Personcentrerad estnisk kommunalvalskampanj

I höst blir det kommunalval i Estland, men eftersom valkampanjen är mycket personvalscentrerad, är det vanskligt att dra slutsatser för hela landet och för rikspolitiken av de opinionssiffror som nu presenteras. De olika partierna lyckas mycket olika i olika delar av landet, särskilt i ett kommunalval, där det dessutom också vimlar av kandidater som inte har vunnit sina lagrar på partipolitiska meriter.

I en landsomfattande opinionsmätning, utförd av Emor i början av augusti, fick Keskerakond (Centerpartiet) förstaplatsen före Eesti sotsiaaldemokraatlik erakond (Socialdemokrarerna): Centern fick då 26 procent mot Socialdemokraternas 25. I septembermätningen fortsatte det uppåt, till 29 procent, för Keskerakond, medan SDE sjönk till 23 procent.

Nu är det här långt ifrån någon katastrof för Socialdemokraterna – i 2011 års riksdagsval fick partiet 17,1 procent av rösterna. Centerpartiets uppåtgående trend torde ha mycket att göra med att estniska val, även kommunala sådana, är mycket personvalsfixerade, och huvudstaden Tallinn styrs av den mycket kände och populistiske centerledaren Edgar Savisaar, som har gjort spektakulära utspel som nolltaxa i kollektivtrafiken.

Tallinn är dessutom en stad vars betongförorter bebos av ryssar, och Centerpartiet är framför allt ryssarnas parti. I en separat undersökning för Tallinn, får Savisaar och hans parti hela 44 procent.

Detta är ändå en nedgång med 4 procentenheter. I Tallinn går nu, om än från en låg nivå, Isamaa ja Respublika Liit (Förbundet Fäderneslandet och Res Publika), eller snarare dess toppkandidat, den i media mycket synlige Eerik-Niiles Kross, framåt, från 6 till 12 procent.

I riksmätningarna ger detta – Tallinn är stort! – också utslag. IRL ökar från 14 procent i augusti till 18 procent i september.

I Tallinn hamnar socialdemokraternas borgmästarkandidat Andres Anvelt med 9 procent först på tredje plats.

I riksmätningarna får det ledande regeringspartiet, det nyliberala Reformierakond (Reformpartiet) tredjeplatsen med 21 procent (20 i augusti). Partiet är fortfarande skadat efter skandaler, som har fått stor uppmärksamhet i media.

Rohelised (De gröna), som i förra valet inte fick några platser i Riigikogu (Riksdagen), var i augustimätningen uppe i 5 procent och nosade därmed på femprocentspärren, men i septembermätningen får partiet åter igen bara 4 procent.

Melodikrysset nummer 38 2013

Jag har haft en ensam tidig lördagmorgon. Hela huset sov, men själv vaknade jag, eftersom det var melodikryssdag, som vanligt vid sjutiden: borstade tänderna, rakade mig, duschade, klädde på mig, åt två smörgåsar med skinka respektive västerbottensost, båda med skivor av färsk gurka, drack fil, juice och kaffe och kollade sen alla mina länkar på internet.

Dagens melodikryss var inte alltför svårt.

Om jag tar det först, som ligger lite utanför det jag brukar lyssna på, började krysset i dag med The Supremes och ”Baby Love” – men naturligtvis har jag hört både The Supremes och ”Baby Love” förut.

Aningen svårare – för mig alltså – var ”Waka Waka” med Shakira.

Annars innehöll det här krysset egentligen ingenting som jag inte har hört förut och tämligen omgående kände igen.

Evert Taubes ”Maj på Malö” (1943) har jag, med lite bakgrund, också återgett texten till – läs ovan under Kulturspegeln, Sångtexter.

Povel Ramel har följt mig genom livet, så inte förvillar det mig, att Gunwer Bergqvist i dag sjöng hans ”The purjolök Song” med den annan text.

