Tomas Tranströmer: Minnena ser mig
9 augusti 2006 18:25 | Politik, Prosa & lyrik | 14 kommentarerFörmodligen var det FiBs lyrikpris 1956 till Tomas Tranströmer (född 1931) som fick mig att bli intresserad av hans poesi. Jag har sedan genom åren läst honom, om än inte med samma intensitet som till exempel Werner Aspenström eller Folke Isaksson eller Petter Bergman.
Ändå fanns det, redan i debutsamlingen ”17 dikter” (1954), en ton och en livskänsla som talade och talar starkt till mig:
Storm
Plötsligt möter vandraren här den gamla
jätteeken, lik en förstenad älg med
milsvid krona framför septemberhavets
svartgröna fästning.
Nordlig storm. Det är i den tid när rönnbärs-
klasar mognar. Vaken i mörkret hör man
stjärnbilderna stampa i sina spiltor
högt över träden.
Kanske är det det faktum, att Tranströmers livskänsla ibland får en religiös dimension, som en smula har fjärmat mig från honom. Här är en underbar dikt, vars situation, till och med årstid och väder, jag själv nästan ordagrant har upplevt på samma sätt – bortsett alltså från det här med Guds tillvaro:
C-dur
När han kom ner på gatan efter kärleksmötet
virvlade snö i luften.
Vintern hade kommit
medan de låg hos varann.
Natten lyste vit.
Han gick fort av glädje.
Hela staden sluttade.
Förbipasserande leenden –
alla log bakom uppfällda kragar.
Det var fritt!
Och alla frågetecken började sjunga om Guds tillvaro.
Så tyckte han.
En musik gjorde sig lös
och gick i yrande snö
med långa steg.
Allting på vandring mot ton C.
En darrande kompass riktad mot C.
En timme ovanför plågorna.
Det var lätt!
Alla log bakom uppfällda kragar.
Ur ”Den halvfärdiga himlen”, 1962
Det finns underbara dikter av Tomas Tranströmer. Jag går gärna så långt som till att hålla med dem som har föreslagit, att Tranströmer ska få nobelpriset i litteratur.
Tranströmers författarskap är desto mer märkligt, som han, efter att 1990 ha fått en stroke med partiell förlamning som följd, har lyckats komma tillbaka som författare.
I ”Det vilda torget” (1983) fanns en dikt, vars titel han senare har återanvänt:
Minnena ser mig
En junimorgon då det är för tidigt
att vakna men för sent att somna om.
Jag måste ut i grönskan som är fullsatt
av minnen, och de följer mig med blicken.
De syns inte, de smälter helt ihop
med bakgrunden, perfekta kameleonter.
De är så nära att jag hör dem andas
fast fågelsången är bedövande.
Efter stroken arbetade sig Tranströmer mödosamt tillbaka till skrivandet: han har gett ut flera kritikerrosade diktsamlingar.
Det första han skrev efter hjärnblödningen var emellertid en prosabok, den lilla minnesboken ”Minnena ser mig” (1993). Jag läste den inte, när den kom ut, men av Birgitta fick jag nyligen en nyutgåva från 2006 (Bonniers), utgiven till Tranströmers 75-årsdag.
Mot bakgrund av mina intryck av Tomas Tranströmers poesi har jag läst den med stigande förvåning: den saknar helt den sinnlighet, som präglar till exempel dikten med samma namn.
Kapitlen i de här memoarerna är korta, koncentrerade och ämnescentrerade: ”Museer”, ”Folkskola”, ”Kriget”, ”Bibliotek”, ”Realskola”, ”Exorcism”, ”Latin”. Det rör sig faktiskt mer om memoarer än om skönlitterära barndoms- och ungdomsskildringar av den typ jag nämnde, när jag nyligen skrev om klassiker och litteraturkod. ”Minnena ser mig” är en intressant men märkligt doftlös bok.
Denne blivande poets memoarer innehåller en del märkliga detaljer: en pojke som samlar insekter och läser Brehms ”Djurens liv”, geografi och böcker av upptäcktsresande – men (åtminstone av den här bokena att döma) ingen skönlitteratur. Med tanke på att Tomas Tranströmer, utöver att vara författare, kom att arbeta som psykolog, är memoarboken också märkligt fattig på nycklar till det som formade honom till det han blev.
