S hack i häl på Venstre i ny dansk mätning. Dansk Folkeparti nere på tredje plats

De danska opinionsundersökningarna fortsätter att ge skiftande resultat.

I den senaste, från Gallup, får borgerliga oppositionspartiet Venstre bara 22,5 procent, mot 23,3 procent i Berlingske Barometer och 26,7 procent i folketingsvalet 2011.

I den här mätningen ligger Socialdemokratiet god tvåa med 21,7 procent, mot 21,3 i Barometern och 24,8 procent i valet 2011. Danska media har nu åter börjat diskutera möjligheten av att partiledaren Helle Thorning-Schmidt avgår och ersätts av Mette Frederiksen. Den senare sägs företräda en mer radikal kurs för regeringen – med vad säger koalitionspartnern Radikale Venstre då?

Socialliberala Radikale Venstre får enligt den här mätningen ett gott stöd, 9,1 procent (mot 8,1 procent i Barometern), alltså hyggligt nära valresultatet från 2011, 9,5 procent.

Socialistisk Folkeparti, som lämnade S och RV ensamma i regeringen, får i den här mätningen 6,2 procent, ett stöd under barometergenomsnittet, 6,7 procent och förstås valresultatet 2011, 9,2 procent.

Över den senare nivån befinner sig numera den feministiska och rödgröna Enhedslisten, som i både den aktuella mätningen och i Barometern får 9,8 procent. I valet 2011 fick partiet 6,7 procent.

Raketen i dansk opinion, missnöjespartiet Dansk Folkeparti, landar i den här undersökningen på 18,5 procent mot 19,4 procent i Barometern. Därmed ligger DF på tredje plats – men partiets stöd är ändå mycket högre än i 2011 års val, 12,3 procent.

Konservative Folkeparti stöds i den här mätningen av 5,2 procent (5,5 procent i Barometern) mot 4,9 procent i senaste valet.

Liberal Alliance får i Gallup-mätningen hela 6,2 procent, mot 5,4 procent i Barometern och 5,0 procent i folketingsvalet 2011.

Arbeiderpartiet större än Høyre i Oslo

Den opinionsmätning Sentio har gjort för Klassekampen, i dag för övrigt en mycket läsvärd tidning, visar att Arbeiderpartiet nu är större än Høyre i Oslo, som i hela 18 år har haft borgerligt styre. Arbeiderpartiet stöds av 33,9 procent, vilket är 0,8 procentenheter mer än i kommunvalet 2011 (33,1 procent). Høyre får i den aktuella mätningen stöd av 33,4 procent mot 35,7 procent i valet 2011.

Klassekampen ser den här förändringen som en ”Raymond-effekt”, det vill säga en effekt av partisekreterarens i Arbeiderpartiet, Raymond Johansens, beslut att satsa på oslopolitiken och ställa upp som förstanamn på partiets lista i huvudstaden. Johansen själv pekar på att Arbeiderpartiet nu har bättre siffror även i städer som Bergen, Bodø, Tromsø och Drammen.

Ändå innebär den här opinionsmässiga framgången inte att den samlade vänstern skulle kunna ta över i huvudstaden. Vore den aktuella undersökningen ett valresultat, skulle Arbeiderpartiet och Høyre vardera få 20 mandat, men de fyra partierna till höger skulle fortfarande få 30 mandat mot 29 för de rödgröna partierna – och då ska man veta, att Miljøpartiet De Grønne, som är inräknade, inte tar ställning i blockpolitiken. Men skulle MDG liera sig med de rödgröna, fattas det bara 8.000 röster för att dessa skulle kunna ta över.

Högerpopulistiska Fremskrittspartiet får i den här mätningen 7,6 procent (+ 0,6 procentenheter jämfört med valet 2011).

Liberala Venstre är i den här oslomätningen aningen större med 7,7 procent (- 0,5).

Kristelig Folkeparti kommer bara upp i 2,0 procent (- 0,4) i huvudstaden.

Och Senterpartiet, som i Norge har ingått i den förutvarande rödgröna regeringen, får i Oslo bara 0,6 procent (+ 0,1) – Senterpartiet är i det norska fallet ett utpräglat jordbrukar- och landsbygdsparti.

