Vara Vit Mans slav

4 augusti 2006 0:39 | Helga Henschens Vänner, Politik, Prosa & lyrik | 2 kommentarer

”Vara Vit Mans slav” torde vara Sonja Åkessons mest kända och citerade dikt. Egentligen utgör den första delen i en tvådelad, längre dikt, ”Äktenskapsfrågan”. Den ingick i diktsamlingen ”Husfrid” (1963).

Vara vit mans slav

Vara Vit mans slav.

Vit Man vara snäll ibland, javisst
dammsuga golven och spela kort
med barnen i Helgen.

Vit Man vara på för jävligt humör
och svära fula ord
många dagar.

Vit Man inte tåla slarv.
Vit Man inte tåla stekad Mat.
Vit Man inte tåla Dum mening.
Vit Man får stora Anfall
snubbla barnens pjäxor.

Vara Vit Mans slav.

Föda Annan Mans barn.
Föda Vit Mans barn.
Vit Man taga hand
Bekosta alla barnen.
Aldrig bliva fri Stora Skuld
till Vit Man.

Vit Man tjäna Lön på sina Arbete.
Vit Man köpa Saker.
Vit Man köpa hustru.

Hustru diska sås.
Hustru koka lort.
Hustru sköta grums.
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tänka många Tankar bliva tokig?
Vara Vit Mans slav.
Vit Man supa full slå sönder Saker?
Vara Vit Mans slav.

Vit Man tröttna gammalt bröst gammal mage
Vit Man tröttna gammal hustru
ber fara åt Helvetet?
Vit Man tröttna Annan Mans barn?

Vara Vit Mans slav.

Komma krypa knäna
tigga
vara Vit Mans slav.

Den här dikten, med temat jämställdhet och kvinnors underordnade ställning, känns fortfarande rapp och uddig, men det är ingenting mot hur den upplevdes när den publicerades, 1963, i det som fortfarande till stor del var hemmafruarnas tid.

Själv tillhörde jag då Laboremus och Socialdemokratiska studentförbundet, där vi något år tidigare på djupet hade börjat diskutera ojämlikheten mellan män och kvinnor och vad man borde göra åt den. Jag bläddrar i Libertas, som jag var redaktör för under den här perioden: I nummer 4 1962 finns en artikel av Anita Gradin-Hansson, ”Dags för ny kvinnopolitik”. Birgitta Kettner (snart åter med flicknamnet Dahl) skriver om ”Kvinnans två roller – och mannens” och Gustav Persson om ”Valfrihetens samhälle”, bland annat om en familjepolitik och en social service, som ger en ny sorts valfrihet. I nummer 5 1962 skriver Hans O Sjöström om kollektiv fostran. Nummer 1-2 1963 innehåller en sex sidor lång recension med rubriken ”Bådas dubbla roller”, skriven av Anna-Greta Leijon, av Harriet Holters, Edmund Dahlströms med fleras debatt- och faktabok ”Kvinnors liv och arbete” (SNS), som kom att bli vår bibel under lång tid.

I ingressen meddelas också att Studentförbundet har tillsatt ett jämställdhetsutskott, studentikost kallat ”sexutskott”, bestående av Ingrid Fredriksson, Anita Gradin-Hansson, Birgitta Kettner, Enn Kokk, Gustav Persson, Margareta Pettersson, Maj-Britt Sandlund och Hans O Sjöström. Det är det här gänget som mer än några andra bidrog till att ge svensk socialdemokrati en modern jämställdhetssyn; den som vill veta mer kan läsa mitt respektive Lena Gonäs´ kapitel i ”Var blev ni av ljuva drömmar?” (Ordfront, 2002).

Och debatten fortsätter i nummer efter nummer: I nummer 3 1963 frågar Anne-Marie Lindgren ”Varför inte kollektivhus?”. I nummer 4 1963 skriver Anita Gradin-Hansson under rubriken ”Familjedebatt”. Och i nummer 5 1963 pläderar Ingrid Fredriksson för särbeskattning.

