Norge: Arbeiderpartiet har fallit tillbaka, men det kan – med minsta möjliga marginal – ändå bli en röd-grön regering

Vi startar som vanligt med stortingsvalet 2013. Då blev utfallet det här:

Høyre 26,8 procent
Fremskrittspartiet 16,3 procent
Venstre 5,2 procent
Kristelig Folkeparti 5,6 procent
Senterpartiet 5,5 procent
Arbeiderpartiet 30,8 procent
Sosialistisk Venstreparti 4,1 procent
Rødt 1,1 procent
Miljøpartiet De Grønne 2,8 procent

Høyre och Fremskrittspartiet har sedan varit i regeringskoalition med parlamentariskt stöd från Venstre och Kristelig Folkeparti. Det sist nämnda partiet har haft en intern debatt om att byta sida.

I den regering som styrde Norge fram till valet 2013 ingick, utöver Arbeiderpartiet, också ett annat av mittenpartierna, Senterpartiet, samt Sosialistisk Venstreparti. SP har inte bytt sida och inte heller SV, men SV, som har haft låga opinionssiffror, har deklarerat, att man just nu avser att skärpa sin profil och agera på egen hand. Frågan är om det har hjälpt. Rødt är också ett vänsterparti men för litet för att spela någon roll i Stortinget. Kristelig Folkeparti verkar som villkor för att byta block ha, att Arbeiderpartiet överger SV som koalitionspartner och i stället väljer att samarbeta med, som nu, Senterpartiet och, som ny samarbetspartner, KrF.

Miljøpartiet De Grønne, som i princip är blockneutralt, befinner sig sedan lång tid tillbaka under fyraprocentsspärren.

Måndagen den 11 september är det stortingsval I Norge, och under senare tid har det kommit mängder av opinionsundersökningar.

Det gemensamma för dem är att det visserligen ser ut att bli regeringsskifte i Norge, men att Arbeiderpartiet, som efter valförlusten i förra valet var nere på en för partiet låg nivå, nu – efter att under en period ha varit uppe på nästan 40 procents stöd – nu har halkat ner till den tidigare nivån runt 30-procentsstrecket igen.

NTB har sänt ut en artikel, vars rubrik sammanfattar partiets läge inför valet: ”90.000 velgere har forlatt Ap på en måned”. Ingressen lyder så här: ”Arbeiderpartiet har falt 3,2 procentpoeng på genomsnittet av målningene fra juli til august. 90.000 velgere har satt seg på gjerdet eller gått till andre.”

Jag återkommer till det här och till resultaten för andra partier, men jag vill först redovisa ett antal aktuellta mätningar.

Kantar TNS har under perioden 14-18 augusti för norska TV 2 gjort en undersökning, som offentliggjordes den 30 augusti:

Høyre 23,8 procent (+ 2,2 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,7 procent (- 1,0)
Venstre 3,5 procent (- 0,9)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (+ 1,4)
Senterpartiet 10,5 procent (- 2,1)
Arbeiderpartiet 28,4 procent (- 1,9)
Sosialistisk Venstreparti 6,4 procent (+ 2,8)
Rødt 3,8 procent (- 0,9)
Miljøpartiet De Grønne 3,4 procent (+ 0,3)

Arbeiderpartiet ökar men ligger fortfarande långt under den mycket höga nivå partiet under en period har legat på. Senterprtiet ligger högre än i senaste valet men inte så högt som i en del tidigare mätningar. SV ligger nu över spärren. Även MDG ligger nära spärrgränsen. Liberala Venstre ligger sedan länge under spärren.

Den 22 augusti kom en opinionsmätning, gjord av Sentio för Dagens Næringsliv. Undersökningen gjordes 15-20 augusti och publicerades den 22 augusti.

Høyre 24,2 procent (+- 0 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 13,1 procent (+ 1,5)
Venstre 4,1 procent (+ 0,5)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (+ 0,5)
Senterpartiet 13,9 procent (+ 1,2)
Arbeiderpartiet 31,9 procent (- 0,4)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (+- 0)
Rødt 2,5 procent ( 0,8)
Miljøpartiet De Grønne 6,1 procent (+ 2,2)

Den 23 augusti offentliggjorde Norsk Rikskringkasting (NRK) en undersökning gjord av Norstat under perioden 15-21 augusti.

Høyre 22,4 procent (- 1,4 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 14,2 procent (- 2,5)
Venstre 4,0 procent (+ 0,1)
Kristelig Folkeparti 5,1 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 9,5 procent (+ 0,3)
Arbeiderpartiet 29,6 procent (- 1,9)
Sosialistisk Venstreparti 5,5 procent (+ 0,9)
Rødt 2,7 procent (+ 2,9)
Miljøpartiet De Grønne 4,4 procent (- 0,2)

Den 24 augusti publicerade Aftenposten, Bergens Tidende och Adresseavisen en undersökning gjord av Respons Analyse. Undersökningen gjordes under perioden 18-23 augusti.

Høyre 25,1 procent (+ 0,3 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 15,5 procent (+ 1,9)
Venstre 3,7 procent (+ 0,1)
Kristelig Folkeparti 4,5 procent (- 0,6)
Senterpartiet 10,8 procent (+ 0,7)
Arbeiderpartiet 27,3 procent (- 0,8)
Sosialistisk Venstreparti 4,5 procent (- 1,9)
Rødt 3,2 procent (+ 0,5)
Miljøpartiet De Grønne 3,9 procent (+ 0,2)

Den 24 augusti publicerade norska TV 2 en undersökning gjord av Kantar TNS under perioden 18-23 augusti.

