Dagbok medio augusti

Augusti

Av Alf Henrikson

Fullmånen lyfter sin sköld i den mörknande kvällen
och päronen svullnar till mognad, storpolitiken
är stingslig och hatisk, åskregnet piskar ibland.
Randiga getingar bygger i uthusets tak,
vassen begynner sin blomning, teaterfolket
samlas ånyo och börjar en ny säsong.
Gräshoppor spelar i gräset, och gulnade blad
faller ett efter ett ur lövverkets grönska.
Semestern är slut för de flesta.

Ur ”Varvet kring solen”, FiBs lyrikklubb, 1959

Efter lunch på söndag lämnade jag Öregrund för några dagar.

Inne i stan, snett över Kungsgatan från busstationen sett, träffade jag utanför nykterhetsrörelsens hus Drabanten min dotter Kerstin, som är aktiv inom och arbetar centralt hos IOGT-NTO. Hon hade lovat visa mig lokalerna inne i Drabanten; jag är – för Ordfronts i Uppsala räkning – intresserad av hur många människor salarna där kan ta och vad de kostar.

Kerstin har med sig barnen, Viggo och Klara. Viggo och jag är kompisar sedan länge, och Klara och jag blev det under Kerstins och Bos och barnens besök hos oss i Öregrund i sommar. Nu är det uppenbart, att Klara inte har glömt mig. När hon på ostadiga ben springer omkring inne i sal A-B, tar hon kurs på mig och omfamnar mig, vilket i hennes fall sker i knähöjd. På vägen från Drabanten mot busshållplatsen kikar hon från barnvagnen åt mitt håll och ler soligt. Och inne i bussen, under över alla under: Jag och Viggo sätter oss bredvid varann, och på bänken tvärs över gången sätter sig Kerstin med Klara. Och då sträcker Klara händerna mot mig och vill sitta i min famn i stället!

På kvällen äter jag söndagsmiddag hos Kerstin, Bo och barnen. Klara matar mig med något av det bästa hon vet, oliver. Viggo vill förstås, att morfar ska läsa godnattsaga för honom. Han väljer själv Arne Norlins (text) och Mati Lepps (illustrationer) ”Här kommer polisbåten” (Rabén & Sjögren, 2005). Sen plockar morfar fram två av FiBs gyllene böcker, som Kerstin fick av honom när hon var liten: Walt Disney-boken om Pinocchio i valfiskens buk och så en rar bok om Stora björn som lägger Lilla björn – den senare är väldigt lurig! (Tyvärr har jag inte de exakta titlarna, textförfattarna, illustratörerna, översättarna och utgivningsåren tillgängliga i Öregrund, där jag nu sitter och skriver.)

Måndag morgon stiger jag upp tidigt för att ta flygbussen ut till Arlanda; jag ska till Sturup och vidare till Lund.

För någon tid sen fick jag ett meddelande på min blogg från Göran och Karin Odham; de hade inte min e-postadress (och jag fanns ju inte på mitt telefonnummer i Uppsala). De bad mig ta kontakt med dem i ett brådskande ärende. Eftersom Göran och Karin är far och dotter och meddelandet inte undertecknades av mamman i familjen, Anne, fylldes jag av onda aningar – som tyvärr visade sig vara befogade.

Anne hade hastigt dött. Hon fick förra sommaren en allvarlig stroke men höll på att återhämta sig med hjälp av medicinering. I våras blev hon plötsligt sämre igen och lades därför in på sjukhus för koll. Det visade sig, att hon också hade cancer, som hade börjat i underlivet men nu hade hunnit sprida sig till en stor del av den övriga kroppen. Inför en tuff strålbehandling hade hon lagts in för att ladda nödvändig kraft. Men kroppen höll inte; den förbannade döden kom och tog henne.

Anne (född 1948) minns jag från barndomen och de första ungdomsåren i Juniskär. Hennes mamma, Aliide Kristover, född Sankmann, var min moster, alltså min mors syster. När vi efter kriget hade bosatt oss i Juniskär kom först Aliide (inom familjen Roosi), sen Aliide och hennes man Johannes, därefter också Anne till oss någon eller några semesterveckor varje år; de bodde själva i Borås. (Senare flyttade de till Partille och skaffade egen stuga på Västkusten, och så bröts de regelbundna långa besöken i Juniskär.)

Anne (uttalas med hörbart e på slutet av oss ester) var, trots att hon var drygt tio år yngre än jag, liksom jag aktivt estniskspråkig, och hon och Göran har generöst tagit emot sommarbesök av till exempel en kusinfamilj från Estland. Det slår mig, att det i vår lilla släkt här i Sverige nu bara finns jag och mina bröder kvar, som kan estniska. Den estniska flyktinggruppen i Sverige, i krigsslutet nära 30 000 människor – esterna var den första stora flyktinggruppen i Sverige -, blir äldre och äldre. Många dör. Den yngre generationen, ofta med en svensk förälder, kan inte estniska.

Bland kransarna och blomsteruppsättningarna finns hur som helst en krans från mig och Birgitta plus från mina bröder, Matti och Mikko med text på estniska: ”Puhka rahus, kallis Anne” (Vila i frid, kära Anne).

Begravningen, i Uppståndelsens kapell i Lund, är borgerlig. Som sådana ofta är med dikt (Pär Lagerkvists ”Det är vackrast när det skymmer”) och inspelad musik (Björn Afzelius´ ”Tusen bitar” och Mikael Wiehes ”Var inte rädd mitt barn”). På en punkt skiljer sig den här begravningen från andra jag har varit med om: efter defileringen tänder de närmaste (dit räknades även jag) var sitt ljus för den avlidna.

Vid samlingen efteråt, hemma hos Karin, pratar Göran personligt om Anne och ber mig också att berätta om Annes estniska rötter. Så jag berättar om de sex syskonen Sankmann från Juminda och vad det blev av dem, en historia som i sig bär allt väsentligt om andra världskrigets och efterkrigstidens Estland: tre systrar som hamnar i Sverige som flyktingar, en bror som faller (i ett estniskt regemente) i den desperata slutstriden mot sovjettrupperna, en bror som (liksom först den tidigare nämnde brodern) slogs i finska armén, gifte sig med en finska och fick två barn – och sen i fredsuppgörelsen blev utlämnad till Sovjetunionen och aldrig fick återse sin finska hustru och deras gemensamma barn; i Estland blev han sedan sambo med en estnisk kvinna och fick också med henne två barn – det är ett av dem, Margit, med familj som Anne har haft som besökare på somrarna. Slutligen finns en yngre bror som blev kvar i Sovjetestland med allt vad det innebar.

Kusin Anne minns jag som en glad och busig unge, som framför allt lekte med min lillebror Mikko, som var mer i hennes ålder än jag.

