Sorgesång till en förlorad pappa

Det är en kulturgärning, att Hanneriina Mosseinens ”Isä” har blivit översatt (av Jocke Saitala) från finska till svenska och utgiven här i Sveige 2015 av Lystring förlag. På svenska heter den ”Pappa”.

Människor som aldrig läser serier har ofta förutfattade, i dag fruktansvärt föråldrade meningar om vad serier är. Jag kan försäkra, att ”Pappa” till innehållet väl kan mäta sig med en välskriven roman och att den tekniskt på sitt fält är konstnärligt nyskapande: Dess svart-vita blyertsteckningar i huvudhandlingen kompletteras av långa drömska partier, utförda som broderier.

Hanneriina Moisseinen, född 1978, berättar en verklig historia: När hon var tio år, försvann hennes far och återfanns aldrig. Pappan var tillsammans med arbetskamrater på en jobbkickoff på en ö i en sjö i finska Karelen. Det dracks förstås sprit, och ingen av jobbarkompisarna såg vad som egentligen hände. Drunknade han, och varför skulle han i så fall ut i vattnet? Kroppen återfanns aldrig.

Det här utlöser förstås ett familjetrauma, både hos dottern som ständigt grubblar över vad som kan ha hänt pappan och hos mamman i familjen som nu lämnas ensam med två barn, utöver Hanneriina en lillasyster som fortfarande nästan är baby. Drömmar, sorg, bekymmer, mammans försök att döva smärtan med alkohol och, långt senare, hennes relation till en ny man skildras. Liksom Hanneriinas försök i vuxen ålder att söka den försvunna pappan i den sydligaste delen av Argentina, också det bara en resultatlös gest.

Berättelsen avslutas med ett försonande och sammanknytande samtal med mamman och så författarens/tecknarens efterord.

Uppsala i världen

Innan vi skulle gå på den teaterbegivenhet vi hade fått en vänlig inbjudan till, gick Birgitta och jag på den lämpligt näraliggande fiskrestaurangen Hambergs för att äta middag, abborre.

Den förste vi fick syn på på Hambergs var den som hade skickat inbjudan till oss, teaterchefen Paul Kessel. Paul är en gammal vän, så vi hälsade hjärtligt och försäkrade, att vi var på väg till kvällens föreställning.

* * *

Kulturförvaltningen i Uppsala anordnade tillsammans med Reginateatern i dessa flyktingrestriktiva tider en kväll för öppenhet och sammanhållning, ”Uppsala i världen”.

Vi hälsades välkomna av Kulturnämndens ordförande, Peter Gustavsson (s), och i inledningen av andra delen av programmet talade liberalen Eva Edwardsson, andra vice ordföranden i Kulturnämnden. Dessutom fick vi ta del av ytterligare ett engagerat anförande av Peter Wallensteen från universitetet – själv känner jag honom ända från hans aktiva tid i Laboremus.

De agerande var alla vänster, även borgerlig vänster, och det är nog ingen tillfällighet. De som har sitt hjärta åt vänster kan inte stillatigande åse hur Sverigedemokraterna, till synes utan att ha något hjärta, ändå hycklar om att deras hjärta slår för Sverige.

Nu är ju det här inget nytt. Som Stefan Böhm, med stöd av läsning ur Ola Larsmos dokumentation av Bollhusmötet, visade, var det inte läge för att ta emot en handfull judiska flyktingar 1939 heller.

Raden av artister och ungdomliga amatörer som alla ville visa sin solidaritet med utsatta människor var imponerande, och de introducerades allt efter som av presentatörsparet Åsa Forsblad Morisse och Sam Kessel.

Jag kan inte räkna upp dem alla, men några måste få ett omnämnande: Coste Apetrea, Ronny Eriksson och Stina Wollter. Inte minst Stina Wollter var häpnadsväckande bra, som sångerska.

Men den som, med all rätt, fick de allra längsta applåderna, var Alina Kiric. Det hon läste ur sin debutroman, ”En svensk kändis” (2015) var i och för sig också bra, men det som tog andan ur oss i publiken var framför allt en poetry slam-skildring av det hon som flykting från etnisk rensning i Bosnien har upplevt, en upplevelse som i dagens värld dess värre varken är unik för henne eller för Bosnien.