Høyre 23,3 procent (+ 0,5 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 15,4 procent (+ 2,7)
Venstre 3,2 procent (- 0,3)
Kristelig Folkeparti 3,2 procent (- 2,1)
Senterpartiet 12,1 procent (+ 1,6)
Arbeiderpartiet 27,9 procent (- 0,5)
Sosialistisk Venstreparti 5,5 procent (- 0,9)
Rødt 3,2 procent (- 0,7)
Miljøpartiet De Grønne 4,7 procent (+ 1,0)

Den 24 augusti publicerades också InFacts undersökning för Verdens Gang. Hela undersökningen genomfördes den 23 augusti, men den var ganska stor jämfört med flertalet av de andra: 2.043 pesoner tillfrågades.

Høyre 22,2 procent (+ 0,3 procentenheter jämfört med föregående mätning i samma serie)
Fremskrittspartiet 12,0 procent (- 0,1)
Venstre 3,6 procent (- 0,5)
Kristelig Folkeparti 5,3 procent (+ 0,1)
Senterpartiet 12,0 procent (+ 1,1)
Arbeiderpartiet 27,6 procent (- 2,9)
Sosialistisk Venstreparti 6,6 procent (+ 1,0)
Rødt 3,6 procent (- 0,1)
Miljøpartiet De Grønne 4,9 procent (+ 1,0)

Arbeiderpartiets nedgång är tydlig i alla de här undersökningarna och kan vara en förklaring till att Sosialistisk Venstreparti ser ut att klara spärren med hygglig marginal plus, kanske mer sensationellt, att yttervänsterpartiet Rødt närmar sig spärren – och även om det inte lyckas fullt ut säkert får ett par lokala mandat i Stortinget. En tänkbar förklaring kan vara, att Arbeiderpartiet har flirtat med Kristelig Folkeparti för att få över partiet på sin sida, men eftersom KrF inte för död och pina vill sitta i samma regering som SV, skulle en AP-ledd regerings politik i sådana fall bli mer mittenbetonad, vilket utpräglade vänsterväljare som normalt röstar på AP vill förhindra.

Senterpartiet, som under en period hade ett starkt stigande stöd, har stagnerat och rent av backat.

Av övriga mittenpartier klarar nog KrF spärren, medan det ser ganska mörkt ut för liberala Venstre.

Partierna i den blå-blå regeringen, Høyre och Fremskrittspartiet, ligger över de tal de har legat på tidigare men fortfarande under sina valresultat i förra valet.

Det blockneutrala MDG, som dock tenderar att stödja en vänsterbetonad regering, har efter en mycket lång period under spärren nu till slut hamnat över den.

Dagar i augusti

Jag har inte haft tid att ägna mig åt bloggen på ett par dar; jag har varit upptagen av ett kärt besvär: att formulera ett inbjudningsbrev till Birgittas 80-årsdag den 20nde september, hitta e-postadresser till hennes närstående och vänner genom livet och sen – i dag – få i väg inbjudan.

Det har redan kommit en anmälan, nästan med vändande post, men jag har också fått meddelanden om att några av e-postadresserna var felaktiga, vilket förstårs har krävt nytt arbete. Sedan har även Anna hört av sig och lovat hjälpa Kerstin i köket – det som serveras kommer från det företag där Kerstin arbetar.

Den här jämna födelsedagen och höga åldern tänker vi fira i lägenheten i Uppsala, men annars bor vi fortfarande kvar i vårt sommarhus i Öregrund. I dag, när vädret har varit nådigt, har Birgitta varit ute i trädgården och arbetat, bland annat på nytt rensat min tämligen nyrestaurerade rabatt i slänten ner mot gatan. Där har hon bland annat hittat åkervinda, som trots att den är vacker är ett nästan outrotligt ogräs – ingen av oss vet, hur den har kommit dit. Är det någon som känner till något effektivt knep att bli av med den? (På annat håll på vår stora tomt har vi använt oss av övertäckning av hela landet, men i den här rabatten finns bland annat gammaldags rosor, som jag inte gärna vill bli av med, bland dem Yorks vita ros.)

Också hit hittar det gäster ibland. En sonson, Anders, till vår gamla vän från Laboremus-tiden, senare också granne på Idrottsgatan, Ingrid Kjellman, överraskade farmor med att i bil köra henne till oss i Öregrund – Ingrid hade faktiskt inte förstått vart de var på väg. Men vi visste att de här två skulle komma, så Birgitta hade gjort sitt bästa – och hon är faktiskt mycket skicklig i köket – för att åstadkomma en god måltid: stekta abborrfiléer med vitvinssås och kantareller – abborrarna fiskade och kantarellerna plockade här i Öregrund av en man som bor alldeles nära oss – och till efterrätt kanelkryddad rabarberpaj av egenodlad rabarber med ett lock av maräng. Fast jag som är diabetiker fick ju då hålla mig till nyplockade körsbär, mycket goda de också.

Det blir mycket att prata om när man äntligen träffas igen – Ingrid bor numera sen länge i Stockholm.

Apropå goda måltider, bjöd hustrun mig nyligen på krogmiddag här i Öregrund. Sånt gör vi sällan numera, inte bara för att pizzerior och andra ställen nere i hamnområdet mest ägnar sig åt massutskänkning och för all del pekuniärt billiga men också i andra avseenden billiga rätter. Så vi lagar hellre maten själva.

