När semestern men inte sommaren tar slut

13 augusti 2006 9:08 | Varia | 3 kommentarer

På sin blogg skriver min dotter Kerstin om hur det känns, när jobbet väntar igen: ”Nu är semestern snart slut. Den här veckan har jag haft litet panikkänslor för det. Man hinner så litet och får så litet gjort när man har småbarn.”

Som om jag inte visste det. Jag minns själv hur det var de där sista dagarna av den underbara ledigheten med Birgitta och ungarna. Jag har faktiskt skrivit kåserier, tryckta bloggtexter före bloggarnas tid anser Kerstin, om det här.

Aktuellt i politiken nummer 14 1980 (21 augusti):

DET
HÄNDER

…att jag bläddrar i tidningar och ser något nyhetsprogram i TV även under semestern. (Om det hade sänts några bra gamla långfilmer hade jag förmodligen sett dessa.)

Tidningarna tar jag mig igenom pliktskyldigast, mest för att kolla att jag inte har missat något viktigt.

Det har jag aldrig.

I TV är jag mer intresserad av vädret än av nyheterna.

* De så kallade sommardebatterna finner jag för det mesta konstruerade. Radio och TV har med hjälp av hårdpressade uttalanden av Kjell-Olof Feldt eller Per Åhlström försökt hitta dramatiska sprickor inom socialdemokratin. Kultursidorna har, i brist på nya böcker att recensera, fört en mastodontdebatt om en recensent som heter Mats Gellerfeldt. Ledarsidorna har diskuterat huruvida hr Bohman (m) är liberal. (Enligt min mening kunde det väl räcka med att konstatera att Bohman visst är en gammaldags ekonomisk manchesterliberal, men i övrigt – är Bohman liberal, ja då är Palme löntagarfientlig!)

Nå, något ska ju dom stackars ledarskribenter som för tillfället inte är på semester ha att skriva om.

* Jag tycker nog att svenska folket (även politikerna) har rätt att få vara i fred under semestern.

Ja, jag är övertygad om att förra valrörelsen som ganska snart gick över till debatten inför folkomröstningen hos de flesta skapade trötthet och leda. Jag tror att de flitigaste och mest aktiva partivänner kring midsommar tänkte så här:

– Nej, nu djävlar! Äntligen ska man få vara riktigt ledig.

* Sen kom då (åtminstone i min del av Sverige) en sommar som saknar motstycke sen femtitalet. Under mina fyra veckor i Öregrund hade vi ett par dars regn.

Matti, sju, gick i simskolan på Sunnanö och övergick från hundsim till mer normalt bröstsim.

Kerstin, snart elva, tog kandidaten och milmärket.

Sen låg vi, dag efter dag, hela familjen i Tallparken från tio till sex – vi åt lunch på stranden.

Jag, som annars nästan alltid läser, har knappt läst en bok på hela sommaren.

* Men nu har jag aptit på dom nya höstböckerna.

Och till och med på debatter om moms och sparplaner och annat som förestår.

Enn Kokk

***

I nummer 14 1981 (20 augusti) skrev jag:

DET
HÄNDER

….inte minst så här års, att jag känner motvilja mot jobb och plikter. (Jag är säkert inte ensam om det.)

Sista fredagen i juli står Birgitta i trädgården i Öregrund. Hon ser ut över gräsmattan hon klippte dan innan, riddarsporrarna, stormhattarna, rosorna och kungsljusen i rabatterna och kryddträdgården som summar av humlor och säger med gråtan i halsen:

– Jag vill inte åka härifrån!

Men på kvällen åker hon för att tala på ett partijubileum i Västmanland nästa dag. (Sista semesterveckan har hon förresten redan gjort en tur till Stockholm för att ha presskonferens om sextimmarsdagen.)

Själv stannar jag tillsammans med barnen kvar på landet över helgen. På söndag hinner vi efter att ha packat åka ner till Tallparken och bada. Men sen är det obönhörligt slut.

* Tolv års kärleksfullt arbete med trädgården – bland annat – har gjort att jag allt mer har förlorat mitt hjärta till Öregrund.

Inte heller i det fallet är jag unik. I förordet till Stig Sandelins ”Så var det förr i Öregrund” (Rabén & Sjögren) läser jag att författaren – journalist liksom jag själv – för elva år sen skaffade sig sommarhus på Skaten i Öregrund. Han för sin del har ägnat mycken tid och möda åt bygdens historia, vilket alltså har resulterat i en bok om Öregrund (och delvis också Östhammar och skärgården omkring) från fjortonhundratalet och framåt. Jag har, på ett nöjsamt sätt, lärt mig mycket om Öregrund i Sandelins bok, bland annat om Tallparken. (Av en lustig händelse träffar jag honom där under en av de sista badutflykterna.) Inte minst har jag fördjupat mina kunskaper om Öregrunds under ett tidigare skede mycket glansfulla historia och om äldre tiders fyrfolk, fiskare, lotsar och sjöfarande, om vardags-, marknads- och badortsliv.

* På måndag finns jag åter i min vanliga miljö, närmare bestämt oå Folkets hus i Stockholm, på kvinnoförbundets kongress. För att bland annat kolla det dramatiska ordförandevalet.

Eftersom jag inte har plats för några utförligare analyser – spalten är förbrukad (?) på Öregrund – så nöjer jag mig med sammanfattningen att det var ett klokt val.

