Sommar i P1 med Jonas Waltelius

18 juli 2018 22:22 | Media, Musik, Ur dagboken | Inga kommentarer

Jonas Waltelius blev utsedd till lyssnarnas egen sommarvärd 2018, kanske inte helt oväntat med tanke på vad han hade att berätta i dagens ”Sommar”.

Han var en helt vanlig lärarstuderande, skulle också gifta sig, men lördagen den 25 maj 2013 hände något som helt skulle förändra hans liv. Kompisarna hade ordnat svensexa, en helt nykter förklarar han.

Svensexan är utformad som en lektion i kampsport, och även om det inte är Jonas’ grej, ställer han upp. Men efter bara tio minuter tar alltsammans plötsligt slut. Han blir förlamad från övre delen av ryggen och neråt. Han kan inte längre gå, och vad värre är, förlamningen drabbar även händerna.

Livet är om inte helt slut ändå så förändrat att han inte kan fullfölja några av sina planer, till exempel börja arbeta på heltid som lärare och gifta sig med flickvännen Line.

Vem som helst som skulle råka ut för någonting liknande skulle ju bli tveksam om det kloka i att binda flickvännen vid de gamla planerna, men när Waltelius erbjuder fästmön hennes frihet, vägrar hon och håller fast vid honom. Och till slut gifter de sig trots hans oförmåga att ta det rimliga ansvaret, att dela på bestyren i det gemensamma hemmet.

Det här kallas kärlek, och även i det här fallet resulterar kärleken i ett barn, nu ettochetthalvtåriga Ebba.

När det gäller det fysiska handikappet händer inte särskilt mycket, men han får med läkarhjälp och operation i alla fall tillbaka rörligheten i ena handen.

Det i sin tur är förutsättningen för att han kan återvända till läraryrket, först jobba till 25 procent, sen till 50 procent.

Den här historien är en berättelse om glädje och sorg, om längtan och hopp, om vägran att ge upp.

Många har hjälpt honom, släkt och vänner och framför allt hustrun. Undra på att ”You’re the Inspiration” med Chicago spelades på bröllopet.

Också annat av det Jonas Waltelius spelade präglades av det hopp han har lyckats hålla vid liv: ”I Won’t Give Up” med Jason Mraz.

Värda att nämna är också Kent (”Utan dina andetag”), Queen (”Don’t Stop Me Now”) och den i mina öron mycket fina ”Vart jag mig i världen vänder” med Den svenska bjönstammen.

Sista låten, riktad till dottern, sjöngs av en av mina gamla favoriter, Joni Mitchell: ”Both Sides Now”.

Men han spelade också ganska mycket som jag aldrig hade hört förut.

Sommar i P1 med Fatima Bremmer

18 juli 2018 1:55 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Eftersom Fatima Bremmer har varit reporter och nyhetschef i Aftonbladet och dessutom medarbetat i Expressen och Svenska Dagbladet känner jag förstås till henne. Nu när hon skulle göra ”Sommar” i P1, gjorde jag lite mer research och fick då veta att hon lärde sig läsa och skriva redan vid tre års ålder, kände jag lite själsfrändskap, eftersom jag själv också var så där tidig (fast det var förstås i Estland).

Ändå blev jag lite irriterad när jag lyssnade på hennes ”Sommar”. Dels för att hon sällade sig till skaran som inte under programmets gång berättade vad hon spelade. Dels för att det gick lite för fort – inte så att hon var det minsta otydlig, men det blev ibland lite av rabbel i den berättande delen av programmet.

Berättade gjorde hon om journalisten, man skulle väl kunna säga världsreportern, Ester Blenda Nordström (1891-1945), under lång tid knuten till Svenska Dagbladet. Om Nordström har Bremmer skrivit en augustprisbelönad bok, ”Ett jävla solsken”, så hon kan verkligen sitt ämne. Och det hon berättar om Nordström väcker ens intresse.

Fast ibland tycker jag hon lite för mycket identifierar sig med sitt objekt – man kunde nästan tro att hon själv är lesbisk trots att hon vad jag förstår är del av ett heterosexuellt par.

Nordströms genombrott som journalist blev reportaget om de erfarenheter hon gjorde när hon tog jobb som piga på en bondgård i närheten av Nyköping. Hon namngav inte sin arbetsgivare och berättade inte var gården fanns, men det hon berättade var desto mer drabbande. Det hon skrev ledde också till förbättringar för pigorna. Fast familjen på vars gård hon hade arbetat kände sig ändå utpekad och gick till motanfall.

Det hon rapporterade fick hur som helst effekt: Pigornas i vid mening arbetsvillkor förbättrades.

Men Ester Blenda Nordström var en boren journalist och vidgade sitt arbetsfält. Trots att det var livsfarligt följde hon med som fotograf till inbördeskrigets Finland, där striderna mellan röda och vita skördade tiotusentals liv – barn dog av svält. Hon tog bilder och mådde själv illa.

Lite senare dokumenterade hon också livet bland samerna i norra Sverige och gjorde då något ovanligt, visade sympati för urinvånarna i Lappland.

Under den här resan träffade hon även Karin som under en stor del av hennes liv kom att bli hennes livspartner. Samkönade par var tabu på den tiden, och egentligen vet ingen bestämt arten av deras relation, men sannolikt har Fatima Bremmer rätt när hon driver tesen att de var ett lesbiskt par. Uppmärksamhet torde de hur som helst ändå ha väckt, till exempel när de lite senare var på en lång motorcykelutflykt tillsammans – kvinnliga motorcyklister var också myckt sällsynta på den tiden.

Ester Blenda Nordström hade många strängar på sin lyra. Hon skrev till exempel en rad banbrytande flickböcker om Ann-Mari, lite grann en föregångare till Astrid Lindgrens böcker om flickor som sticker ut och går före.

Och så är hon berömd som reporter, världsreporter för att använda ett modernt uttryck. Resorna, ofta under primitiva förhållanden, går till länder som Brasilien, Argentina och Spanien, så småningom också till Kamtjatka som ju då hade blivit en del av Sovjetunionen.

Allt det här knäckte henne fysiskt, men när hon kom hem, satsade hon ändå på något nytt, att driva ett jordbruk.

När hälsan allt mer försämrades, kom Karin, nu åter skild, till henne och skötte om henne under hennes sista tid i livet. Men Ester Blenda Nordström dog ändå men hade faktiskt klarat alla fighter och visat vägen framåt.

Fatima Bremmers i själva sommarprogrammet alltså inte förekommande skivlista hade som egenhet att hon bara spelade kvinnliga skivartister, sådana som Marit Bergman, Anna Ternheim, ”Så skimrande var aldrig havet” med Lill Lindfors (men det finns faktiskt män som har gjort den bättre!), Maria Callas, Eva Dahlgren, Oh Laura, en svensk popgrupp från Stockholm, Billie Holiday (”I’m a Fool To Want You”) och Sofia Karlsson, som jag nyligen har skrivit om.

Eftersom jag känner till The Velvet Underground, tror jag först att Bremmer ändå har gjort ett undantag, men i den låt hon har valt, ”I’ll Be Your Mirror”, är det en kvinna, Nico, som sjunger.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^