Sosialistisk Venstreparti, som också ingick i den förra, rödgröna regeringen och som i riksperspektiv har stora opinionsmässiga svårigheter, klara sig betydligt bättre i Oslo, får där 7,1 procent (+ 0,8). Raymond Johansen som tidigare var aktiv i SV, bland annat som ordförande i osloavdelningen, tycks alltså inte ha lyckats dra till sig röster från SV där, åtminstone inte hittills i alla fall.

Yttervänsterpartiet Rødt går också hyggligt i Oslo och får där 3,3 procent (- 0,3).

Det blockneutrala Miljøpartiet De Grønne slutligen har sitt starkaste fäste just i Oslo. MDG får där i den aktuella mätningen 4,3 procent (+ 1,8).

Melodikrysset nummer 37 2014

I dag, dagen före valet, aktade sig Anders Eldeman noga för att spela musik med politiskt innehåll.

Fast slutdebatten i TV i går var ju lite av ett ”Stjärnornas krig” – även om John Williams’ musik närmast skulle leda oss till George Lucas’ film.

Ville man, kunde man ju också tolka ”SOS”, i dag dock på grekiska, som ett nödrop från den borgerliga regeringen. Men varken Benny eller Björn hör veterligen till dess anhängare.

Och bröderna Gärdestads ”Sol, vind och vatten” kan ju ses som en plädering för en annan miljöpolitik än dagens. I dag sjöngs den av Laleh, som har droppat sitt efternamn, Pourkarim, och det leder oss osökt in på nästa tema, sångerskor med avlagda efernamn.

Rihanna, som sjöng ”What Now”, har tappat sitt efternamn, Fenty, kanske i havet utanför Barbados som hon kommer ifrån.

Och Enya, som vi hörde i ”Journey of the Angels”, heter egentligen Eithne Ni Bhraonáin hemma i Irland.

Hjördis använde däremot också sitt efternamn, Pettersson. I dag hörde vi henne i ”En sång om kärlek”, Bo Setterlinds försvenskning av ”My Way”, som vi ofta hör med Frank Sinatra.

Några melodifestivalare hörde vi förstås också i dagens kryss.

Tommy Körberg sjöng ”Judy min vän” i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1969, fast i dag hörde vi den i engelsk version, ”Dear Mr Jones”.

Och 1986 sjöng Lena Ph ”Kärleken är evig” i Melodifestivalen.

Fast flera strån vassare är eurovisionsschlagervinnaren från 1985, Norges bidrag ”La det swinge”. Vinnarduon var då Elisabeth Andreassen och Hanne Krogh, men på en skiva med den förstnämnda finns en på sätt och vis ännu roligare instrumentalversion av den här låten, exekverad av Orsa spelmän.

Mer nordiskt: Vi hörde Sanne Salomonsen och Jill Johnson i Peter LeMarcs ”Lycklig att du lever”.

Den är inte alls dum, men själv tycker jag också att det är roligt när Eldeman plockar fram gamla godingar ur skivarkivet. Ett exempel på detta i dagens kryss var ”I’d Like To Teach the World To Sing” med New Seekers.

Sist kvar att redovisa är då en trio, känd och älskad inte bara av dem som i slutet av fyrtiotalet och under femtiotalet besökte Casinorevyn utan också av radiolyssnarna. Den här trion kallade sig Tre Knas och bestod av Nils Ohlson (sedan ersatt av Curt ”Minimal” Åström), Gunnar ”Knas” Lindkvist och Carl-Gustaf Lindstedt.

Carl-Gustaf var allt sedan unga år och fram till sin död en mycket övertygad socialdemokrat, både av social erfarenhet och av ideologiska skäl. När vi på den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) bad honom om en intervju, ställde han villigt upp och berättade också om sin bakgrund och sin politiska övertygelse. Vi hade honom på bild på omslaget.

Kort mening

SPRÅKRÖR i norska Miljøpartiet De Grønne: Aase Morsom.

Om Joe Hill hos Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd

UPS, Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd, bad mig, när jag för inte så vansinnigt länge sen var hos dem och berättade om flykten från Estland, att återkomma och då göra ett musikprogram kring Joe Hill.