Skälet till att vi nu gick ut och åt var att en av landets stjärnkrögare, Melker Andersson, i sommar har öppnat en ny restaurang nere i hamnen, på Strandgatan 30 i den byggnad som tidigare inrymde vad jag skulle kalla en bok- och skrotbod. Nu har den gamla inredningen rivits ut och ersatts av en serveringsdisk samt udda bord och stolar – inredningskonceptet är inte lyx och elegans, och det finns också några bord och stolar utomhus, både upp mot Strandgatan och på sjösidan. Men trots att gästerna redan tidigt på kvällen var relativt många, lyckades vi till slut, eftersom regnet hängde i luften, hitta ett ledigt bord inomhus. Det går nämligen inte att telefonboka bord på det här stället.

Det heter, med utmanande svensk stavning, Bojabäs, av vilket (franska bouillabaisse) man kan ana att det här är en fiskkrog. Rätterna anpassas efter det man för dagen kan få tag på lokalt av havets frukter. Vi valde dock inte bouillabaisse utan smörstekt abborre, till vilken vi drack alkoholfri öl. Det tog sin lilla tid – matlagningen sker från grunden bakom serveringsdisken – men det var väl värt att vänta; smaken var mycket god. En miss gjorde personalen i köket dock: Vi fick det här utan de i menyn utlovade kantarellerna. Vi såg en låda fräscha kantareller i köksavdelningen, så det var nog bara en miss på grund av stress.

Men det var gott ändå. Hit kommer vi nog att återvända, om krogen får ett fortsatt liv här i Öregrund.

Ísland: Socialdemokraterna byter namn? Och vilken väg väljer Gröna Vänstern?

De isländska socialdemokraterna, Samfylkingin (Samlingsfronten), som förr var ett av landets större partier, gjorde i valet till Alltinget (Riksdagen) i oktober 2016 ett katastrofval: fick bara 5,7 procent, vilket gav tre mandat. Partiet blev därmed det minsta i Alltinget.

Partiledaren, som var en av de tre invalda, avgick från partiledarposten, och ny partiledare blev Logi Már Einarson.

Sedan har stödet för partiet ökat något, men det ligger fortfarande på en historiskt låg nivå, detta utan att det har förts någon mer självprövande inre diskussion om partiets kurs. Möjligen har detta som bakgrund det faktum, att Samfylkingin är en sammanslagning av fyra olika partier, bland dem Kvennalistinn (Kvinnolistan); också delar av motsvarigheten till svenska Vänsterpartiet anslöt sig. Efter den här sammanslagningen var Samfylkingin ett ganska radikalt socialdemokratiskt parti, en kurs som man senare vinglade bort från. Märk att partiet före kursändringen var ett av landets största och också fick bilda regering.

Partiets mörka läge har efter det senaste valet till och med fått i Ísland kända socialdemokrater att föreslå en nedläggning av partiet.

Betydligt bättre än i landet i övrigt gick det för Socialdemokraterna i huvudstaden, Reykjavík – märk att Reykjavík med isländska mätt är en mycket stor stad – och det är också därifrån krav på förändringar nu kommer. Eva H Baldursdóttir från Reykjavík har nyligen föreslagit, att partiet skulle byta namn, och det kan man naturligtvis göra, även om det nog är viktigare att diskutera partiets ideologiska kurs och politiska krav. Något formellt förslag om vad partiet i så fall skulle heta finns inte, och partiledaren säger att han vill vänta till partikongressen den 27 oktober (då han för övrigt själv kan komma att också kongressväljas till posten som partiledare).

Socialdemokratins roll som ledande vänsterparti har i och efter det senaste alltingsvalet övertagits av Vinstrihreyfingin – grænt framboð (Vänsterpartiet – de gröna), ett ekosocialistiskt och feministiskt parti, lett av Katrín Jakobsdóttir. Partiet fick i valet 2016 15,9 procent och 11 mandat, vilket gjorde det till Íslands näst största parti. Därefter har det här partiet växt ytterligare, periodvis nafsat det regeringsledande högerpartiet i hälarna.

Ett av Gröna Vänsterns problem är att partiet både bland sina väljare och sina medlemmar rymmer ett brett (vänster)spektrum.

Partiledaren Katrín Jakobsdóttir är en röstmagnet och mycket populär i sitt parti, men hon kommer från Reykjavík och är ganska ung, hör dessutom till de vänsterpolitiker som inte kategoriskt avvisar isländskt EU-inträde i någon form.

Vice ordförande är Björn Valur Gislason, som dock nu har aviserat sin avgång. Bakom det här ligger ingen schism – själv anger han som skäl att partiet inför kommunalvalet nästa år vid partiets landsmöte i oktober bör få välja en ny vice ordförande – men de faktorer som sannolikt har fått honom att lämna viceordförandeposten är följande: Han är inte ung, och även om han nog i egenskap av partiets vice ordförande skulle ha god chans att få efterträda Jakobsdóttir, har hon utsikter att sitta kvar ganska länge på ordförandeposten. Han kommer själv från Ólafsfjörður, inte från Reykjavík, och har två gånger misslyckats med att bli vald till Alltinget som representant för huvudstaden. Och vad som är kanske ännu viktigare: Han står nära de näringar, fiske och jordbruk, som till stor del bär upp det isländska EU-motståndet.

Tilläggas kan att de isländska socialdemokraterna är ett av Íslands två mycket EU-positiva partier, båda mycket små.

Eesti/Estland: Vad händer med Centern, och kommer Socialdemokraterna att ta många av partiets ryska röster?

