Sommar i P1 med Beatrice Fihn

23 juli 2018 21:19 | Media, Musik, Politik, Ur dagboken | Kommentering avstängd

Jag delar till 100 procent Beatrice Fihns negativa hållning till kärnvapenspridning och användande av kärnvapen, är dessutom i motsats till riksdagsmajoriteten för en snabb avveckling av den svenska kärnkraften. Vidare: Den norska kommittén för Nobels fredspris må ha gjort en del tabbar, men till dem räknar jag inte fredspriset 2017 till International Campaign to Abolish Nuclear Weapons (ICAN, vars generalsekreterare Fihn är) för arbetet med att uppmärksamma de humanitära konsekvenserna av all användning av kärnvapen och att åstadkomma ett fördragsbaserat förbud mot sådana vapen.

Och trots att jag är en känd sosse har jag heller inget mot att Fihn kritiserar Stefan Löfven för att Sverige, trots att vårt land 2017 tillsammans med 121 andra länder i FN röstade för ett förslag i den andan, sedan inte har skrivit på/ratificerat ett förbudsavtal.

Jag vill vara mycket tydlig med det här, eftersom jag inte var våldsamt förtjust i Beatrice Fihns ”Sommar”.

Som många andra sommarpratare berättade Beatrice Fihn om sin egen bakgrund, sådant som uppväxten I Göteborg samt personer och händelser som inspirerade henne att bli den engagerade människa hon är, och det är lätt att hålla med henne, när hon står upp för mål som jämställdhet, asylrätt, en mer hållbar miljö och en bättre värld.

Problemet är att allt det här är osystematiskt utstrött över hela hennes programtid och att inte ens hennes huvudämne, kampen mot kärnvapen, får den framträdande roll och den stringenta behandling det förtjänar.

Den här bristen på koncentration beror möjligen på nervositet.

Den musik hon spelar innehåller förvisso ett och annat som känns välvalt, till exempel ”I’m On Fire” med Bruce Springsteen, ”Downtown Train” med Tom Waits, ”Break It Up” med Patty Smith, ”Wild Horses” med The Roling Stones och så Bob MarleysRedemption Song” med John Legend.

Problemet är att det här plus all det andra hon spelar mest känns som en ljudkuliss till hennes sommarprat och att hennes val av låtar främst verkar vara styrt av personlig smak och dessutom känns ganska ensidigt.

Men som en avslutande sammanfattning en utsaga jag gärna backar upp: Vi vinner – tillsammans är vi oslagbara.

Sommar i P1 med Inge Thulin

23 juli 2018 2:12 | Media, Musik, Politik, Resor, Ur dagboken | 4 kommentarer

Kanske handlar det om okunskap från min sida<, men är verkligen dagens Sommar-värd Inge Thulin, VD i 3M Company (Post it-lappar, Scotch Tape och mycket annat) särskilt känd bland sina landsmän? Han blev det definitivt i och med avhoppet som rådgivare åt Donald Trump, men hur många, bortsett från andra i näringslivet, kände till honom dess förinnan?

Själv blev jag oerhört nyfiken på den här mannen och hans åsikter, när jag hörde att han skulle göra ett sommarprogram, så jag lyssnade mycket noga på det mn blev egentligen inte klokare på personen Inge Thulin.

Han berättar om sina föräldrar, pappa som var portvakt och mamma som var städerska<, vilket ju normalt här i Sverige borde betyda, åtminstone på den tiden, att de politiskt stod till vänster. Men det får vi inte veta något om, och både pappan och mamman dör tidigt. Inge tvingas, för att få en levnadsbana som ger honom ett hyggligt liv, att satsa på studier och lyckas, trots brist på pengar (men han arbetade bland annat som tidningsbud), ta sig uppåt socialt och materiellt. Samtidigt säger han sig ha arbetat på grundval av kamratskap, laganda och taktik, och jag gissar att det faktum att han tog sig fram med hjälp av egna prestationer och sitt eget sätt att vara gjorde honom mer användbar än de som bara var handelshögskoleutbildade.

Alltså fick han snabbt jobb och gjorde sedan internationell karriär i Paris och Bryssel, Polen, Ryssland, arabländerna, Japan och Kina och slutligen USA, där han fortfarande bor.

Den svenska hustrun nämns ett par gånger utan namn - det här sommarprogrammet är kemiskt rent från personliga referenser, men till exempel Lech Walesa och Boris Jeltsin – också jag har träffat den senare och grälat med hans fru vid en middag, given av ryska ambassaden – ägnas var sin story.

Inge Thulin fick stora rubriker när han offentliggjorde sitt avhopp från posten som rådgivare åt Donald Trump, vilket sen ledde till att Trump upplöste det råd Thulin satt i.

Fast lika intressant är det ju att samme Thulin var rådgivare också åt den demokratiske presidenten Barack Obama.

Och nej, jag har lika lie efter som före det här sommarprogrammet någon aning om vad han egentligen tycker.

Dock gillar jag att han har lagt ner mycket möda på att tryffera sitt ”Sommar” med musik, som hör samman med och belyser det han talar om.

Det första han spelar är Hugo AlfvénsRoslagsvår” med sång av Alice Babs. Bland det som sedan följer finns ”The Winner Takes It All” med ABBA, Hans Alfredson som ”Miljardär Malte Lindeman”, ”Sovjethymnen” med Alexanderensemblen (Röda arméns kör), ”Hier encore” med Charles Aznavour, ”Time To Say Goodbye” med Sarah Brightman och Andrea Bocelli, Ry Cooder & Tomoko Kina i ”Subete No Hito No Kokoro Ni Hana O”, ”Ticket To Heaven” med Dire Straits och ”Goliat” med Laleh.

Varför Sveriges Radio inte har lyckats åstadkomma en korrekt skivlista är en gåta, och de lyssnare som inte har den musikorientering som den fordrar fick heller ingen hjälp med att i sändningen få upplysningar om artister och titlar.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^