Jag var där, på deras lokal på Storgatan 11 i Uppsala, här om dan, utrustad med ett bandat program med musik om och framför allt av Joe Hill, och mellan låtarna, tagna från en rad skivor med olika amerikanska och svenska artister – Joe Hill föddes i Gävle som Joel Hägglund – berättade jag om både hans frikyrkliga familjebakgrund och hans korta liv som antireligiös facklig agitator i den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW, Industrial Workers of the World. Jag diskuterade förstås också dödsdomen mot honom, den som ändade i att han på morgonen den 19 november 1915 arkebuserades.

Det här programmet varade i en och en halv timme, och jag ska inte här upprepa allt det som jag berättade, men jag vill nämna vad jag spelade:

Jag öppnade med Alfred Hayes’ och Earl Robinsons ”Joe Hill” i Robinsons insjungning från 1940. Jag hämtade den från 10-CD utgåvan med bok ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1963” (Bear Family Records, 1996), Disc 2: ”Theatre And Cabaret Performers 1936-1941” (BCD 15720-1&2 JL).

Sen spelade jag Joe Hills ”Luffaren” (i original ”The Tramp” från 1913). Hill lånade melodin närmast från George Frederick Roots ”Jesus Loves the Little Children”, i Sverige känd som ”Jesus älskar alla barnen”, men den är tidigare känd som en marschsång från amerikanska inbördeskriget 1861-1865, ”Tramp, Tramp, Tramp, the Boys Are Marching”. Jag spelade den på svenska med Fred Åkerström på LPn ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Metronome MLP 15291, 1967, senare återutgiven på CDn ”Fem sidor: Vol 4, Den politiske” (Warner 4509-96995, 1994). Den svenska text Fred använde gjordes av Rune Lindström 1963 för en Joe Hill-föreställning på Uppsala stadsteater.

Därnäst spelade jag Joe Hills ”Casey Jones” från 1911, baseras på en låt med samma namn från 1909, signerad Tallifero Lawrence och Eddie Newton. Här valde jag en mycket rapp version med Pete Seeger som solist: ”The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs With Pete Seeger and Chorus” (Folkways Records FH 5285, 1955). Nämnas kan att Rune Lindström gjorde en översättning vid ovan nämnda tillfälle.

Joe Hills ”The Preacher and the Slave”, även kallad ”Pie In the Sky”, från 1911, valde jag att spela i Ture Nermans svenska översättning från 1951, ”Svarta präster”. I det här fallet valde jag att spela den i den version som finns på LPn ”Björn Arabh & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979). Joe Hills förlaga är här ”In the Sweet By and By” eller ”There’s a Land That Is Fairer Than Day”, signerad Sanford Fillimore Bennett (text) och Joseph Philbrick Webster (musik), 1868. På svenska är det här originalet känt som ”Till det härliga land”.

Men Joe Hill lånade inte låtar bara från frikyrkosfären. ”Ta-ra-ra Boom De-ay” från 1915 fanns redan 1891, då som en mycket populär schlager med text och musik av Henry J Sayers. Den letade sig, som schlager, 1891 också över till Sverige och kallades då ”Ta-ra-ra-bom-tra-la” eller ”Hvar Stockholms-flicka är så nätt”. Jag spelade den i den översättning Jacob Branting gjorde för min ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), ”Ta-ra-ra-bom-tara”. Nämnas kan att det här är en sång om det som anarkosyndikalister kallar för direkt aktion. Den inspelning jag valde var den som Finn Zetterholm gjorde på ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, 1969 – Finn fick låna texter ur min då ännu inte utgivna sångbok).

Därnäst spelade jag ett stycke kritik av reformismen, Joe Hills ”Mr Block” från 1912. Den här valde jag att spela i amerikanskt original, insjunget av fackföreningssångaren Joe Glazer på LPn ”Songs of Joe Hill” (Folkways Records FA 2039, 1954). Jag kan i sammanhanget nämna, att alla Folkways’ gamla skivor numera går att beställa, överförda till CD, från Smithsonian Folkways i Washington.

