken.”

I debutsamlingen ”Situationer” (1957) är Sonja Åkessons poesi ofta vacker – ”De dagarna / var åkrarnas andetag / gråa och upplösta som aska, / och regnets enformiga vandring / hängde innesluten / i de oupphörligt / fallande lövens / tunga spådom (”Varsel”) – men ännu inte så särpräglad och uppkäftig, som den senare blev. Men dikten till E. S. – Edith Södergran – låter ana att hon spänner sin viljas båge högre – låt vara att hon var av ett annat poetiskt kynne.

1959 kom samlingen ”Glasveranda”. Där finns en dikt, där man hittar det som var Sonja Åkessons eget utgångsläge, när hon började skriva poesi:

Självporträtt

Banvaktens jänta hade ingen själ,
hade bara hjärta, galla, nerver
och ett fräknigt tryne.

Folk som hade en själ,
av dem fordrades ingenting
för stunden.
De klämdes aldrig av skymningstången.
De lyssnade förtroligt till träd.

Somliga hade systrar bland björkarna.
Somliga var sorgsna och förnöjda ändå.
Somliga kunde tala till Gud.

Och här börjar man ana det som skulle bli Sonja Åkessons signum: ”I Hässelby, Jorden, går en pilotfru / och vet inte varför hon gråter. / Himlen är hög här, i skymningen, / en fjärran sorg / och mänskorna är som bortkastade” (ur ”Kvällspromenad”).

”Leva livet” (1961) innehåller prosadikter, enligt min mening lite för okoncentrerade. Men även här finns det exempel – titeldikten ”Leva livet” – på Sonja Åkessons förmåga att se och teckna ner den förställningskonst så många ägnar sig åt här i livet.

Dundergenombrottet kom alltså med ”Husfrid” (1963), där ”Vara Vit Mans slav” ingår. Succén berodde ingalunda bara på denna enda dikt. I den här samlingen finns också den lysande ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti”. Den går inte att återge i dess helhet här; eftersom den är en replik till Ferlinghetti är den tio sidor lång. Men vi kan ju citera den berömda inledningen:

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Uppföljaren, ”Ute skiner solen”, kom 1965 och befäste Sonja Åkessons position som en poet att räkna med. Men själv är hon i titeldikten föga optimistisk:

Ute skiner solen

Ligger på tredje dagen nu
(på tretusensjuhundrasextionionde minuten).
Ute skiner solen eller är regnigt.

Ligger på fjärde dagen.
Ligger och suger på själens var.
Ligger på femte dagen.

Ligger på sjätte dagen nu
(på sjutusenniohundrasjuttiosjunde minuten).

Ligger på sjunde dagen.
Ute skiner solen eller är regnigt.

Och här finns en ännu längre – 30 sidor – och mycket dystrare långdikt, ”Hur ser din färg rött ut?”.

I ”Jag bor i Sverige” (1966) framträder Sonja Åkesson som folkhemspoet. Titeldiktens avslutning förtjänar att citeras:

Ja, vi har det bra ordnat för alla gamla och sjuka här i Sverige, liksom vi har vacker natur, där vi stockholmare dock bör tänka på att inte skräpa ner för mycket.

I Sverige kan man se midnattssolen, och här har vi också regalskeppet Vasa.

Vi har en kung som är väldigt gammal och väldigt snäll och väldigt intresserad och väldigt duktig på att gräva efter fornfynd.

Vår statsminister är också väldigt snäll.

Sveriges nationalsång heter ”Du gamla, du fria”.

Sveriges flagga är gul och blå.

”Åkej” är ett exempel på den självironi och den distans Sonja Åkesson så ofta skildrade sig själv med:

Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte upp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Den fem sidor långa dikten slutar med följande klackspark: ”åkej / jag passar ändå ingenstans / jag går och knyter mej.”

Och hennes ”Julräkning” med alla maträtter och julklappar uppräknade är fruktansvärt rolig.

Jenny Tunedal ger också ett smakprov – ”Neeijjj” – på att Sonja Åkesson som så många andra vid den här tiden experimenterade med konkret poesi.

I ”Pris” (1968) finns ett poetiskt debattinlägg, ”Fantasifylld korv”, till sin tendens nära släkt med ”Bara Vit Mans slav”: ”Fräsch duk varje dag! / Fräsch solbränna utan sol på några timmar! / Att känna sig så där härligt GLAD och FRI – att byta till något NYTT.” I den här boken, en debattbok i annorlunda form (materialet är till 99,9 procent hämtat ur dagstidningar, veckotidningar och en varukatalog) finns också texter med rubriker som ”Den svenske mannen vet att sätta kvinnan på plats”.

I dikt- och novellsamlingen ”Ljuva sextiotal” (1976) visar Sonja Åkesson, att hon kan rikta kritik åt alla håll där det behövs:

(intervju med arbetare)

Jotack, jag trivs bra.
Det är bara bra.

