Om Joe Hill hos Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd

12 september 2014 22:54 | Musik, Politik | 7 kommentarer

UPS, Uppsala pensionärsföreningars samarbetsråd, bad mig, när jag för inte så vansinnigt länge sen var hos dem och berättade om flykten från Estland, att återkomma och då göra ett musikprogram kring Joe Hill.

Jag var där, på deras lokal på Storgatan 11 i Uppsala, här om dan, utrustad med ett bandat program med musik om och framför allt av Joe Hill, och mellan låtarna, tagna från en rad skivor med olika amerikanska och svenska artister – Joe Hill föddes i Gävle som Joel Hägglund – berättade jag om både hans frikyrkliga familjebakgrund och hans korta liv som antireligiös facklig agitator i den anarkosyndikalistiska fackföreningsrörelsen IWW, Industrial Workers of the World. Jag diskuterade förstås också dödsdomen mot honom, den som ändade i att han på morgonen den 19 november 1915 arkebuserades.

Det här programmet varade i en och en halv timme, och jag ska inte här upprepa allt det som jag berättade, men jag vill nämna vad jag spelade:

Jag öppnade med Alfred Hayes‘ och Earl RobinsonsJoe Hill” i Robinsons insjungning från 1940. Jag hämtade den från 10-CD utgåvan med bok ”Songs For Political Action: Folkmusic, Topical Songs and the American Left 1926-1963” (Bear Family Records, 1996), Disc 2: ”Theatre And Cabaret Performers 1936-1941” (BCD 15720-1&2 JL).

Sen spelade jag Joe Hills ”Luffaren” (i original ”The Tramp” från 1913). Hill lånade melodin närmast från George Frederick RootsJesus Loves the Little Children”, i Sverige känd som ”Jesus älskar alla barnen”, men den är tidigare känd som en marschsång från amerikanska inbördeskriget 1861-1865, ”Tramp, Tramp, Tramp, the Boys Are Marching”. Jag spelade den på svenska med Fred Åkerström på LPn ”Dagsedlar åt kapitalismen”, Metronome MLP 15291, 1967, senare återutgiven på CDn ”Fem sidor: Vol 4, Den politiske” (Warner 4509-96995, 1994). Den svenska text Fred använde gjordes av Rune Lindström 1963 för en Joe Hill-föreställning på Uppsala stadsteater.

Därnäst spelade jag Joe Hills ”Casey Jones” från 1911, baseras på en låt med samma namn från 1909, signerad Tallifero Lawrence och Eddie Newton. Här valde jag en mycket rapp version med Pete Seeger som solist: ”The Original Talking Union with the Almanac Singers & Other Union Songs With Pete Seeger and Chorus” (Folkways Records FH 5285, 1955). Nämnas kan att Rune Lindström gjorde en översättning vid ovan nämnda tillfälle.

Joe Hills ”The Preacher and the Slave”, även kallad ”Pie In the Sky”, från 1911, valde jag att spela i Ture Nermans svenska översättning från 1951, ”Svarta präster”. I det här fallet valde jag att spela den i den version som finns på LPn ”Björn Arabh & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979). Joe Hills förlaga är här ”In the Sweet By and By” eller ”There’s a Land That Is Fairer Than Day”, signerad Sanford Fillimore Bennett (text) och Joseph Philbrick Webster (musik), 1868. På svenska är det här originalet känt som ”Till det härliga land”.

Men Joe Hill lånade inte låtar bara från frikyrkosfären. ”Ta-ra-ra Boom De-ay” från 1915 fanns redan 1891, då som en mycket populär schlager med text och musik av Henry J Sayers. Den letade sig, som schlager, 1891 också över till Sverige och kallades då ”Ta-ra-ra-bom-tra-la” eller ”Hvar Stockholms-flicka är så nätt”. Jag spelade den i den översättning Jacob Branting gjorde för min ”Joe Hills sånger” (Prisma, 1969), ”Ta-ra-ra-bom-tara”. Nämnas kan att det här är en sång om det som anarkosyndikalister kallar för direkt aktion. Den inspelning jag valde var den som Finn Zetterholm gjorde på ”Joe Hill på svenska” (Intersound ISOLP 100-S, 1969 – Finn fick låna texter ur min då ännu inte utgivna sångbok).

Därnäst spelade jag ett stycke kritik av reformismen, Joe Hills ”Mr Block” från 1912. Den här valde jag att spela i amerikanskt original, insjunget av fackföreningssångaren Joe Glazer på LPn ”Songs of Joe Hill” (Folkways Records FA 2039, 1954). Jag kan i sammanhanget nämna, att alla Folkways‘ gamla skivor numera går att beställa, överförda till CD, från Smithsonian Folkways i Washington.

Därefter spelade jag Joe Hills ”There Is Power In a Union” från 1913 men i Rune Lindströms svenska version från 1963, ”Det är kraft i vårt förbund”. Dess härliga religiösa förlaga, Lewis E Jones’There Is Power In the Blood of the Lamb”, är känd också i Sverige som ”Det finns kraft, det finns kraft”, så när Monica Nielsen sjöng den i Olof Palmes valrörelse 1969, tog några i publiken illa vid sig, och Monica ändrade då Rune Lindströms text ”Om du på Gudslammets blod blivit mätt” till ”Om du på nöd och förtryck blivit mätt”.