Både Louis Armstrong och Ella Fitzgerald hör till mina gamla favoriter, och jag har förstås många gånger hört deras ”A Fine Romance” skriven av Jerome Kern 1936.

Detsamma gäller ”April In Paris”, speciellt i Glenn Millers version. (Jag lärde mig dansa till musik bland annat av Miller och Armstrong, när jag gick i dansskola i Sundsvall under min realskoletid.) Låten skrevs 1932 för musikalen ”Walk A Little Faster” av Vernon Duke och Yip Harburg. Jag har förresten skrivit om Yip Harburg, en amerikansk radikal, i annat sammanhang.

Viktor Sund och Oskar Merikanto skrev ”Där björkarna susa” redan 1913, vilket inte hindrar att den långt, långt senare har förekommit på Svensktoppen.

Jag har det mesta av Hasse och Tage, så skulle jag inte känna igen ”Bedårande sommarvals” av Hans Alfredson och Tage Danielsson, även om den – som i dag – sjungs av Edda Magnason i stället för Monica Zetterlund? Edda spelar ju Monica i en långfilm som jag och Birgitta ska gå och se snart; jag har redan köpt CDn med Eddas Monica-covers.

Och för att totalt byta genre: Också Igor Stravinsky och hans balett ”Eldfågeln” är bekanta för mig. Jag har här på bloggen tidigare skrivit om Hasse Ekmans filmatisering av den här baletten, med Ellen Rasch, Eva Henning och Tito Gobbi i huvudrollerna.

Gamla schlager kan jag också hyggligt.

Det är klart att jag minns Carli Tornehaves insjungning av ”Under ekars djupa grönska” – i dag skulle den ge oss ordet ek.

Detsamma gäller ”Är det så här när man är kär när man är liten”, stor hit med SOS, Sven-Olof Sandberg 1938. Den spelades fortfarande ofta i radio när jag växte upp under efterkrigstiden. Det är sånt begreppet evergreen syftar på.

Thomas G:son har man väl knappast kunnat undgå, om man har tittat på melodifestivalerna. Bland det vi hörde som exempel i dag fanns ”Tango, tango” (”Tängo, tängo” som den sjöngs), ”Evighet” och ”Jag reser mig igen”.

Och sen var det bara Eldemans älskling Lasse Berghagen kvar – och för all del: jag låter mig gärna fångas av sommarnostalgin, när han sjunger ”Ja, det var en kväll i juni”.

Ack, vore vi där igen, nu när jag kan se igen.

I dag ska hustrun och jag till exempel se ”Hamlet” – det är premiär på Uppsala stadsteater.

De norska väljarna håller fast vid sina val

I stort sett håller de norska väljarna fast vid de val de gjorde i stortingsvalet. Det visar den mätning Sentio Research har gjort för Dagens Næringsliv.

Jämfört med valresultatet går både Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti framåt en aning, med 0,7 respektive 0,5 procentenheter till 31,5 respektive 4,6 procent.

Deras regeringskamrater i Senterpartiet minskar med 0,2 procentenheter och får nu 5,3 procent.

Regeringsbildaren Høyre ökar med 0,8 procentenheter till 27,6 procent, medan dess regeringspartner (?) Fremskrittspartiet tappar hela 2 procentenheter och hamnar på 14,3 procent. De båda mittenpartierna på den borgerliga sidan stärker något sina positioner: Venstre ökar med 0,6 procentenheter till 5,8 procent, och Kristelig Folkeparti ökar med 0,2 procentenheter till 5,4.

Miljøpartiet de Grønne står stilla på sitt resultat från valet, 2,8 procent, medan Rødt, som inte fick något mandat i valet, går fram med 0,1 procentenheter till 1,2 procent.

Klassiker plus pipor och klockor i Musikens hus

Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester började lovande.

I programhäftet benämndes denna första konsert ”Pipor och klockor”, detta sannolikt för att en modern svensk tonsättare, Daniel Börtz (född 1941) den här gången gavs ett rejält utrymme före pausen. (Ofta inleds konserterna i den här serien med relativt korta verk av moderna kompositörer.) Börtz’ ”Pipor och klockor” tar hela 20 minuter att spela.

