En fin middag, också i allvarets och medmänsklighetens tecken

På årets middag för hedersupplänningar (min hustru är en av dem) – en sådan utnämns per år av landshövdingen – träffade vi som vanligt en skara trevliga och intressanta människor, sådana som paret Owe Thörnqvist (nu 86 år men oförändrat vital) och Berit Gullberg, Stig Strömholm och Hans Rosling.

Men även om några av dem som efter starten 1991 har utnämnts har hunnit avlida, finns det uppenbarligen svårigheter att samla alla de här personerna samma kväll. I år saknades till exempel Elsie Johansson, Lasse Åberg, Peter Englund, Cecilia Rydinger Alin och Håkan Nesser.

I kretsen av hedersupplänningar upptogs i år IT-entreprenören Niklas Zennström, så det var till honom landshövdingen, Peter Egardt, höll ett välkomsttal och honom hans hustru, Lena Egardt fick till bordet.

Middagen, rösti med mälarlöjrom, rådjursfilé med rödvinssås, grönkål, tomatsallad och ugnsbakad potatis samt buffé på uppländska ostar, smakade förträffligt. Det gjorde också efterrätten, brownies med tryffelsås och vaniljglass; jag tog en liten smaksked men avstod från resten, eftersom jag är diabetiker.

Det senare plus det faktum att jag och hustrun utan att vara ordinerade det av någon läkare numera som drycker väljer alkoholfria alternativ brukar ofta vid middagar av den här typen bli samtalsämnen med damerna bredvid mig. Min bordsdam var Charlotte Widenfeldt, gift med hedersupplänningen 2006 Knut Knutsson. Och på min vänstra sida satt Anna Dalborg, vars make, Hans Dalborg, har varit hedersupplänning sedan 2004. Paret Dalborg träffar vi regelbundet i OD-sammanhang, och Hans pratade jag med då och då på stockholmståget på den tiden då jag fortfarande arbetspendlade. Ett givet samtalsämne oss emellan var ODs senaste konsert, bland annat framförandet av ”The Wall”.

Under middagen pratade jag med min bordsdam ganska mycket både om mina egna flyktingerfarenheter och dagens flyktingsituation – Charlotte och jag var helt eniga i den senare frågan.

Det intressanta var att vid det efterföljande kaffet, där det var fri sittning runt mindre bord, Ulrika Knutson, utnämnd till hedersupplänning 2014, och hennes man, Anders Olof Franzén, kom och satte sig bredvid oss, Ulrika i uppenbar avsikt att i Birgitta hitta en själsfrände/samtalspartner i den nu så inflammerade flyktingfrågan.

Det här är ju inget diskussionsreferat, men samvaron vid kaffebordet slutade med att vi, som tidigare förstås har träffats men inte närmare känner varann, bytte adresser och telefonnummer och kom överens om att försöka ses också hemma hos varann.