Därefter spelade jag Joe Hills ”There Is Power In a Union” från 1913 men i Rune Lindströms svenska version från 1963, ”Det är kraft i vårt förbund”. Dess härliga religiösa förlaga, Lewis E Jones’ ”There Is Power In the Blood of the Lamb”, är känd också i Sverige som ”Det finns kraft, det finns kraft”, så när Monica Nielsen sjöng den i Olof Palmes valrörelse 1969, tog några i publiken illa vid sig, och Monica ändrade då Rune Lindströms text ”Om du på Gudslammets blod blivit mätt” till ”Om du på nöd och förtryck blivit mätt”.

Sen berättade jag utförligt om det mord Joe Hill anklagades och mot sitt nekande 1914 dömdes för i Salt Lake City, om opinionsbildningen till förmån för honom och om hans sista tid, i fängelset, före avrättningen. Bland annat berättade jag om hans kontakt med den unga IWW-organisatören Elizabeth Gurley Flynn, som han inte kände tidigare men som gjorde ett kort besök hos honom i fängelsecellen.

Jag gav ett par exempel på deras kontakt och korrespondens: spelade utdrag ur ett föredrag Elizabet Gurley Flynn höll senare (1962): ”Narrative: Elizabeth Gurley Flynn” från CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990) och därefter ”Brev till Elizabeth Gurley Flynn”, i uppläsning på svenska av Mats Paulson på hans LP ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP-20, 1968).

Och avsnittet om Elizabeth Gurley Flynn avslutade jag sedan med ”Rebellflickan”, Jacob Brantings svenska översättning från 1969 av Joe Hills ”The Rebel Girl” från 1915, för övrigt en av de mycket få egna texter Joe Hill också har tonsatt. I det här fallet valde jag att starta med att spela den på svenska med Thorstein Bergman på LPn ”Folk som har sånger kan inte dö” (Brevskolan/YTF-50300, 1976). Men sen spelade jag den också i en härlig, textmässigt lätt bearbetad bluegrassversion med Hazel Dickens & The Johnson Mountain Boys . Den finns på CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of the Labor Organizer Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990).

Kvällen före avrättningen skrev Joe Hill sitt mycket politiska testamente, ”My Last Will”, som i Ture Nermans svenska översättning från 1951 blev ”Min sista vilja”. Det här lilla prosastycket spelade jag uppläst av Monica Nielsen på LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979).

Och sen berättade jag förstås om avrättningen, det väldiga sorgetåget och alla kuverten med hans aska som sedan spreds till alla amerikanska stater utom Utah och till många andra länder i världen, bland dem förstås också Sverige.

Sist spelade jag åter igen Earl Robinsons ”Joe Hill”, men nu i en instrumentalversion med lätta popinfluenser, hämtad från CDn ”Fellow Workers” (Righteous Babe Records / Cooking Vinyl COOK 182, 1999) med Ani DiFranco och den sentida IWWaren Utah Phillips.

De skiftande resultaten i danska opinionsundersökningar resultat av osäkerhet bland väljarna eller av skillnader i mätmetoder?

De danska opinionsundersökningarna visar så ofta olika resultat, att man frågar sig, om detta beror på osäkerhet bland väljarna eller på skillnader i mätmetoder.

Yougovs senaste mätning visar dock i ett viktigt avseende samma resultat som andra aktuella mätningar: Borgerliga oppositionspartiet Venstre är med 23,5 procent Danmarks största parti. Genomsnittet av olika mätningar i Berlingske Barometer visar samma resultat. Venstre närmar sig åter sitt resultat i folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Men i fråga om vilket parti som är tvåa visar Yougovs mätning ett resultat som avviker från andra aktuella. Yougov ger Dansk Folkeparti andraplatsen med 20,5 procent, vilket skiljer sig från genomsnittet i Berlingske Barometer, 19,6 procent, som ger DF tredjeplatsen. I valet 2011 fick DF bara 12,3 procent.

I Yougov-mätningen är Socialdemokratiet trea med 20,0 procent, men i Berlingske Barometer har partiet andraplatsen med 21,2 procent. Vilket som än är korrekt, har partiet en bit kvar till sitt resultat i folketingsvalet 2011, 24,8 procent.