Kanske ska man främst se ”Minnena ser mig” som en skrivövning, ett heoriskt och plågsamt arbete att ta sig ur den förlamning hjärnblödningen förorsakade. Gott så: den poesi han senare har skrivit kompenserar mer än väl de lätt kritiska synpunkter jag ovan har riktat mot memoarboken.
***
Ett personligt minne.
Jag har aldrig träffat Tomas Tranströmer, men jag har en gång skrivit till honom och fått svar.
Någon gång efter den epok, då socialdemokratin och kulturarbetarna stod varann nära, fick jag av partiexpeditionens informationsavdelning i uppgift att inför ett val försöka engagera kulturarbetare i en socialdemokratisk annonskampanj.
Jag hade helt fria händer och jag gav också dem som ville ställa upp helt fria händer: de fick, på partiets bekostnad, föra ut vilket eget valbudskap som helst med ett undantag, de fick inte uppmana läsarna att rösta på något annat parti.
Det här gjordes i en för socialdemokraterna kärv tid, men naturligtvis fanns det ändå kulturarbetare, som ställde upp av övertygelse. Men jag siktade högre och försökte också få nya och överraskande namn att ställa upp. En av dem var Tomas Tranströmer.
Jag fick ett avböjande men inte ovänligt svar. Tomas Tranströmer måtte ändå ha uppfattat mitt erbjudande som tillräckligt intressant för att inte bara avfärdas. Hans svarsbrev finns någonstans bland partistyrelsens arkivalier, så jag kan inte direktcitera, men som jag minns svaret, skrev han ungefär att, med de värderingar han hade, skulle han ha kunnat argumentera för socialdemokratin i snart sagt vilket land som helst – men inte här.
Jag hade gärna velat ha ett fortsatt meningsutbyte med honom om detta, men så drogs jag in i valrörelsens malström, och så blev det inte av.
Fast nyfiken är jag fortfarande.
14 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Tomas är nog den bästa lyrikern som finns!
Comment by Sandra — 2008 02 12 13:48 #
Till Sandra Nyquist: Som synes håller även jag honom högt, skulle rent av gärna se att han fick nobelpriset i litteratur.
Men att utse den bästa lyrikern som finns är svårt. Också jag har andra favoriter. Du hittar fler poeter ovan under Kulturspegeln, Prosa & lyrik.
Comment by Enn Kokk — 2008 02 12 14:50 #
Tomas Tranströmer är en bra poet, men tyvärr alltför ”smal, smal som en dörrspringa” (Artur Lundkvist)
Comment by Anders Thunberg — 2008 02 12 23:30 #
Det kanske är med poesin som med människans frälsning – bred är porten till fördärvet, men smal är porten till lycksalighet.
Du får ursäkta mig, Enn, men jag växte upp med Bibeln i ena handen och Marx i den andra. Jag trodde inte riktigt på att någondera skulle frälsa mänskligheten, däremot sitter det man läste som ung som berget. Jag tycker fortfarande att Bibeln är ett mäktigt epos. Marx har jag inte läst på länge.
Tranströmer är stor, men det går inte att gradera poeter. Varje dikt skrivs om på nytt med varje ny läsare, och varje generation tolkar och fyller dikten med nytt innehåll.
Jag vill göra reklam för Elsa Grave, som jag uppskattar alltmer, ju äldre jag blir.
Comment by Ann Christin — 2008 02 13 8:39 #
Till Anders och Ann Christin: Nej, man kan alltså inte gradera poeter. Tranströmer uppskattar jag mycket, men det finns också andra poeter, både svenska och utländska, vars dikter jag har tagit till mitt hjärta.
Några av dem har jag skrivit om – jag ber åter igen att få hänvisa till Kulturspegeln, Prosa & lyrik. Där finns också en text om Elsa Grave.
