Nog bör väl livsmedelshandeln serva även oss som envisas med att själva laga vår mat?

9 december 2015 18:31 | Mat & dryck | 6 kommentarer

Här om dan, när jag hade varit på vårdcentralen för den regelbundet återkommande provtagningen åt Akademiska, den som är ett led i min Waran-dosering, slank jag på hemvägen in på konditori Trianon och köpte danska smørrebrød – det var min tur att fixa lunch, och jag lyxade lite. Bryggde också ett gott Earl Grey-te att drickas till smørrebrøden.

Till vardags, så väl till lunch som till middag, äter vi för det mesta enkel husmanskost. För egen del lagar jag då gärna sådant som isterband eller falukorv, som inte kräver någon våldsam matlagningsmöda, men då och då – om jag får tag på någon lämplig fisk – improviserar jag gärna en hemgjord fisksoppa med potatis och grönsaker. Hustrun knapersteker gärna fläsk, men det som gör den god är också kokt potatis och hemgjord löksås.

Ett av problemen med dagens livsmedelsbutiker, så även Coops, är att även stora sådana i dag saknar manuellt betjänade diskar med färskvaror av råvarutyp (fisk, kött). Däremot finns det diskar med frysta och andra färdigrätter till förbannelse.

Missförstå mig nu inte. Även jag köper ibland färdigrätter, som jag av erfarenhet vet är hyggligt goda. Men det är som att livsmedelshandeln inte längre räknade med att några av deras kunder kan laga mat och faktiskt kan åstadkomma god sådan av oberedda råvaror.

Inför varje jul brukar jag göra hemlagad julsylta enligt det recept och på det sätt min estniska mamma lärde mig redan när jag var liten pojke. På vårt julbord är den ett måste, och det är inte bara jag som tycker så: Anna, som i biologisk mening inte är min dotter, vill till exempel kunna ta några estniska julsyltor med hem efter det stora familjekalas som är en del av vårt julfirande.

Förr, när Konsum-butiker hade manuell chark och allmänt också ett varuutbud av inte redan färdiglagade livsmedelsprodukter, köpte jag fläsklägg och kalvkött till julsyltan i vår vanliga konsumbutik.

De senaste åren har jag varit hänvisad till att köpa de här ingredienserna i en liten lanthandels/delikatessbutik i stadsdelen, faktiskt redan innan vårt lokala Konsum var nedlagt.

Den här butiken kan fortfarande skaffa kalvkött men har i år ingen leverantör av fläsklägg, så efter att ha beställt kalv där, gick jag i dag till den Coop-butik nere vid Uppsala C där Birgitta och jag numera brukar handla.

Fläsklägg fanns förstås inte i någon kyldisk, så jag hejdade en manlig anställd och frågade om butiken kunde ta hem lägg åt mig. Den jag talade med verkade inte förstå vad fläsklägg var, så han hämtade en kollega, till vilken jag upprepade mina intentioner att laga julsylta. Hans första impuls var att ta mig till ett charkskåp, helt uppenbart för att visa, att de hade färdig sylta.

Men jag lyckades hejda honom och förklara mer, och han var faktiskt hjälpsam: gick ut i personalrummet och ringde och kom sen ut och sa, att butiken av allt att döma på lördag skulle komma att få hem de tre fläskläggar jag ville ha.

En ganska rolig sak i sammanhanget var att han, innan han gick ut i personalrummet, frågade, om de skulle ta ut benen ur läggarna. Nej, för Guds skull, invände jag – kokar man läggarna utan ben, blir det aldrig någon sylta av dem, eftersom benen vid kokningen avger det bindemedel som gör, att syltan gelear sig, blir sylta.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^