Socialdemokraternes kvarvarande partner i den sittande regeringen, socialliberala Radikale Venstre, får i den aktuella mätningen ett mindre stöd, 7,3 procent, än i barometergenomsnittet, 8,0 procent. Båda siffrorna ligger under partiets resultat i valet 2011, 9,5 procent.

Tendensen för regeringens stödpartier på vänsterkanten skiljer sig också i den här mätningen från de tidigare redovisade i Berlingske.

I Yougov-mätningen får Socialistisk Folkeparti bara 5,6 procent mot 6,8 procent i Barometern. I valet 2011 fick SF 9,2 procent.

Den rödgröna och feministiska Enhedslisten får i den aktuella mätningen hela 11,4 procent mot 9,7 procent i Barometern och bara 6,7 procent i valet 2011.

Konservative Folkeparti får hos Yougov 5,8 procent mot 5,5 procent i Barometern, vilket är över valresultatet 2011, 4,9 procent.

Liberal Alliance får nästan lika mycket, 5,6 procent, mot 5,2 i Barometern och 5,0 procent i valet 2011.

Att läsa Arbetarhistoria hjälper oss att också förstå nuet

Det vimlar inte av tidningar och tidskrifter som bidrar till fördjupad förståelse av samhället och de konflikter som har relevans för hur vi uppfattar politiska och sociala strider.

Arbetarhistoria, utgiven av Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek, är dock en sådan tidskrift. Tyvärr utkommer den med bara fyra nummer om året, men prenumerationsavgiften, 280 kronor per år, är väl använda pengar. Sätt genast in pengarna på plusgiro 55 75 94-9, så får du hem ovanligt intressanta nummer 3 2014!

Själv har jag läst dess 52 sidor från pärm till pärm.

I den pågående valrörelsen, där feministiska frågor har kommit att spela en mycket större roll än de USA-inspirerade valstrategerna i flertalet partier hade tänkt sig, kan det vara intressant att läsa vittnesbörd om hur länge kampen för att lyfta kvinnornas löner faktiskt har pågått. Läs Tobias Karlssons artikel ”Kvinnorna i kampen för föreningsrätten: 1896 års kraftmätning i tobaksindustrin”!

Numrets huvudtema är emellertid kommunism, med betoning på det svenska kommunistpartiet. En intressant artikel, skriven av Anders Gustafson, har rubriken ”Från Lenins Valda verk till Motståndets estetik. Bokförlaget Arbetarkultur 1930-1990”. Jag har i mina bokhyllor båda de nämnda verken, och att jag har köpt böcker av Peter Weiss behöver jag nog inte motivera. Lenin läste jag för min trebetygstenta i statskunskap (jag fick fyra betyg på mina kunskaper om socialismens utveckling från jakobinerna till Mao), men jag köpte också mycket kommunistisk litteratur vid mina besök som journalist på VPKs kongresser. Jag var på den tiden socialdemokratins främste kommunistbekämpare, och ingen kunde anklaga mig för att vara okunnig eller icke påläst. Jag luskade också ut att en rad av böckerna som såldes av VPKs förlag Arbetarkultur översattes och trycktes med ekonomiskt bidrag från DDR och Sovjetunionen.

1947 åkte 133 svenska ungdomar, många av dem (95 procent enligt uppgift) unga kommunister , till Jugoslavien för att gräva grus och hjälpa till med att, tillsammans med ungdomar från andra länder, bygga ”ungdomens järnväg” mellan Bosanski-Samac och Sarajevo – artikeln om detta är illustrerad med ett rikt bildmaterial. Den här artikeln följs sen av Lars Gogmans artikel ”Kampen mot titofascismen”. 1948 blev nämligen Tito persona non grata i det övriga Östeuropa: de jugoslaviska ledarna stämplades plötsligt som fiender till Sovjetunionen och lakejer till den amerikanska imperialismen. Det är intressant att här få en rekapitulation av hur även det svenska kommunistpartiet drogs med i kampanjen mot Jugoslavien och också utrensade i andra kommunistländer.

