Sommar i P1 med Marko Markoolio Lehtosalo

12 juli 2018 18:30 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

I dag sändes ”Sommar” med Markoolio, Marko Lehtosalo, och det var årets hittills bästa och mest berörande i den här serien.

Frågan är om det över huvud taget går att slå. Till det jag redan har sagt kommer dess känslostyrka och en klasserfarenhet och ett underifrånperspektiv vi inte har sett skymten av i övriga program i den här serien. Här fick vi lyssna på en människa som verkligen vågade blotta sitt eget liv, även dess mörka sidor.

Formellt var det en livsberättelse i enkel form – Markoolio berättade begripligt och det han berättade var självutlämnande ärligt, inte friserat.

Marko Lehtosalo kom, som man kan ana redan av namnet, hit från Finland – som många andra finnar sökte föräldrarna jobb. Pappan lämnade dock snart mamman, coh mamman kom sedan att bli navet i den havererade familjen, förutom Marko en bror och en syster. Ekonomiskt fick man hanka sig fram så gott det gick. Sin pappa träffade Marko långt senare, men då var det för länge sen för sent att etablera någon son-farrelation.

Den reducerade familjens liv på vardagarna var ett ganska vanligt invandrar- och fattigliv och bidrog med all säkerhet till alla problem Marko fick eller själv förorsakade. Det gick inget vidare i skolan, och när Marko skulle fortsätta i gymnasiet, kom han, som var stökig och bråkig i grundskolan, med och näppe in på en linje där man utbildades till plåtslagare, men det blev han förstås aldrig. Inte heller TV-utbildning i Folkets hus ledde någonvart. Hemma bröts vardagslunken på helgerna, då mamman tog hem ständigt nya män, som, när man hade druckit ganska mycket starksprit, ofta misshandlade henne. Marko försökte förgäves försvara henne men var inte tillräckligt stark, men lika fullt skyddade hon de här männen genom att för polis och sjukvård förklara sina blessyrer med påhittade olyckor.

Undra på att Marko själv påverkades av det här, gav sig på andra i skolan, söp och var kriminell.

Till det som bidrog till att han så småningom bytte livsstil hörde en resa till Finland tillsammans med en kompis som inte heller var Guds bästa barn. Vad Marko inte hade tänkt på var att han hade smitit från en inkallelse till finska armén. Så han åkte fast i passkontrollen, och han tvingades inställa sig för militär utbildning. Det hela slutade med att han, helt oklanderligt, äntligen gjorde lumpen, och den Marko Lehtosalo som kom ut i det civila livet igen, hade förvandlats till en annan människa.

Resten av hans liv, snart som framgångsrik scen- och skivartist, är ju mer känd och behöver därför inte berättas här. Men han berättar om både scenskräck och den push han fick av sitt allra första arvode.

Och det är ju den här delen av hans liv de allra flesta av oss känner till.

Hans låtval i ”Sommar” var ganska hårdrockspräglat, men också det är ju ett vittnesbörd om hans klassbakgrund.

Ska jag själv nämna några saker han spelade, blir det den gamla Ebba Grön-låten ”Det måste vara radion” fast här spelad av Ultratight, ”You Are In the Army Now” med Status Quo, ”Sommar & sol” med bland andra Markoolio själv, Chubby Checker och Fat Boy med ”The Twist (Yo Twist” och så ”Håll mitt hjärta” med Björn Skifs.

Sommar i P1 med Elin Olofsson

12 juli 2018 1:45 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Inga kommentarer

38-åriga Elin Olofsson är författare, hittills till fyra romaner, samtliga utgivna av Wahlström & Widstand: ”Då tänker jag på Sigrid” (2013), ”Till flickorna i sjön” (2014), ”Gånglåt” (2016) och ”Krokus” (2018). Jag har själv inte läst dem, men jag blev tillräckligt nyfiken för att nämna titlarna.

Av hennes ”Sommar” i dag fick man intrycket att hon helt och hållet lever i Offerdal i Jämtland, men jag har lyckats få fram att hon även har en bostad i Östersund och också har och har haft journalistiska uppdrag där och dessutom har jobbat på en tidning i Västerås. Det närmaste hon kommer det här är att hon kallar sig själv för klassresenär.

Hur som helst: hon gjorde ett i många avseenden hörvärt ”Sommar”, detta utan att berätta några dramatiska historier ur sitt eget liv. Fast programmet hade som stomme tre andra kvinnors, nära släktingars, liv. Och naturligtvis speglar också de här berättelserna hennes eget liv.

Men riktigt personlig blir hon först mot slutet av sitt sommarprogram. Där får man hennes bild av den människa hon själv anser att hon är.

Hon är ensamvarg.

Hon säger sig inte passa in någonstans.

Kanske är det orsaken till att hon, som av bilderna på henne att döma är vacker, aldrig har hittat någon man att dela livet med. Och eftersom hon jobbar och har jobbat också i städer, kan det ju inte vara så enkelt som att det tillgängliga urvalet av män inte är så stort i Offerdal.

Och något flockdjur har hon ju aldrig varit. Hon säger själv att hon egentligen aldrig har passat in någonstans. Hon säger också uttryckligen att hon inte är medlem i något politiskt parti – men kanske skulle hon, om hon provade, finna att det finns politiska sammanslutningar där toleransen för avvikelser är ganska stor.

Något kan det här kanske ha att göra med att hon i yngre dar trodde att kvinnorna var samhällets nav. Matriarkat fanns det ju i var och varannan by.

Kanske har det också att göra med att hon under hela livet har legat under dubbla täcken och varit skräckslagen för döden.

Och värme kan hon ju ändå få av hunden Otto, av andra döpt till Kulturhunden.

Musikaliskt är hon mycket av själsfrände till mig, inleder till exempel med ”You Want It Darker” med Leonard Cohen och ”Down the Mississippi” med Mavis Staples. Också Ane Brun finns i mina skivhyllor; jag har till och med hört henne live. Och Dackes
rap ”Spy på dom” skulle jag mycket väl kunna tänka mig att ha där. Av och med Cornelis Vreeswijk har jag redan allt, således även ”Grimasch om morgonen”. Också Anna Ternheim, i dag med ”The Longer the Waiting the Sweeter the Kiss”, lyssnar jag gärna på. Och sen avslutar hon med Franz SchubertsImpromptus”.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^