Inte så att Sonja Åkesson främst stod på de politiska barrikaderna – hon var poet – men jag försöker placera henne i ett tidssammanhang. Men visst tog hon politisk ställning. Hon levererade till exempel texter till skivan ”Sånger om kvinnor”, som numera också finns som CD (MNWCD 250). 1983 sjöng Ulla Sjöblom in ”Sonjas sånger” (som finns på MNWCD 232). Nämnas bör också sångboken ”Slagdängor” (1969), som hon gjorde tillsammans med tonsättaren Gunnar Edander. Till Sonja Åkessons sånger finns det anledning att senare återkomma. Hon hörde självfallet också till de kulturarbetare, som undertecknade den av mig, Carl-Adam Nycop, Helga Henschen med flera organiserade Motståndsrörelsens mot borgerlig regering annonsupprop i valrörelsen 1973 – läs mer under Kulturspegel, Henschen, Helga.

När Lyrikvännens redaktör Jenny Tunedal redigerade Sonja Åkesson-antologin ”Vara Vit Mans slav” (Norstedts, 2006), var det naturligt att ge den ovan återgivna dikten sin självklara plats, också i titeln. Men hon markerar bredden i Sonja Åkessons författarskap genom undertiteln ”och helt andra dikter”.

Hon skrev förresten inte bara helt andra dikter – hon skrev teater också, bland annat ihop med andre maken, poeten Jarl Hammarberg, men det lämnar vi här därhän.

Den här texten vill jag ägna åt hennes poesi, som den speglas i Jenny Tunedals utmärkta urval. Tunedal har haft mycket att välja bland, trots att Sonja Åkesson, född 1926, dog 1977 (i levercancer), blott 51 år gammal. Och, bör man tillägga, trots att hon debuterade relativt sent, 1957, med ”Situationer”; hennes väg från Butte på Gotland till att bli hyllad poet i Stockholm tog sin tid.

Hon brukar sorteras in bland de nyenkla poeterna, och det är väl sant, liksom att hon var kvinnokämpe, ibland ironisk, ibland skojig, ibland nattsvart (Tunedal). Jenny Tunedal säger sig med sitt urval ha ”försökt ge en bild av en sorgsen, rolig, briljant poet som hela tiden fortsätter vidga och vidga diktens rum”. Med det har hon absolut lyckats.

Sonja Åkesson är en märklig poet i det att hon har lyckats tala till så många. Jenny Tunedal igen, i förordet:

”Det är så många som tänker på och längtar efter hennes dikter. Kvinnor i alla möjliga åldrar – tonårstjejerna, de ensamstående mammorna, fruar till piloter och andra, de ogifta fastrarna, de gamla tanterna, yrkeskvinnorna, skönhetsmisserna, tjejclownerna, kvinnokämparna, de trötta kvinnorna, de glada kvinnorna, de uttråkade kvinnorna, de sköna kvinnorna, de galna kvinnorna, drottningarna, föreståndarinnorna, de bleka kvinnorna, mödrarnas döttrar och Siv. De väntar på sin Sonja Åkesson. Hon som skrivit om dem, om oss, men också om bilförarna, bänkfarbröderna, de ensamma männen, de sorgsna männen, psykpatienterna, de trötta männen, järnverksarbetarna, taxichaufförerna, litteraturkritikerna, pojkarna, sönerna, makarna, papporna, oändligt många fler än bara en vit man som drar sitt strå till stacken.”

I debutsamlingen ”Situationer” (1957) är Sonja Åkessons poesi ofta vacker – ”De dagarna / var åkrarnas andetag / gråa och upplösta som aska, / och regnets enformiga vandring / hängde innesluten / i de oupphörligt / fallande lövens / tunga spådom (”Varsel”) – men ännu inte så särpräglad och uppkäftig, som den senare blev. Men dikten till E. S. – Edith Södergran – låter ana att hon spänner sin viljas båge högre – låt vara att hon var av ett annat poetiskt kynne.

1959 kom samlingen ”Glasveranda”. Där finns en dikt, där man hittar det som var Sonja Åkessons eget utgångsläge, när hon började skriva poesi:

Självporträtt

Banvaktens jänta hade ingen själ,
hade bara hjärta, galla, nerver
och ett fräknigt tryne.

Folk som hade en själ,
av dem fordrades ingenting
för stunden.
De klämdes aldrig av skymningstången.
De lyssnade förtroligt till träd.