Enn Kokk

***

I Aktuellt i politiken (s) nummer 12 1982 (19 augusti) lät det så här:

DET
HÄNDER

…att temperaturen i arbetsrummet mot Sveavägen och solsidan stiger till höjder som somliga arbetskamrater upplever som outhärdliga.

Mig bekommer hettan inte; jag arbetar gärna i bastuvärme. Däremot skulle jag gärna hoppa över vintrarna.

* Men jag medger gärna att jag inte skulle ha haft något emot att tillbringa ytterligare en månad i Öregrund. En sån välsignad värme! Ofta har jag legat sex à åtta timmar i sträck på klipporna i Tallparken med smärre avbrott för dopp och simturer. Kroppen är mörkbrun och håret alldeles vitt.

Lite nödvändigt rensningsarbete har jag gjort i trädgårdern. Birgitta
har gjort mer. Dessutom har hon med motorsåg gallrat i den gigantiska gamla syrenhäcken.

Så här fin har trädgården aldrig varit förut. Det är förresten ingen trädgård vi har; det är ett paradis.

När det är dags att åka in till stan blommar rosor överallt. Jordgubbarna är mogna och krusbären nästan färdiga. Vi tar potatis och morötter och sallad och lök och dill med in till stan. Birgitta skördar kummin.

Gräsmattan är nyklippt och fin. (Vi turas om att klippa den på torsdagarna – den som inte klipper får veckostäda. Efter torsdagens städning och gräsklippning badar familjen bastu. Så har vi gjort i flera år nu.)

I solnedgången den sista fredagskvällen under semestern går vi en promenad runt vårt älskade Öregrund och sitter en stund på badberget. Det doftar hav och sommar.

På söndagen packning och ett sista bad. Vi simmar tillsammans ut till undervattensgrunden. Sen är det slut. Smutstvätten och vi tar bussen in till stan.

* Jag skulle ljuga om jag påstod att jag har ägnat mycken tid under semestern åt att grubbla över valrörelsen. Ett enda samtal om valet har jag haft på badstranden. Med en tjej i baddräkt, dock inte med SAFs paroller på baken.

Jag är till och med skeptisk till politiska sommar- och semesteraktiviteter. Låt folk vara i fred! Låt också politiker och ombudsmän och partiaktiva vara i fred! Det behöver dom om dom ska orka orka jobba i valspurten.

Däremot är det inte fel att mana till en smula eftertanke. Första arbetsdan i Stockholm ser jag budskapet att semester – det är att ha ett jobb att återvända till.

Det är ett klokt och bra politiskt sommarbudskap.

Enn Kokk

***

Av det jag skriver i nummer 14 1983 (8 september) kan man tydligt se, att jag, liksom nu Kerstin, våndas inför att semestern är slut och jobbet börjar igen:

DET
HÄNDER

…att sensommaren slår mig med svårmod.

Trädgården är aldrig så praktfull som då. De mognande äpplena tynger trädens grenar. Vi tar upp färskpotatis till middagen varje dag. Dillkronor finns till kräftorna, och Birgitta kryddar brännvin med kummin, malört och johannesört. I hennes kryddgård växer 44 olika kryddor och örter – en söndag klipper hon fullt med örtkryddor i små plastaskar och tar med till frysen i stan: kyndel, mejram, dragon, libbsticka, kungsmynta, krusmynta, isop… Själv plockar jag svarta vinbär och krusbär.

Någon dag innan semestern tar slut börjar jag sätta plastskyltar på blommorna i rabatterna. Det är inte så alldeles lätt; många års odlarmöda gör att man lätt glömmer. Rosorna får namn: Det här är Queen Elisabeth, det här är Rosa nitida, dockros, det här är Whiskey, det här är New Dawn, det här är Rosa rugosa, vresros. Sen är det stenpartiväxternas tur. Jag får ta hjälp av blomböckerna och av Birgitta vars minne är bättre än mitt. Då är det lättare med de ettåriga växterna – fröpåsarna från Hammenhögs finns kvar: praktmalva, ringkrage, pysslingkrage och allt vad de heter.

Plötsligt förstår jag vad det är jag håller på med: Jag försöker fånga sommaren och hålla den kvar på små skyltar av plast.

* Sommaren är slut, men det kommer veckoslut då jag åter kan ta bussen ut till Paradiset.

Varma lördagsmorgnar med dagg i gräset och galna fåglar som kastar sig från körsbärsträdens kronor till lönnen på gårdsplanen till krikonträden, till asken, vårt jättelika vårdträd nere vid grinden, fyller mig med berusande glädje. Men glädjen slår lätt över till vemod: himlen har en klarare färg och i luften kan man känna de första stänken av höst.

Ändå finns det augustisöndagar då Tallparken, Öregrunds ljuvliga klippbadstrand, är lika full av folk som under industrisemestern. Det är stekhett på vårt badberg men svalare i vattnet. Vi ligger kvar så länge vi kan, ända tills klockan obarmhärtigt talar om att nu måste vi gå hem och packa och städa så att vi hinner med bussen till Uppsala.

* Snart är det höst på riktigt. Men i dag är det fredag, och vi befinner oss ännu i augusti månad.

Enn Kokk

***

Nu behöver jag inte längre lämna Öregrund för att börja jobba. Jag är pensionär; vi bor kvar här ute en bit in i oktober.

Visst måste vi båda då och då åka till Uppsala eller Stockholm, på sammanträden eller av andra skäl. Men vi kommer tillbaka hit. Under hela sommarhalvåret har vi vårt hem här i Öregrund.

Men tro inte att jag har glömt hur det var, när de där alltför korta semesterveckorna just höll på att ta slut.