Efter mottagningen åker jag buss ut till Sturup genom regnet; Lund lär ha blivit halvt dränkt under de senaste dagarna.

Planet är en timme försenat. Det kommer närmast från London, så jag behöver väl inte förklara, vad förseningen berodde på.

På tisdag förmiddag åker jag till Stockholm för ett vanligt kontrollbesök hos min läkare, Dr Han. Mina blodsockervärden är under kontroll, och det ser över huvud taget inte ut som att jag skulle dö i brådrasket. Men Dr Han är sträng: om jag kunde gå ner tio kilo, skulle jag leva mycket längre, säger han.

På kvällen har Ordfront Uppsala styrelsemöte hemma hos Kjell Eriksson. Vi har ett intressant program på gång för hösten.

Torsdagen den 7 september klockan 19.00 talar Karl Ågerup om sin bok ”Barnens marknad” (ett aktuellt ämne inför valet) i Tovensalen i Missionskyrkan. Entré: 40 kronor för medlemmar, 60 kronor för övriga.

Onsdagen den 18 oktober klockan 19.00 berättar Yvonne Hirdman om sin bok om Alva Myrdal, ”Det tänkande hjärtat”. Jag fungerar själv som introduktör och samtalsledare. Lokal blir troligen Sal A-B på Drabanten, men jag återkommer, när bokningen är klar. (Det blev i stället TR-salen.) Även här kostar det 40 kronor för medlemmar och 60 kronor för övriga.

ABF är medarrangör i båda fallen.

De aktuella böckerna, från Ordfront, kommer att säljas vid mötena.

Troligen blir det också en poesiafton på Ofvandahls under kulturnatten lördagen den 9 september. Och så arbetar vi med ett spännande arrangemang om klassamhälle och klassresor. Jag lovar att hålla er underrättade.

Och så är jag då tillbaka i Öregrund igen. Det verkar ha regnat kraftigt här också; gräset har växt häftigt under de senaste dagarna.

Och vi slutar väl där vi började, med två dagsverser av Alf Henrikson ur FiBs lyrikklubb-urvalet ”Varvet kring solen”:

Sakta begynner den höstliga månen bli större.
Gräset gulnar, och landskapets färger blir renare.
Många är de vilka fröjdar sig över den förre.
Målarna enbart är saliga över det senare.

***

Mörkret förtätas tidigt när solen gått ner.
Natten står tjock kring det lantliga boningshuset.
Och så är det inte sommar i Sverige mer
eftersom nätterna uppslukar sommarljuset.
Någon hörs säga att värmen är inte förbi
och badvattnet kallnar väl inte på länge i fjärden.
Men de blommande nätternas dröjande ljus, tycker vi,
var ändå den svenska sommarens stämma i världen.

Badortsdagarna i Öregrund 18-20 augusti

Allt beror förstås på hur vädret blir i helgen, men de årliga badortsdagarna – i år 18-20 augusti – brukar vara ett arrangemang värt att besöka. Det är ett arrangemang i mänsklig skala, och då jämför jag med arrangemang som Fiskarfesten och Roslagsloppet. Badortsdagarna är tänkta att minna lite om Öregrunds storhetstid som klassisk badort.

Fredag 18 augusti

Klockan 15.00 börjar det så smått med bouletävling vid Tennistältet.

Klockan 20.00 är det Taube-afton med Ulf Engström i Öregrunds kyrka. Fri entré.

Utanför det officiella programmet:

Köket grill : café, Strandgatan 12, serverar fredag, lördag och söndag badortslunch med rökt fisk, alternativt kött, inklusive kaffe och punsch för 99:-; enbart kaffe och punsch kostar 49:-. På kvällarna serveras den grillbuffé jag tidigare har skrivit om.

Lördag 19 augusti

Klockan 11.00 inviger Jeja Sundström badortsdagarna. Jeja inleder också badortsdoppet.

Klockan 12.00 ”Öregrunds Hafsbadanstalt” på Strandhotellet.

Klockan 12.30 Barnkarneval.

Klockan 13.30 Junibacken Sagokista – Barnens favoritet på Hembygdsgården.

Klockan 14.00 Stockholm City Chorus på Scenen.

Klockan 14.30 Dräkt- och hattparad, badortsdagarnas höjdpunkt. Ta med kläder och huvudbonader från svunna tider, om ni vill delta!

Klockan 18.00 C J L Almqvists ”Det går an” i teateruppsättning i Societetshuset.

Klockan 21.00 Mäktig eldshow på hasselbackspiren av Eldsjälarna Efrit från Uppsala.

Utanför det officiella programmet:

Restaurang Klockargården, Långgatan 33, serverar middag från 18.00. The Four L:s (Lars-Olof Norén, Bengt Jonshult, Susanne Lindbäck och Lars G Burman) gör programmet ”Från Bellman till Porter”. Sånger, visor, jazz och boogie-woogie blandat med sanna historier från 1600 och 1700-talen fram till våra dagar.

Söndag 20 augusti

Klockan 13.00 Badortsdagarnas egen ”Antikrunda” i Societetshuset. Johan Hoheisel från Uppsala auktionskammare värderar medhavda antikviteter, stort som smått.

Pressgrodor

Hittat i Journalisten 20/2006:

”Folkpartiet föreslår att ett `mellantvång´ införs i psykvården. Samhället ska kunna förbjuda psykiskt sjuka som inte är tvångsintagna att avhålla sig från droger och alkohol.”

Expressen

När semestern men inte sommaren tar slut

På sin blogg skriver min dotter Kerstin om hur det känns, när jobbet väntar igen: ”Nu är semestern snart slut. Den här veckan har jag haft litet panikkänslor för det. Man hinner så litet och får så litet gjort när man har småbarn.”

Som om jag inte visste det. Jag minns själv hur det var de där sista dagarna av den underbara ledigheten med Birgitta och ungarna. Jag har faktiskt skrivit kåserier, tryckta bloggtexter före bloggarnas tid anser Kerstin, om det här.

Aktuellt i politiken nummer 14 1980 (21 augusti):

DET
HÄNDER

…att jag bläddrar i tidningar och ser något nyhetsprogram i TV även under semestern. (Om det hade sänts några bra gamla långfilmer hade jag förmodligen sett dessa.)

Tidningarna tar jag mig igenom pliktskyldigast, mest för att kolla att jag inte har missat något viktigt.

Det har jag aldrig.

I TV är jag mer intresserad av vädret än av nyheterna.

* De så kallade sommardebatterna finner jag för det mesta konstruerade. Radio och TV har med hjälp av hårdpressade uttalanden av Kjell-Olof Feldt eller Per Åhlström försökt hitta dramatiska sprickor inom socialdemokratin. Kultursidorna har, i brist på nya böcker att recensera, fört en mastodontdebatt om en recensent som heter Mats Gellerfeldt. Ledarsidorna har diskuterat huruvida hr Bohman (m) är liberal. (Enligt min mening kunde det väl räcka med att konstatera att Bohman visst är en gammaldags ekonomisk manchesterliberal, men i övrigt – är Bohman liberal, ja då är Palme löntagarfientlig!)