Somliga hade systrar bland björkarna.
Somliga var sorgsna och förnöjda ändå.
Somliga kunde tala till Gud.

Och här börjar man ana det som skulle bli Sonja Åkessons signum: ”I Hässelby, Jorden, går en pilotfru / och vet inte varför hon gråter. / Himlen är hög här, i skymningen, / en fjärran sorg / och mänskorna är som bortkastade” (ur ”Kvällspromenad”).

”Leva livet” (1961) innehåller prosadikter, enligt min mening lite för okoncentrerade. Men även här finns det exempel – titeldikten ”Leva livet” – på Sonja Åkessons förmåga att se och teckna ner den förställningskonst så många ägnar sig åt här i livet.

Dundergenombrottet kom alltså med ”Husfrid” (1963), där ”Vara Vit Mans slav” ingår. Succén berodde ingalunda bara på denna enda dikt. I den här samlingen finns också den lysande ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti”. Den går inte att återge i dess helhet här; eftersom den är en replik till Ferlinghetti är den tio sidor lång. Men vi kan ju citera den berömda inledningen:

Jag lever ett lugnt liv
på Drottninggatan 83 a på dagarna.
Snyter ungar och putsar golv
och kopparpottor
och kokar rotmos och pölsa.

Uppföljaren, ”Ute skiner solen”, kom 1965 och befäste Sonja Åkessons position som en poet att räkna med. Men själv är hon i titeldikten föga optimistisk:

Ute skiner solen

Ligger på tredje dagen nu
(på tretusensjuhundrasextionionde minuten).
Ute skiner solen eller är regnigt.

Ligger på fjärde dagen.
Ligger och suger på själens var.
Ligger på femte dagen.

Ligger på sjätte dagen nu
(på sjutusenniohundrasjuttiosjunde minuten).

Ligger på sjunde dagen.
Ute skiner solen eller är regnigt.

Och här finns en ännu längre – 30 sidor – och mycket dystrare långdikt, ”Hur ser din färg rött ut?”.

I ”Jag bor i Sverige” (1966) framträder Sonja Åkesson som folkhemspoet. Titeldiktens avslutning förtjänar att citeras:

Ja, vi har det bra ordnat för alla gamla och sjuka här i Sverige, liksom vi har vacker natur, där vi stockholmare dock bör tänka på att inte skräpa ner för mycket.

I Sverige kan man se midnattssolen, och här har vi också regalskeppet Vasa.

Vi har en kung som är väldigt gammal och väldigt snäll och väldigt intresserad och väldigt duktig på att gräva efter fornfynd.

Vår statsminister är också väldigt snäll.

Sveriges nationalsång heter ”Du gamla, du fria”.

Sveriges flagga är gul och blå.

”Åkej” är ett exempel på den självironi och den distans Sonja Åkesson så ofta skildrade sig själv med:

Åkej.
Jag är misslyckad.
Åkej.
Jag klarar inte upp det här.
Åkej.
Jag har en annan rytm.
Åkej. Åkej.

Den fem sidor långa dikten slutar med följande klackspark: ”åkej / jag passar ändå ingenstans / jag går och knyter mej.”

Och hennes ”Julräkning” med alla maträtter och julklappar uppräknade är fruktansvärt rolig.

Jenny Tunedal ger också ett smakprov – ”Neeijjj” – på att Sonja Åkesson som så många andra vid den här tiden experimenterade med konkret poesi.

I ”Pris” (1968) finns ett poetiskt debattinlägg, ”Fantasifylld korv”, till sin tendens nära släkt med ”Bara Vit Mans slav”: ”Fräsch duk varje dag! / Fräsch solbränna utan sol på några timmar! / Att känna sig så där härligt GLAD och FRI – att byta till något NYTT.” I den här boken, en debattbok i annorlunda form (materialet är till 99,9 procent hämtat ur dagstidningar, veckotidningar och en varukatalog) finns också texter med rubriker som ”Den svenske mannen vet att sätta kvinnan på plats”.