Sen berättade jag utförligt om det mord Joe Hill anklagades och mot sitt nekande 1914 dömdes för i Salt Lake City, om opinionsbildningen till förmån för honom och om hans sista tid, i fängelset, före avrättningen. Bland annat berättade jag om hans kontakt med den unga IWW-organisatören Elizabeth Gurley Flynn, som han inte kände tidigare men som gjorde ett kort besök hos honom i fängelsecellen.

Jag gav ett par exempel på deras kontakt och korrespondens: spelade utdrag ur ett föredrag Elizabet Gurley Flynn höll senare (1962): ”Narrative: Elizabeth Gurley Flynn” från CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of Labor Songwriter Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990) och därefter ”Brev till Elizabeth Gurley Flynn”, i uppläsning på svenska av Mats Paulson på hans LP ”Songs and Letters of Joe Hill” (Sonet SLP-20, 1968).

Och avsnittet om Elizabeth Gurley Flynn avslutade jag sedan med ”Rebellflickan”, Jacob Brantings svenska översättning från 1969 av Joe Hills ”The Rebel Girl” från 1915, för övrigt en av de mycket få egna texter Joe Hill också har tonsatt. I det här fallet valde jag att starta med att spela den på svenska med Thorstein Bergman på LPn ”Folk som har sånger kan inte dö” (Brevskolan/YTF-50300, 1976). Men sen spelade jag den också i en härlig, textmässigt lätt bearbetad bluegrassversion med Hazel Dickens & The Johnson Mountain Boys . Den finns på CDn ”Don’t Mourn – Organize! Songs of the Labor Organizer Joe Hill” (Smithsonian Folkways SF 40026, 1990).

Kvällen före avrättningen skrev Joe Hill sitt mycket politiska testamente, ”My Last Will”, som i Ture Nermans svenska översättning från 1951 blev ”Min sista vilja”. Det här lilla prosastycket spelade jag uppläst av Monica Nielsen på LPn ”Björn Arahb & Monica Nielsen sjunger Ture Nerman” (a disc BS 790109, 1979).

Och sen berättade jag förstås om avrättningen, det väldiga sorgetåget och alla kuverten med hans aska som sedan spreds till alla amerikanska stater utom Utah och till många andra länder i världen, bland dem förstås också Sverige.

Sist spelade jag åter igen Earl RobinsonsJoe Hill”, men nu i en instrumentalversion med lätta popinfluenser, hämtad från CDn ”Fellow Workers” (Righteous Babe Records / Cooking Vinyl COOK 182, 1999) med Ani DiFranco och den sentida IWWaren Utah Phillips.

7 kommentarer

  1. Jag har mycket att tacka dig och det har jag skrivit förr som kommentar på din blogg.

    Vad jag reagerade på i din text var orden ”antireligiös [facklig] agitator”.

    För mig är Joe Hill en Jesusfigur som gav allt, till och med sitt liv, för Arbetaren.

    En fråga om Kartan (subjektivt idealiserande) och Verkligheten.

    Comment by Tommy Rådberg — 2014 09 12 23:13 #

  2. Till Tommy Rådberg: Ordval kan alltid diskuteras. Men Joe Hill var utan tvekan en skarp kritiker av tidens kyrkor, både deras företrädare och budskap.

    Comment by Enn Kokk — 2014 09 13 7:55 #

  3. Visst kan man märka ett ökat intresse för Joe Hill nu? Det verkar gå i vågor. Min musikpjäs om Joe Hill, som hade urpremiär i våras, är just nu ute på turné i sydöstra delarna av landet. I går kväll och i kväll (lördag) spelas den på Ronneby Teater.

    I samband med föreställningarna på hemmascenen (det är Ronneby Folkteater som producerar) är det också släppfest för den nyutgivna CD:n med musiken från pjäsen. CD:n finns nu också på Spotify.

    http://www.ronnebyfolkteater.se/JoeHill/index.htm

    Comment by Urban Jönsson — 2014 09 13 11:48 #

  4. Tommy Rådberg,
    Det brukar sägas att Jesus var den förste kommunisten. Men kommunister brukar inte evangelisera utifrån Jesus.
    Joe Hill som antireligiös agitator utesluter inte att han hade ideal som i vissa avseende sammanfaller med Bergspredikan.

    Comment by Hans G Eriksson — 2014 09 13 15:28 #

  5. Joe Hill berör verkligen, jag måste nog ta fram min LP och spela den.
    Vänligen
    Solvig

    Comment by Solvig Svensson — 2014 09 13 19:52 #

  6. Till Solvig Svensson: Vilken LP är det du har?

    Comment by Enn Kokk — 2014 09 13 21:37 #

  7. Mats Paulsons Joe Hill platta är nummer ett. Fred Åkerströms Luffaren. Ty de var först under visvågens sextital.

    Comment by Tommy Rådberg — 2014 09 14 4:01 #

Beklagar, kommentarsfunktionen är inaktiverad för närvarande.

WordPress med Pool theme designad av Borja Fernandez, Bo Strömberg.
Inlägg och kommentarer feeds. Valid XHTML och CSS. ^Topp^