Nå, något ska ju dom stackars ledarskribenter som för tillfället inte är på semester ha att skriva om.

* Jag tycker nog att svenska folket (även politikerna) har rätt att få vara i fred under semestern.

Ja, jag är övertygad om att förra valrörelsen som ganska snart gick över till debatten inför folkomröstningen hos de flesta skapade trötthet och leda. Jag tror att de flitigaste och mest aktiva partivänner kring midsommar tänkte så här:

– Nej, nu djävlar! Äntligen ska man få vara riktigt ledig.

* Sen kom då (åtminstone i min del av Sverige) en sommar som saknar motstycke sen femtitalet. Under mina fyra veckor i Öregrund hade vi ett par dars regn.

Matti, sju, gick i simskolan på Sunnanö och övergick från hundsim till mer normalt bröstsim.

Kerstin, snart elva, tog kandidaten och milmärket.

Sen låg vi, dag efter dag, hela familjen i Tallparken från tio till sex – vi åt lunch på stranden.

Jag, som annars nästan alltid läser, har knappt läst en bok på hela sommaren.

* Men nu har jag aptit på dom nya höstböckerna.

Och till och med på debatter om moms och sparplaner och annat som förestår.

Enn Kokk

***

I nummer 14 1981 (20 augusti) skrev jag:

DET
HÄNDER

….inte minst så här års, att jag känner motvilja mot jobb och plikter. (Jag är säkert inte ensam om det.)

Sista fredagen i juli står Birgitta i trädgården i Öregrund. Hon ser ut över gräsmattan hon klippte dan innan, riddarsporrarna, stormhattarna, rosorna och kungsljusen i rabatterna och kryddträdgården som summar av humlor och säger med gråtan i halsen:

– Jag vill inte åka härifrån!

Men på kvällen åker hon för att tala på ett partijubileum i Västmanland nästa dag. (Sista semesterveckan har hon förresten redan gjort en tur till Stockholm för att ha presskonferens om sextimmarsdagen.)

Själv stannar jag tillsammans med barnen kvar på landet över helgen. På söndag hinner vi efter att ha packat åka ner till Tallparken och bada. Men sen är det obönhörligt slut.

* Tolv års kärleksfullt arbete med trädgården – bland annat – har gjort att jag allt mer har förlorat mitt hjärta till Öregrund.

Inte heller i det fallet är jag unik. I förordet till Stig Sandelins ”Så var det förr i Öregrund” (Rabén & Sjögren) läser jag att författaren – journalist liksom jag själv – för elva år sen skaffade sig sommarhus på Skaten i Öregrund. Han för sin del har ägnat mycken tid och möda åt bygdens historia, vilket alltså har resulterat i en bok om Öregrund (och delvis också Östhammar och skärgården omkring) från fjortonhundratalet och framåt. Jag har, på ett nöjsamt sätt, lärt mig mycket om Öregrund i Sandelins bok, bland annat om Tallparken. (Av en lustig händelse träffar jag honom där under en av de sista badutflykterna.) Inte minst har jag fördjupat mina kunskaper om Öregrunds under ett tidigare skede mycket glansfulla historia och om äldre tiders fyrfolk, fiskare, lotsar och sjöfarande, om vardags-, marknads- och badortsliv.

* På måndag finns jag åter i min vanliga miljö, närmare bestämt oå Folkets hus i Stockholm, på kvinnoförbundets kongress. För att bland annat kolla det dramatiska ordförandevalet.

Eftersom jag inte har plats för några utförligare analyser – spalten är förbrukad (?) på Öregrund – så nöjer jag mig med sammanfattningen att det var ett klokt val.

Enn Kokk

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1982 (19 augusti) lät det så här:

DET
HÄNDER

…att temperaturen i arbetsrummet mot Sveavägen och solsidan stiger till höjder som somliga arbetskamrater upplever som outhärdliga.

Mig bekommer hettan inte; jag arbetar gärna i bastuvärme. Däremot skulle jag gärna hoppa över vintrarna.

* Men jag medger gärna att jag inte skulle ha haft något emot att tillbringa ytterligare en månad i Öregrund. En sån välsignad värme! Ofta har jag legat sex à åtta timmar i sträck på klipporna i Tallparken med smärre avbrott för dopp och simturer. Kroppen är mörkbrun och håret alldeles vitt.

Lite nödvändigt rensningsarbete har jag gjort i trädgårdern. Birgitta
har gjort mer. Dessutom har hon med motorsåg gallrat i den gigantiska gamla syrenhäcken.

Så här fin har trädgården aldrig varit förut. Det är förresten ingen trädgård vi har; det är ett paradis.

När det är dags att åka in till stan blommar rosor överallt. Jordgubbarna är mogna och krusbären nästan färdiga. Vi tar potatis och morötter och sallad och lök och dill med in till stan. Birgitta skördar kummin.

Gräsmattan är nyklippt och fin. (Vi turas om att klippa den på torsdagarna – den som inte klipper får veckostäda. Efter torsdagens städning och gräsklippning badar familjen bastu. Så har vi gjort i flera år nu.)

I solnedgången den sista fredagskvällen under semestern går vi en promenad runt vårt älskade Öregrund och sitter en stund på badberget. Det doftar hav och sommar.

På söndagen packning och ett sista bad. Vi simmar tillsammans ut till undervattensgrunden. Sen är det slut. Smutstvätten och vi tar bussen in till stan.

* Jag skulle ljuga om jag påstod att jag har ägnat mycken tid under semestern åt att grubbla över valrörelsen. Ett enda samtal om valet har jag haft på badstranden. Med en tjej i baddräkt, dock inte med SAFs paroller på baken.

Jag är till och med skeptisk till politiska sommar- och semesteraktiviteter. Låt folk vara i fred! Låt också politiker och ombudsmän och partiaktiva vara i fred! Det behöver dom om dom ska orka orka jobba i valspurten.

Däremot är det inte fel att mana till en smula eftertanke. Första arbetsdan i Stockholm ser jag budskapet att semester – det är att ha ett jobb att återvända till.

Det är ett klokt och bra politiskt sommarbudskap.

Enn Kokk

***

Av det jag skriver i nummer 14 1983 (8 september) kan man tydligt se, att jag, liksom nu Kerstin, våndas inför att semestern är slut och jobbet börjar igen:

DET
HÄNDER

…att sensommaren slår mig med svårmod.