Anknytning till temat kommunism har också Hans Larssons artikel ”Kärlek och kommunism: Något om Asja Lácis och Walter Benjamin”. (Den förstnämndas efternamn bör dock enligt lettisk kutym skrivas Lācis.) Walter Benjamin är mig tidigare bekant, men lettiskan Asja Lācis hade jag tidigare inte hört talas om. Benjamin försökte inleda något slags förhållande med henne, men det är utan tvekan Benjamins politiska dragning (med förbehåll) till henne, som var en mycket övertygad kommunist, som är det intressanta i den här historien. Lācis, som arbetade med radikal och nydanande teater i Sovjetunionen, banade väg för bland andra Bertolt Brecht, och Brecht och Benjamin blev nära vänner.

Lācis gav i slutet av sjuttiotalet ut sina memoarer, och de sammanfattar ett ganska långt tidsavsnitt, 1938-1948, i en enda, lakonisk mening, ”Jag blev tvungen att tillbringa tio år i Kazakstan”, följd av ett tankestreck. Lācis deporterades till ett arbetsläger. Mycket värre gick det ändå för många av de andra lettiska emigranterna i Moskva. En del av hennes närmaste kollegor och vänner inte minst från den lettiska emigrantteatern i Moskva arkebuserades och kastades i massgravar.

Venstre upp i ny dansk mätning – på bekostnad av Dansk Folkeparti

Voxmeters senaste mätning innehåller en del nya och intressanta trender – givet, förstås, att de också syns i andra kommande mätningar.

Borgerliga oppositionspartiet Venstre får i den här mätningen hela 25,3 procent, att jämföra med de sammanvägda resultaten i ett antal tidigare mätningar i Berlingske Barometer, 23,5 procent. Därmed börjar partiet åter närma sig valresultatet från folketingsvalet 2011, 26,7 procent.

Det intressanta är att Venstres framgång åtminstone till stor del tycks ha skett på bekostnad av högerpopulistiska Dansk Folkeparti. I Berlingske Barometer ligger DF fortfarande på 19,4 procent, men i den aktuella mätningen har partiet halkat ner på 18,1 procent – i och för sig högt det också jämfört med partiets valresultat 2011, 12,3 procent.

Däremot har Venstres uppgång uppenbarligen inte skett på bekostnad av det ledande regeringspartiet, Socialdemokratiet, som i Voxmeters mätning får 22,4 procent mot 21,5 procent i Barometern. Men Socialdemokratiet har även nu en bit kvar till sitt valresultat från 2011, 24,8 procent.

Sämre går det för dess kvarvarande partner i regeringen, socialliberala Radikale Venstre. I den aktuella mätningen får partiet 7,4 procent mot 8,1 procent i Barometern och hela 9,5 procent i folketingsvalet 2011.

Denna regerings stödpartier (i vissa frågor) på vänsterkanten byter åtminstone delvis väljare med varann.

Socialistisk Folkeparti får i den här mätningen 7,8 procent mot 7,1 procent i Barometern. Det går alltså en smula uppåt mot valresultatet 2011, 9,2 procent.

Dess ständiga konkurrent, rödgröna och feministiska Enhedslisten, är i den här mätningen nere på 8,9 procent jämfört med 9,3 procent i Barometern. Men även det senaste mätresultatet ligger märkbart över partiets resultat i folketingsvalet 2011, 6,7 procent.

Venstres uppgång kan också till en liten del ha skett på bekostnad av Konservative Folkeparti, som i voxmetermätningen bara får 4,6 procent mot 5,4 procent i Barometern. Det aktuella mätresultatet ligger till och med under partiets mediokra resultat i valet 2011, 4,9 procent.

Och Liberal Alliance får i den här mätningen stöd av 4,7 procent, också det under barometergenomsnittet, 5,0 procent, och valresultatet 2011, som är detsamma.

