Melodikrysset nummer 30 2018

Trots att jag var uppe jättelänge i går kväll för att komma i kapp med Sommar-recensionerna, gick jag som alltid på lördagsmorgnarna upp klockan sju för att innan det var dags för Melodikrysset ha hunnit ta mina morgonmediciner, sen raka mig, borsta tänderna och duscha och därefter äta frukost.

Det funkade, men sen tog det tid fastän krysset egentligen innehöll bara en svår fråga, den avslutande, om en amerikansk sjuttitalsgrupp vars namn jag inte mindes. Den här gruppen hette Sparks, och jag kom heller inte i håg låten som skulle leda oss till svaret, ”This Town Ain’t Big Enough For Both of Us”.

Men dess förinnan hade jag haft problem också med några andra frågor av den typ Anders Eldeman numera stoppar in i krysset, två saker som inte har med varann att göra som delar av samma fråga. Det är allmänt ett oskick, särskilt för dem som i likhet med mig ser dåligt och därför skriver fumligt – själv tappar jag av det här skälet ledtrådar och hinner inte anteckna allt Eldeman säger. I dag hände det också flera gånger att jag i min kladd angav fel ställen i krysset för svaren.

Den första av dem började med ”34an” (i original ”This Old House”), som i Sverige blev en jättesuccé i Per Myrbergs tappning – hans version låg på Svensktoppen i 39 veckor 1964-1965. Huset i sången benämns där kåk. Den hade Eldeman parat ihop med en instrumentalversion av ”The Nightingale Sang In Berkeley Square”, så svaret på den andra delen av dubbelfrågan blev näktergal.

Barnvisan vi hörde i en annan sådan fråga var ”Min hatt den har tre kanter” (i tyskt original från 1886 ”Mein Hut, der hat drei Ecken”), en sång som vi sjöng under min folkskoletid. Här hade den parats ihop med ”My Way”, en låt vi framför allt minns i Frank Sinatras insjungning, fast här hörde vi en instrumentalversion.

Det här krysset innehöll också mer normala dubbelfrågor.

”Our Last Summer” skrevs och sjöngs in av ABBA 1980. ”Mamma Mia!” kom redan 1973 och fanns sedan med i filmen med samma namn 2008, och där förekom även ”Our Last Summer”.

Bette Midler finns i min skivsamling, men i dag fick vi höra ”The Rose (1979) med Acker Bilk. Men jag fick googla för att få fram vem som skrev den här låten: Amanda McBoom.

Både Astrid Lindrens berättelser om Emil i Lönneberga och filmatiseringarna, till exempel ”Emil och griseknoen” från 1973, finns i mitt bibliotek respektive filmotek, och jag vet att Lindgren i filmerna ofta har blivit tonsatt av Georg Riedel. I dag fick vi höra ”Idas sommarvisa” med The Spacemen, men nog är den bättre i original. ”Du ska inte tro det blir sommar”, sjunger lilla Ida.

Fast det betyder inte att det inte också går att göra hörvärda nytolkningar. Ett exempel fick vi i dag, Christer Karlbergs nytolkning 2001 av Evert Taubes klassiker från 1938, ”Tango i Nizza”.

Därifrån kan steget synas långt till Ozzy Osbourne med ”Bark At the Moon” (1983), men den här sortens kontraster är ju en del av charmen med Melodikrysset.

Det här krysset startade med Celine Dion och ”My Heart Will Go On” ur ”Titanic” från 1997. Kan inte krysslösarna allt om den här filmn vid det här laget?

Likaså bör väl ”America” ur Leonard Bernsteins ”West Side Story” från 1957 vara välkänd bland krysslösarna.

Själv tyckte jag det var roligt att åter få höra något med en av min ungdoms schlagersångerskor, Tory Bernhards. Tyskan Lale Andersen har jag tidigare skrivit om, men jag måste tillstå, att jag hade lite svårt att komma i håg både den tyska originaltiteln, ”Einmal sehen wir uns wieder”, och den svenska översättningen ”En gång ska vi åter mötas”, båda utgivna 1957.

