Sommar i P1 med Jesper Waldersten

Trots att vi har prenumeration på Dagens Nyheter, har jag inte den vägen lärt mig känna igen Jesper Walderstens bilder. Första gången jag blev medveten om hans stil var när jaAstrid Lindgrens ”Bröderna Lejonhjärta”, men egentligen förstår jag inte, varför Ilon Wiklands klassiska illustrationer – målgruppen är främst barn i åldrarna 6-9 år – måste ersättas av något så modernistiskt, illustrationer som yngre läsare inte kommer att förstå.

För egen del är jag bland annat före detta kulturpolitiker och har verkligen inget mot konstnärer av Walderstens typ. Men att man är en skicklig och intressant konstnär betyder inte automtiskt att man kan göra radioprogram av ”Sommar”s typ. Jag har lyssnat på ”Sommar” sen programmets begynnelse, och jag vill påminna även redaktionen om att ambitionen var att göra ett program, ”lättlyssnat för er på badstranden, i hängmattan och på vägarna”. Sveriges Radio får gärna göra och sända hur smala program som helst, men det betyder ju inte att ”Sommar” som målgrupp ska ha den publik dagens program var riktat till, sådana som till exempel jag själv.

Jag har lyssnat på ”Sommar” ända sen starten och under de senare åren också skrivit – jag är gammal journalist – recensioner, som har hamnat högt upp på Google, men ”Sommar” är väl främst tänkt, var det åtminstone i början, för ett brett skikt av vanliga radiolyssnare – även de måste ju få program de frivilligt lyssnar på.

När jag skriver om sommarprogrammen anstränger jag mig att ge en förhoppningsvis rättvis bild av innehållet, även om jag också redovisar mina egna invändningar. Men för första gången klarar jag inte att prestera något sådant. Inte för att jag inte begriper Jesper Waldersten – jag har för egen del också utbyte av det han säger. Men för att det han säger består av myriader av abstraktioner i skilda ämnen. Visserligen innehåller dagens ”Sommar” en del aforistiska utsagor av typen ”90 procent av konstverket är övning, 10 procent resultat”, men det räcker inte att bryta ny mark – man måste också placera utsagor av den här typen i ett sammanhang.

Eftersom jag för egen del lyssnar på musik av ganska olika slag – allt från klassisk musik, visor och jazz till schlager, pop och annan populärmusik – gillar jag egentligen inte att det sommarpratarna oftast väljer att bara spela det de själva är insnöade på.

Så jag gillade att det fanns en viss spridning i Jesper Walderstens musikval: Luiz Bonfa, Ane Brun (jag har hört henne live och har skivor med henne), Bryan Ferry, Pink Floyd och Hans Alfredson och Tage Danielsson med ”KDSare Malte Lindeman” – jag har faktiskt en hel box med deras Lindeman-nummer.

Men det fanns mycket mer som spelades som jag inte kände till och gärna hade fått presenterat för mig i anslutning till att låtarna spelades. Och naturligtvis väcks min nyfikenhet av att Olafur Arnalds, av namnet att döma en islänning, förekommer två gånger.