Comment by Enn Kokk — 2008 02 13 10:17 #
Jag vet inte Enn om var med på en studentafton med Alberto Moravia i Uppsala – i början av 60-talet? Någon ville veta vilka författare som Moravia ansågs som ”de största”. Moravia svarade: Det finns stora generaler (underförstått sådana som vinner stora slag). Men inga ”stora författare”. Litteratur är något personligt. Men ändå verkar hela bokbranschen (inklusive nobelpriscirkusen) odla myten av ”de stora”. Tomas Tranströmmer är en lyriker som är utsatt för just den här typen av kanonisering…Den största svenske lyrikern, nobelpriskandidat etc… Låt oss i stället tala
om förvaltare av den svenska lyriska traditionen:
Karlfeldt, Fröding, Martinson, Ekelöf…jämfört med dessa framstår Tomas Tranströmer som … ja just ”smal”. Det hindrar inte att han en djävligt bra poet…
Comment by Anders Thunberg — 2008 02 13 23:32 #
Kära Enn! Skönt att du är tillbaka, det blir tomt i bloggvärlden utan dig. Att servrarna finns i Ångermanland gillar jag förstås.
Moravia gillar jag – särskilt den till formatet lilla romanen om en ung pojke, Agostino, som till sitt innehåll är mycket stor.
Jag uppskattar att höra om andras läsupplevelser, för vi kan få ut så helt olika bilder, färger och smaker ur en text. Jag ser våra lästolkningar lite som musik tolkas av olika artister – när Johnny Cash sjunger ”Hurt” av Nine Inch Nails, eller det som Yo Yo Ma tillför ”Libertango” av Astor Piazzolla (som jag först hörde på 1970-talet med den sanslös discodivan Grace Jones).
Med stigande ålder får jag också nya filtreringar av texter, jag läser och lyssnar på ett annat sätt för att jag har levt och lärt – den stora vinsten med att bli äldre. Mr Cash var verkligen som allra bäst den sista tiden av sitt liv, jag älskar ”Hurt”, som jag ser som ett ärligt och i bästa mening vackert bokslut.
Comment by Ann Christin — 2008 02 17 14:12 #
Till Ann Christin Sandlund: Du har alldeles rätt! Vi läser och lyssnar alla med våra egna erfarenheter i bakhuvudet; tolkningarna kan alltså bli olika. Men jag hoppas och tror, att jag ibland – genom att publicera mina egna tolkningar – kan få mina läsare att se saker, som förbigick dem själva.
Comment by Enn Kokk — 2008 02 17 17:53 #
Hans O Alfredsson har, under den strulig mellanperioden, då bloggen höll på att flyttas, inte lyckats ta sig in med sin kommentar men har i stället skickat den per mejl:
Anders Thunberg nämner inte Ferlin i sin uppräkning av goda lyriker som ”förvaltare av den svenska lyriska traditionen”.
Du nämner honom inte heller i Kulturspegeln, ser jag. Är Ferlin för ”liten”? För ”smal”. Kanske rent av för ”folklig”?
Dock föreslog Ekelöf honom som Nobelpristagare. På fullaste allvar.
Hälsning härifrån
Hans O Alfredsson
Comment by Enn Kokk — 2008 02 18 12:25 #
Till Hans O Alfredsson: Anders Thunberg är, vad jag vet, just nu i Paris.
För min del delar jag din uppskattande värdering av Nils Ferlin.
Att du inte hittar något om honom under Kulturspegeln är nog mest en slump – där saknas många författare, som jag håller högt. Jag ska gärna vid tillfälle skriva något om honom, bara jag finner tid och något att hänga upp det på. Saken vore enklare, om jag hade skrivit något om honom under den period, då Kulturspegeln gick i Aktuellt i politiken (s) – då hade jag kunna återpublicera texten. Men då var han ju för länge sedan död och publicerade följaktligen inga nya böcker, som jag kunde ha recenserat.
Comment by Enn Kokk — 2008 02 18 12:32 #
Måste då tyvärr säga att jag håller inte på S, kommer aldrig att hålla på S. Ser världen från ett helt annat perspektiv. S är låst enligt gamla konventioner. De är överspelade för länge sedan utan att veta om det.
Comment by Mechta — 2011 02 11 22:32 #
Till Mechta: Varfär tyvärr i så fall?
Comment by Enn Kokk — 2011 02 11 23:00 #
Thomas Tranströmer-bara förunderligt så
vacker poesi,
C- dur och Minnen ger rysningar
Comment by Garboh — 2011 11 09 19:31 #
”Minnena ser mig”
ska det vara
Comment by Garboh — 2011 11 09 19:33 #