Kvar då att redovisa är veckans melodifestivalare, Molly Sandéns bidrag 2009, ”Så vill stjärnorna”. Fast här skulle vi ange sångerskans namn i form av initialer: MS.

Och så en av busringningarna i Hassan – här ringde Fredrik Lindström SL och berättade att kompisar hade snott 56ans buss och gett den i present till honom.

Nu är klockan redan mycket, men jag har kvar att skriva om dagens ”Sommar”.

Sommar i P1 med David Cairns

Det kan synas djärvt att be Storbritanniens ambassadör i Sverige, David Cairns, att göra ”Sommar” i P1. En diplomat förolämpar ju inte gärna det land han ska verka för goda förbindelser med, men hans hyllning av Sverige innehåller verkligen mycket kärlek och ger också mängder av exempel på att den här diplomaten inte precis ha låst in sig på brittiska ambassaden. Han nämner själv segling i Stockholms skärgård, besök i Kiruna, midsommarfirande i Dalarna, roddtävling på Dalälven, och säkert har jag då glömt att nämna ytterligare saker han tog upp. Svenska har han också lärt sig – programmet görs på flytande svenska – fastän hans stationering i Stockholm snart är slut.

Hans ”Sommar” är förstås präglat av att han är diplomat och i den rollen måste vara försiktig med vad han säger, men det här kommer till uttryck mest i det han säger om sitt eget land. Han kan ju inte gärna utmana premiärministern i det land han representerar, det vill säga Theresa May, och noterar bara att hon vid ett besök här i Sverige förlitar sig på hans omdöme. Annat, till exempel hertigparet Williams och Kates besök och boende på residenset, kunde han gärna ha hoppat över. Men det han noterar om Sverige och Storbritannien, att de här båda länderna aldrig har varit i krig med varann, är faktiskt intressant – för egen del hade jag gärna sett, att vårt land hade följt britterna ut ur EU. Det här är vida mer intressant än vart regalskeppets Wasas kanoner har tagit vägen, ett ämne som Cairns har engagerat sig i.

En intressant sak, kanske inte känd av alla, berättar han om Raoul Wallenberg. Wallenberg såg 1942 tillsammans med sin syster ”Pimpernel Smith” med Leslie Howard i huvudrollen och även som regissör. I filmen finns den berömda replik som också triggade Raoul Wallenberg: ”You are doomed”.

Men Cairns’ sommarprogram är också i andra avseenden roande och intressant att lyssna på.

När det gäller musiken i programmet, spelar han som en hyllning till hustrun, Sharon, ”Le temps d’amour” med Françoise Hardy. Också i övrigt väljer han artister och låtar med anknytning till det han talar om. Noteras bör också att han, vad jag förstår medvetet, avstår från att spela det alltför vanliga, sådant som ABBA och Beatles.

Och hans musikaliska öppning tar mig med storm: Han spelar ”Sam, the Whaler” med Pete Seeger, som jag tämligen säkert har den mest kompletta skivsamlingen med i Sverige. (Jag har den på ”Abiyoyo” och på flera andra skivor.) Den här öppningen har att göra med att Cairns, med brittiska föräldrar, föddes när de sistnämnda bodde i USA och då bodde i ett grönt hus vid Hudsonfloden, som Seeger gjorde viktiga (och prisade) miljöinsatser för.

Cairns’ brittiska arv möter vi redan på nästa spelade skiva, ”Last Night of the Proms”, ”Fantasia On the British Sea Songs”.

Till de både politiskt och musikaliskt spännande musikstyckena hör temat ur Steven Spielbergs film ”Schindler’s List”.

Men musiken Cairns’ ”Sommar” vittnar om att han har en ovanlig kunskap om och känsla för musik. Alltså får vi höra till exempel Ultravox med ”Vienna”, Adèle med ”Skyhawk”, Johanna Bergman med Ted Ströms ”Vintersaga”, ”Back In Black” med AC/DC, ”Walking In Sunshine” med Katrina & The Waves och så ”Spread a Little Happiness” med Sting.

