Sommar i P1 med Mikkey Dee

28 juli 2018 1:23 | Media, Musik, Resor, Ur dagboken | Inga kommentarer

Hårdrock och besläktad musik hör väl inte till det jag främst gillar, men genren innehåller en del som även jag lyssnar eller har lyssnat på. Alltså är inte brittiska Motörhead okända för mig, vilket jag skriver för att dagens sommarvärd, Mikkey Dee, spelade i bandet under perioden 1992-2015, nästan 24 år.

Mikkey Dee var torsdagens sommarpratare, men vem är han då? Han är självlärd trummis från Göteborg, och skrapar man lite på ytan, förstår man att Mikkey Dee är ett artistnamn för Micael Delaogiou, för att vara mer fullständig Micael Kiriakos Delaogiou, vilket pekar mot grekisk härkomst. Och jo, hans pappa är grek, men hans mamma var svenska.

Den här grabben blev redan när han var valp intresserad av att spela i band och satte själv ihop något som kanske kan kallas trumset, spelade också tillsammans med kompisar redan när han var sju-åtta år gammal. Eftersom det gick hyfsat, fick han sitt först riktiga trumset, och så gick hans mamma runt till alla i huset och kollade när det gick att spela. Det blev 20 minuter då och då.

Men grabben gav inte upp, och när han hade gått ut nian, fick gruppen han spelade i spelningar på skolor, i parker och så vidare.

Det blev mycket pop, men hans håg stod till hårdrock, så han och några andra bildade gruppen Geisha, som försökte slå sig fram i København. Det blev hårda dagar i usel boendemiljö, men så fick han 1987 ett nytt bud om europaturné med King Diamond. I stället hamnade de i USA, blev kända där och bandet blev lite av en succé.

Men han blev inte kvar länge i det här bandet. Han blev uppringd hemifrån: Mamma var dålig och skulle opereras. Hon hade tumörer och måste opereras. Han åkte hem, men när det såg ljust ut, tyckte även hon att han kunde åka tillbaka till USA. Fast när han väl var där, dog hon förstås, bara 44 år gammal.

Och så slutade allt i kaos. Bandet skingrades. Själv drabbades han av ryggbesvär med lång rehabilitering. Tjejen stack.

Men så vände allt igen. Han blev uppringd av Ian ”Lemmy” Kilmister i brittiska Motörhead, tillfrågades om att vara med och sa ja. Till att börja med ville Motörheads fans inte ha honom i bandet, och han mobbades men fick stöd av bandledaren och accepterades sen.

Bandledaren själv förde ett hårt liv – hans dryckesvanor gick inte ihop md hans diabetes – och till slut klappade han förstås igenom, vid 60 års ålder. Efter hans död tappade Motörhead geisten och slutade spela.

Mikkey Dee måste då hitta något nytt att försörja sig själv och familjen hemma i Göteborg, hustru och två söner, med, och han fick chansen att spela i tyska Scorpions för att göra en mycket längre historia kortare.

Den här historien är långt ifrån ointressant, men den är lite för fixerad vid berättarens, Mikkey Dees, eget liv.

När det gäller musiken, spelar han ganska mycket med band han själv har spelat i eller vars medlemmar han personligen känner. Bland det jag själv har hört och bland band jag känner till finns till exempel Deep Purple med ”Strange Kind of Women”, Hep Stars med ”Cadillac”, Thin Lizzy med ”Don’t Believe a Word”, Scorpions med ”Rock You Like a Hurricane” och så Motörhead med ”Ace of Spades” och ”Heroes”.

Jag gillar Motörhead mest, och när jag funderar över varför, kommer jag på en rimlig förklaring. Motörhead hade fans både bland hårdrockare och bland mods.

No Comments yet »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^