Det är de två herrarnas tjänare som verkligen lyser

Carlo Goldoni (1707-1793) skrev sin ”Två herrars tjänare” (”Il servitore di due padroni”, 1745) i commedia dell’arte-traditionen: Karaktärerna i den är fasta och förändras inte under spelets gång. När Dritëro Kaspari (regi) nu sätter upp den på Uppsala Stadsteater, understryks karaktärernas olikheter ytterligare med hjälp av skådespelarnas olikfärgade kläder, signerade Annika Nieminen Bromberg. Musiken, vald av Marie Persson Hedenius, piggar upp det hela ytterligare genom val som väcker associationer hos den nutida publiken, sådant som ett tema som vi känner igen från en disneyfilm och ”Love Hurts”, som vi har hört med många kända artister – i pjäsen förekommer den senare som bakgrund till Florindo Aretusis (Francisco Sobrado) och Beatrice Rasponis (Moa Sillén) återförening. Klas Abrahamssons fria översättning av Goldonis originaltext rymmer också en och annan blinkning till just uppsalapubliken, till exempel betjänten Truffaldinos (Özz Nûjen) lilla skämt om de ständiga förseningarna på tågen mellan Uppsala och Stockholm.

Özz Nûjen gör för övrigt en rollprestation som höjer honom över alla andra agerande. Som pjästiteln antyder är han två herrars tjänare, tjänare i den gammaldags meningen som synonym till betjänt. Lite handlar det här om moral, dubbel sådan till och med. Men i grunden är det här en social moralitet. För en fattig underordnad gäller det att om möjligt sno åt sig lite av håvorna på den mer välbeställdes bord, i det här fallet alltså bord hos två olika herrar. Det här illustreras i pjäsen i en ganska lång scen, där värdshusvärden Herr Brighella (Göran Engman) bär in rätter som Truffaldino fördelar åt olika håll men också, när tillfälle ges, tar sig en smakbit av.

Truffaldino kastar också lystna blickar på Smeraldina (Åsa Forsblad Morisse), kammarjungfru hos Clarice (Emelie Wallberg), dotter till ett av familjeöverhuvudena i det här dramat, fast kanske mer komedin, herr Pantalone de Bisognosi (Mathias Olsson), köpman från Venedig.

Clarice har svårigheter att få till det med Silvio (Eli Ingvarsson), son till Dr Lombardi (Gustav Levin), akademiker från Venedig. Det här är Italien i en tid då börd och pengar betydde mer än de ungas kärlek.

Men det uppstår ännu fler komplikationer.

Florindo Aretusi flyr från Turin till Venedig efter att i en duell ha dödat Federigo Rasponi, bror till hans älskade Beatrice. Beatrice har i sin tur också gett sig i väg från Turin för att leta efter Florindo. I samband med flykten hemifrån har hon klätt ut sig till sin döde bror. (Moa Siléns könsbyte ändar för övrigt senare i att hon plockar av sig alla sina falska könsattribut, bland annat den banan hon har haft fram i herrbyxorna – varpå Truffaldino äter upp den.) När han/hon sedan träffar köpmannen Pantalone, bestämmer sig denne för att bryta förlovningen mellan dottern Clarice och Silvio, detta eftersom han tidigare har lovat bort dottern till Federigo Rasponi, som han tror att han har framför sig.

Ja, jag tror att ni nu förstår den här pjäsens konstruktion.

Vill ni veta hur det går, får ni själva gå till Uppsala stadsteater.

Visst har Uppsala Nya Tidnings recensent rätt i att den här föreställningen behöver slipas till och bitvis också skulle må väl av ett lite högre tempo. Men den är helt rätt tänkt, så den hittar nog snart sin perfekta form, och framför allt: Özz Nûjen är personligen ett sådant scenfenomen, att redan hans rollprestation gör det motiverat att skaffa biljett. Och flera av de andra rollprestationerna höjer sig över genomsnittet.

* * *

I salongen och i foajén under pausen träffade jag flera bekanta, som hör hemma på den vänstra sidan i uppsalapolitiken och länspolitiken: socialdemokraterna Agneta Gille, Börje Wennberg, Dick Jansson och Silva Wistrand och min gamla kollega i kulturnämnden, vänsterpartisten Ulla-Stina Claesson. Att vi träffade de här personerna på Stadsteatern har inget att göra med att de skulle försumma valrörelsen – att störa väljare lördag eftermiddag-kväll vore kontraproduktivt. De har alla gjort ett gott valjobb, som jag hoppas att de belönas för på valdagen.