Om jobbet inte är enformigt?
Visst, visst kan det bli enformigt.
Själsdödande,
det kan man nog säja.

Om jag aldrig har tänkt på att sluta?
Sluta här?! Nej, nej
man har väl förstånd.
Man är ju vid sunda vätskor.
Det är ju ständiga skräcken det,
att man ska bli bortrationaliserad.

I Jenny Tunedals urval har dikterna ur ”Dödens ungar” (1973) lagts efter utdragen ur boken från 1976.

Där finns bland annat följande parafras på folkvisan ”Göken gal i högan lind”:

Lillan snusar i skönan säng

Lillan snusar i skönan säng
Katten klöser på grönan äng

Grannfrun sitter i fönstret och syr
Mamma är bakfull och ute och spyr

Pappa tog kärran och rattade bort
Flickor finns många och livet är kort

Mormor ligger i cancer och dör
Vinden sjunger härutanför

Över huvud taget finns det i den här samlingen dikter, som är mörkare i tonen än många tidigare dikter, där det dystra har balanserats upp av grimascher och skratt. Här närmar sig Sonja Åkessons attityd äcklet. ”Tjocka sommarskägget fladdrar / smort med spottfett och mumskorv och oljemos” (ur ”Tjocka sommarsolen flödar”).Och ”Hemifrån” är en dikt full av död.

I ”Sagan om Siv” (1974) experimenterar Sonja Åkesson med en form som påminner om haikuns. Den består av idel treradingar med stavelseantalen 5 + 7 + 5 stavelser.

Men också innehållsligt för de här dikterna ibland tanken till japanska haikus:

Blankvåtsvart brygga
Utsuddad gränsen mellan
moln och dimvatten

Men det här är mera åkessonskt:

Modlös ända ut
i nästippen Stirrar mot
gråfönstret Småregn

Eller till och med värre än vad vi är vana vid i hennes diktsamlingar:

I slakteriet
kokas råttan levande
i leversmeten

Det mörknar över Sonja Åkessons, förlåt Sivs, liv:

”Är du sjuk Sivan?”
”Jag är trott trött” undrar trött
Ska det alltid?

Hon är rädd för att
hon inte längre är rädd
Blödning Cancer? Äsch

Sjukhusets tegel
övervuxet av vildvin
Bleksolen kväljer

Ur sista diktsamlingen, ”Hästens öga” (1977) har Jenny Tunedal valt ett stort antal dikter. I dem finns vemod, insikt, sorg. Jag väljer att återge en enda av dem:

Godnatt

Morgnarna är det jävligaste.
Ångesten väntar
bakom knuten
i magen.
Nu somnar jag.
Godnatt
Godnatt.

(Giv att jag icke saknar
i morgon när jag vaknar)

De andra dikterna, präglade av sjukdomen, mogna, mångbottnade, kan ni läsa själva i ”Vara Vit Mans slav och helt andra dikter”.

Själv återvänder jag avslutningsvis till ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”:

Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.

Om längtan tillbaka

3 augusti 2006 15:32 | Resor | Inga kommentarer

Linda Olsson heter en svenska, sedan 1990 bosatt i Auckland på Nordön i Nya Zeeland; dess förinnan har hon bott bland annat i Kenya, Singapore och Japan. Men hon är född i Stockholm och har rötter på Åland.

Förra året, 2005, debuterade hon med boken ”Nu vill jag sjunga dig milda sånger”. Den blev en stor succé i Nya Zeeland, där den kom ut. (Den kommer på svenska nu i augusti.)

I dagens Sommar i P1 (3 augusti) berättade denna resenär om hur man, när man inser att man kanske aldrig kommer tillbaka till sina rötter – i hennes fall Årsta i Stockholm, Tjust skärgård och andra ställen i det gamla hemlandet – mer än på tillfälliga besök, överväldigas av längtan tillbaka inte bara till människor utan också till platser, som har försett en med de mått man mäter världen med.

Också jag har genom åren överfallits av denna känsla av saknad. Under mina redaktörsår på Aktuellt i politiken (s) skrev jag flera gånger om det som i min längtan var ”hemma”, den lilla byn Juniskär i Njurunda, numera en del av Sundsvall.

Här är en betraktelse, publicerad i nummer 13 1980 (7 augusti).

DET
HÄNDER

…att sommaren rör vid minnets strängar. Fram väller bilder och sinnesstämningar, återklanger av barndomens somrar.

* Skolavslutningen med rena kläder och blombukett och ”Den blomstertid nu kommer”. Eftermiddagens vilda glädje över att ha hela sommaren lång framför sig.

Försommarens ensamma blomplockningsvandringar till hagarna i Juni (byn heter så) och till hasselbacken i Nyland. Törnros och gökärt och den underbara styvmorsviolen. Och så på rygg i gräset under den jättelika häggen intill Norbergs gård: sol genom bladverkets skugga, moln av söt doft som vinden pressar ner mot marken.