Kvällens solist var flöjtisten Per Gross, och han kompletterade mycket förtjänstfullt i det här stycket orkestern i övrigt.

Det gällde förvisso också för det som var den första konsertdelens tyngdpunkt, Antonio Vivaldis (1678-1741) ”Konsert för sopranblockflöjt i G-dur”. Det är en underbar konsert – jag har hört den många gånger på skiva och kan varje ton i den – och vår kammarorkester under ledning av Paul Mägi samt flöjtsolisen gjorde den full rättvisa.

Den här konserten hade annars inletts av en något mindre ensemble ur kammarorkestern, utan dirigent men med kvällens konsertmästare, violinisten Bernt Lysell, som ledare: Carl Philip Emanuel Bachs (1714-1788) ”Symfonia i G-dur”, ett förhållandevis kort stycke för att vara en symfoni. Den här kompositören var på sin tid mer spelad och känd än sin i dag så berömde far, Johann Sebastian Bach. Men också den här musiken i sitt snabba tempo var väl värd att höra.

Franz Schubert (1797-1828) har jag lyssnat mycket på genom åren; Birgittas mini-LP med ”Forellkvintetten”, en av de ganska få skivor vi hade i början av vår relation i mitten av 1960-talet, är nästan sönderspelad. (Vi har senare skaffat den på CD också.)

Som symfoniker är Schubert mer ojämn, och detta präglar också hans ”Symfoni nummer 4 i C-moll”, kallad ”Den tragiska”. Den pendlar mellan dur och moll, och det är ibland svårt att veta, vad Schubert egentligen ville uttrycka med den här symfonin, som också har lite svårt att hitta sin ändpunkt. Bäst gillade jag för egen del andantesatsen.

* * *

Också vår Anna, bosatt i Rinkeby, har skaffat sig abonnemang på höstens och vårens konsertserie med Uppsala kammarorkester. Jag nämner detta för att inspirera andra i stockholmsområdet att upptäcka kulturlivet i Uppsala. Det går att åka SL-tåg mellan Stockholm och Uppsala, och sen ligger vårt konserthus vid Vaksala torg, på östra sidan om järnvägsstationen. Ännu närmare är det till Uppsala stadsteater, under ledning av Linus Tunström – Stadsteatern ligger vid Kungsgatan, snett över Järnvägsparken, alltså på västra sidan om järnvägen.

Fågelpoesi

Nummer 4 2013 av Lyrikvännen har legat ett tag på nattduksbordet i lägenheten i Uppsala. Jag ambulerar ju mellan Uppsala och Öregrund, men i det här fallet beror nog dröjsmålet med läsningen mest på att jag har genomgått en ögonoperation. Men nu har lusten att läsa vaknat till liv igen.

Det här numret av Lyrikvännen har ”Fåglar i poesin” som tema. Mycket i den – både fågeldikter och essäer om fåglar i poesin – är läsvärt, men själv har jag främst fastnat för Göran Bergengrens långa, inledande essä med många insprängda dikter, ”Var visslar en bondtrygg stare?”. Varför har jag förresten aldrig tidigare läst något av Bergengren? När jag googlar på honom, hittar jag ett trettital böcker av honom.

Den här långa essän är en blandning av egna upplevelser av fåglar och natur och av en mängd dikter med fåglar som motiv. Det ena förtar inte det andra, men det är nästan berusande att läsa en så sinnlig och konkret och personlig text, som vittnar om författarens förtrogenhet med fåglar och natur, skogens röster runt en torpglänta.

Och fågeldikterna är valda med kunskap och känsla. Som det här stycket ur ”Sista året” i Harry Martinsons ”Gräsen i Thule”, 1958:

När allt var tyst igen
kom vesslan fram ur den gamla spiselmuren
Hon tillkallade en gök från skogen,
och de höll båda en andaktsstund
Göken gol en gökpsalm.
Därmed var det hela över.
Inget var därefter som förr.
Men somrarna vandrade fram
och lät växa rödvensgräs och kransar.