Och så träffade jag Lena Sommestad, som numera står utanför partipolitiken eftersom hon är landshövding (i Hallands län). Det är synd att hon valde att lämna sina politiska uppdrag. Men hon gjorde väl den ganska realistiska kalkylen att nästa miljöminister kommer att heta Gustav Fridolin. Och eftersom hon heller aldrig har fått någon riktig uppbackning av de ledande partivännerna (S) i Uppsala, valde hon det här värvet i stället. Fast det här är mina egna reflektioner. Vi talade om annat och fick också en inbjudan att komma och hälsa på i Halmstad.

Efter föreställningens slut hade Birgitta och jag bestämt oss för att gå ut och äta middag. Det blev en kort promenad: Vi gick till China Garden på hörnet, Kungsgatan 55.

Vi bestämde oss för att äta anka szechuen, en härligt starkt kryddad rätt med ris och grönsaker, delvis till och med knaperstekt. Till det drack vi alkoholfritt rödvin.

Høyre fortsatt störst i Oslo – men Arbeiderpartiet hoppas på en Raymond Johansen-effekt

Arbeiderpartiet har inte lyckats på länge i Oslo, som nu i 18 år har haft borgerligt styre.

För att jämföra huvudkonkurrenterna om makten i den norska huvudstaden: I kommunvalet 2011 fick Høyre 35,7 procent av rösterna mot Arbeiderpartiets 33,1. I en färsk opinionsmätning gjord av Respons för Aftenposten backar båda partierna, Høyre med 2,9 procentenheter till 32,8 procent och Arbeiderpartiet med 1,7 procentenheter till 31,4 procent. Men i motsats till i Norge i stort är alltså Høyre fortsatt största parti i huvudstaden.

I gengäld är Høyres partner i den blå-blå regeringen, högerpopulistiska Fremskrittspartiet relativt sett mindre i huvudstaden, där partiet i kommunvalet 2011 bara fick 7,0 procent. I den aktuella oslomätningen får Frp 9,1 procent, vilket är en ökning med 2,1 procent.

Av övriga borgerliga partier är liberala Venstre stort i Oslo, större än i riksgenomsnitt. I kommunvalet 2011 fick Venstre 8,2 procent, och stödet i den aktuella mätningen är ännu lite större, 8,8 procent (+ 0,6 procentenheter).

Kristelig Folkeparti har inte ett lika stort stöd i huvudstaden som i landet i övrigt. I kommunvalet 2011 fick partiet stöd av 2,4 procent i Oslo, och i den aktuella undersökningen är stödet för partiet lika litet (+ – 0).

Senterpartiet, som i Norge är ett utpräglat landsbygds- och jordbrukarparti, fick i kommunvalet 2011 i Oslo stöd bara av 0,5 procent, och stödet är lika lågt i den aktuella undersökningen (+ – 0).

I Oslo går Sosialistisk Venstreparti bättre än i rikssnitt. I kommunvalet 2011 fick partiet där 6,3 procent, och i den aktuella mätningen är det uppe i 6,5 procent (+ 0,2).

Mycket starkare än i landet i snitt är också yttervänsterpartiet Rødt i Oslo. I kommunvalet 2011 fick det i Oslo 3,6 procent, men i den aktuella mätningen backar det med 0,5 procentenheter och får då 3,1 procent.

Raketen i oslopolitiken är Miljøpartiet De Grønne, som i det norska fallet i princip är blockneutralt. Det här partiet fick i kommunvalet 2011 i Oslo bara 2,5 procent, men i stortingsvalet 3013 lyckades det i huvudstaden få hela 5,6 procent. I den aktuella mätningen ökar partiet med 2,6 procentenheter till 5,1 procent.

Märk att frågan i den ovan refererade undersökningen löd: ”Om det var kommunval i morgon, vilket parti skulle du då rösta på?”.

Arbeiderpartiet hoppas nu kunna förbättra sin ställning i Oslo genom att byta förstanamn. Den som ska toppa partiets oslolista är partisekreteraren i Arbeiderpartiet, Raymond Johansen. Hans politiska profil är här intressant: Han har varit ordförande för SVs ungdomsförbund Sosialistisk Ungdom 1986-1988 och var 1990-1991 ledare för osloavdelningen av Sosialistisk Venstre. Det faktum att han var anhängare av norskt EU-medlemskap gjorde att han ströks på valsedeln av ett par tusen SV-röstande och till att han bytte parti.