I valet till Riigikogu (Riksdagen) 2015 blev resultatet det här:

Reformierakond (Reformpartiet), ett borgerligt, i många avseenden nyliberalt parti, fick 27,7 procent och blev stommen i den regering som bildades.
Keskerakond (Centerpartiet), ett centristiskt, i viss avseenden lätt vänsterorienterat parti, fick 24,8 procent och blev det ledande oppositionspartiet. På det här partiet röstar majoriteten av landets ryssar.
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet), fick 15,2 procent, vilket är långt under vad det här partiet tidigare har fått. Partiet har numera en ung ryss som ordförande och tävlar med Centern om de ryska väljarna. Socialdemokraterna valde att regera tillsammans med Reformpartiet.
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), förr ett av de större partierna, fick i valet 13,7 procent av rösterna men har senare i opinionsmätningarna reducerats till att bli Estlands minsta parti – att det kom med i den av Reformpartiet ledda regeringen har inte hjälpt. Partiet är socialkonservativt, kristet och estlandssinnat.
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti), fick 13,0 procent. Partiet är estnationalistiskt och har senare utvecklats i invandringsfientlig riktning.
Vabaerakond (Fria partiet), ett nytt borgerligt parti, som tog röster från olika håll, fick 8,7 procent.

Den trepartiregering som då bildades har sedan fallit. Socialdemokraterna och Fäderneslandet/Res Publika har i stället gått in i en regering, ledd av Centerpartiet med Jüri Ratas som statsminister. Reformpartiet har förpassats i opposition.

Kantar Emor har för nyhetsbyrån BNS och tidningen Postimees genomfört en partisympatimätning, som har publicerats den 18 augusti:

Reformierakond (Reformpartiet) 27,6 procent (i juli 26,4 procent, i juni 25,4 procent).
Keskerakond (Centerpartiet) 22,8 procent (i juli 23,1 procent, i juni 25,1 procent).
Eesti Konservatiivne Rahvaerakond (Estlands konservativa folkparti) 17,2 procent (i juli 15,9 procent, i juni 16,2 procent).
Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Socialdemokratiska partiet) 14,6 procent (i juli 14,8, i juni 14,2 procent).
Vabaerakond (Fria partiet) 9,4 procent (i juli 7,4 procent, i juni 8,5 procent).
Isamaa ja Res Publika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika) 3,8 procent (i juli 6,3 procent, i juni 6,6 procent).
Eestimaa Rohelised (Estlands gröna) 3,7 procent (i juli 5,4 procent, i juni 3,2) procent.

De gröna har alltså åter hamnat under femprocentsspärren. EKRE är större än SDE. IRL är åter under spärren. Och Reformpartiet är markant större än regeringsledande Centern.

Stödet för den sittande koalitionsregeringen har fallit till 41 procent (mot 44 procent i juli och 46 procent i juni).

Mätningen gjordes 11-17 augusti; 1.257 personer i åldrarna 18-74 år intervjuades. Av dessa svarade 28,6 procent ”vet ej” på partisympatifrågan.

Av speciellt intresse inför kommunalvalet i Tallinn, där en mycket stor del av Estlands ryssar bor, är den del av mätningen som gäller just huvudstaden.

Keskerakond är landets ”ryssparti”, men Sotsiaaldemokraatlik erakond har tagit upp kampen om de ryska rösterna, bland annat valt en ryss, Jevgeni Ossinovski, till ordförande.

Enligt den undersökning som refereras ovan stöder ryssar (och andra minoriteter) främst Keskerakond (72,5 procent). Motsvarande siffra för SDE är 12,0 procent och för Reformierakond 5,9 procent.

Av esterna stöder 33,7 procent Reformierakond, 21 procent EKRE, 15,3 procent (S) och 8,9 procent Keskerakond.

Den stora andelen ryssar i Tallinn har under de senaste valperioderna medfört att Centern har haft egen majoritet i Tallinn, alltså i fullmäktige. När nu centerledaren Edgar Savisaar har avsatts både av sitt eget parti och i Tallinn, ska det bli mycket intressant att se om detta också rubbar Centerns ställning i Tallinn. Socialdemokraterna satsar där hårt på att bryta centerenväldet; flera av partiets ledande politiker, bland dem också partiledaren Jevgeni Ossninovski, kandiderar i Tallinn.

Kantar Emors undersökning för BNS och Postimees innehåller därför en delundersökning, som gäller huvudstaden, Tallinn.

Enligt den stöds Keskerakond av 33,5 procent, Reformierakond av 27,1 procent, Sotsiaaldemokraatlik erakond av 14,0 procent, Konservatiivne rahvaerakond av 11,5 procent, Vabaerakond av 5,9 procent och Eestimaa rohelised av 5,6 procent. Inget annat parti klarar spärren; IRL stöds till exempel bara av 2,3 procent.

Fast den här undersökningen gäller rikspolitiken, inte det kommande fullmäktigevalet, som kan ge ett annat resultat. Bland annat kan den socialdemokratiska satsningen på Tallinn ge resultat, och en stor osäkerhetsfaktor är Edgar Savisaars och ryska centerpartisters aviserade spränglista.

Själv har jag i 80-årspresent av min hustru fått en resa till mitt gamla hemland, Estland, och vi kommer förstås att bland annat besöka min barndoms hemby, Juminda. Men i enlighet med mitt önskemål kommer resan att läggas så, att vi också kan delta i Socialdemokraternas valvaka i Tallinn den 15 oktober. Den kan komma att bli mycket spännande.