Trädgården är aldrig så praktfull som då. De mognande äpplena tynger trädens grenar. Vi tar upp färskpotatis till middagen varje dag. Dillkronor finns till kräftorna, och Birgitta kryddar brännvin med kummin, malört och johannesört. I hennes kryddgård växer 44 olika kryddor och örter – en söndag klipper hon fullt med örtkryddor i små plastaskar och tar med till frysen i stan: kyndel, mejram, dragon, libbsticka, kungsmynta, krusmynta, isop… Själv plockar jag svarta vinbär och krusbär.

Någon dag innan semestern tar slut börjar jag sätta plastskyltar på blommorna i rabatterna. Det är inte så alldeles lätt; många års odlarmöda gör att man lätt glömmer. Rosorna får namn: Det här är Queen Elisabeth, det här är Rosa nitida, dockros, det här är Whiskey, det här är New Dawn, det här är Rosa rugosa, vresros. Sen är det stenpartiväxternas tur. Jag får ta hjälp av blomböckerna och av Birgitta vars minne är bättre än mitt. Då är det lättare med de ettåriga växterna – fröpåsarna från Hammenhögs finns kvar: praktmalva, ringkrage, pysslingkrage och allt vad de heter.

Plötsligt förstår jag vad det är jag håller på med: Jag försöker fånga sommaren och hålla den kvar på små skyltar av plast.

* Sommaren är slut, men det kommer veckoslut då jag åter kan ta bussen ut till Paradiset.

Varma lördagsmorgnar med dagg i gräset och galna fåglar som kastar sig från körsbärsträdens kronor till lönnen på gårdsplanen till krikonträden, till asken, vårt jättelika vårdträd nere vid grinden, fyller mig med berusande glädje. Men glädjen slår lätt över till vemod: himlen har en klarare färg och i luften kan man känna de första stänken av höst.

Ändå finns det augustisöndagar då Tallparken, Öregrunds ljuvliga klippbadstrand, är lika full av folk som under industrisemestern. Det är stekhett på vårt badberg men svalare i vattnet. Vi ligger kvar så länge vi kan, ända tills klockan obarmhärtigt talar om att nu måste vi gå hem och packa och städa så att vi hinner med bussen till Uppsala.

* Snart är det höst på riktigt. Men i dag är det fredag, och vi befinner oss ännu i augusti månad.

Enn Kokk

***

Nu behöver jag inte längre lämna Öregrund för att börja jobba. Jag är pensionär; vi bor kvar här ute en bit in i oktober.

Visst måste vi båda då och då åka till Uppsala eller Stockholm, på sammanträden eller av andra skäl. Men vi kommer tillbaka hit. Under hela sommarhalvåret har vi vårt hem här i Öregrund.

Men tro inte att jag har glömt hur det var, när de där alltför korta semesterveckorna just höll på att ta slut.

Augustilördag

Jag är ensam i huset i Öregrund. Birgitta har tillsammans med Annas dotter Amanda, 12, åkt till Blomhöjden, Lidsjöberg, en fjällbondgård med getter och ekologisk odling. Förr tog hon alltid en semestervecka ensam med något av barnen: cyklade, paddlade kanot, gick i fjällen. Nu är det barnbarnens tur.

Jag vattnar krukorna med änglatrumpet; den ena blommar med stora orangea klockor, och den andra kommer snart. Jag vattnar också inne i Birgittas växthus. Som tur var kom det ett ganska ordentligt regn i går morse, så rabatter och kryddgård och köksträdgård klarar sig ett tag igen utan vattning.

Men den i stort sett oavbrutna värmeböljan har tagit hårt på trädgården, särskilt delar av gräsmattorna. När jag går ut i hallonlandet för att plocka en ask hallon, är många av hallonen små och förkrympta, och vildhallon – vi har ett ganska stort bestånd hallonsnår – finns det nästan inga. Dock har Birgitta tidigare plockat många askar med stora fina hallon, som nu finns i frysen inför vintern.

När jag går ut till hallonlandet, flyger svärmar av fåglar upp ur först rödvinbärsbuskarna, sen ur kronorna på de stora skuggmorellträden i vår körsbärsträdgård. Så fort jag går därifrån, är de tillbaka.

Bland de blommande kryddväxterna i Birgittas kryddgård summar humlor och fladdrar fjärilar. Likadant är det i mina två jättestånd av fackelblomster.

Fackelblomster (Lythrum salicaria) blir normalt 70-120 centimeter höga; mina är nästan två meter. De är mycket härdiga och klarar också, eftersom de gillar sol, årets heta sommar. Blommorna är mörkrosa och sitter i långa smala ax. Den här formen gör, att de är mycket fina ytterst ut i buketter med långskaftade blommor (som förstås måste harmoniera i färg med fackelblomstrets mörkrosa färg). Blomningstiden är juli-september. Roten är vedartad men går att klyva – fackelblomster förökas med fördel genom delning.

Birgitta har en höstanemon, vars rosa blommor gör sig utmärkt tillsammans med ax från mina fackelblomster. Också den här höstanemonen är väldig, kring två meter; jag har aldrig sett den så stor förr.

I samma bukett kan man också ha estnisk malva, en sort som min nu döda mamma för länge sedan fick i form av frö från vår hemby Juminda i Estland; hon delade med sig till oss. Den här vackert lila, småblommiga malvan är inte perenn – man måste alltså varje höst plocka den på frö, som man förvarar torrt över vintern och sen sår på försommaren.

Många trädgårdsblommor har farit illa denna torra och heta sommar, men något som inget tycks knäcka är gullris; gullriset tycks trivas överallt och sprider sig också överallt – tar över rabatten, om man inte håller efter det. Dess gula blommor passar dock inte alls ihop med de övriga – rosa och lila – som jag har nämnt.

I olika nyanser av gult, orange och rödbrunt blommar nu också krassarna. Men krassen är, i motsats till gullriset, en lågväxande blomma. Jag älskar dess doft, som följer med in, om man gör en krassebukett.

När jag passerade vinbärsbuskarna, såg jag att också luktärterna i den spaljé Brigitta har satt upp nära bärbuskklyftan blommar. De är mycket vackra med sina vita, rosa och blå blommor – de blir utsökta i mindre buketter i små vaser eller krus.

Och alldeles bredvid har de allra första dahliorna slagit ut. Dem kommer vi att ha glädje av ända tills det blir frost. (Och då är det dags att ta in rotknölarna för vinterförvaring.)

Längs husväggen mot inre gårdsplan, längs väggen mot det som förr var lillstugan, blommar olika sorters klematis. Särskilt livskraftig är en vit, småblommande baltisk sort. Den växer med jämna mellanrum över halva dörren in till glasverandan.

På andra sidan glasverandatrappan blommar kungsliljor med stora vita doftande klockor. Bredvid finns några utslagna gula minisolrosor.

Det har varit varmt i dag.

Men nu skiftar ljuset mot det där blekare, som varslar om augustikvällen med dess lindrande svalka och begynnande mörker.

