Melodikrysset nummer 37 2014
13 september 2014 12:19 | Film, Media, Musik, Politik, Ur dagboken | 7 kommentarerI dag, dagen före valet, aktade sig Anders Eldeman noga för att spela musik med politiskt innehåll.
Fast slutdebatten i TV i går var ju lite av ett ”Stjärnornas krig” – även om John Williams’ musik närmast skulle leda oss till George Lucas’ film.
Ville man, kunde man ju också tolka ”SOS”, i dag dock på grekiska, som ett nödrop från den borgerliga regeringen. Men varken Benny eller Björn hör veterligen till dess anhängare.
Och bröderna Gärdestads ”Sol, vind och vatten” kan ju ses som en plädering för en annan miljöpolitik än dagens. I dag sjöngs den av Laleh, som har droppat sitt efternamn, Pourkarim, och det leder oss osökt in på nästa tema, sångerskor med avlagda efernamn.
Rihanna, som sjöng ”What Now”, har tappat sitt efternamn, Fenty, kanske i havet utanför Barbados som hon kommer ifrån.
Och Enya, som vi hörde i ”Journey of the Angels”, heter egentligen Eithne Ni Bhraonáin hemma i Irland.
Hjördis använde däremot också sitt efternamn, Pettersson. I dag hörde vi henne i ”En sång om kärlek”, Bo Setterlinds försvenskning av ”My Way”, som vi ofta hör med Frank Sinatra.
Några melodifestivalare hörde vi förstås också i dagens kryss.
Tommy Körberg sjöng ”Judy min vän” i Melodifestivalen och Eurovision Song Contest 1969, fast i dag hörde vi den i engelsk version, ”Dear Mr Jones”.
Och 1986 sjöng Lena Ph ”Kärleken är evig” i Melodifestivalen.
Fast flera strån vassare är eurovisionsschlagervinnaren från 1985, Norges bidrag ”La det swinge”. Vinnarduon var då Elisabeth Andreassen och Hanne Krogh, men på en skiva med den förstnämnda finns en på sätt och vis ännu roligare instrumentalversion av den här låten, exekverad av Orsa spelmän.
Mer nordiskt: Vi hörde Sanne Salomonsen och Jill Johnson i Peter LeMarcs ”Lycklig att du lever”.
Den är inte alls dum, men själv tycker jag också att det är roligt när Eldeman plockar fram gamla godingar ur skivarkivet. Ett exempel på detta i dagens kryss var ”I’d Like To Teach the World To Sing” med New Seekers.
Sist kvar att redovisa är då en trio, känd och älskad inte bara av dem som i slutet av fyrtiotalet och under femtiotalet besökte Casinorevyn utan också av radiolyssnarna. Den här trion kallade sig Tre Knas och bestod av Nils Ohlson (sedan ersatt av Curt ”Minimal” Åström), Gunnar ”Knas” Lindkvist och Carl-Gustaf Lindstedt.
Carl-Gustaf var allt sedan unga år och fram till sin död en mycket övertygad socialdemokrat, både av social erfarenhet och av ideologiska skäl. När vi på den tiden då jag var chefredaktör för Aktuellt i politiken (s) bad honom om en intervju, ställde han villigt upp och berättade också om sin bakgrund och sin politiska övertygelse. Vi hade honom på bild på omslaget.
7 kommentarer
Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.
WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds.
Valid XHTML och CSS. ^Topp^
Carl-Gustaf Lindstedt hade ett stort register som skädespelare inte bara komik. Hans roll som kommisarie Beck i Widerbergs MANNEN PÅ TAKET slår med lätthet senare tiders Beck.Jag såg Kasinorevyn från 1983 alldeles nyligen, den är fortfarande bra!
Comment by Pelle — 2014 09 13 14:21 #
Till Pelle: Jag håller helt med dig om ”Mannen på taket”. Jag har den själv på DVD, och det var inte så länge sen jag såg om den.
Comment by Enn Kokk — 2014 09 13 14:28 #
The New Seekers låt heter ”I´d like to teach the World to Sing”.
Ska bli skönt när valet är över, allt tramsigt PR-käbbel skaver i öronen.
De skamliga påhoppen med uppenbart tendensiöst utvalda fakta och förtiganden om andra fakta som kan gynna motståndaren är pinsamt att se och märka.
Comment by Gunnar Bergquist — 2014 09 14 13:27 #
Till Gunnar Bergquist: Åter hade jag svårt att tyda mina egna hastigt nedkrafsade kråkfötter.
Själv har jag inte skrivit särskilt mycket om svenska valet. Fast skruvade argument förekommer nog på båda sidor.
Comment by Enn Kokk — 2014 09 14 13:59 #
Gunnar Bergquist, i gårdagens avslutande duell mellan Löfven och Reinfeldt fick båda frågan efteråt, vad som var motståndarens bästa egenskap. Båda berömde avspänt leende debattmotståndaren för dennes samarbetsvilja och samarbetsförmåga.
En snygg avslutning som inger förhoppningar om samförståndslösningar framför prestigekrigande i varje fråga.
Som Angela Merkel sa i slutspurten inför valet – och koalitionen: Först nationen, sen partiet, sist personen.
Comment by Hans G Eriksson — 2014 09 14 14:13 #
Till Hans G Eriksson:
För mig framstår Löfven som en vettig person, men han är ju bunden av partiets bredd i mycket, kärnkraftfrågan t ex. Det märks också att han är ovan politikens finter, vilket för mig är ett plus, det ger honom en ärlig framtoning.
Nu är ju snart Reinfeldt borta som partiledare dock. Det kan öppna en del låsta dörrar för M, åt alla håll….
Comment by Gunnar Bergquist — 2014 09 15 23:51 #
Gunnar Bergquist,
Jag ser först nu att jag kommenterat under Melodikrysset.
I de första debatterna ”missade” Stefan Löfven att han som politiker förväntades markera motsättningar, eller – som det heter – profilera sig och partiet. Under hans framgångsrika tid som facklig förhandlare var ju hans signum samförståndslösningar.
Nu är valrörelsen över och Löfven kan återkomma till det som tycks vara favoritorden: ”Jag sträcker ut en hand.” Ja, han har en förtroendeingivande framtoning, som förstärks av omdömen från tidigare kollegor och motparter.
Men jag överraskades av att han var ”exekutiv” nog att redan timmar efter valnatten prata klartext med den mest givna samarbetspartnern efter MP. Jag menar enligt den traditionella synen, men den tycks inte Löfven vara bunden av.
Comment by Hans G Eriksson — 2014 09 16 1:27 #