Suomi/Finland: Jättekliv uppåt för De Gröna. Ingen succé än för Timo Soinis nya parti

I valet 2015 till Eduskunta (Riksdagen) fördelade sig rösterna så här:

Suomen Keskusta (Centern), ett borgerligt och landsbygdsbetonat mittenparti, fick 21,1 procent.
Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet), ett borgerligt högerparti, fick 18,2 procent.
Perussuomalaiset (Sannfinländarna), ett populistiskt parti, fick 17,7 procent.
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna), ett socialdemokratiskt parti, fick 16,9 procent.
Vihreä Liitto (Gröna förbundet), ett miljöparti, fick 8,5 procent.
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet), ett vänsterparti, fick 7,1 procent.
Svenska Folkpartiet, ett borgerligt parti för den svenska minoriteten i Finland, fick 4,9 procent.
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna), ett borgerligt parti med kristna värderingar, fick 3,5 procent.

Finland har under efterkrigstiden haft breda koalitionsregeringar, ofta över blockgränsen, men det här valet ändade i en borgerlig regering med Centerns partiordförande Juha Sipilä som statsminister och bestående bara av tre partier: Centern, Samlingspartiet och det här valets raket, Sannfinländarna.

Centerledarens, till lika statsministerns kantighet har lett till att Samlingspartiet har blivit större än Centern.

Sannfinländarna, vars popularitet har rasat på grund av att partiet inte har kunnat leverera det dess väljare hoppades på, har tappat jättemycket i stöd, och när partiledaren, utrikesminister Timo Soini, meddelade att han tänkte avgå, valde partikongressen den mer högerextreme Jussi Halla-aho till ny partiledare och den nya partistyrelsen fick samma profil. Det här ledde till att Soini och övriga sannfinländska ministrar och många riksdagsledamöter beslöt sig för att lämna sitt gamla parti och först bilda en egen riksdagsgrupp, Uusi vaihtoehto (Nytt alternativ), som sen skulle ombildas till partiet Sininen tulevaisus (Blå framtid).

Socialdemokraterna, som i det senaste riksdagsvalet fick ett historiskt lågt resultat, bytte bland annat partiledare och lyckades genom profilerad oppositionsparti åter bli stort, i vissa mätningar till och med Finlands största parti.

Men i den senaste opinionsmätningen , genomförd den 24 juli-15 augusti, av Taloustutkimus för Yle, har det hänt intressanta saker.

Samlingspartiet är nu obestritt största parti, medan De Gröna har gått om Centern och blivit Finlands i storlekt andra parti. Socialdemokraterna har på nytt drabbats av kraftig nedgång. Och de numera rasiststyrda Sannfinländarna stöds av 8,8 procent, medan Soinis ST/UV i den här mätningen bara får 1,6 procent.

Det här är fördelningen av partisympatierna i den aktuella mätningen; jämförelsesiffrorna gäller motsvarande mätning i juli:

Kansallinen Kokoomus (Samlingspartiet) 20,8 procent (+ 0,4 jämfört med föregående mätning i samma serie)
Vihreä Liitto (Gröna förbundet) 17,6 procent (+ 3,6)
Suomen Keskusta (Centern) 17,3 procent (+ 0,6)
Sosialidemokraattinen Puolue (Socialdemokraterna) 15,9 procent (- 2,6)
Perussuomalaiset (Sannfinländarna) 8,8 procent (+ 0,7)
Vasemistoliitto (Vänsterförbundet) 7,7 procent (- 1,5)
Svenska Folkpartiet 4,8 procent (+ 0,1)
Kristillisdemokraatit (Kristdemokraterna) (3,7 procent (- 0,2)
Sininen tulevaisus (Blå framtid) 1,6 procent (+ 0,9 procent).

Det här betyder att de tre partierna< i regeringen, där ett av dem nu alltså är Blå framtid, tillsammans stöds av 39,7 procent, medan oppositionspartierna tillsammans får 58,5 procent - men märk att Sannfinländarna numera ingår i den gruppen. Jag har inte tillgång till någon säker kunskap om varifrån De Grönas alla nya röster kommer, men jag gissar att både Socialdemokraterna och Vänsterförbundet har tappat väljare till dem. Den nya partiordföranden, Emma Kari, kan också ha lockat nya kvinnliga väljare.

Blå framtids låga siffra kan åtminstone delvis ha sin förklaring i att Sannfinländarnas inte alltid så kunniga väljare ännu inte har kunskap om Soinis nya parti, kanske inte ens vet vad det heter. Här får vi avvakta kommande mätningar.

Suomi/Finland: Koskenkorva börjar säljas i USA

I Finland finns fortfarande ett statligt vin- och spritbolag, Altia. Det är numera störst i Nordeuropa: har egen produktion också i Sverige (klassiska spritdrycker, förr producerade av det statliga Vin & Sprit, sålt av en borgerlig regering), Norge, Danmark, Estland och Lettland.

Altia har gjort ett stort misstag när företaget på sin tid sålde rätten till sin succévodka, Finlandia, till amerikanska Brown-Forman, men det finska moderföretaget står fortfarande för tillverkningen och har säljuppdrag för Brown-Formans produkter.

