Familjejul – och så är det vardag igen

28 december 2015 22:54 | Barnkultur, Film, Handel, Mat & dryck, Ur dagboken, Varia | 8 kommentarer

Den här julen har vi under de första juldagarna haft en helt oklädd gran stående i julgransfoten. När jag kvällen före julafton som vanligt skulle klä granen, upptäckte jag, att vi inte hade någon julgransbelysning. Förklaringen var den jag ganska snart anade: Under de senaste jularna, då vår dotter Kerstin bodde hos oss och vår gamla julgransbelysning tydligen hade slutat funka, fick vi låna hennes, och den hade hon förstås nu tagit med sig, när hon hade flyttat till egen lägenhet.

Det var egentligen vackert med en grön gran, helt utan prydnader, men på annandagen, då det blev möjligt, åkte jag och Birgitta ner på stan och köpte i samma affär dels den strykbräda jag hade lovat henne i julklapp, dels nya elektriska julgransljus.

På annandagen växlade hustrun också om till något som alltid fanns på min estniska mammas julmeny, surkål med fläsk. Birgitta lärde sig av henne att göra den här rätten i ugn. Det vattnas i munnen på mig bara jag tänker på den här lite speciella maten.

I år passade det alla berörda – barn, barnbarn med flera – att ha årets stora julkalas i går, söndag. Anna kom med sina tre flickor – Sara, Amanda och Ella – plus Amandas hjärtevän Fritjof. Kerstin kom med sina två barn, Viggo och Klara, alla väl hemmastadda hos oss, eftersom de till helt nyligen har bott här. Hur det skulle bli med sonen, Matti, och hans familj var oklart in i det sista. Inte så att vi är okontanta, verkligen inte! Men den här grenen av familjen, med två småbarn, drabbades lagom till jul av svår förkylning, i den yngstas fall förenad med hög feber. Till slut kunde i alla fall Matti och den äldsta dottern, Ella (jo, även hon heter så) komma, men Karin stannade hemma med lillflickan Sofia. Nå, allihop kommer till oss på trettonhelgen, så vi kommer ganska snart att ses.

Inte heller i det här fallet tänker jag räkna upp alla julklappar som delades ut, men ingen misstycker väl, om jag berättar vad jag fick av våra barn.

Matti vet, vilken roll datorn har i mitt liv, så han hade köpt en ny, modern och framför allt större dataskärm åt sin ständigt skrivande farsa – han till och med installerade den. Kerstin knöt an till ett annat av mina intressen, till något jag också brukar skriva om, film. Så av henne fick jag Mikaela KindblomsDen svenska drömfabriken”, historien om Filmstaden i Råsunda. Anna för sin del inbjöd mig att få gå på bio med henne, se av mig vald film och i anslutning till det också tillsammans äta middag på restaurang.

Fast före julklappsutdelningen åt vi alla middag tillsammans, både traditionell julmat och annat – Birgitta, som stod för det mesta av maten, hade bland annat lagat en särskild rätt med sikte på Annas Ella, som är vegetarian. Bland det som gästerna rankade högt fanns Birgittas egenlagade kycklingleverpaté. Kerstin, familjens bagare, hade med sig mycket gott egenbakat vitt bröd, och till det fanns det ost, bland annat Västerbottensost. Jag drack lättöl och lilla Ella mjölk, men det som framför allt gick åt var Apotekarnes julmust; läsk och vatten fanns förstås också.

Också av julkalasmaten blev det förstås rester kvar. I kväll har vi till exempel till middag ätit ugnsstekt – fast nu förstås kall – rostbiff med hemgjord senapsmajonnäs.

Det rum där Kerstin och hennes barn länge bodde är egentligen inrett som matsal. I rummets centrum, stående på en lång och bred trasmatta, finns ett ovalt bord, som vid behov går att göra mycket långt med hjälp av tre iläggsskivor. Det här gör vi, när vi blir många, och vi har också både i köket och i ett par andra rum, stolar av samma slag som de vi har vid det här bordet i vanliga fall. På jularna brukar Birgitta lägga en lång, vit linneduk över det här bordet, och i år fanns där något helt nytt, på den vita linneduken en jättelång löpare, broderad av Birgitta själv med ett mönster, som hon delvis har hittat på själv.

På det här dukade hon med våra mörkblå Arabia-tallrikar plus assietter ur samma serie.

Lill-Ella, en smula blyg i början, fann sig snabbt till rätta i det stora sällskapet och busade snart med oss, kröp under det väldiga bordet bland alla skolösa fötter.

