Werner Aspenström

6 augusti 2006 15:42 | Politik, Prosa & lyrik | Kommentering avstängd

Den 15 november 2005 skrev min dotter Kerstin på sin blogg- länk finns här intill – under rubriken ”Gummistövlar” följande:

I dessa slaskiga tider med flitigt användande av gummistövlar, brukar jag tänka på en dikt av Werner Aspenström:

Du och jag och världen

Fråga inte vem du är och vem jag är
och varför allting är.
Låt professorerna utreda,
de har betalt.
Ställ hushållsvågen på bordet
och låt verkligheten väga sig själv.
Sätt på dig kappan.
Släck ljuset i tamburen.
Stäng dörren.
Låt de döda balsamera de döda.

Här går vi nu.
Den som har de vita gummistövlarna
är du.
Den som har de svarta gummistövlarna
är jag.
Och regnet som faller över oss båda
är regnet.

Jag skrev den 16 november 2005 följande kommentar; jag kom att tänka på den, när jag i går återgav en dikt av Aspenström:

En underbar kärleksdikt, ur “Trappan”, 1964; jag har citerat den många gånger.

När jag var sekreterare i partiexpeditionens ledningsgrupp, försökte jag alltid göra kallelserna, dagordningarna och protokollen till/för/från dess sammanträden och funktionärs- och personalsammanträdena mer läsbara genom att återge dikter, ibland många dikter på ett bestämt tema. Även kärleksdikter förekom.

Utom den du citerar har jag till exempel använt den här ur “Hundarna”, 1954:

Sommarnatt

Solbrasan har sjunkit i havet,
ugglan tänder sina lyktor.

Jag låser för natten.
I köket: doft av dill,
i kammaren jasminer.
ömt lyfter du katten
från sängtäcket.
Din nakna kropp skimrar
som skumbläddror på stranden.

Snart är jag dig så nära
att dina ögonfransar krusas.

När forskarna hittar de här papperen på Arbetarrörelsens arkiv i framtiden, kommer de förmodligen att utbrista: “Fan vad intresserade av lyrik partiombudsmännen var på den tiden!”

Werner Aspenström (1918-1997) har, från gymnasietiden i Sundsvall och framåt, varit en av mina ständiga följeslagare. Minns du förresten, att du gav mig månpocketupplagan av hans “Dikter” i julklapp 1987?

Tidigt lärde jag mig älska till exempel följande dikter ur “Litania” från 1952:

Bondsyrener

Första sommardagen och syrener:
skamsna vänder sig byborna bort,
ännu inte vana vid det sköna.
I mörkningen smyger de ut,
bryter fumligt några kvistar.

Mätarlarven

Jag sträcker mig ut från mitt körsbärsblad
och spanar mot evigheten:
evigheten är alldeles för stor i dag,
alldeles för blå och tusenmila.
Jag tror jag stannar på mitt körsbärsblad
och mäter upp mitt gröna körsbärsblad.

Fast de här, som jag heller aldrig glömmer, är kanske mer passande just nu:

Höst

De släpande dimmorna, morgon och afton.
Där står den gamla eken och hostar.
Hur lätt det var att andas den gången
när gulärlan plockade tagel i törnrossnåret.

Oktober

Spindlarna lappar sina trasiga nät
– du dröjer dig kvar i sommaren.

Men vinden vrider sig sakta mot norr,
även för astrarna återstår endast att dö.

Och fastän elden knastrande brinner,
känner du lukten av syra och svart gräs.

En morgon vaknar du vid hundskall:
oktober skäller som en raggig hund.

Werner Aspenström är en av våra främsta naturlyriker men för den skull ingen enkel idylliker; han var en starkt samhällsengagerad människa. När jag efter lumpen vårterminen 1959 vikarierade som svensklärare på enhetsskolans högstadium i Kvissle och Njurunda i mina gamla hemtrakter, lät jag eleverna – med mycket växlande resultat – skriftligt analysera följande satir ur “Snölegend”, 1949:

Fåglar i 1700-talsstil

Kejsarfågeln och kungsfågeln
och alla de små kammargökarna.
Presidentfågeln och excellensfågeln
och deras många sugsnappare,
undervippor och tåsparvar,
talmanstrastar, trofinkar,
dörrpipare och tidensvansar.
Den stora kanonfågeln och galonfågeln,
tomherren och lärdsmygen,
ringduvan och sänglärkan…

vad många sorter
i den Högsta Fågelns handelsbod,
vilka fina sommartapeter.