Melodikrysset från Alunda

Veckans melodikryss sändes från Alunda, en ort vi i åratal har åkt igenom med bussen mellan Uppsala och Öregrund. (Jo, jag har besökt Alunda också.) Anders Eldeman kunde väl ha spelat ”Gossen min bor i Alunda by” – men det hade förstås varit för lätt för den församlade ortspubliken.

Dagens kryss var en blandning av lätt och svårt, så där som det ska vara. Blandad kost också.

För att ta det som inte är min hemmaplan först: Nina och Kim från Friends är inte den sorts artister jag brukar höra på – men ”Lyssna till ditt hjärta” har jag förstås hört i radio. Uno Svenningsson – han med ”Vad du än gör och vad du än tänker på” – har jag en gång av misstag köpt en CD av, men sonen, Matti, fick den för att ge bort till en kompis som gillar Svenningsson.

Eftersom Py Beckman (med ”Långt härifrån”) en gång i världen hade en fot i progglägret, känner jag bättre till henne. (En sidoupplysning: När Olof Palme begravdes på Adolf Fredriks kyrkogård, kom det en stor fin krans från henne och Dan Hylander.)

Daniel Lemma klarade jag, tack vare att jag har sett ”Jalla, jalla”; vi har filmen som video.

En annan fråga med anknytning till filmens värld kan tänkas vara svårare för yngre krysslyssnare. Men folk i min ålder vet förstås, att han med Music Hall-melodin var Sir Laurence Olivier.

Edmundo Ross förde oss på en färd i luftballong.

Till det jag tyckte var mycket lätt i dag hörde Sten-Åke Cederhök med sin omisskännliga göteborgska, Edith Piaf med ”Je regrette rien” och gamla fina ”Sakta vi gå genom stan”.

Eftersom jag är operavän, var det inte heller särskilt svårt att identifiera Rossinis ”Den tjuvaktiga skatan”.

En höjdare var Harry Brandelius insjungning av Ture Nermans ”Skeppar Sjöstrands farväl”. Texten kan man, om man läser den med dagens värderingar, ha synpunkter på, men den gamle radikalen Ture hade en sån sida också. När jag ihop med Monica Nielsen och Björn Arabh gjorde en LP för a disc med Ture Nermans sånger, valde vi att inte väja för den sidan hos honom heller; på skivan finns följaktligen också en ganska reaktionär kuplett med titeln ”Mamma är inte hemma”.

Slutligen veckans Evert Taube. Sången var ”Den glade bagarn”, som utövar sitt yrke i San Remo. Hans namn var Florindo. När Evert och Astri år 1920 bodde i San Remo, tog de ofta en kopp cappucino hos honom eller köpte bröd i hans butik – han fanns alltså på riktigt.

Ja, det var väl det hele.

***

Om du söker efter svaret på det senaste melodikrysset men Google har fört dig hit, pröva då att gå direkt in på min blogg, http://enn.kokk.se.

Kjell Eriksson: Mannen från bergen

Även om det hittills inte har märks mycket här på bloggen, är jag sen unga år en ivrig deckarläsare.

Bland dem jag har läst samtliga deckare av finns uppsalaförfattaren Kjell Eriksson (född 1953). Efter många års läsning av hans böcker har jag så småningom också blivit bekant med honom personligen; han är ordförande i Ordfront, Uppsala, vars styrelse jag tillhör.

Den som har läst hans tidiga deckare kan inte undgå att ha noterat hans beska kommentarer om socialdemokratins politiska villfarelser och om personer på partiets högerkant. Därav kan man dra slutsatsen, att han kan tänkas ha tillhört yttervänstern; mycket riktigt blev han i unga år, efter att först ha tillhört SSU Socius i Uppsala, maoist och verkade inom det nu nedlagda SKP (före detta KFML). Hans förlag, Ordfront, har för övrigt samma maoistiska bakgrund.

Även om jag någon enstaka gång har funnit hans omdömen väl hårda och kategoriska, har jag på det stora hela inte haft några större problem med hans böcker, ännu mindre med honom själv. Han är en samhällsengagerad människa, som på ett stort antal områden – har jag kunnat konstatera – har åsikter, som står mina vänstersocialdemokratiska nära.

Kjell var för övrigt den som drog in mig i Ordfronts arbete – det började hösten 2005 med att han fick mig och Birgitta att skriva på ett upprop för Ordfront. (Jag har varit passiv medlem – bokklubbsmedlem – under lång tid.)

Det finns också annat som förenar oss. Kjell var till inte så länge sen trädgårdsmästare, och han har noterat min och Birgittas vurm för trädgård; det visade sig till och med, att han mycket väl visste, att ett antal gammaldags rosor i vår trädgård i Öregrund via ortens tädgårdsmästare Inga-Lill Andersson ursprungligen kommer från Ulva trädgård, som han ägde på den tiden.

Jag har å min sida noterat, att det finns åtskilligt i hans böcker, som knyter an till mig och mitt liv: Hans kvinnliga polishjälte Ann Lindell har som favoritfik Savoy i Uppsala – där hamnade jag, eftersom jag, när jag flyttade till Uppsala för att plugga, bodde i hyresrum på det närbelägna Jumkilsgatan, min allra första kväll i Uppsala. Anns kärlek, den före detta lantarbetaren Edvard Risberg, hamnar på Gräsö (som ligger utanför Öregrund) och blir kvar där. En bit av handlingen i den allra senaste boken, ”Mannen från bergen”, är förlagd till trakten av torget mellan Svartbäcken och Tunabackar i Uppsala, ett stenkast från Idrottsgatan där jag bor. Och så vidare.

De här anknytningarna gör förstås Kjell Erikssons böcker extra intressanta för en som bor halva året i Uppsala, halva i Öregrund. Men jag tror att den starka lokalfärgen är ett plus också för läsare, som inte har mina speciella erfarenheter.

Kjell Eriksson började skriva böcker först runt 40 års ålder. De allra första är inte deckare, och i dem vrenskas fortfarande språket för honom; det märks där att skrivandet inte har varit hans huvudsakliga arbete i livet. Med sig i sitt nya författarliv tog Kjell Eriksson dock den erfarenhet av lantligt liv och hårt kroppsarbete, som han delar med den av honom beundrade statarsonen och författaren Jan Fridegård. Också i deckarna, framför allt de tidiga, är det här draget starkt närvarande.

Hösten 2005 fick Kjell Eriksson äntligen Lundequistskas (den lokala Akademibokhandelns) litteraturpris, och jag skrev då, att han lika gärna kunde ha fått priset för någon av de tidigare böckerna som nu för ”Mannen från bergen”. Under epoken som deckarförfattare har Kjell Eriksson utvecklats till att skriva på en jämn och hög nivå.

