Sommar i P1 med Beatrice Fihn

Jag delar till 100 procent Beatrice Fihns negativa hållning till kärnvapenspridning och användande av kärnvapen, är dessutom i motsats till riksdagsmajoriteten för en snabb avveckling av den svenska kärnkraften. Vidare: Den norska kommittén för Nobels fredspris må ha gjort en del tabbar, men till dem räknar jag inte fredspriset 2017 till International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN, vars generalsekreterare Fihn är) för arbetet med att uppmärksamma de humanitära konsekvenserna av all användning av kärnvapen och att åstadkomma ett fördragsbaserat förbud mot sådana vapen.

Och trots att jag är en känd sosse har jag heller inget mot att Fihn kritiserar Stefan Löfven för att Sverige, trots att vårt land 2017 tillsammans med 121 andra länder i FN röstade för ett förslag i den andan, sedan inte har skrivit på/ratificerat ett förbudsavtal.

Jag vill vara mycket tydlig med det här, eftersom jag inte var våldsamt förtjust i Beatrice Fihns ”Sommar”.

Som många andra sommarpratare berättade Beatrice Fihn om sin egen bakgrund, sådant som uppväxten I Göteborg samt personer och händelser som inspirerade henne att bli den engagerade människa hon är, och det är lätt att hålla med henne, när hon står upp för mål som jämställdhet, asylrätt, en mer hållbar miljö och en bättre värld.

Problemet är att allt det här är osystematiskt utstrött över hela hennes programtid och att inte ens hennes huvudämne, kampen mot kärnvapen, får den framträdande roll och den stringenta behandling det förtjänar.

Den här bristen på koncentration beror möjligen på nervositet.

Den musik hon spelar innehåller förvisso ett och annat som känns välvalt, till exempel ”I’m On Fire” med Bruce Springsteen, ”Downtown Train” med Tom Waits, ”Break It Up” med Patty Smith, ”Wild Horses” med The Roling Stones och så Bob Marleys ”Redemption Song” med John Legend.

Problemet är att det här plus all det andra hon spelar mest känns som en ljudkuliss till hennes sommarprat och att hennes val av låtar främst verkar vara styrt av personlig smak och dessutom känns ganska ensidigt.

Men som en avslutande sammanfattning en utsaga jag gärna backar upp: Vi vinner – tillsammans är vi oslagbara.