Melodikrysset nummer 29 2018

21 juli 2018 16:50 | Barnkultur, Film, Media, Musik, Politik | 4 kommentarer

I går kväll såg Birgitta och jag i TV Ingmar Bergmans klassiker från 1957, ”Det sjunde inseglet”. Jag vet inte hur många gånger jag har sett om den sedan premiären, men det är en lysande film – läs gärna min recension ovan under Kulturspegeln, Film, där man söker på regissörens efternamn.

Därefter var jag uppe till ganska sent för att hinna få ut min recension av fredagens ”Sommar” på Google.

Och när jag till slut var klar och låste yttedörren för natten, såg jag att den stenlagda gången utanför var våt. I morse, när jag hämtade morgontidningarna, såg jag att det hade kommit ordentligt med regn under natten, något efterlängtat och livsnödvändigt för den trädgård vi allt sedan vi i slutet av 1960-talet köpte vårt sommarställe i Öregrund själva har anlagt – varje år i vår krafts dagar blev den allt mer av skapelse i ställe för vildmark.

Ja, vi är gamla nu, jag 81, och Birgitta kommer i kapp mig i september.

Fast åldern kan ju ha sina fördelar också, till exempel när man löser Melodikysset.

Är man i min ålder har man sett ”Bröderna Cartwright” (i original ”Bonanza”, 1959-1973).

Man har tillsammans med egna barn sett Magnus (Härenstam), Brasse (Brännström) och Eva (Remaeus) – det var hon som sjöng i dag – i ”Fem myror är fler än fyra elefanter”, som sändes i TV 1973-1974.

Och under folkskoletiden på ömse sidor om 1950 fick vi med hjälp av sånghäftet ”Stamsånger” lära oss sjunga sådant saom fortfarande finns kvar i melodiminnet: ”I sommarens soliga dagar, vi gå genom skogar och hagar” är ett exempel.

Särskilt många nöjen stod inte till buds på den tiden. Men kanske fick man sjunga ”Barnatro” på bönhuset. Annars hörde man den, ofta, med Anna-Lisa Öst i radion, fast alla kallade henne Lapp-Lisa – ”Barnatro” hade hon gjort redan 1936, fast det var ju innan jag kom till Sverige. Öst var det ja, och det hade fått Eldeman att koppla ihop henne med ett annat väderstreck, syd. Det illustrerade han med hjälp av TV-serien ”Nord och Syd”.

Faktiskt var det egentligen ingenting i dagens kryss, som jag inte klarade för egen maskin.

Den enda lite knepiga frågan, för mig alltså, var vems låt Sven-Bertil Taube sjöng. Jo, den var ju hämtad ur TV4as ”Så mycket bättre” och skriven av hans parhäst där Miriam Bryant. Jag brukar inte se det här programmet, men jag är ju Telia-kund, och eftersom jag inte har något emot att Telia nu köper TV 4 av Bonniers, så kanske jag kommer att se mer av Telia-kanalernas program.

Evert Taube måste man ju, apropå sonen, också ha med något av i Melodikrysset. I dag fick vi höra ”Så länge skutan kan gå” fast i Roland Cedermarks tappning.

Simon & Garfunkel, den senare med förnamnet Art, har jag allt av i skivhyllorna. Men Thorleifs’ dansbandsversion av till exempel ”Mrs Robinson” fördärvade nöjet att få höra något av av den här gamla sångduon.

Märk att jag inte är ute efter att racka ner på allt som gillas av så kallade vanliga människor.

Det gick för all del inte särskilt lysande för Kikki Danielsson i Eurovision Song Contest 1985, men låten hon vann med i den svenska uttagningen, ”Bra vibrationer”, skriven av Ingela Pling Forsman och Lasse Holm, var inte alls så pjåkig.

Och visst var Thore Skogman trots bred och ofta väl utnyttjad musikalisk kapacitet en smula förbisedd som låtmakare? Han var en övertygad sosse, turnerade med Sten Andersson i 1968 års val och skrev till och med en egen kampanjsång, ”Härliga värld”, men mitt omdöme ovan grundas inte på det, och märk att hans ”Tio tusen röda rosor” från 1967, den som skulle ge oss kryssordet ros, inte syftar på den socialdemokratiska partirosen.

För övrigt har också Sting, det vill säga Gordon Summer, en både bred och musikkunnig publik. Honom hörde vi i dag i ”Every Breath You Take”.

Men låtar jag gillar kan låta ganska olika. Jag är också mycket förtjust i ”I Kissed a Girl” med amerikanskan Katy Perry.

Sist kvar att redovisa är då svaret på den dubbla dubbelfrågan. Jeja Sundström och den nu döde Stefan Demert var när det begav sig även privat ett par, och de gjorde en rad av Stefans låtar, till exempel ”Anna Anaconda”, tillsammans på skiva. Några av de här låtarna, alltså skrivna av Stefan, är faktiskt mycket hörvärda.

Människor, även mycket begåvade sådana, måste ju dö, men varför hålls inte deras låtskatt levande och ständigt tillgänglig på skiva?

Ibland tror jag dagens unga inte har en aning om vad de går miste om.