I Kjell Erikssons deckare finns ofta världen utanför inte bara byn utan också utanför Sverige närvarande. I debutdeckaren ”Den upplysta stigen” (Lindelöws, 1999) går trådar, som man kan ana av titeln, till Peru. Handlingen utspelar sig i den lilla uppländska byn Ramnäs. Där bor Edvard Risberg, och dit kommer Ann Lindell för att utreda de händelser, som utspelas där. Redan i den här boken kommer Edvard till Gräsö, och Ann och Edvard inleder ett kärleksförhållande.

I ”Jorden må rämna” (Ordfront, 2000) fortsätter relationen mellan de här ganska omaka personerna, till stor del fortfarande ute på Gräsö. Men handlingen för oss bland annat till ett torp på andra sidan om Uppsala (i Fridegårds gamla trakter), och bokens inledande dubbelmord sker i Eriksberg i Uppsala.

I ”Stenkistan” (Ordfront, 2001) är miljön ny och ovanlig för Kjell Eriksson: I centrum för bokens kriminalgåta finns läkemedelsföretaget MedForsk i Uppsala. Men Kjell Eriksson vore inte Kjell Eriksson, om det inte även här fanns en internationell anknytning, i det här fallet till Dominkanska republiken. I slutet av ”Stenkistan” bekänner Ann Lindell för Edvard, att hon är med barn – men att barnet inte är hans. Därmed tar den delen av historien en ny vändning.

I ”Prinsessan av Burundi” (Ordfront, 2002), under Anns barnledighet, spelar kolleger till henne en större roll – men Ann dras förstås ändå in i händelserna. Titelns ”Prinsessan av Burundi” är en akvariefisk – dess roll i handlingen överlåter jag åt kommande läsare att upptäcka. ”Prinsessan av Burundi” utsågs för övrigt till årets bästa kriminalroman. I den här boken rör sig Kjell Eriksson i sociala skikt och i en typ av stadsdelar (i Uppsala), som är mindre vanliga i kriminalromaner.

Det här draget blir ännu tydligare i ”Nattskärran” (Ordfront, 2003): här får invandrarstaden Uppsala, även invandrarhatet, skarpa konturer. Boken börjar med en vandalisering och en mördad pojke i Uppsalas hjärta, Drottninggatans nedre del. Och relationen mellan Ann och Edvard, som förstås kärvar efter det att Ann efter ett banalt tillfällighetsligg har fått barn – en son – med en annan? Edvard har varit på utlandsresa och tycks nu, till Anns förtvivlan, dras till en ny kvinna.

”Nattens grymma stjärnor” (Ordfront, 2004), ett familjedrama, utspelas i en för Kjell Eriksson ny och påtagligt avvikande miljö: Kåbo och universtietsfolket som bor där. Handlingen är mycket spännande, mot slutet thrillerartad. I ”Nattens grymma stjärnor” förefaller Anns relation till Edvard stendöd – och hon uppvaktas av en ny karl, en kollega. Som tur var bidde det ingenting av det.

Den senaste i serien av deckare om Ann Lindell heter ”Mannen från bergen” (Ordfront, 2005).Det är en bok som medvetet bryter mot en av genrens etablerade huvudregler, nämligen genom att strunta i att hålla läsaren i spänning ända till slutet med frågan ”Who´s done it?” Historien om mördaren och hans motiv är här en parallellhistoria till polisens utredningsarbete; Kjell Eriksson bringar till och med läsaren att känna sympati för hans, om inte gärning så dock motiv.

Nyckeln till det som händer och varför det händer finns i det här fallet i Mexiko – åter igen finns rötterna till det som utspelas i dagens Uppsala i en annan del av världen.

Också annat i handlingen går lätt att associera till vad Kjell Erikssons gärna vill berätta om, sociala miljöer där människor kämpar men ibland förleds att hamna i situationer, där de inte borde vara. Här handlar det om ungdomsgäng, småkriminalitet, knark och bland annat Sävja. Men bovarna, de som utnyttjar svaga och unga, kommer utifrån.

I flera av Kjell Erikssons tidigare deckare spelar fackligt arbete, oftast i Lantarbetarförbundet, och arbetsliv, följaktligen i mer lantlig miljö än i den här boken, en roll. I ”Mannen från bergen” finns en fin arbetslivsskildring från den urbana restaurangvärlden, närmare bestämt från matsalen och köket i den fiktiva uppsalarestaurangen Dakar. I centrum står en ensamstående mamma (till en av bokens unga olyckskorpar) och bortrationaliserad postkassörska, nu på sitt livs första jobb som servitris. Den här skildringen av både kamratskap och vedermödor samt av den kriminalitet som alltför ofta tycks finnas i branschen är fin.

I boken finns också en valhänt kort kontakt mellan Ann och Edvard. Men det bidde inget av det heller.

Dave Van Ronk: …and the tin pan bended, and the story ended…

Bland de amerikanska folksångarna från decennieskiftet 1950-tal/1960-tal är Dave Van Ronk (1936-2002) en särling, en härlig sådan. Bland hans tidiga skivor finns, som man kan vänta sig, folksånger och blues, men han spelade också in plattor med jug- & washboardband samt jazzband, till exempel The Red Onion Jazz Band. Han var mycket förtjust i 1920-talets ragtimemusik, vilket också kom att prägla hans eget val av sånger; dessutom transformerade han genrens pianolåtar, så att de kunde ackompanjeras av hans egen sologitarr. Han var en mycket skicklig arrangör och gitarrist – gav också under en lång period gitarrlektioner, till exempel åt Danny Kalb i The Blues Project.

Han var en av inventarierna på legendariska Greenwich Village-ställen som The Gaslight; från den tiden härstammade hans långa personliga vänskap med Tom Paxton. Han tjänade som mentor åt unga förhoppningsfulla talanger som Bob Dylan – läs mer om detta i Dylans memoarer – och Joni Mitchell.

Dessutom var han starkt politiskt intresserad, närmare bestämt trotskist. På den punkten citerar jag Tom Paxton (som för övrigt själv inte var så politiskt naiv, som han här låtsas vara):

”Dave´s politics were always a source of wonder to a child of Oklahoma. He took politics very seriously, although he could be funny about them too. For a while, he belonged to the Socialist Worker´s Party, a Trotskyite group, but he simply wasn´t made for party discipline and finally left. He was very understanding about my complete incomprehension of what all that was about, and he took great pleasure in ragging me about my naive political conciousness. Now and then, he would come back from a meeting describing with no little glee the polemical bloodbaths that regularly occured there. People would labor for hours every night between meetings, according to Dave, to compose some lethal forty-page screed attacking a new and heretical splinter group that had arisen in the ranks. One day, I asked him how many members his revolutionary party had. About forty or fifty, he admitted.”

