Jul med förhinder – men till slut ändå jul

Vägen till den här julen har varit kantad av förtret och förhinder – och då tänker jag inte främst på att gräsmattan är helt grön – men till slut är den ändå här, julen.

Jag ska villigt erkänna, att de flesta julförberedelserna här hemma har gjorts av Birgitta. Hon har till exempel, för att knyta an till dagens lunch, lagat sillsallad, lagt in glasmästarsill och gjort skinkan ätklar i ugnen. I vanlig ordning har jag för min del av kalvkött och fläsklägg lagat julsylta efter min estniska mammas recept.

Men gammaldags matlagning från grunden har i dag sina hinder. Kalvkött till skinkan gick att köpa i den lilla lanthandeln/delikatessbutiken i vår stadsdel, men den stora Coop-butiken i centrum där vi i övrigt handlar lyckades inte få hem fläsklägg. I det fallet fick jag tips om att ICA Torgkassen vid Vaksala torg har lägg, så dit gick jag och handlade det plus en del andra åtråvärda varor, som Konsum inte behagar saluföra. Dock har den här Coop-butiken lagom till jul börjat sälja Fyris senap, ett märke ni bör fråga efter.

Dagarna före jul har jag förstås också varit ute och julhandlat, klappar till framför allt barnbarnen. Här har inte bara min usla ork satt hinder i vägen. Somliga skulle då säga, att en del av mina problem är egenförorsakade, detta eftersom jag vägrar att ha bankkort av något slag. Det här har inget att göra med att jag inte skulle kunna få eller sköta ett sådant utan med det faktum att jag är en inbiten försvarare av kontantsamhället. Detta straffar Handelsbanken, där jag numera har mina pengar, med att förvägra mig och andra kunder att ta ut mer än 5.000 kronor per dag. Taktiken är helt uppenbart, att såna som jag ska tröttna på att dag efter dag köa till bankens underbemannade kassor. Och i går, den stora julruschdagen, stängde banken, visade det sig när jag kom dit efter att ha varit hemma på lunchpaus, tidigare, så jag fick tänka igenom mycket noga, hur jag skulle använda de slantar jag hade kvar i plånboken.

Men ger mig gör jag aldrig – det vet alla som känner mig. Och banker som trakasserar mig ger jag inte mycket för. Så jag flyttar nog mina pengar till Forex på Kungsgatan nära Centralstationen.

Birgitta och jag var tillsammans uppe vid blomsterhandeln vid Torbjörns torg och köpte en stor och stilig julgran. Den fick stå ute på balkongen tills den skulle tas in och kläs sent i går kväll. När jag till slut hade sågat av en bit av stammen nertill och fått den att stå någorlunda rakt i julgransfoten, upptäckte jag att tvättkorgen och kartongen med alla tillbehör och prydnader inte innehöll någon julgransbelysning. Kontroll med dottern, Kerstin, som nyligen flyttade till egen lägenhet i stadsdelen, visade, att de elektriska julgransljus vi under senare år har använt var hennes, och att hon förstås hade tagit med dem att användas i hennes och hennes barns gran på det nya stället. Varken jag eller Birgitta fann det då meningsfullt att klä vår gran innan vi, sannolikt på annandagen, har lyckats få tag på ny julgransbelysning.

Då ska vi också, kan hända på samma ställe, köpa den strykbräda åt henne som fanns på hennes önskelista och var en av mina julklappar till henne.

Jag ska inte närmare gå in på våra övriga julklappar till varann, men vi hade båda köpt böcker och skivor.

Extra tid för sådant har vi fått dels för att det stora julkalaset för barn och barnbarn hemma hos oss äger rum först på söndag, dels för att det besök i Stockholm i morgon Birgitta och jag skulle ha gjort är inställt på grund av sjukdom. Vi skulle ha åkt hem till Matti, Karin, Ella och Sofia, men i dag fick vi höra, att hela familjen, främst minstingen Sofia, har drabbats av svår förkylning, i Sofias fall även hög feber. Nå, sånt händer ju barnfamiljer, och går det vägen, kommer de ju hit på söndag.

I går kväll placerade Birgitta ut olika julsaker, införskaffade under ett långt liv tillsammans, allt det där som ger julstämning: tomtar, en demonstrerande gris med plakattexten ”Ner med julen”, en halmekorre, ett luciatåg (alltid på köksbordet), en blå linneduk (alltid på vardagsrumsbordet). Redan tidigare, som ett led i advent, har sådant som julstjärnan i köksfönstret och uppsalalyktan i vardagsrumsfönstret kommit på plats. Som vanligt finns här och var amaryllis och hyacinter, alltid blå. Och i förmiddags gick jag upp till blomsterhandeln vid torget och hämtade och betalade den av mig, i år som alla år, beställda jättebuketten med höga, blommande vita syrener. De är en gåva till hustrun varje jul, och på kortet som fästs vid en av syrenkvistarna står det alltid ”7”.

Mycket av det bästa med julen är faktiskt tradition. Det gäller även TV-filmerna på julafton. Det är självklart att vi ser disneykavalkaden med alla de gamla fina filmavsnitten. Det är numera också lika självklart att vi ser ”Karl Bertil Jonssons julafton”. Och där emellan ser vi, numera år efter år, Ulf Starks ”Kan du vissla, Johanna?”.

En hjärtans god jul, på ert sätt, önskar jag er, alla mina trogna läsare!