Blåklockstiden; Alf Prøysen skriver i ”Trastsommar” (en av FiBs folkböcker som jag sålde 1954) om en särskild blåklocksvecka, en myt som jag gärna omhuldar.

Bärtiden. Heta dagars släntrande genom skogen (jag kan minnas varje doft!) upp mot bergens vind och svalka. Utsikten där uppe: viken nere i Juniskär, öarna, det blåa, öppna havet.

Utflykterna till öarna. Ensam eller med andra ungar i roddbåt. Med pappa och mamma och syskonen i pappas motorbåt. Smaken av kubb och sockerdricka.

Svettlukten efter de långa och jobbiga dagarna som springsjas i Berglunds handelsbod. Det ljuvliga kvällsdoppet nere vid bryggan.

Norrlands ljusa försommarnätter – en gång rensade jag min egenhändigt anlagda blomsterrabatt mellan två och fyra. Julinätternas begynnande dunkel. Augustinätternas varma mörker.

Kojbyggena i skogen.

Grottan som vi fann, och som jag fortfarande försöker hålla i skick vid sommarbesöken i Juniskär.

Blandningen av förväntan och oro inför höstens skolstart. Glädjen vid återsamlingen.

Promenaderna i milt regn förbi Nylands gamla folkskola tiden strax före skolstarten, också när jag redan gick i läroverket inne i stan. År efter år samma nostalgiska längtan tillbaka till barndomens skola.

Och så höst. Frost. Gula löv. Astrarna ensamma minnande om plikten att härda ut (Axel Liffner).

* Man kan inte leva om sitt liv.

Ibland önskar jag att man kunde.

Enn Kokk

***

Men så händer det där obegripliga: det som en gång var mitt, föremålet för min längtan, är inte längre mitt.

Om det skriver jag i Aktuellt i politiken (s) nummer 15 1981 (3 september):

DET
HÄNDER

…att en invand och trygg och välkänd bit av ens tillvaro förvandlas till osäker mark. Inte plötsligt utan långsamt, bit för bit. Men så en dag upptäcker man förändringen.

Så är det med mig och min gamla hemby Juniskär.

Det är nu inte så konstigt. Jag har inte bott där sen 1958. Vid det här laget har jag bott tio åt längre i Uppsala än jag gjorde i den där lilla byn söder om Sundsvall (i dåvarande Njurunda kommun).

Å andra sidan var det en av de viktigaste bitarna av mitt liv jag bodde där: folkskoleåren och tonåren. Många av minnets rötter går tillbaka till de här åren. Det finns fortfarande ställen – på tomten, på stranden, på skolvägen – där jag skulle kunna gå tryggt i det ogenomträngligaste höstmörker; terrängen sitter i fötterna.

Men annat är sig inte likt.

Nya hus har växt upp mellan de gamla. Andra har rivits och ersatts. Sommarstugor har blivit permanentbostäder.

Hus och trädgårdar i denna efterkrigstidens fattigbygd är väl underhållna, och det är ju bra. Men vad är det för människor som har flyttat in? Förfärad har jag studerat valstatistiken för de röster som lämnas in i Nylands skola, min gamla små- och folkskola.

Människorna ja. I åldern ungefär mellan tio och tjugo, när jag var FiB-ombud och sålde gamla Folket i Bild och FiBs folkböcker i stugorna varje vecka, lärde jag känna praktiskt taget varje familj – jag ljuger inte! – bort emot tre-fyra kilometer runt mitt hem.

Nu berättar min mamma med jämna mellanrum i telefon om gamla bekanta som har dött. På vägen möter jag människor, som jag inte har en aning om vad dom är för några. Och barnen, vems är dom? Mina gamla skolkamrater har till stor del flyttat.

När, en kväll i augusti då jag är på besök hemma, en bil stannar på vägen och en därinne frågar efter någon jag inte har hört talas om, infinner sig insikten: Jag hör inte hemma här längre.

Men nästa dag, när jag och min bror Mikko med våra barn gör en utflykt till grottan uppe på berget, återerövrar jag barndomen för en stund.

”Detta är sista varningen. Lämna min grotta i fred! Dödskallemannen”, skriver jag på en lapp jag lämnar kvar åt traktens senfödda, okända barn.”

Enn Kokk

***

Det var samma bror, Mikko Kokk, jag var på besök hos på Akademiska här förleden.

Hans son, som var med vid grottbesöket, heter Joakim Kokk.

Mamma är, liksom pappa, nu död för länge sedan. Kvar i huset i Juniskär finns husägaren, Kjell Nordin, som med tiden blev en extra medlem i familjen. Honom måste jag hälsa på, också i sommar. Jag ska försöka organisera en resa upp tillsammans med Mikko och mellanbror Matti; Birgitta och jag har ju ändå kommit överens om en träff med Mikko och Eva, när Mikko har blivit tillräckligt bra efter hjärtklaffsbytet.

« Föregående sidaNästa sida »

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^