Under tiden har Altias klassiska vodka Koskenkorva växt också här i Sverige, och nu tar företaget ett nytt steg: Även Koskenkorva kommer att lanseras på USA-marknaden fast utan avyttring av varumärket. Altia har slutit säljavtal med amerikanska Infinium Spirits, som inte är ett tillverkande företag utan ett säljbolag. Bland de märken Infinum Spirits nu säljer finns Seagram’s Vodka, Fernet Branca, Sambuca Oro och Irish Cream. Och nu alltså Koskenkorva.

Sommar i P1 med Stina Ekblad

Stina Ekblad avslutade årets serie av Sommar-program, och hon gjorde det på ett sätt som fick åtminstone mig att förlåta Sveriges Radio raden av halvdana program i den här serien i sommar. Jag tyckte att det hon berättade om sitt eget liv, sitt arbete som skådespelare och sitt förhållande till litteratur (alltså inte bara dramer) var intressant, oavbrutet hörvärt.

Själv har jag sett henne framträda live, men jag har förstås också sett henne i TV, i scenroller men liksom oerhört många andra också i en rad Beck-filmer.

Den mångsidighet, skicklighet att spela mycket olikartade roller, hon har tror jag får sin förklaring i ett parti av hennes sommarprogram: Hennes tes (och erfarenhet) är att i det ögonblick man står på scen bli just den rollgestalt man ska föreställa. Det är inte sig själv man ska visa upp. När sedan föreställningen är slut blir man åter sitt vanliga jag. Det är det som är skådespeleri, det som i de bästa fallen blir scenkonst.

Det här innebär förstås också att man ibland kan misslyckas. Hon kan ta kritik och också medge misslyckanden – ett fiasko är ett fiasko. Bara vid enstaka tillfällen – hon nämner en artikel i Expressen – kan tryckta omdömen, i det nämnda fallet med sårande formuleringar, hänga kvar i åratal, kanske aldrig förträngas ur minnet.

För egen del är hon uppvuxen i finländska Österbotten, i en lantlig miljö och i en familj där kulturyttringar som teater och klassisk musik inte fanns tillgängliga. Men hon beskriver målande den österbottniska förvåren med bruna åkrar men även ljusets och storspovens återkomst, sedan tiden då syrenerna blommar och fåglarna kvittrar… Och mamma som sjöng falskt när hon var glad.

Men hon gör också mer abstrakta men för den skull inte mindre sanna utsagor om det här: Skönhet har mycket med balans att göra.

Hon för också in religiösa aspekter på vårt sätt att värdera estetiska fenomen i våra liv: Om Gud finns och har ett språk är det musik. Jag är ju inte själv religiös, men det här är en vacker bild. Och oavsett detta har väl många av oss ett behov av att nå bortom den begränsade (och begränsande) verklighet som omger oss.

Hon själv började tidigt spela improviserad teater tillsammans med sina syskon: Hon hittade på ett tema och gav dem roller – själv spelade hon alltid huvudrollen.

Till annat hon drömde om att får göra redan i sin tidiga lantliga miljö hörde att få spela piano och dansa balett. Men hur skulle det gå till?

Den klassiska musiken, helt okänd i hennes miljö, mötte hon första gången genom att familjen började prenumerera på Det Bästa och då fick en skiva med verk av Beethoven, Grieg med flera i prenumerationspremium. Hon lyssnade och fängslades. Sedan fick hon också möjlighet att förena skolgången med att delta i musikundervisning, där till en början pojkarna fick spela på blåsinstrument, medan flickorna hänvisades till stråkinstrument. Hon och en kvinnlig kompis var inte nöjda med det och fick faktiskt byta, i hennes fall till slut klarinett. Det blev lite av en triumf när hon sen inför publik fick spela soloklarinett i Mozarts klarinettkonsert. Jo, hon har också senare i livet spelat klarinett på scen.

Fast till slut var det alltså skådespelare hon blev. Den som är intresserad av hennes roller i mängder av pjäser för Dramaten och Stockholms stadsteater kan gå till den förteckning som finns på Wikipedia.

Självfallet är hon förtrogen med och citerar ur dramer av August Strindberg, men man märker – till exempel genom hennes förtrogenhet med Cora Sandels Alberte-serie och hennes kärlek till Edith Södergrans diktning – vilken bredd och beläsenhet hon har.

I sitt sommarprogram sätter hon punkt genom att, efter att ha talat om sonens födelse och sin egen pappas död, beskriva vår tillvaro som ett kretslopp, där döden är en del av livet, livets syster. Förr eller senare ställs vi inför faktum: ”Det är tid att gå.” Livet ger oss människor rörlighet, passioner, möten, och när vi sen inte orkar mer, kan vi ändå minnas det som var vackert. Men till slut är det ändå dags att säga ”Tack för lånet!” till livet.

Stina Ekblads musikval har ett mycket nära samband med det hon talar om i sitt ”Sommar”, men är möjligen lite ensidigt klassiskt, fast det har att göra med att klassisk musik är det hon oftast lyssnar på och kan. Och med tanke på att sådan musik över huvud taget inte har förekommit i rader av andra sommarprogram, förlåter jag henne gärna.

Det mest populärmusikaliska hon spelar är ”Sunnanvindsvalsen” med Anders Börje. ”Min nye kjole” med Mathilde har den danska författarinnan Tove Ditlevsen (mycket läsvärd!) som textansvarig, och Frida Hyvönen, här med ”Fredag morgon”, hör heller inte till de mer lättfärdiga låtskaparna.