Senare i livet har jag kommit att personligen träffa dem allihop.

Det här är redan alltför långt, men jag vill gärna avsluta med att knyta ihop de här båda sidorna av Werner Aspenström genom att citera en dikt ur “Trappan”, 1964, vars credo också är mitt:

Staden

Jag är ingen opolitisk person.
Jag har en åsikt om hur slipstenarna
borde dras i detta land.
Jag anser freden vara vår största tanke.
Men jag vill inte med den stora drömmens sax
klippa sönder den mindre drömmens väv.
Det är den tiden på dygnet
då bogserbåten Rex ger sig ut i skärgården
för att hämta soluppgången.
Det är den tiden på året
när jätten i Skinnarviksbergen
har syrenklasar i håret.
Strax öppnar han käften och spottar ut
en svärm skrattmåsar över stan.
Jag tycker det är vackert, helt enkelt.
Jag tycker det är mänskligt, ibland.

***

Till detta vill jag lägga två saker.

När jag 1959-1960 läste nordiska språk, skrev jag en språklig-innehållslig analys av denna mycket 40-talistiska dikt av Werner Aspenström:

Den ni väntar passerar inte förstäderna

Som i den klara oktobernatten
när de från norr kommande leoparderna
genombryter horisonten
och man samlas på torgen för att bedja
eller endast för att tyst betrakta.
Varför spärrar ni förstädernas gator?
Den ni väntar passerar inte förstäderna.

Ur ”Snölegend”, 1949

Och i det allra sista numret av Aktuellt i politiken (s), som jag redigerade, julnumret (nummer 21, 15 december) 1983, fanns på recensionsavdelningen Spegeln följande recension:

Aspenström

Werner Aspenström kallar sin nya diktsamling för ”Sorl” (Bonniers). Ordet ”sorl” förekommer två gånger i den här boken. Dels i dikten ”De okända” – de okända talar där kryptiska, ”ett sorl utan mening”. Och i ”Rösterna” definieras sorlet som något helt normalt – ”Inget för Dr Freud. / Ett blandspråk. / Mummelgemenskap. / Skolklassens tjatter / framför montern / med tigande ammoniter. / Ett blinkande / i många färger / som i en spelhall / – onormalt dämpad.”

Werner Aspenströms poesi är lantlig och vardaglig, ”låg” i valet av ämnen och metaforer. Hans sånger begagnar sig av mumlet snarare än musiken. Han föredrar sorlet framför den lysande retoriken. ”Alla tavlor hänger på en spik, även Chagalls. / Skall konsten hjälpa oss att glömma väggen / eller att se väggen?” frågar han i dikten ”Samtidigt med Chagall”. Och fortsätter: ”September. / Solskivan stiger så röd i dag, chagallisk, / purpurlycklig. / Varför kan jag inte sväva över Stockholm / uppochnervänd? / Varför spelar ej min bruna katt fiol?”

Nå, det kanske inte är nödvändigt för en man som kan höra hur ”tallskogen susar i dörrposter och trösklar / och i långbordet som min bror snickrat”.

En man som kan skapa sådan dikt av av sparkstöttingen, behöver inte göra några chagallska himmelsfärder:

Innan mars månad snöpligt försvinner
några ord om sparkstöttingen,
byvägens oförbätterliga fordon,
den frusna insjöns osänkbara båt.
Omålad, stel men styrbar
stod den i grindhålet
och pekade bort mot skogsbryn,
kråkor och sparsamma gårdar.
Vantarna kramade handtagen,
pjäxor tog spjärn mot jordklotet
och så bar det iväg
till handelsboden.

No Comments yet

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^