* * *

”Lyrikvännen”, med Jonas Ellerström som ansvarig utgivare och en av redaktörerna, är fortsatt en oumbärlig kulturtidskrift. Helårsprenumeration – sex nummer – kostar 320 kronor. Kontakta Nätverkstan: ekonomitjanst@natverkstan.net, telefon 031-743 9903.

En gång i världen startades Lyrikklubben och Lyrikvännen av gamla Folket i Bilds förlag, då ägt av Tidens förlag., i sin tur ägt av Socialdemokratiska partiet. Sen sålde partiet sina förlag, även Prisma, till Kooperativa Förbundet, som tidigare ägde Rabén & Sjögren och sedan också köpte Norstedts förlag. Av detta blev det Sveriges näst största förlagsgrupp; KF kom också att äga Akademibokhandeln, den största bokhandelskedjan i Sverige.

En del av det inköpta gjorde sig KF och Norstedts-gruppen av med, däribland Lyrikvännen, som alltså hamnade hos Ellerströms. Och nu annonserar KF ut hela sin förlags- och bokhandels- och bokklubbsgrupp till försäljning. Sen återstår bara minnena av arbetarrörelsens och kooperationens en gång så stolta kulturambitioner.

Tur att det finns kvar kulturbärare som Ellerströms.

Mitten i Norge splittras ytterligare?

Norge har tre klassiska mittenpartier: det liberala Venstre, Kristelig Folkeparti och landsbygds- och jordbrukarpartiet Senterpartiet.

I årets stortingsval tillkom till den här mittengrupperingen också Miljøpartiet de Grønne, i jämförelse med de övriga mittenpartierna särpräglat, eftersom det vägrar att ge sitt stöd åt något block.

Den traditionella norska mitten har också under de senaste valperioderna varit splittrad på så sätt, att Senterpartiet har ingått i en regeringskoalition, som i övrigt har bestått av Arbeiderpartiet och Sosialistisk Venstreparti. Och när nu valresultatet tvingar den här regeringen att avgå, är det ingen som väntar sig, att SP i stället skulle stödja eller ingå i den kommande Høyre-ledda regeringen, detta även om partiet liksom de övriga partierna i den avgående regeringen naturligtvis i första hand kommer att se om sitt eget hus.

Dock är det så att den kommande regeringsbildaren Høyre dels måste låta Fremskrittspartiet ingå i eller få detta parti att stödja en minoritetsregering, dels få stöd av minst ett mittenparti. FrP kräver dock att få ingå i den nya regeringen, och det är här dilemmat för mittenpartierna uppstår.

Mest regeringsbenäget av de senare är Venstre.

Kristelig Folkeparti är splittrat – framför allt vill partiet inte hamna i regering tillsammans med det högerpopulistiska och främlingsfientliga Fremskrittspartiet. Men också ett scenario, där Venstre men inte KrF ingår i en ny koalitionsregering, bekymrar stora delar av partiet.

Och det här handlar inte bara om rädsla för att partiet ska förlora inflytande. I KrF finns också en rädsla för att centrum i norsk politik ytterligare ska splittras och därmed, åtminstone som samlad kraft, förlora ännu mer i beydelse.

De danska regeringspartierna tappar inte bara väljarstöd utan också medlemmar

Jag har tidigare berättat om det minskade väljarstödet för den danska mittenvänsterregeringen, ledd av socialdemokraten Helle Thorning Schmidt.

Av en artikel i dagens Information framgår att regeringspartierna också tappar medlemmar.

Socialdemokratiet hade 2011 45.300 medlemamr, 2012 44.763 medlemmar och i mars 2013 42.200 medlemmar. Senare sifferuppgifter föreligger inte, så raset kan under den pågående krisen för partiet ha fortsatt.

Det går utför också för Socialistisk Folkeparti. SF hade 2011 17.588 medlemmar, 2012 15.633 medlemmar och i mars 2013 11.589 medlemmar.

