Klassiker plus pipor och klockor i Musikens hus

Höstens konsertserie med Uppsala kammarorkester började lovande.

I programhäftet benämndes denna första konsert ”Pipor och klockor”, detta sannolikt för att en modern svensk tonsättare, Daniel Börtz (född 1941) den här gången gavs ett rejält utrymme före pausen. (Ofta inleds konserterna i den här serien med relativt korta verk av moderna kompositörer.) Börtz’ ”Pipor och klockor” tar hela 20 minuter att spela.

Kvällens solist var flöjtisten Per Gross, och han kompletterade mycket förtjänstfullt i det här stycket orkestern i övrigt.

Det gällde förvisso också för det som var den första konsertdelens tyngdpunkt, Antonio Vivaldis (1678-1741) ”Konsert för sopranblockflöjt i G-dur”. Det är en underbar konsert – jag har hört den många gånger på skiva och kan varje ton i den – och vår kammarorkester under ledning av Paul Mägi samt flöjtsolisen gjorde den full rättvisa.

Den här konserten hade annars inletts av en något mindre ensemble ur kammarorkestern, utan dirigent men med kvällens konsertmästare, violinisten Bernt Lysell, som ledare: Carl Philip Emanuel Bachs (1714-1788) ”Symfonia i G-dur”, ett förhållandevis kort stycke för att vara en symfoni. Den här kompositören var på sin tid mer spelad och känd än sin i dag så berömde far, Johann Sebastian Bach. Men också den här musiken i sitt snabba tempo var väl värd att höra.

Franz Schubert (1797-1828) har jag lyssnat mycket på genom åren; Birgittas mini-LP med ”Forellkvintetten”, en av de ganska få skivor vi hade i början av vår relation i mitten av 1960-talet, är nästan sönderspelad. (Vi har senare skaffat den på CD också.)

Som symfoniker är Schubert mer ojämn, och detta präglar också hans ”Symfoni nummer 4 i C-moll”, kallad ”Den tragiska”. Den pendlar mellan dur och moll, och det är ibland svårt att veta, vad Schubert egentligen ville uttrycka med den här symfonin, som också har lite svårt att hitta sin ändpunkt. Bäst gillade jag för egen del andantesatsen.

* * *

Också vår Anna, bosatt i Rinkeby, har skaffat sig abonnemang på höstens och vårens konsertserie med Uppsala kammarorkester. Jag nämner detta för att inspirera andra i stockholmsområdet att upptäcka kulturlivet i Uppsala. Det går att åka SL-tåg mellan Stockholm och Uppsala, och sen ligger vårt konserthus vid Vaksala torg, på östra sidan om järnvägsstationen. Ännu närmare är det till Uppsala stadsteater, under ledning av Linus Tunström – Stadsteatern ligger vid Kungsgatan, snett över Järnvägsparken, alltså på västra sidan om järnvägen.