Om jag inte minns fel, kom jag först i kontakt med Dave Van Ronk på Elektras ”The Folk Box”, producerad i samarbete med Folkways (4 LP, Elektra EKL 9001, 1964). Där fanns ”Don´t You Leave Me Here”, kraftfullt framförd av Dave Van Ronk, som jag därmed slöt till mitt hjärta: jag spelade in den på ett band med tung musik, rock och annan, och använde sedan bandet för att överrösta dammsugaren, när jag städade. (En gång, när vi till våra snabbtelefoner på partistyrelsen (s) hade fått den nya funktionen allanrop, testade jag och AiP-journalisten Lena Näslund hur det fungerade genom att spela det här ”städbandet” för full volym med allanropsknappen nedtryckt. Allanrop gick inte för mottagarna – samtliga andra i huset – att stänga av, så bland åhörarna fanns bland andra en stor internationell samling i konferensrummet.)

Dave Van Ronk har gett ut skivor på många bolag, men han gav tidigt ut skivor på den tidens stora folksångbolag, Moe Asch´s Folkways. Alla de här skivorna finns tillgängliga genom Smithsonian Folkways hemsida, dels i original, dels i form av redigerade CD-skivor. Där hittar man också alla de antologier, inspelade av The Fast Folk Musical Magazine, han ingick i; skivmärket Fast Folk är numera en del av Smithsonian Folkways.

Men det är en någorlunda aktuell Dave Van Ronk-CD jag tänkte fästa er uppmärksamhet på, ”…and the tin pan bended, and the story ended…” (Smithsonian Folkways SFW 40156, 2004). Van Ronk dog den 10 februari 2002, och den här CDn innehåller en upptagning från den konsert, som blev hans allra sista, den 22 oktober 2001.

På torsdagen hade Van Ronk fått besked om den sjukdom, som skulle ta hans liv, berättar hans mångåriga livskamrat Andrea Vuocolo i CD-häftet, men han beslöt att i alla fall genomföra den stundande weekendens framträdanden. På skivan, som är resultatet av den allra sista konserten, kan man – särskilt i de långa talade avsnitten mellan låtarna – höra, att Van Ronks röst inte är som i hans krafts dagar, och arrangören, David E Eisner, berättar i det medföljande häftet, med vilken fysisk ansträngning Van Ronk fullföljde konserten.

Ändå har det blivit en jättefin CD av den här sista konserten: låtarna speglar viktiga delar av Van Ronks repertoar, och Van Ronk själv småpratar och skämtar som vanligt med publiken.

Han öppnar med en country blues från 1920-talet, ”Down South Blues”. Vill man jämföra med hur det lät förr, kan man gå till ”Dave Van Ronk In Rome” (Folkstudio FK 5017, 1983).

Därefter kommer ”You´ve Been a Good Old Wagon”, en låt med en snårig bakgrund, men Van Ronk tycks närmast ha hämtat den från Bessie Smith. Det låter lite som ragtime på gitarr, och vissa av Van Ronks sånginslag låter som Louis Armstrong. En tidigare inspelning med Van Ronk finns på ”Folksinger” (Stateside SL 10153, 1965 = Prestige / Folklore 14025, återutgiven som Fantasy DLP 24710, 1972). Ytterligare en inspelning finns på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982) – att han finns på ett svenskt bolag torde ha att göra med att Sam Charters, som i yngre år hade spelat ihop med Van Ronk, flyttade till Sverige och började producera skivor för Sonet; Charters hade förresten haft samma roll för tillkomsten av Folkways´ förnämliga serie fältinspelningar av blues.

Nummer tre är den ovan nämnda, Jelly Roll Morton-inspirerade ”Don´t You Leave Me Here”, egentligen en variant av ”Alabama Bound”.

En höjdare är ”Did You Hear John Hurt?”. Dave Van Ronk lärde personligen på 1960-talet känna den då ”återupptäckte” bluesmästaren Mississippi John Hurt på The Gaslight, men han hade dess förinnan hört Hurts musik på Harry Smiths berömda folkwaysantologi ”Anthology of American Folk Music”, som förresten är ett måste för dem som samlar på amerikansk folkmusik; den finns återutgiven som CD-box av Smithsonian Folkways. ”Did You Hear John Hurt” gjordes tidigare av Dave Van Ronk för ”Somebody Else, Not Me” (Philo PH 1065, 1980), 1999 återutgiven som Rounder CD PHIL 1065.

Len Chandlers och beatpoeten Bob Kaufmans (beatpoeterna framträdde ofta på samma caféer i Greenwich Village som folksångarna) vackra ”Green, Green Rocky Road” låter som en inkarnation av 1960-talets singer songwriter-bidrag till folksånggenren. Den blev en av de mest älskade sångerna i Dave Van Ronks repertoar – fint att den kom med här. Den som vill höra en ännu jazzigare version med Van Ronk kan gå till hans LP med The Red Onion Jazz Band, ”In the Tradition” (Prestige 7800, 1964).

”Jelly Jelly” är en jazzballad från tidigt 1940-tal av Billy Eckstine och Earl Hines och är en god illustration av Van Ronks kärlek till jazzen.

Jimmie Cox´ ”Nobody Knows You When You´re Down and Out” gör Van Ronk som blues med ragtimekänsla.

”One Meatball” är skriven av Hy Zaret och Lou Singer, men i Dave Van Ronks version hör man, att det är Josh White som har varit hans inspiratör. Josh White är en sångare som, tycks det mig, mycket orättvist i samtiden har skjutits undan som artist. Han är urbra – var förresten mycket populär här i Sverige på 1950- och 1960-talen. Även han gav i början av sin karriär ut skivor på Folkways – värt att påminna om är också Whites politiska engagemang i gruppen kring Pete Seeger, som jag tidigare har skrivit om. Van Ronk har tidigare sjungit in ”One Meatball” på ”No Dirty Names” (Verve/Forecast FTS 3009, 1966).

Jag nämnde inledningsvis Dave Van Ronks betydelse som mentor för Bob Dylan – Dylan fick också kvarta över hos Van Ronk. En oerhört fin låt av Bob Dylan, som Van Ronk införlivade med sin repertoar och som finns med här, är ”Buckets of Rain”. Själv har jag främst kommit att, om och om igen, lyssna på ”Buckets of Rain” på Happy Traums superbra LP ”American Stranger”, vilket i sin tur ledde till att min son, Matti Dahl, för övrigt en skicklig instrumentalist, införlivade den i sin personliga repertoar och, som födelsedagspresent en gång i världen, spelade in den på CD åt mig.

”Sometime (Watcha Gonna Do)” är återigen Josh White, den här gången en variant av gamla ”Crawdad Song”. Bra låt, både med Dave Van Ronk och med Josh White.

”Sportin´ Life Blues” är en bleuesstandard, skriven av Brownie McGhee, en annan av mina gamla favoriter (ännu bättre i kombination med bluesmunspelaren Sonny Terry). Van Ronk gör låten rättvisa. Tidigare hade han sjungit in den på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982).

