Last chorus: Folke Isaksson

28 maj 2013 12:11 | Last chorus, Politik, Prosa & lyrik | 4 kommentarer

Folke Isaksson (1927-2013) är död. I våra bokhyllor finns en hel rad av hans böcker, en av dem, diktsamlingen ”Eldflugorna” (Bonniers, 1998), med följande dedikation:

Till
Enn och Birgitta
dessa gnistor under det mörka himlavalvet,
med varm tillgivenhet
från
Folke

Nej, han var inte någon nära vän, men vi kom ändå att ha en del med varann att göra.

Som poet etablerade han sig under det romantiska femtiotalet, men det fanns också ett politiskt engagemang hos honom som periodvis tog över. Han var medarbetare på socialdemokratiska Morgon-Tidningens kultursidor 1951-1958, och han hörde till de svenska vänsterintellektuella, som under kalla kriget drev den tredje ståndpunkten.

Han var en av de många vänsterintellektuella, som hade dragits till Clarté, men kommunismens övergrepp fick honom och många andra att i stället söka sig till socialdemokratin. I hans fall innebar det bland annat att han övergav Clarté för socialdemokratiska Laboremus.

När jag i början av 1960-talet valdes till ordförande i Laboremus och tillsammans med andra likasinnade vred föreningen åt vänster, hörde Folke Isaksson, fast han inte längre hade någon anknytning till Uppsala, till den krets av lite äldre intellektuella, som gillade den här radikaliseringen.

När Laboremus 1962 till sitt sextioårsjubileum gav ut den mycket uppmärksammade, på utrikespolitik och globala sammanhang inriktade debattboken ”Förändringens vind” (redaktörer Ulf Himmelstrand, Enn Kokk, Torsten Nilsson och Lars Rudebeck, Partisanserien, Rabén & Sjögren), fick Folke Isaksson avsluta den med essän ”Världen och vi i världen”.

Folke medverkade också i flera arrangemang, anordnade av hans gamla förening.

Själv hade jag ännu tidigare lärt mig att älska hans poesi med dess femtiotalistiska dragning åt estetiskt fulländade bilder, mer kärva än romantiska i sättet att beskriva.

Jag väljer här ett par exempel som fångar den årstid då han dog.

Bondsyrener

Av Folke Isaksson

De står och lutar sig övertunga mot väggarna
Huset lutar och doftar gott; det är mot
kvällningen, och jorden ligger blå
Den vita syrenen skyggar
med sin ömhet vänd inåt
Men de violetta är de världsliga, de vilda
De sträcker sig in genom det öppna fönstret
och kastar en upphetsad skugga
över ordspråksbonaden i gamla kvinnors hus
De står vid lidret
och insveper slipstenen med mystik
De står med en famn full av kyssar och armod,
synliga på något håll, tunna och förslitna,
strukna mot horisontens väldiga plån
De står, övertunga, och lutar sig mot väggarna,
mot stallet, mot tingshuset eller sockenhärbret,
tills världen faller
och den sista hästen gnäggar i socknen

Ur ”Blått och svart”, 1957

Att det här draget i hans poesi fanns kvar också senare kan jag illustrera med en dikt, hämtad ur den samling jag och Birgitta fick med dedikation:

Häggen

Efter det första vårregnet sker undret:
en ljus sky svävar över den knotiga marken,
jordkokorna som stelnat under vinterns grepp

Den kommer med vällukt, en ilning av åtrå,
en genomskinlig underkjol som blottar och döljer
När de tunna hängena börjar viska om förförelse,
inser vi att allt står att vinna eller förlora
Häggens trolldom, dess doft fördunklar vår syn,
så att trädet självt knappt blir synligt

Häggen i hagen, i skogens utkant:
ett sydländskt fruktträd
som det vilda slagit klorna i
En sårbar skönhet, en hektisk tid
innan de sköra blombladen börjar snöa

Sedan de svrta bären, fruktköttet som hetsar tungan,
en njutning enbrt för barn som lärt sig
att tillvarons eftersmak är bitter

Ur ”Eldflugorna”, 1998

Sist tar vi en dikt som handlar om döden:

Humlan

Av Folke Isaksson

Mumlande liten björn far den i sin skog,
talar för sig själv med munnen full av socker.
Smackar med sin tunga, gäspar i sin hand,
reder snart ett ide i det söta höet.
Hör, så den snarkar i sängen!

Plötsligt brusar den upp, kolerisk,
vinglar vresig och brun bland svajande blad
med sin sjungande motor högst i en frömjölssky.
Strängt inspekterar den drängar och fält,
håller räfst med idoga myran, med den lata lusen,
muttrar buttert och brummar: ”Skynda på mina bönder,
det är mulen dag!”

Men hellre ser jag humlan i ett annat värv;
flärdlös och luden bugar han över örternas rad,
dricker sin mjölk och tackar,
hänger i blommans juver.
Samlare, läckergom, liten tok
under blåklockans kjol.

Sist kommer frosten:
med en knäpp far han från blomman
rätt in i saligheten.

Ur ”Det gröna året”, 1954

Döden tänker jag mig gärna så.