Lite mer upp och ner har det gått för socialliberala Radikale Venstre. 2011 hade partiet 7.800 medlemmar, 2012 8.100 medlemmar och i septembr 2013 7.500 medlemmar.

Som så ofta hänvisar några av de tillfrågade experterna till en allmän tendens i politiken, den att medborgarna i allt mindre utsträckning livslångt identifierar sig med ett bestämt parti, men den socialdemokratiske partisekreteraren Lars Midtiby tror inte att medlemstappet nödvändigtvis har sin grund i den politik regeringen har fört.

Det kan det naturligvis ligga något i – också borgerliga danska partier tappar medlemmar.

Men det finns också tecken på att politiskt missnöje kan vara en bidragande orsak. Tre partier har samtidigt ökat sitt medlemsantal: det rödgröna vänsteralternativet Enhedslisten, den borgerliga nykomlingen Liberal Alliance och så det främlingsfientliga missnöjesparteit Dansk Folkeparti.

Med rötter i Ådalen

Jag såg naturligtvis minidebatten i TV-Aktuellt mellan Stefan Löfven och Fredrik Reinfeldt. Löfven klarade den här första direktkonfrontationen bra. men jag tror att han skulle lyckas ännu bättre, om han vågade vara mer personlig: tackla jobb och utbildning utifrån de erfarenheter han bär med sig allt sedan uppväxttiden i ett forsterhem i Ådalen.

* * *

Ådalen i Ångermanland är ett av Sveriges vackraste och mest dramatiska landskap, ett landskap som också förknippas med en av de mest dramatiska händelserna i det svenska 1900-talets fackliga och politiska historia. Jag syftar förstås då på demonstrationståget 1931, det som slutade med att människor sköts ihjäl av utkommenderad militär.

I går kväll fick vi i TV se bilder från Höga kusten i Ångermanland, detta apropå att Tomas Ledin, med familjen senare avflyttad till Sandviken, har sina rötter där och nu också är i färd med att färdigställa en skiva med sånger, där han berättar om sin barndoms landskap och miljö.

I den fanns bland annat hans farfar och farmor, som båda deltog i det ödesdigra demonsrationståget 1931.

Mycket av det Tomas Ledin har gjort är bra, men jag kritiserade honom i skivrecensioner på 1970-talet – se ovan under Kulturspegeln, Musik – för att undvika det kontroversiella och brännbara.

I det nu aktuella programmet berättade han i alla fall, att hans farfar och farmor var kommunister. Kanske har sådant hämmat honom när det gäller politiskt engagemang på skiva, men han försökte även i det här programmet komma runt hela problemet genom att försöka hävda, att den sortens sociala och politiska motsättningar, som fanns i trettiotalets Ådalen, inte längre finns i det svenska samhället. Däremot har han tagit klar och stark ställning, när det gällde apartheidpolitiken i Sydafrika. Men man måste ju inte vara just kommunist för att se den ojämlikhet och utslagning som skördar många offer också i dagens svenska samhälle.

Hur som helst: jag väntar med spänning på den kommande skiva, där Ledin växlar in på ett nytt spår, ett ådalsspår.

”Den socialdemokratiska epoken slutar med Helle Thorning-Schmidt”

Carsten Jensen är en mycket framgångsrik dansk författare, även översatt till svenska – läs till exempel ”Vi, de drunknade” från 2008.

Men han är också en skarp samhällsdebattör. Hans artiklar publiceras i den danska tidningen Politiken, men många av dem publiceras också i kulturdelen av svenska Dagens Nyheter.

Politiskt är han kulturradikal, stående till vänster.

I dagens utgåva av Politiken publicerar han en jätteartikel med rubriken ”Den socialdemokratiske epoke slutter med Helle Thorning-Schmidt”.