I övrigt spelar hon musik av till exempel Edward Elgar, Robert Schumann (med text av Heinrich Heine), Edvard Griegs ”Peer Gynt-svit” med Berliner Philharmoniker under ledning av Herbert Von Karajan, Wolfgang Amadeus Mozarts klarinettkonsert med Martin Fröst, en tonsättning av Rainer Maria Rilkes ”Ich will du sein” och så Franz Schuberts ”Kvintett för två violiner, viola och två violonceller”.

Sommar i P1 med Ruben Östlund

Ruben Östlund är både hyggligt ung och framgångsrik svensk filmare, bland annat vinnare av Guldpalmen vid filmfestivalen i Cannes 2017.

Hans ”Sommar” i dagens sändning har sina poänger, men jag tycker ändå inte att det här programmet är något av de allra bästa i årets serie. Skälen till detta omdöme är följande: Programmets ganska många olika delar ändar påfallande ofta i referenser till den ena egna filmen efter den andra, och den sortens reklam behöver han egentligen inte – han är ju faktiskt redan mycket framgångsrik. De här enskilda berättelserna innehåller väl många knappologiska detaljer. Och de känns mer som en essä om hans filmskapande än som glimtar ur hans liv, sådant som brukar utmärka hörvärda sommarprogram. Nå, här får andra gärna vara av annan mening.

Samtidigt vill jag betona att Östlund i några av de här delberättelserna fångar också mig som lyssnare.

Den inledande historien om den amerikanske taxichauffören som hamnar i en TV-studio och sen spelar teater i den roll TV-folket av misstag tilldelar honom är rätt kul.

Historien om hur han och en kompis blir vittne till ett väpnat rån på NK är, med alla sina beteendeiakttagelser, ännu bättre.

Fast ibland, som i historien om statyförflyttning och -komplettering i Göteborg, får jag en stark känsla av att han gör saker främst för att få mer uppmärksamhet.

De lite provokativa greppen finns också i hans musikval: amerikanska ”The Star-Spangled Banner” följs av ”Interntionalen” på ryska. Bland dem vi i övrigt får höra finns Ulla Sjöblom, Nina Simone och Alf Robertson med utmärkta ”Om du nån gång är i Stockholm”, och jag vill gärna också nämna Arthur Russell med ”This Is How We Walk On the Moon”.

Melodikrysset nummer 33 2017

I dag spelades i Melodikrysset en del låtar och artister som jag inte är så förtrogen med.

Ett exempel är ljudillustrationen ur filmen ”Dirty Dancing” (1987), som jag aldrig har sett – men eftersom jag är filmintresserad känner jag åtminstone till den här filmen.

Däremot kände jag omedelbart igen ”Jorden runt”/”Around the World” ur filmatiseringen 1956 av Jules Vernes ”Jorden runt på 80 dagar”, där hjälten Phileas Fogg (spelad av David Niven) tillsammans med betjänten Passepartout i ballong tar sig runt hela jordklotet.

Ungefär likadant är det med de svenska melodifestivalbidragen i dagens kryss.

Eftersom jag allmänt gillar Sara Varga, kommer jag i håg hennes bidrag (tillsammans med Juha Malari) från 2017, ”Du får inte ändra på mig”, detta trots att just den här låten inte hör till det bästa hon har gjort.

Däremot hade jag förträngt Benjamin Ingrosso och hans bidrag i samma melodifestival, ”Good Loving”.

Inte heller mindes jag vinnaren och vinnarlåten i 2005 års melodifestival, Martin Stenmarck med ”Las Vegas”.

Ett av mina handikapp vid lösandet av Melodikrysset är att jag nästan aldrig har sett något i TV 4as ”Så mycket bättre”. Jag har inget mot Miriam Bryant, men trots att jag gillar Lars Forssell och ett antal gånger har träffat honom personligen, också publicerat honom i min egen sångbok, förstod jag alltså inte med detsamma, att det var hon som sjöng hans ”Ett sista glas”.

Däremot är jag i den åldern att jag mycket väl minns sångerskan Git Gay, i dag i ”Pärlor”.

Jag minns också Thore Skogman, mannen bakom ”Plättlaggen”, där användningen ibland förorsakar os. (Thore valturnerade med Sten Andersson, skrev till och med en socialdemokratisk kampanjsång.)

Mycket av det som finns bevarat i melodiminnet finns där på grund av personliga minnen eller egna skivinnehav.

Jan Johansson har jag till exempel på skiva i stor mängd. Och jag minns många av texterna där, till exempel ”Vem kan segla förutan vind?”, den där man också ställer frågan ”Vem kan ro utan åror?”. Fast någon vidare förflyttning blir det ju inte, om man som i svaret bara har en åra. Och i min privata skivsamling finns också ”Island In the Sun” med Harry Belafonte – tyvärr hörde vi den i en betydligt sämre version i dag.

Jag är ju, som läsarna vet, inte troende, men allt sedan skoltiden kan jag en hel rad psalmer utantill. En del av dem gillar jag till och med fortfarande, detta på grund av vacker text och bra melodi. Ett exempel är ”Den blomstertid nu kommer”, som Israel Kolmodin bidrog med till 1695 års psalmbok – melodin var lånad ur folkmusiken.

Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” skaffade jag mig och läste när den kom ut, 1956. På den gjorde Karl-Birger Blomdahl (musik) och Erik Lindegren (libretto) operan ”Aniara”, med premiär 1959.

Kvar till sist blir då, inte för att den gick i radio sent på kvällarna, Leif Anderssons legendariska skivprogram ”Smoke Rings”. ”Smoke Rings”, signaturmelodin till programmet, skrevs redan 1937, men Leif Anderssons program, en älskad långkörare, gick åren 1966-1999, och fan vad mycket bra jazzmusik han spelade. Ett resultat av smoke rings är aska, och det senare blev kanske också Leif Andersson, eftersom han är död.