”Ace in the Hole” är tjugotalsjazz, senare återupplivad av bland andra Bunk Johnson; Van Ronk har själv tidigare gjort en jazzversion av den här låten med The Red Onion Jazz Band på ”In the Tradition” (Prestige 7800, 1964). Här sjungs den i slutet av konserten, och man hör faktiskt, att Dave Van Ronks röst på något ställa sviktar lite.

”St. James Infirmary” gör Dave Van Ronk däremot i en helt suverän, Josh White-inspirerad version. Även den finns på ”Your Basic Dave Van Ronk” (Sonet 885, 1982), dessutom på en skiva med namnet ”St. James Infirmary” (Paris Album DKB 3359, 1983), återutgiven som CDn ”Statesboro Blues” (EPM Musique BC157842, 1986).

Konserten avsluts med ”Urge for Going”, en låt av Daves adept från 1960-talet Joni Mitchell. (Även Judy Collins har förresten sjungit in den här låten.).

I Dave Van Ronks version kunde Joni Mitchells text handla om honom själv, den kvällen:

”I get the urge for going, when the meadow grass is turning brown
and summertime is falling down and winter´s closing in.”

Slutligen vill jag slå ett slag för Tom Paxtons långa, fina text i CD-häftet om vännen Dave Van Ronk; det är ur den jag har hämtat avsnittet om Van Ronk och trotskismen ovan. Paxtons minnestext heter ”The Mayor of MacDougal Street”. Passande nog.

Tomas Tranströmer: Minnena ser mig

Förmodligen var det FiBs lyrikpris 1956 till Tomas Tranströmer (född 1931) som fick mig att bli intresserad av hans poesi. Jag har sedan genom åren läst honom, om än inte med samma intensitet som till exempel Werner Aspenström eller Folke Isaksson eller Petter Bergman.

Ändå fanns det, redan i debutsamlingen ”17 dikter” (1954), en ton och en livskänsla som talade och talar starkt till mig:

Storm

Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.

Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.

Kanske är det det faktum, att Tranströmers livskänsla ibland får en religiös dimension, som en smula har fjärmat mig från honom. Här är en underbar dikt, vars situation, till och med årstid och väder, jag själv nästan ordagrant har upplevt på samma sätt – bortsett alltså från det här med Guds tillvaro:

C-dur

När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.

En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.

En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.

Ur ”Den halvfärdiga himlen”, 1962

Det finns underbara dikter av Tomas Tranströmer. Jag går gärna så långt som till att hålla med dem som har föreslagit, att Tranströmer ska få nobelpriset i litteratur.

Tranströmers författarskap är desto mer märkligt, som han, efter att 1990 ha fått en stroke med partiell förlamning som följd, har lyckats komma tillbaka som författare.

I ”Det vilda torget” (1983) fanns en dikt, vars titel han senare har återanvänt:

Minnena ser mig

En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.

Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.

De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.

De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.

Efter stroken arbetade sig Tranströmer mödosamt tillbaka till skrivandet: han har gett ut flera kritikerrosade diktsamlingar.

Det första han skrev efter hjärnblödningen var emellertid en prosabok, den lilla minnesboken ”Minnena ser mig” (1993). Jag läste den inte, när den kom ut, men av Birgitta fick jag nyligen en nyutgåva från 2006 (Bonniers), utgiven till Tranströmers 75-årsdag.

Mot bakgrund av mina intryck av Tomas Tranströmers poesi har jag läst den med stigande förvåning: den saknar helt den sinnlighet, som präglar till exempel dikten med samma namn.

Kapitlen i de här memoarerna är korta, koncentrerade och ämnescentrerade: ”Museer”, ”Folkskola”, ”Kriget”, ”Bibliotek”, ”Realskola”, ”Exorcism”, ”Latin”. Det rör sig faktiskt mer om memoarer än om skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar av den typ jag nämnde, när jag nyligen skrev om klassiker och litteraturkod. ”Minnena ser mig” är en intressant men märkligt doftlös bok.

Denne blivande poets memoarer innehåller en del märkliga detaljer: en pojke som samlar insekter och läser Brehms ”Djurens liv”, geografi och böcker av upptäcktsresande – men (åtminstone av den här bokena att döma) ingen skönlitteratur. Med tanke på att Tomas Tranströmer, utöver att vara författare, kom att arbeta som psykolog, är memoarboken också märkligt fattig på nycklar till det som formade honom till det han blev.

Kanske ska man främst se ”Minnena ser mig” som en skrivövning, ett heoriskt och plågsamt arbete att ta sig ur den förlamning hjärnblödningen förorsakade. Gott så: den poesi han senare har skrivit kompenserar mer än väl de lätt kritiska synpunkter jag ovan har riktat mot memoarboken.

***

Ett personligt minne.

Jag har aldrig träffat Tomas Tranströmer, men jag har en gång skrivit till honom och fått svar.

Någon gång efter den epok, då socialdemokratin och kulturarbetarna stod varann nära, fick jag av partiexpeditionens informationsavdelning i uppgift att inför ett val försöka engagera kulturarbetare i en socialdemokratisk annonskampanj.

Jag hade helt fria händer och jag gav också dem som ville ställa upp helt fria händer: de fick, på partiets bekostnad, föra ut vilket eget valbudskap som helst med ett undantag, de fick inte uppmana läsarna att rösta på något annat parti.

Det här gjordes i en för socialdemokraterna kärv tid, men naturligtvis fanns det ändå kulturarbetare, som ställde upp av övertygelse. Men jag siktade högre och försökte också få nya och överraskande namn att ställa upp. En av dem var Tomas Tranströmer.

Jag fick ett avböjande men inte ovänligt svar. Tomas Tranströmer måtte ändå ha uppfattat mitt erbjudande som tillräckligt intressant för att inte bara avfärdas. Hans svarsbrev finns någonstans bland partistyrelsens arkivalier, så jag kan inte direktcitera, men som jag minns svaret, skrev han ungefär att, med de värderingar han hade, skulle han ha kunnat argumentera för socialdemokratin i snart sagt vilket land som helst – men inte här.

Jag hade gärna velat ha ett fortsatt meningsutbyte med honom om detta, men så drogs jag in i valrörelsens malström, och så blev det inte av.

Fast nyfiken är jag fortfarande.

Isobel Hadley Kamptz om Lars Leijonborg

På Martin Tolléns blogg har jag hittat ett underbart elakt yttrande, fällt av Isobel Hadley-Kamptz om Lars Leijonborgs offentliga val nyligen mellan två kvinnor:

”Själv skulle jag möjligen i yttersta nödfall kunna tänka mig att ligga med Lars Leijonborg, men att prata med honom, nej, jag tror inte det.”