I dikt- och novellsamlingen ”Ljuva sextiotal” (1976) visar Sonja Åkesson, att hon kan rikta kritik åt alla håll där det behövs:

(intervju med arbetare)

Jotack, jag trivs bra.
Det är bara bra.

Om jobbet inte är enformigt?
Visst, visst kan det bli enformigt.
Själsdödande,
det kan man nog säja.

Om jag aldrig har tänkt på att sluta?
Sluta här?! Nej, nej
man har väl förstånd.
Man är ju vid sunda vätskor.
Det är ju ständiga skräcken det,
att man ska bli bortrationaliserad.

I Jenny Tunedals urval har dikterna ur ”Dödens ungar” (1973) lagts efter utdragen ur boken från 1976.

Där finns bland annat följande parafras på folkvisan ”Göken gal i högan lind”:

Lillan snusar i skönan säng

Lillan snusar i skönan säng
Katten klöser på grönan äng

Grannfrun sitter i fönstret och syr
Mamma är bakfull och ute och spyr

Pappa tog kärran och rattade bort
Flickor finns många och livet är kort

Mormor ligger i cancer och dör
Vinden sjunger härutanför

Över huvud taget finns det i den här samlingen dikter, som är mörkare i tonen än många tidigare dikter, där det dystra har balanserats upp av grimascher och skratt. Här närmar sig Sonja Åkessons attityd äcklet. ”Tjocka sommarskägget fladdrar / smort med spottfett och mumskorv och oljemos” (ur ”Tjocka sommarsolen flödar”).Och ”Hemifrån” är en dikt full av död.

I ”Sagan om Siv” (1974) experimenterar Sonja Åkesson med en form som påminner om haikuns. Den består av idel treradingar med stavelseantalen 5 + 7 + 5 stavelser.

Men också innehållsligt för de här dikterna ibland tanken till japanska haikus:

Blankvåtsvart brygga
Utsuddad gränsen mellan
moln och dimvatten

Men det här är mera åkessonskt:

Modlös ända ut
i nästippen Stirrar mot
gråfönstret Småregn

Eller till och med värre än vad vi är vana vid i hennes diktsamlingar:

I slakteriet
kokas råttan levande
i leversmeten

Det mörknar över Sonja Åkessons, förlåt Sivs, liv:

”Är du sjuk Sivan?”
”Jag är trott trött” undrar trött
Ska det alltid?

Hon är rädd för att
hon inte längre är rädd
Blödning Cancer? Äsch

Sjukhusets tegel
övervuxet av vildvin
Bleksolen kväljer

Ur sista diktsamlingen, ”Hästens öga” (1977) har Jenny Tunedal valt ett stort antal dikter. I dem finns vemod, insikt, sorg. Jag väljer att återge en enda av dem:

Godnatt

Morgnarna är det jävligaste.
Ångesten väntar
bakom knuten
i magen.
Nu somnar jag.
Godnatt
Godnatt.

(Giv att jag icke saknar
i morgon när jag vaknar)

De andra dikterna, präglade av sjukdomen, mogna, mångbottnade, kan ni läsa själva i ”Vara Vit Mans slav och helt andra dikter”.

Själv återvänder jag avslutningsvis till ”Självbiografi (replik till Ferlinghetti)”:

Jag sprang ut i den tidiga skymningen
och ville sträcka handen genom himlen
men skyndade tillbaka hem
för att inte bränna vid potatisen.

2 kommentarer

  1. ‘Komma krypa knäna / tigga / vara Vit Mans slav.’
    Denna märkliga vilja till underkastelse bevittnade jag ett utslag av som femtonåring 1943 och fick sedan se fler exempel, alltså förtryck som ett spel med två aktörer.
    Vet man något om ‘vit man’? Under 80-talet var jag på ett möte då en man satte igång med att läsa egna egna dikter med sådan hänryckning att han föll in i tungomålstal. Jag kände igen det från pingstmöten men han var helt profan. Han påstods vara SÅs man. Kan det ha varit så?

    Comment by Göran C-O Claesson — 2011 01 17 16:28 #

  2. Till Göran C-O Claesson: Det kan det nog ha varit. Sonja Åkesson var under senare delen av sitt liv gift med Jarl Hammarberg.

    Comment by Enn Kokk — 2011 01 17 16:42 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^