Sommar i P1 med Annakarin Nyberg

Dagens ”Sommar” med Annakarin Nyberg var till innehållet sympatiskt, men det tände mig inte tillräckligt mycket, vilket kan ha att göra med hennes sätt att berätta, och det är då inte hennes västerbottniska idiom jag tänker på.

Fast de egna erfarenheter hon återgav av manlig härskarteknik var faktiskt bra historier. Hon kan som internetforskare mycket om härskarteknik på nätet, till exempel att medvetet utelämna namn, till och med vid namnuppräkningar i bildtexter, eller genom att sätta en etikett på kvinnan i fråga.

Hennes bästa exempel var hämtat ur hennes egen verklighet som samtalsledare och introduktör vid möten/seminarier. Hon skulle presentera en känd manlig forskare inför ett framträdande och hade verkligen förberett sig. Medan hon stod vid miken och gjorde det, förstod hon plötsligt att han, som skulle göra entré när hon var klar, ändå hade kommit in och stod och åbäkade sig bakom hennes rygg, på så sätt förlöjligande och osynliggörande henne. Sen bar han sig lika tarvligt åt vid avslutningen.

Jag vet inte om det är för att hämnas som hon här också tillämpar tekniken att inte nämna honom vid namn.

Ganska mycket av det hon berättar om sitt huvudgebiet, om arbetet som internetforskare, fångar i vart fall inte mig. Om Internet kan jag som mångårig bloggare ganska mycket, vet också att det här mediet ibland används som kanal för dold reklam. ”Sommar” bör för övrigt hållas kemiskt rent från det senare, så jag tycker nog att också Annakarin Nybergs reklam för sitt och Underbara Claras klädföretag låg på gränsen, vilket ytterligare underströks av det hon sa om Blondinbellas, det vill säga Isabella Löwengrips trovärdighet.

Också jag har mött det näthat hon talar om. Jag har mot mina ursprungliga intentioner tvingats införa förhandsgranskning, vilket möjliggör radering av det värsta av det här slaget – det jag framför allt raderar är uttalat rasistiska inlägg. Att jag har läsare som har andra och från mig avvikande men mer normala åsikter är däremot helt i sin ordning, och även politiska meningsmotståndare är välkomna att yttra sig på min blogg.

Jag använder, i egenskap av gammal journalist och skribent, bloggen som instrument för att dagligen nå många läsare, men jag har inte allmänt fallit för att använda de andra kanaler som finns på nätet, till exempel Facebook eller Instagram, som hon nämner, och jag skulle gärna se min ungdoms mångfald av tryckta och prenumererade tidningar återuppstå, så även pressens politiska mångfald.

Jag har ingen aning om Annakarin Nybergs egna politiska åsikter, och jag skulle verkligen inte ha några invändningar om hon i sitt program hade bekänt sig till ett visst politiskt parti, men vad betydde egentligen det där som Nyberg sa i slutet av sitt program om en bild hon hade lagt ut på nätet med sig själv i möte med Annie Lööf (c) plus bådas barn?

Senare delen av hennes sommarprogram rymmer annars det mest personliga och också berörande avsnittet om hennes eget liv. Vid en rutinkontroll av brösten upptäcktes bröstcancer. Först ville hon inte tro på beskedet – ingen i hennes släkt har tidigare drabbats av det här, och kvinnorna brukar dessutom bli jättegamla – men en ny kontroll bekräftade vad den första indikerade. Tillsammans med sin mamma gick hon till läkarmottagningen och fick beskedet att cancern till och med kunde vara elakartad.

Det är klart att marken började gunga under hennes fötter. Men hon måste ju låta operera bort bröstet och ersätta det med ett lösbröst – som hon dock vid ett tillfälle när hon skulle på mässa i Stockholm glömde hemma och då tillfälligt ersatte med en strumpa i BHn. Vägen tillbaka till normalitet hade också andra effekter; bland annat tog det lång tid innan hon fick tillbaka håret på halva huvudet. Men sen lät hon en del av magen bli ett nytt bröst, vilket faktiskt lyckades även om hon nu har operationsärr. Sonens kommentar blev då: ”Men mamma, så fint!”.

Tidigare i programmet har hon berättat om hur den något äldre dottern grät, när mamma berättade om sin bröstcancer, vilket hon dock inte gjorde för barnen med det samma. Också på nätet dröjde hon länge med att berätta, men när hon sen gjorde det, kom en fullkomligt enorm sympativåg av nättillrop. På nätet finns inte bara illvilliga kommentatorer utan också massor av helt normala människor.

I anslutning till berättelsen om sin bröstcancerkris spelar hon den skiva maken hade valt, ”Utan dina andetag” med Kent, och även hennes eget låtval var väl anpassat till det hon tog upp i sitt ”Sommar”: ”My Favourite Game” med The Cardigans, ”Girls Just Wanna Have Fun” med Cyndi Lauper, ”Dance With Somebody” med Mando Diao, ”Dancing On My Own” med Robyn, ”Sweet Dreams” med Eurythmics, ”Resten av ditt liv” med Timbuktu (såg ni honom som gäst hos Tomas Andersson Wij i kväll?), ”Vintersaga” med Amanda Bergman (varför inte Ted Ström?), ”Pride” med U2 och ”Bara få va mig själv” med Laleh.