En mycket amerikansk julfilm

29 december 2015 17:17 | Film, Politik | Kommentering avstängd

Frank Capra, född 1897 på Sicilien, död 1991 i USA, var en mycket framstående filmskapare. Jag har bara skrivit om en av hans många filmer, ”Arsenik och gamla spetsar” (1944), men det finns flera tiotal, gjorda mellan mitten av 1920-talet och mitten av 1960-talet, att välja bland.

”Livet är underbart” (”It’s a Wonerful Life”, 1946) är högst sevärd den också. Tycker jag, som varken tror på skyddsänglar eller under, naturliga för en regissör som kom från Sicilien och för en amerikansk publik, som älskade den här filmen och fortfarande ser den juletid, det senare för att den är en julsaga.

Vi möter en man, George Bailey (James Stewart), som står på en bro och tänker ta sitt liv i floden under den, detta dessutom på självaste julafton.

Men någon där uppe tycker att han ska få en chans undan fördärvet, och uppdraget att frälsa George Bailey går till Clarence Odbody (Henry Travers), en ängel än så länge utan vingar – ska han få sådana måste han lyckas, kvalificera sig för vingar. Det här är så amerikanskt så att det blir roligt.

Största delen av filmhandlingen blir sedan att ängeln, i filmsekvenser från George Baileys förflutna, lär känna den själ han ska frälsa, från mycket unga år, då han räddar livet på sin bror, över kärleken till den som blir hans hustru och mor till deras barn, Mary Hatch Bailey (Donna Reed) till hans verksamhet som bankman i den lilla stad där han bor och där han också bygger bostäder åt de små och medellösa i samhället.

Kontrasten till honom är stans hårdhudade ärkekapitalist Henry F Potter (Lionel Barrymore), som – när ingenting annat hjälper – försöker köpa honom. Bailey är för ett ögonblick frestad, men sedan segrar hans mer moraliska hållning.

Kriser drabbar förstås även vår lilla stad och den lille mannens bundsförvant, bankmannen George Bailey. Effekterna av depressionen lyckas han hantera så att kunderna/medborgarna blir nöjda. Men i alldeles fel ögonblick förvinner en summa pengar, som den lätt demente farbror Bill Bailey trodde sig ha satt in på banken, och nu har inte heller George pengar nog för att rädda situationen.

Han vänder sig då i sin nöd till Potter för att få hjälp men får kalla handen. Potter vill krossa honom.

Det är det här som är startmotorn för hans gräl med hustrun och barnen där hemma, barbesöken i decembernatten, en halkkrock med bilen mot ett träd och till slut det planerade självmordshoppet från en bro.

Det är här ängeln utan vingar griper in: Han hoppar själv i floden och ropar sen på hjälp. Bailey blir sitt forna jag: hoppar i och räddar mannen i nöd.

När George sedan undslipper sig, att han önskar, att han aldrig hade blivit född, förvränger den listige ängeln synen på sin räddare: George Bailey går en lång promenad genom sin stad, men ingen, inte ens hans hustru, känner igen honom, och miljöer, som han själv har räddat är i stället slum och ruiner. Han inser till slut, att det han har gjort har varit värt något för andra.

Så han återvänder till bron och ängeln och ber om en andra chans och får den – men när han kommer hem, finns polisen där för att arrestera honom.

Och då inträffar ett riktigt under: Hem till honom kommer alla de där små människorna han själv har hjälpt när de var i ekonomiskt trångmål. De vill hjälpa honom allihop, var och en inte med någon imponerande stor summa, men sammantaget räcker det och blir över.

Väldigt amerikanskt och kanske inte särskilt realistiskt. Men även jag blir varm om hjärtat och lite blank om ögonen.