Under julklappsutdelningen lite senare fick hon som ju är minst rätt många små paket, som hon åtminstone till att börja med orkade öppna själv. Men jag tror inte jag är orättvis, om jag konstaterar, att hon blev helt begeistrad i de dräkter med ursprung i filmen ”Frost” farmor hade köpt åt henne: Hon klädde helt sonika av sig och satte på sig de här nya kläderna, som i storlek passade perfekt.

I dag har vi varit ensamma igen.

Jag startade dagen ganska tidigt, eftersom jag hade fått kallelse till hjärt/lungkliniken på Ackis. Det här sker med jämna mellanrum, av kontrollskäl, och jag hade ett trevligt samtal med läkaren. Han ändrade min medicinering på ett par punkter. Framför allt är jag glad över att han fann det rådigt att minska den dagliga Furix-dosen från tre till två tabletter. För er som inte vet vad Furix är kan jag berätta, att en ganska besvärlig effekt av den är att man blir våldsamt kissnödig.

Det här bidrar till att jag ser lite ljusare på det kommande året.

8 kommentarer »

RSS-flöde för kommentarer till det här inlägget. TrackBack URI

  1. Enn! Tack för en härlig skildring av en kärleksfull familjejul. Låter underbart för mig som också älskar julen, alla dess små traditioner genom åren, att samla barn och barnbarn omkring mig. Det är fint. På en punkt skiljer vi oss åt: Jag älskar att ha gröna gräsmattor vid jul och fick jag vara vädergumma skulle aldrig Gubben Snö få komma till oss! Så norrlänning jag är så avskyr jag snö!

    Comment by Eva Swedenmark — 2015 12 29 8:43 #

  2. Till Eva Swedenmark: Egentligen gillar inte heller jag snö, men lite julkort kan det gärna vara, när man tittar ut genom ett fönster med jullykta och amaryllis.

    God fortsättning, Eva!

    Comment by Enn Kokk — 2015 12 29 10:23 #

  3. Du är i varje fall tillräckligt gammal för att erkänna att du gav din hustru en strykbräda i julklapp! Respekt! För män under 60 år skulle det ha medfört en omedelbar, verbal dekapitering :-)

    Comment by Thomas Åkerblad — 2015 12 29 17:50 #

  4. Till Thomas Åkerblad: Ny strykbräda stod som nummer två på hennes önskelista. Det som stod överst, ny läslampa, fick hon av sonen.

    Comment by Enn Kokk — 2015 12 29 18:17 #

  5. Såna fånerier! Enn och jag har levt tillsammans i drygt 50 år – absolut jämställt. Vi har delat lika på praktiskt taget allt och aldrig grälat om vem som ska göra vad. Det är sant att det mest är jag som använder strykbrädan. Men Enn får stryka sina pinaler själv. Det händer inte så ofta för han använder praktiskt taget alltid Marimekkoskjortor. Han fick en ny i julklapp. Den gamla strykbrädan har gjort tjänst i årtionden och var i mycket dåligt skick. Jag är så nöjd med den julklappen!

    Comment by birgitta dahl — 2015 12 29 18:28 #

  6. Själv finner jag en enorm tillfredsställelse att både tvätta, mangla och stryka!
    En man, anser jag i varje fall, tar mer noggrant hand om persedlarna. Kanske det mer beror på att man i ett ojämnt äktenskap ser kvinnan tvingad att göra detta. Men så får den ojämlike mannen troligen bära en skjorta struken utan kärlek till handhavandet!
    Skulle aldrig låta min fru få störa denna synnerligen underbara kontemplativa sysselsättning!

    Comment by Sjölandersurban — 2015 12 30 15:18 #

  7. Till Urban Sjölander: Det finns två aspekter på det här.
    Du är ju tillräckligt gammal för att själv ha upplevt den tid, då göromålen sorterades i ”manssysslor” och ”kvinnosysslor”. Så länge det här var dominerande fanns det goda skäl att försöka få både män och kvinnor att kliva över könsrollsgränserna, till exempel att göra hälften var av allting.
    Men också i ett i stort jämställt parförhållande, där man fördelar de flesta av vardagens plikter, främst av dem omsorgen om barnen, jämnt, är ju sällan de två sammanlevande exakt lika intresserade av och lika skickliga på allting. Om den ena parten till exempel är mycket skicklig på att sticka och sy och dessutom road av de här sysslorna, medan den andra parten kan sy i tappade knappar och kanske lite till men aldrig har gripits av de nämnda vurmerna, går världen knappast under, om man inte ser det här som världens största problem.

    Comment by Enn Kokk — 2015 12 30 15:44 #

  8. Joooo, kan bara hålla med!

    Comment by Sjölandersurban — 2016 01 01 15:19 #

Lämna en kommentar

XHTML: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^