Cairns berättar att han, när Sting var här för att ta emot Polarpriset, hade tänkt bjuda pristagaren på ambassadmiddag men avstod, när han fick veta att Sting hatar den typen av tillställningar.

Mycket annat i det här sommarprogrammet vore värt att återberätta, men ni kan ju själva lyssna på det på nätet.

Sommar i P1 med Mikkey Dee

Hårdrock och besläktad musik hör väl inte till det jag främst gillar, men genren innehåller en del som även jag lyssnar eller har lyssnat på. Alltså är inte brittiska Motörhead okända för mig, vilket jag skriver för att dagens sommarvärd, Mikkey Dee, spelade i bandet under perioden 1992-2015, nästan 24 år.

Mikkey Dee var torsdagens sommarpratare, men vem är han då? Han är självlärd trummis från Göteborg, och skrapar man lite på ytan, förstår man att Mikkey Dee är ett artistnamn för Micael Delaogiou, för att vara mer fullständig Micael Kiriakos Delaogiou, vilket pekar mot grekisk härkomst. Och jo, hans pappa är grek, men hans mamma var svenska.

Den här grabben blev redan när han var valp intresserad av att spela i band och satte själv ihop något som kanske kan kallas trumset, spelade också tillsammans med kompisar redan när han var sju-åtta år gammal. Eftersom det gick hyfsat, fick han sitt först riktiga trumset, och så gick hans mamma runt till alla i huset och kollade när det gick att spela. Det blev 20 minuter då och då.

Men grabben gav inte upp, och när han hade gått ut nian, fick gruppen han spelade i spelningar på skolor, i parker och så vidare.

Det blev mycket pop, men hans håg stod till hårdrock, så han och några andra bildade gruppen Geisha, som försökte slå sig fram i København. Det blev hårda dagar i usel boendemiljö, men så fick han 1987 ett nytt bud om europaturné med King Diamond. I stället hamnade de i USA, blev kända där och bandet blev lite av en succé.

Men han blev inte kvar länge i det här bandet. Han blev uppringd hemifrån: Mamma var dålig och skulle opereras. Hon hade tumörer och måste opereras. Han åkte hem, men när det såg ljust ut, tyckte även hon att han kunde åka tillbaka till USA. Fast när han väl var där, dog hon förstås, bara 44 år gammal.

Och så slutade allt i kaos. Bandet skingrades. Själv drabbades han av ryggbesvär med lång rehabilitering. Tjejen stack.

Men så vände allt igen. Han blev uppringd av Ian ”Lemmy” Kilmister i brittiska Motörhead, tillfrågades om att vara med och sa ja. Till att börja med ville Motörheads fans inte ha honom i bandet, och han mobbades men fick stöd av bandledaren och accepterades sen.

Bandledaren själv förde ett hårt liv – hans dryckesvanor gick inte ihop md hans diabetes – och till slut klappade han förstås igenom, vid 60 års ålder. Efter hans död tappade Motörhead geisten och slutade spela.

Mikkey Dee måste då hitta något nytt att försörja sig själv och familjen hemma i Göteborg, hustru och två söner, med, och han fick chansen att spela i tyska Scorpions för att göra en mycket längre historia kortare.

Den här historien är långt ifrån ointressant, men den är lite för fixerad vid berättarens, Mikkey Dees, eget liv.

När det gäller musiken, spelar han ganska mycket med band han själv har spelat i eller vars medlemmar han personligen känner. Bland det jag själv har hört och bland band jag känner till finns till exempel Deep Purple med ”Strange Kind of Women”, Hep Stars med ”Cadillac”, Thin Lizzy med ”Don’t Believe a Word”, Scorpions med ”Rock You Like a Hurricane” och så Motörhead med ”Ace of Spades” och ”Heroes”.

Jag gillar Motörhead mest, och när jag funderar över varför, kommer jag på en rimlig förklaring. Motörhead hade fans både bland hårdrockare och bland mods.