Den börjar med två påståenden: ”Den socialdemokratiska epoken är förbi” och ”Helle Thorning-Schmidt kommer inte att gå till historien som Danmarks första kvinnliga statsminister utan den sista socialdemokratiska. En epok, som har varat i nästan 120 år, slutar med henne.”

Därefter konstaterar Jensen, att när regeringen (Socialdemokratiet, Socialistisk Folkeparti och Radikale Venstre, min anmärkning) kom till makten för två år sen, var socialdemokraterna redan reducerade till landets näst största parti. Nu har Helle Thorning -Schmidt målmedvetet reducerat partiet till det tredje största, och partiet kommer aldrig att kunna ingå i kommande regeringskoalitioner med så stor styrka att det kan göra anspråk på statsministerposten.

Jensen konstaterar, att Thorning-Schmidt inte kan framträda som Första maj-talare utan att hennes kärnväljare vänder ryggen till eller buar ut henne. Men vid nästa val, när hon blir sänd ut i kylan och måste avgå som partiordförande, väntar henne likväl en stor internationell karriär.

Därefter säger Jensen, att hon egentligen inte är någon politiker utan en privat entreprenör, vars främsta projekt har varit att demolera välfärdsstaten.

Jag ska inte referera hela Jensens artikel – möjligen kommer den också i Dagens Nyheter.

För egen del delar jag i mycket hans kritik av Helle Thorning-Scmidt – jag har själv skrivit kritiskt om henne – men även om han skulle få rätt om henne och också om Socialdemokratiet på kort sikt, behöver ju slutsatsen inte bli hans, nämligen att detta också är liktydigt med slutet på den socialdemokratiska epoken i Danmark.

Socialdemokratiet kan återhämta sig och på nytt attrahera både arbetarväljare och andra som har radikala samhällsideal. Och vem vet: den sittande regeringens haveri kan kanske föda en ny socialdemokrati, som i sig härbärgerar också Socialistisk Folkeparti och vitala delar av den röd-gröna alliansen Enhedslisten.

Oppositionen framåt i Finland

Det går inte särskilt bra för de partier som ingår i den finska regeringen. I stället ökar oppositionspartierna.

Det går fortsatt uppåt för Centern, Suomen Keskusta. I YLEs septembermätning får partiet 23,8 procent (+ 1), att jämföra med augustimätningens 22,8 (+ 1,3). Centern hyser därför stora förhoppningar inför det kommande EU-valet.

Sannfinländarna, Perussuomalaiset, ett populistiskt parti, fick i augustimätningen 18,0 procent (- 0,6) men ökar nu till 19,3 procent (+ 1,3). Sannfinländarna har sannolikt dragit fördel av den opinionsvåg mot ”tvångssvenskan” i skolan, som har ryckt fram som ett hett debattämne, bland annat genom nanmninsamling.

Övriga partier ingår i en bred regeringskoalition.

Det ledande regeringspartiet, Samlingspartiet, Kansallinen Kokoomus, ökade med 0,4 procent i augusti, till 18,8 procent, men backar nu med 0,5 procent till 18,3.

Betydligt sämre går det för Socialdemokraterna, Suomen Sosialidemokraatinen Puolue, som backar för andra månaden i följd: I augusti fick partiet 15,6 procent (- 0,5), och nu backar SDP med ytterligare 0,6 procentenheter till 15,0.

Svenska Folkpartiet fick i augustimätningen 4,4 procent (+ 0,4), men backar nu med 0,6 procentenheter till 3,8.

En liknande utveckling hade Kristdemokraterna, Suomen Kristillisdemokraattit, som i augustimätningen fick 3,6 procent (+ 0,2), men i sepembermätningen backar med 0,8 procentenheter till 2,8.

Gröna Förbundet, Vihreä Liito, som i augusti backade med 0,9 procentenheter till 8,4 procent, ligger kvar på den nivån, 8,4.

Det enda regeringsparti som ökar lite är Vänsterförbundet, Vihreä Liito, som i augusti minskade med 0,3 procentenheter till 7,2 procent men nu ökar med 0,5 procentenheter till 7,7.